mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« 167. Utvecklingssamta… | Home | 169. Sockertjuv. »

168. Soprumsbarn

18 05 09 - 15:28

Egentligen är jag nog emot små grupper. Det har varit jättebra för min unge, men egentligen tycker jag inte att det borde finnas.

Skolan, som ska vara en spegel av samhället, som ska framställa medborgare med kunskaper och vilja att utveckla och bevara demokratin och infrastrukturen, den har fastnat nån gång på 60-talet. Tycker jag.

Bokstavsmänniskor finns överallt. De går att hitta i fängelser, på universitet, på rockscenen, i läkarrock, blåställ och balettkjol. Överallt finns det människor med neuropsykiatriska funktionshinder. De lever mitt ibland oss alla andra. Och samhället anpassar sig efter dem. Tar det onda med det goda. När vi är vuxna. Vi fattar kanske inte alltid varför folk reagerar konstigt eller uppträder lite udda, men vi är väluppfostrade och toleranta. Låter folk vara ifred. För det mesta i alla fall.

Utom i skolan. Det finns minst en bokstav i varje klass i hela svenska grundskolan. Föräldrarna kräver att de ska bort, för de stör undervisningen för de andra barnen. Lärarna kräver att bli av med dem, för de tar över och stjäl allt syre i klassrummet. Så flyttas de till lilla gruppen. Till skolans soprum för ungar som inte platsar. Och hur duktiga pedagoger man än har där, så är det fortfarande ett soprum. Det vet alla andra ungar i hela skolan.

Det är hopplöst att ha en bokstavsunge i klassrummet. För det mesta. De tar över. Inget snack om saken. De styr hela verksamheten. Och det krävs massor av erfarenhet och kunskap för att få till en fungerande undervisning när en eller ett par ungar snurrar runt i klassrummet under tiden. Men det är ju för att skolan envisas med att försöka se ut som för 40 år sedan. Fortfarande. 25-30 personer i klassrum som är ofta är byggda för 20. En arbetsmiljö som ingen vuxen människa i Sverige skulle gå med på. Stressigt, högljutt, hetsigt, ofta fullt av våld och diskreta kränkningar.

Om samhället bestämde sig för att acceptera att de diagnosticerade barnen fanns. För att de ska ha rätt att finnas. Då skulle skolan vara tvungen att genomgå stora förändringar. Alla klasser skulle vara mindre. Alla bokstavsbarn skulle höra till en klass och få sin hjälp inom gruppen. Inte borta i soprummet. Det skulle finnas jätteduktiga specialpedagoger som kom till barnen. Som tyckte det var viktigt att alla barn har ett sammanhang, i skolan.

Och sen skulle det finnas fler pedagogiska miljöer än bara klassrummet. När man inte orkar mer, för att man är snurrig, eller för att mamma och pappa har bråkat hela natten, då ska man kunna dra sig undan till ett mindre rum. Vara ifred, men ha en vuxen i närheten som kan se och stötta. Inte ett soprum för att man inte klarar av det normala, utan kanske ett koncentrationsrum, för alla barn när de behöver extra mycket lugn och ro en stund.

AC/DC-pojken klarade aldrig av att gå i en stor klass på låg och mellanstadiet. Han hade en assistent, men det räckte ju inte. Det var ändå meningen att han skulle vara en av 30 som lyssnade på katederundervisning. Att han skulle vara tyst, inte kreativ. Att han skulle vara likadan som de andra, fast de andra inte ens var likadana. Så de slängde bort honom. Och lärde samtidigt de andra barnen att om man är annorlunda, då ska man exkluderas.

AC/DC-pojken fick komma till ett soprum som ändå var ganska juste. Det har verkligen gått framåt för honom där. Men han förlorade sitt sammanhang. Han känner inga ungdomar här där vi bor. Här är han fortfarande galningen som skolan gjorde sig av med.

Skolan där han numera slussas in i stor klass igen, ligger fem mil hemifrån. Och han har fortfarande inte en kompis i hela världen. Ingen att ringa till. Ingen att cykla över till. Ingen som frågar efter honom.

Jag tycker det är dags att skolan anpassar sig efter det faktum att livet är fullt av annorlunda barn. De finns, de lever och de har rätt till skolgång. De ska ha precis all hjälp de behöver, men de ska få den i en vanlig klass. Så att alla lär sig att det är helt ok att vara annorlunda. Att vi alla har olika villkor och olika förutsättningar, men samma rättigheter och samma värde.

Och det går inte att genomföra i en skola av idag. Med en lärare per barngrupp och samma gamla upplägg som när jag gick i skolan. Förhöra läxan, gå igenom nästa läxa, slut på lektionen. Följa mattebokens kapitel, göra diagnosen och klara nationella proven. Följa so-boken, engelskboken, kapitel och övningsbok enligt samma koncept som på 60-talet. Utan hänsyn till att dagens barn lär sig på hundra andra sätt än vi gjorde som arbetar i skolan i dag. Utan att utnyttja ny teknik, nya kunskaper, ny pedagogik. För att det finns det verkligen inte pengar till.

De flesta vet att skolan inte funkar så bra längre. Vet man inte så är tidningarna fulla av skräckexempel och varningar, åtminstone före varje riksdagsval. Svenska barn är inte lika bra på matte som finska barn. Svenska barn kommer för sent till skolan mest av alla barn i Europa. Sånt kan man läsa. Och sen kan man läsa den politiska lösningen på problemet. Mera prov. Mera prov tidigare. Större prov tidigare. Betyg tidigare. Helst redan på lågstadiet. Som när jag gick i skolan. Tillbaka till 60-tals-skolan helt enkelt.

Släng alla störande moment i soprummet och packa ihop fler ungar med färre pedagoger. Då blir allting så bra, så bra. Ta bort det som avviker och bedöm det som är kvar. Men framför allt, ändra inte pedagogiken.

Jag tycker att det är så himla fel. Vad tycker du?


åtta kommentarer

Jo, jag håller absolut med! Märker nu att skolan min son går på nog är rätt så bra ändå. Där finns inget "soprum" för störande moment. Pedagogiken i sonens klass har blivit mer och mer anpassad efter hans problematik, visserligen efter påtryckning från mig, men ändå...

Nästa läsår vet jag inte hur det blir eftersom vi inte fått veta vem som ska vara klassföreståndare då. Jag hoppas vi får behålla nuvarande eftersom hon är rätt ensam och modig i sitt sätt att arbeta. Och framför allt så tycker hon väldigt mycket om min son. :-)
Ann-Sofie B () (Webbadress) - 18 05 09 - 16:37

Du skriver så himla bra Ann!
Mina två systrar har Adhd fast mer åt den inåtriktande sorten och de båda går i en ganska stor klass. Jag går själv nu på gymnasiet i en liten klass, där varje klass inte är mer än 18 personer i våran har vi blivit 12. Det är så mycket bättre och man lär känna ALLA i klassen. Jag hoppas verkligen att politikerna inser detta snart, mindre klasser troligtvis bättre statistik. Större klasser mycket sämre statisitik...
Amanda - 18 05 09 - 16:38

Jag skriver under på varenda rad i ditt inlägg! Precis så är det - sopstation, obsklass, kalla det vad du vill och detta är ju bara helt fel.

Min pojk orkade inte med den vanliga skolan så han går i specialklass i egna lokaler långt från en vanlig grundskola och varje år känns det som man måste stå med hatten och bocka och buga när det är dags för hemskolan att bevilja fortsatt skolgång på stället - så är det med den valfriheten...

Kan inte du bli utbildningsminister - du får min röst! :-)
Fredetta - 18 05 09 - 17:32

Det finns några få lärare i världen som tycker precis som jag. Som INTE vill bli av med snurrpellarna. Som tycker att de ska ingå i sammanhanget. Men de är tyvärr inte så många.

Och under alla mina år som lärare är det en av de viktigaste slutsatserna jag har dragit, att kärlek också är pedagogik! De där ungarna som kryper under skinnet på en, som man gillar, dem når man fram till. Ofta är det precis vad de behöver, en vuxen som verkligen tycker jättemycket om dem.

Jag har mött lärare som anser att det är oproffsigt att avslöja att man tycker om eleverna. De är inte så få som man kunde tro. Och de har FEL!!
mammann - 18 05 09 - 18:22

Williams lärare resonerar som så: "Om man kan skälla på ett barn så ska man också kunna krama honom/henne" och det tycker jag är så rätt.
Ann-Sofie B () (Webbadress) - 19 05 09 - 08:29

Jag hittade din blogg genom ett inlägg som du gjort på Mamma Zoffe´s blogg. Gillar vad jag läser!

Sandra
Sandra () (Webbadress) - 19 05 09 - 13:27

Heja dig, mamman!
Får tårar i ögonen när jag läser det du skriver. Jag har just kommit till en punkt jag aldrig trodde att jag skulle nå. Min inställning till skolan har av olika bistra erfarenheter blivit att jag hoppas att mina barn (har 2, en med ADHD 13 år, en utan 11 år) ska "överleva" skolgången utan alltför stora men. I läroplan står det att barn ska vara självständiga, söka information själva, kritiskt granska vad de läser och våga säga ifrån....Det pratas och skrivs fina regler om allas lika värde och att undervisningen ska individanpassas och att alla ska få den hjälp de behöver. Trots alla dessa fina ord är det min erfarenhet att de barn som visar sig vara just så som vi faktiskt har sagt att vi vill att de ska vara får skit för detta i skolan. Det är ju för att dessa barn självklart också ifrågasätter oss vuxna, däribland även lärarna. Och då blir det jobbigt och besvärligt. Om vi vill ha ifrågasättande barn måste vi vuxna ta konsekvenserna av detta och stå ut med att bli ifrågasatta och granskade utan att se detta som ett problem, och kanske kan vi också lära oss mer om oss själva om vi vågar detta. Egenskaper som att stå upp för sin sak, väga sätta gränser, kritiskt granska och säga vad man tycker är "i verkliga livet" egenskaper som krävs för att ta sig fram i livet utan att utveckla ohälsa. Då kan vi inte trycka ner de barnen som faktiskt redan som barn har dessa talanger. Det finns vuxna som går i terapi, går oändliga och dyra kurser i personlig utveckling för att utveckla just de här förmågorna. Ta då istället tillvara dem hos barnen, se dem inte som ett hot. Visst kan det vara lite besvärligt både för lärare och föräldrar men se det hela i ett lite större perspektiv. Låt dem istället känna att de är precis så som vi vill att de ska vara. Jag tycker att skolans lärare ska vara utbildade till duktiga konflikthanterare och mentala coacher för barnen. Det är denna kunskap som gör en människa bäst rustad inför vuxenlivet. Visst är det viktigt med ämneskunskaper men om skolgången blir överskuggad av bråk och olästa konflikter blir kunskapsinhämtningen ändå inte vad den borde vara. Fram för utveckling och inte nedveckling av skolan, som är en så viktig start i livet för våra barn!!!
Anna () - 20 05 09 - 07:59

Ja Anna, du har helt rätt. Helt rätt!! Det finns så mycket som fattas i lärarutbildningen. Konflikthantering är absolut nåt som alla borde ha minst tio poäng i.

Men jag vet hur det kan kännas också, när man som lärare blir kritiserad av barnen. När man som högskoleutbildad yrkesmänniska blir bedömd av pubertetiga tonåringar eller snoriga tioåringar. Och sen även av deras sura föräldrar. Det finns inte många yrkesgrupper som måste stå ut med att vem som helst tar sig rätt att bedöma ens yrkeskunskaper på samma sätt.
Det är väl poliser, läkare och lärare som ständigt står under allmänhetens lupp. Men säg den rörmokare som skulle gå med på att det stod en tolvåring och bedömde hans prestationer! Skulle du?

Men jag håller med dig, visst ska eleverna vara kritiska. Informations-samhället vi har i dag är farligt att leva i utan kritiskt tänkande. Hemligheten är ju paketet man levererar kritiken i. Hur frågeställningarna förs fram.

En duktig lärare kan ge konstruktiv kritik som barnen växer av. Det är ju själva uppdraget man har som pedagog. Men det är sällan barnen ger kritik som går att ta emot. Kritiska elever brukar mest anstränga sig för att hitta fel på en. De är inte det minsta konstruktiva. De gör det snarare till en sport att sticka hål på allt man säger.

Det börjar ofta med att eleven har berättigad kritik, som läraren inte lyssnar på för att den framförs på ett klumpigt och elakt sätt. Kanske med triumferande röst inför hela klassen. Då gruppen också brukar hjälpas åt att ta ställning mot läraren. Du vet, det är skitjobbigt att vara med om hela tiden, hur proffsig man än är. Sen utveklas det till en maktkamp där läraren gör allt hon kan för att slippa tappa ansiktet inför hela klassen igen och ignorerar alla frågeställningar över huvud taget.

Jag menar att detta med kritik är något man kan hjälpa sina barn med som förälder också. Hur man gör när man ifrågasätter människor. Att man inte kan vara kritisk bara för sakens skull, hur som helst. Att svaret man är ute efter beror väldigt mycket på hur kritiken serverades.

Nu vet jag ju ingenting om vad ni har varit med om, Anna. Men om ditt barns lärare upplever hans/hennes diskussioner som hot, så är detta det första som kommer upp i mitt huvud. Hur dåliga barn faktiskt är på att ge konstruktiv kritik. Även om de egentligen sitter inne med världens klokaste invändning. Hur dum jag har känt mig när jag fått klumpiga kommentarer. Hur svårt det är att bemöta sånt som känns som personliga påhopp. Man tänker gärna att det inte ingår i ens jobb att vara kollektiv spottkopp åt oförskämda ungar.

Kanske kan du hjälpa ditt barn genom att reflektera omkring hur kritik bör formuleras för att det ska bli bra. Kritik får aldrig vara dryg, den måste vara mycket ödmjuk, och kritikern måste vara väldigt öppen för svaret som kommer. För om man inte tar emot det svar man får, om svaret också blir kritiserat eller ifrågasatt, då riskerar man att aldrig få svar nån fler gång. Lärare kan liksom de flesta andra människor, känna sig kränkta.
Lycka till!
mammann - 20 05 09 - 09:49


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump