mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« 162. Om avundsjuka | Home | 164. Valborgsmässoaft… »

163. Dumdum

19 04 09 - 21:12 När jag gick i högstadiet hade jag en klasskompis som jag tyckte jättemycket om. Vi kan säga att han hette Jonny. Vi gick i samma klass ända från lekskolan, som var den tidens sexårs.
På mellanstadiet gick Jonny i obsklassen under några perioder. Där hamnade snurrpojkarna på vår tid.

Förmodligen mådde inte Jonny så bra där i barndomslandet. Han slogs mycket på rasterna och kunde inte sitta still på lektionerna. Men det handlade nog inte om bokstäver. Han hade många kompisar. Var jätteduktig i idrott, vilket automatiskt gav hög status. Många av snurrpojkarna från min uppväxt var väldigt bra i idrottsliga sammanhang. Tyvärr var det aldrig nån vuxen som fångade upp dem och hjälpte dem. Inte på fotbollen heller.

I högstadiet lugnade allting ned sig. Han var ju ingen duktig skolpojke precis, men Jonny gick i vår klass på heltid. Slogs inte och stökade inte på timmarna. Men han var alltid den som var fullast på helgerna. Sådär full att han inte kom ihåg vad han hade gjort och sånt.

Fysiskt sett var Jonny tidigare utvecklad än de andra grabbarna. Mycket längre, vältränad och stark som en oxe. Det såg ut som om ingenting i världen skulle kunna rubba honom. Snygg var han också. Långt blont hår och rena ansiktsdrag. Men framför allt var han snäll. Gjorde inte en fluga förnär. Han var så snäll mot alla att killarna i klassen började kalla honom för Dumdum!

Alla kallade plötsligt Jonny för Dumdum. Det blev hans namn. Och jag tyckte det lät rätt taskigt. Fattade inte vad det stod för, heller. En annan klasskompis förklarade att man fick slå Jonny hur mycket man ville. Hela tiden. Han var störst och starkast och fick därmed inte försvara sig, så alla killar kunde slå honom, utan att han blev arg. Det var dumt. Det var dubbeldumt att ta emot stryk av alla. Därav Dumdum. Så snäll att han var dubbeldum.

Det fanns säkert andra förklaringar, men det där är den jag kommer ihåg. Och så minns jag ju hur de var på honom hela tiden. Jonny bara skrattade och skakade av sig dem, men han kan ju knappast ha mått bra av den där behandlingen. De slog honom inte för att vara taskiga. Alla gillade honom, men det var ju ingen som riktigt respekterade honom. Det finns ingen respekt i ett namn som Dumdum!

Jag vet inte hur han ser på det här idag. Vi träffas inte så ofta Jonny och jag. Och när vi träffas har vi andra saker att prata om. Men jag vet att han fortfarande har perioder när han mår ganska dåligt. Och att han inte har något vidare starkt självförtroende. Alls.

Jag kom och tänka på Jonny Dumdum när jag läste i AC/DC-pojkens dagbok häromsistens. Han skrev såhär:
Dom är nu också rädda för att dom upptäckt att jag är stark.
En kille som kanske är 15 år kom för att brotta ner mig men allt jag behövde göra var att putta omkull honom så att han låg på marken och gnydde.
Det var bara Självförsvar. Jag nuddade honom knappt ens.
Han låg där och gnydde Som en jävla hjälplös hunvalp.
Det kändes lite lättande att ta ner en som trackaserar mig typ hela fucking tiden.
Han vågade knappt titta på mig mer den dagen.
Hoppas att han inte tigger om mer imorgon bara.


AC/DC-pojken skulle lätt kunna glida in i Jonnys roll. Bli den stora, starka killen som alla mäter sig mot. Hans klasskompisar är knappt hälften så stora som honom. Han är millimetrar från att växa om sin pappa, har kropp nästan som en fullvuxen man. Och går i puckoklassen. Honom behöver man inte ens kalla för Dumdum!

Men AC/DC-pojken är inte snäll. Han har aldrig varit en pojke som slåss men han låter ingen hamra på honom frivilligt. Dessutom tror jag att han är arg. Han är skitförbannad på sitt liv, och på hur han har blivit behandlad genom åren. Ingen har slagit honom, men de har hånat honom, retat honom och fryst honom ute. De har tyckt att han har varit knäpp och vägrat ha med honom att göra. Så det finns en hel del lagrat därinne. För AC/DC-pojken glömmer ju ingenting, som du vet.

Jag är rädd. Rädd för monstret som skulle kunna komma fram om de provocerar honom. För nu har han fattat att han är stark. Den som utmanar honom idag, som provar att mäta sin styrka mot hans, och kallar honom Dumdum, den skulle få ta emot en halv barndoms ilska. Den personen skulle han kunna slå halvt ihjäl. Eller helt. För han känner sig lättad när han tar ner den som trakasserar honom. När han äntligen kan försvara sig. På nåt enda sätt i världen.

Det här måste vi prata om. Och det kommer inte att bli lätt. Hur i hela friden ska jag få honom att förstå vad det handlar om när killar mäter sig mot varandra i tonåren. Att det är kul att mäta sig mot honom, som inte har nån status alls. Att det är viktigt att han kontrollerar sina känslor. Går undan. Ber vuxna om hjälp. För tänk vad som skulle kunna hända!
en kommentar

Herregud min lillebror ar precis som Lenny, ellerhur? Egentligen vill han bara kramas.
Har han last Of Mice and Men? Han kanske skulle kanna igen sig.
Twisted Sister - 22 04 09 - 18:37


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump