mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« 161. Hänga tvätt | Home | 163. Dumdum »

162. Om avundsjuka

16 04 09 - 15:49

Ända sedan jag startade AC/DC-bloggen har människor skrivit mejl till mig och bett om olika råd för egen del.

”Vad tycker du om det här, mammann?”

Jag har alltid svarat på såna mejl, fast det inte syns här. Men nu kom en uppmaning i bloggen ” Skriv om avundsjuka”, bad Mina mig i en kommentar!

Det kanske kunde vara det nya här i Mammanns blogg, att jag skriver på läsarnas uppdrag.

- Är du en generös person, eller en snål och avundsjuk person, frågade jag AC/DC-pojken.
- En avundsjuk, svarade han utan en sekunds betänketid, jag är avundsjuk hela tiden.
- På vad då? undrade jag.
- På att alla andra är normala!
Så klart.

Avundsjuka kan vara så många olika saker. Jag kan sörja att jag inte lyckats med något som jag önskat mig, och känna mig avundsjuk på dig som lyckades samtidigt som jag är glad för din skull. Men jag kan också missunna dig din prestation. Det jag inte får ska du inte heller ha, bara för att jag inte fick. En mycket mörkare känsla, men fortfarande avundsjuka.

Jag tror att man blir missunnsamt avundsjuk om man själv saknar det man behöver. Om det lilla barnet man en gång var fick för lite, på tok för få behov tillfredställda. Då växte det upp till en avundsjuk människa. Det är min absoluta övertygelse att den som har fått det den behöver blir någon som unnar sina medmänniskor gott.

Jag har aldrig utgett mig för att vara rättvis, det har jag skrivit om förut. Jag tror att när vuxna försöker skapa absolut rättvisa så visar de sina barn något som inte finns, samtidigt som de förmedlar att detta omöjliga är något att både sträva efter och kräva. Utlovad rättvisa är själva grundförutsättningen för avundsjuka enligt mitt sätt att se saken.

Däremot har jag alltid, alltid försökt ge alla barn det de behöver. Och jag har bett dem säga till om jag missar något, så att jag kan korrigera mig själv så fort det blir fel. Detta budskap har både mina egna ungar och alla elever genom tiderna fått ta emot.
Säg ifrån så fort du behöver mer än du får!!
Jag tror det har funkat. Självklart har jag också klivit på små tår nån gång, det är oundvikligt. Men i det stora hela ser det ut som om det har fungerat.

Mina barn har varit så himla olika varandra, det har gjort det hela mycket enklare, förståss. Det den ena har behövt har den andra inte ens velat ha. Och de har alla unnat varandra både framgång och presenter. Vilket inte alls behöver betyda att de inte har varit avundsjuka, i och för sig.

När jag frågar mina barn om deras avundsjuka säger de att den äldsta systern är mest avundsjuk. Hon hade allt från början. All uppmärksamhet, all kärlek, allt syre. Med varje unge som har kommit till har hon blivit av med lite mer av det som var bara hennes en gång. Ibland ser det ut som om hon fortfarande bevakar sitt revir. Håller koll på att det inte försvinner för mycket, liksom. Det var hon som senast sa:
- Meh, fick du den, när jag gav hennes lillasyster en mascara.
I nästa sekund gav lillasystern mascaran till henne, så fick hon den. Och var förhoppningsvis inte avundsjuk längre.

Sparrissystern var konstant avundsjuk på allt stora systern hade och gjorde. Hon var sparris, och det visste vi ju inte då. Vi hade inte hört talas om asperger på den tiden. Stora systern var hennes hjälpjag, som hon inte klarade sig utan, visade det sig. Så länge hon kunde kopiera allt och härma allt kände hon sig någorlunda trygg i världen. Det såg ut som avundsjuka, men jag vet faktiskt inte om det var avundsjuka jämt, egentligen.

AC/DC-pojken är avundsjuk på syster-yster. Hennes liv är så mycket lättare än hans. Hon får ta sig större friheter och han tycker att vi inte kräver lika mycket av henne som av honom. Och det är väl klart att det ser ut så i hans ögon. Hon är självgående, så vi kräver nästan ingenting av henne. Det behövs inte. Men vi står över honom och vaktar hela tiden. För det behöver han. Finns ju ingen rättvisa i det.

Jag brukar säga att avundsjuka är en mänsklig känsla. Den finns där och man får lära sig hantera den. Man blir kissnödig och man blir arg, eller kär, eller besviken, eller avundsjuk. Så ser livet ut. Det är ingenting man ska skydda sina barn från. Alla känslor gills, och ju fler färger man har på sin palett ju mer mångfacetterat kan man måla. Vet man inte om smärta kan man kanske inte uppskatta motsatsen heller. Vi behöver svärtan för att förstå hur bra vi har det, helt enkelt. När vi har det bra.

Missunnsamhet är nåt annat. Då får de mörka känslorna gå över i hämnd och elakhet. Då låter man sin egen smärta gå ut över någon annan, och det är inte ok tycker jag. Det leder ingenstans. Möjligen bakåt.

När barnen var riktigt små skyddade vi dem från avundsjukan. När den ena fyllde år fick den andra också nån liten present. Eller de fick samma sak, för att ingen skulle bli ledsen. För att det skulle bli lite enklare för oss vuxna. En vanlig metod har jag förstått. Men när stora systern fyllde sju, då ville jag ändra på det. Jag hade ett allvarligt samtal med sparris och berättade för henne att nu när hon var fyra och ett halvt år så var hon stor nog att förstå att det var hennes systers födelsedag och att hon därmed inte skulle få nån present. I stället fick hon följa med mig till affären och köpa en egen present till sin syster. Som var bara från henne! Det var kul. Hon kände sig stor och hon kände sig ansvarsfull. Självklart kunde hon klara av att inte få paket när det inte var hon som fyllde år.

Och födelsedagen kom. Med tårta på sängkanten och många presenter. Mysigt, varmt och generöst. Ingen avundsjuka så långt ögat nådde. På eftermiddagen åkte vi skärgårdsbåt ut till landet systrarna och jag. Gick över ön med tunga matkassar och klev slutligen in i morfars stuga. Då brast det för sparris. Hon rusade upp i famnen på min pappa och storgrät.
- Morfis, hon bara fyller år hela tiden och jag har inte fått nån avundsjukepresent på hela dagen.
Som tur var hade hon en morfis som kände henne. Han visste att fyra och ett halvt inte räckte för att hon skulle kunna handskas med de där mörka känslorna. Ingen av oss hade en aning om att hon hade ett ord på vad hon behövde, men morfis hade i alla fall en avundsjukepresent. Ett fint, rosa solparasoll som hon älskade.

Hon fick sitt behov tillgodosett och vi fortsatte med avundsjukepresenter tills hon själv sa till att det inte behövdes längre, några år senare. Sen dess har hon mest bara varit generös.
två kommentarer

Åh vad bra skrivet! Särskilt det om behov hos små barn, så är det helt klart för mig.
Sarah () - 16 04 09 - 23:09

Tack så mycket! Jag tycker verkligen om att få höra din syn på livet. Jag skulle förmodligen kunna bombardera dig med önskemål om vad jag vill att du ska skriva om. Men jag håller tillbaka lite nu och ska fundera ett varv till på det där med avundsjuka! Tack, och kram!
Mina - 20 04 09 - 13:56


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump