63. På förskolan
08 04 09 - 12:07
Jag har ju mest tillbringat mitt yrkesliv i skolan, men en gång hände det sig att jag jobbade ett halvår på en förskola. Det var annorlunda för mig. Nytt sätt att tänka. De flesta av mina arbetskamrater var under 30 år. Flera av dem var rädda för föräldrarna. Det fanns pappor som de sprang och gömde sig för! Men det pedagogiska upplägget var oklanderligt. Kapprummet var ständigt fullsatt av barnens bilder från olika, mycket genomtänkta projekt. Bilder som föräldrarna väldigt sällan ägnade nån tid. Tyvärr. Men så kan det ju bli i stressiga lämna/hämta situationer.
Jag hade ganska tråkigt på den där förskolan faktiskt. Fick mest vakta barn på gården och var inte betrodd att hålla i varken samlingar eller annan pedagogisk verksamhet. För jag hade inte förskollärarutbildning. De nyutbildade förskollärarna bevakade noga sina områden. Vilan var för svår för mig att ansvara för tyckte de, men ge fart i gungorna dög jag till.
Jag hade just haft ett par tuffa år i skolan, så det var skönt att vara passiv ett tag. Hämta krafter och inte ta så mycket pedagogiskt ansvar. Bara vara varm och trygg och där. Det kan jag vara riktigt bra på. Men det blir som sagt tråkigt efter ett tag. För att roa mig själv började jag samla på roliga saker som barnen sa. Gick omkring med en liten anteckningsbok i fickan där jag skrev upp repliker. Och efter ett tag blev det en utmaning att hitta minst ett citat från varenda unge. Även från de allra minsta.
En annan sak som var tråkig var personalens raster. Man satt bara av tid, i ett tomt personalrum. Väntade på att få gå in och jobba igen. Inget att göra, ingen att prata med. Så var det i alla fall på den förskolan. Inte ens en dator i personalrummet, så att man kunde surfa lite. En rast tillverkade jag en jättelång pappersremsa, bara för att få tiden att gå. Under flera andra raster skrev jag upp alla mina citat med snygga bokstäver på remsan. I glada färger.
• Korta Erik är längre än långa Erik, sa Pelle
• Kan jag bå å fe, få å be... ta hit smöret, sa Linn
• Ge mej ett överkast, (underlägg) jag vill rita, sa Maria
• Skål och välkomna, sa Alexander
• Bä, bä vita lamm har du något bajs, sjöng Vilma
och så vidare, tills alla arton barnen var citerade. Det blev en lista på flera meter. Som jag satte bland alla teckningar i kapprummet.
Plötsligt stannade folk upp bland overallerna och torkskåpen. Alla föräldrar stod still och läste, skrattade, läste högt för sina barn. De började prata med varandra över stövlar och matkassar, både mammor och pappor. Och när de väl stannat tog de sig tid att kolla även på allt annat som fanns uppsatt runt väggarna och skåpen. Kommenterade och frågade lite. Och så läste de sitt eget barns citat igen, skrattade ännu mer och gick hem med ett leende i ansiktet.
Mina jobbarkompisar var jättekritiska. För att jag hade lagt ner jobb på min rast. Det gav dem dåligt ljus, tyckte de. Nu skulle de också bli tvungna att jobba på rasterna, plötsligt. Sen var de sura för att jag hade satt upp något helt självsvåldigt utan att kolla med dem att det var ok. Och jag borde inte ha använt citat som inte fler än jag hört barnen säga, för vem vet, jag kunde ju ha hittat på alltsammans. Ja, som du märker var de måttligt förtjusta i mitt tilltag. Som inte var ett dugg pedagogiskt i deras ögon.
Det var väl riktigt egentligen. Jag hade inte haft några direkt pedagogiska planer. Jag hade bara lyssnat på barnen. Ville dela med mig till föräldrarna att deras barn var sedda och hörda, även när de inte presterade. Att någon var där, även utanför den pedagogiska agendan. Lite så tänkte jag. Fast inte så pretentiöst som det låter. Mer bara som en vänlig vink.
Jag har tänkt på det efteråt. På hur mycket föräldrarna uppskattade den där vänliga vinken. På hur irriterade pedagogerna blev. Remsan med citaten åkte ner efter bara några dagar. Jag såg den inte mer sen. Fick inte ens frågan om jag ville behålla den. Den bara försvann. Varför gjorde de så?
Är det så med oss pedagoger att vi skapar en massa verksamhet för vår egen skull? Att vi är överpedagogiska för att känna att vi gör något betydelsefullt på jobbet? Fast föräldrar och barn är ganska nöjda med att bara vara och må bra? Utan att det är pedagogiskt hela tiden? Kan det vara så att vi liksom skjuter över målet? Ibland.
Det är svårt att veta. Jag har ju ett pedagogisk tilltal så gott som jämt. Ett pedagogiskt förhållningssätt till livet. Du ser ju bara vilken sorts blogg jag har skapat! Hur jag tilltalar dig som läsare. I en lätt förklarande och tydlig-görande ton. Sån är jag av födsel och ohejdad vana. Det är därför jag plötsligt tillverkar citatremsor utan att tänka så mycket på vad jag gör. Och då förstår jag inte varför förskollärarna omkring mig blev så provocerade. Det var väl ganska synd! Undrar hur jag skulle ha gjort för att undvika det?