mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« 160. Livsfarligt | Home | 161. Hänga tvätt »

63. På förskolan

08 04 09 - 12:07

Jag har ju mest tillbringat mitt yrkesliv i skolan, men en gång hände det sig att jag jobbade ett halvår på en förskola. Det var annorlunda för mig. Nytt sätt att tänka. De flesta av mina arbetskamrater var under 30 år. Flera av dem var rädda för föräldrarna. Det fanns pappor som de sprang och gömde sig för! Men det pedagogiska upplägget var oklanderligt. Kapprummet var ständigt fullsatt av barnens bilder från olika, mycket genomtänkta projekt. Bilder som föräldrarna väldigt sällan ägnade nån tid. Tyvärr. Men så kan det ju bli i stressiga lämna/hämta situationer.

Jag hade ganska tråkigt på den där förskolan faktiskt. Fick mest vakta barn på gården och var inte betrodd att hålla i varken samlingar eller annan pedagogisk verksamhet. För jag hade inte förskollärarutbildning. De nyutbildade förskollärarna bevakade noga sina områden. Vilan var för svår för mig att ansvara för tyckte de, men ge fart i gungorna dög jag till.

Jag hade just haft ett par tuffa år i skolan, så det var skönt att vara passiv ett tag. Hämta krafter och inte ta så mycket pedagogiskt ansvar. Bara vara varm och trygg och där. Det kan jag vara riktigt bra på. Men det blir som sagt tråkigt efter ett tag. För att roa mig själv började jag samla på roliga saker som barnen sa. Gick omkring med en liten anteckningsbok i fickan där jag skrev upp repliker. Och efter ett tag blev det en utmaning att hitta minst ett citat från varenda unge. Även från de allra minsta.

En annan sak som var tråkig var personalens raster. Man satt bara av tid, i ett tomt personalrum. Väntade på att få gå in och jobba igen. Inget att göra, ingen att prata med. Så var det i alla fall på den förskolan. Inte ens en dator i personalrummet, så att man kunde surfa lite. En rast tillverkade jag en jättelång pappersremsa, bara för att få tiden att gå. Under flera andra raster skrev jag upp alla mina citat med snygga bokstäver på remsan. I glada färger.

• Korta Erik är längre än långa Erik, sa Pelle
• Kan jag bå å fe, få å be... ta hit smöret, sa Linn
• Ge mej ett överkast, (underlägg) jag vill rita, sa Maria
• Skål och välkomna, sa Alexander
• Bä, bä vita lamm har du något bajs, sjöng Vilma

och så vidare, tills alla arton barnen var citerade. Det blev en lista på flera meter. Som jag satte bland alla teckningar i kapprummet.

Plötsligt stannade folk upp bland overallerna och torkskåpen. Alla föräldrar stod still och läste, skrattade, läste högt för sina barn. De började prata med varandra över stövlar och matkassar, både mammor och pappor. Och när de väl stannat tog de sig tid att kolla även på allt annat som fanns uppsatt runt väggarna och skåpen. Kommenterade och frågade lite. Och så läste de sitt eget barns citat igen, skrattade ännu mer och gick hem med ett leende i ansiktet.

Mina jobbarkompisar var jättekritiska. För att jag hade lagt ner jobb på min rast. Det gav dem dåligt ljus, tyckte de. Nu skulle de också bli tvungna att jobba på rasterna, plötsligt. Sen var de sura för att jag hade satt upp något helt självsvåldigt utan att kolla med dem att det var ok. Och jag borde inte ha använt citat som inte fler än jag hört barnen säga, för vem vet, jag kunde ju ha hittat på alltsammans. Ja, som du märker var de måttligt förtjusta i mitt tilltag. Som inte var ett dugg pedagogiskt i deras ögon.

Det var väl riktigt egentligen. Jag hade inte haft några direkt pedagogiska planer. Jag hade bara lyssnat på barnen. Ville dela med mig till föräldrarna att deras barn var sedda och hörda, även när de inte presterade. Att någon var där, även utanför den pedagogiska agendan. Lite så tänkte jag. Fast inte så pretentiöst som det låter. Mer bara som en vänlig vink.

Jag har tänkt på det efteråt. På hur mycket föräldrarna uppskattade den där vänliga vinken. På hur irriterade pedagogerna blev. Remsan med citaten åkte ner efter bara några dagar. Jag såg den inte mer sen. Fick inte ens frågan om jag ville behålla den. Den bara försvann. Varför gjorde de så?

Är det så med oss pedagoger att vi skapar en massa verksamhet för vår egen skull? Att vi är överpedagogiska för att känna att vi gör något betydelsefullt på jobbet? Fast föräldrar och barn är ganska nöjda med att bara vara och må bra? Utan att det är pedagogiskt hela tiden? Kan det vara så att vi liksom skjuter över målet? Ibland.

Det är svårt att veta. Jag har ju ett pedagogisk tilltal så gott som jämt. Ett pedagogiskt förhållningssätt till livet. Du ser ju bara vilken sorts blogg jag har skapat! Hur jag tilltalar dig som läsare. I en lätt förklarande och tydlig-görande ton. Sån är jag av födsel och ohejdad vana. Det är därför jag plötsligt tillverkar citatremsor utan att tänka så mycket på vad jag gör. Och då förstår jag inte varför förskollärarna omkring mig blev så provocerade. Det var väl ganska synd! Undrar hur jag skulle ha gjort för att undvika det?


fem kommentarer

Det var ju jättekreativt, vilken kul grej. Jag förstår att föräldrarna uppskattade det. Jag tänker direkt att dina jobbarkompisar blev avis för att inte någon av dem kommit på en sån briljant idé. Deras beteende känns förtäckt Jante tycker jag.
Mary - 08 04 09 - 16:47

Jag tror också att det var ren avundsjuka som gjorde att förskolelärarna inte uppskattade din idé om pappersremsan. Jag tycker det var helt strålande! På mina barns dagis har lärarna gjort en varsinn bok till barnen där de samlat bilder och gjort intervjuer med barnen. Denna bok har barnet fått med sig när de slutar på dagis. Det har varit mycket uppskattat av både föräldrar och barn.
Ann-Sofie B () (Webbadress) - 09 04 09 - 11:17

Åh. Jag är också verkligen nyfiken på varför de gjorde sådär. Jag är aldrig avundsjuk (men på senare år har det faktiskt_hänt_ någon gång ändå) så jag tror inte på den tolkningen eftersom jag inte förstår den kanske.. Jag kan tänka mig rädslan som grund. Rädd för att just citeringar av barn kan hamna i tveksamma bedömningslägen, att de blir rädda för att någon ska ta illa upp..kanske Vilmas mamma såg lite snörpt ut på munnen när just hennes dotter pratat om bajs? En rädd människa bevakar ologiska revir...

Skriv något om avundsjuka. Hur är du avundsjuk? Din son/ dina barn?

Min mamma förklarade hela världens ologiska beteende med den här avundsjukan. "Hon sa inte något om din cykel för hon var avundsjuk". Och jag förstod inte för jag var inte avundsjuk första gången förrän jag var trettio. (och insåg att livet går, att vissa val inte går att ändra och att vissa dörrar stängs, grannen fick en dotter och jag fick en son till. och jag insåg att jag faktiskt skulle bli utan vissa saker som jag ville ha)
Mina - 09 04 09 - 23:14

Jag förstår inte heller varför de inte gillade detta!

Jag minns fortfarande citat som dagis skrev upp som vår yngste son kläckt ur sig när han var i 4-årsåldern och blir fortfarande lika glad när jag tänker tillbaka på det.

Surpuppor är min kommentar till fröknarna som dissade din idé!
Fredetta - 15 04 09 - 11:48

You are my inspiration , I have few web logs and very sporadically run out from to brand.
James () (Webbadress) - 12 05 17 - 14:26


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump