mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« 153. Du ler ju aldrig… | Home | 155. Om musik »

154. Ingen stor apparat.

17 03 09 - 10:04

Tandläkaren har aldrig riktigt fungerat för AC/DC-pojken. Han har gått igenom massor av operationer med vidhängande nedsövningar, droppslangar och alltihopa. Men sitta still i en stol och gapa, det har bara inte gått. Jag vet inte riktigt vad som har hänt i detalj, för det är AC/DC-pojkens pappa som har skött tandläkarbesöken. Men jag vet så mycket som att familjens tandläkare har gett upp vartenda år. Inte ens undersökningen har gått att genomföra. Pojken har kommit hem med remiss till tandläkarhögskolan varje gång.

På tandläkarhögskolan har de mera tid. Där kan en undersökning få ta flera timmar, för det behöver inte stå en ny patient och stampa i hallen varje halvtimme. Det kan ju inte en vanlig tandläkare kosta på sig. Som måste få ihop så att han klarar sin verksamhet, liksom.

Förra veckan upptäckte jag plötsligt att min pojke var kallad till sin årliga kontroll. Dagen därpå. Hade totalt glömt. Absolut inte förberett. Panik! Det var bara att kasta sig på telefonen och informera skolan, boka om taxin, och allt sånt där. Sen tänkte jag; om jag skulle prova att inte förbereda. Inte göra nån stor apparat av det alls. Bara se det som en självklarhet, som alla klarar. Jag sa bara en sak.
- Förra veckan var din syster hos tandläkaren. Hon hade inga hål i år heller. Hoppas du har klarat dig lika bra.
Han svarade mig inte ens.

Dagen efter satt jag här och väntade på att taxin skulle komma så att vi kunde åka iväg tillsammans. Men det kom aldrig nån taxi. Just som jag skulle till att bli orolig ringde mobilen.
- Taxin körde mig direkt till tandläkaren, så jag är redan här.
- Vad bra, svarade jag. Jag skulle precis börja ringa och ta reda på vart du tog vägen.
- När kommer du? undrade min son.
- Men, nu är du ju redan där, då behöver du väl ingen skjuts, sa jag och låtsades inte förstå att han tog för självklart att jag skulle vara bredvid honom hos tandläkaren.
- Så du kommer inte hit? undrade han lite osäkert.
- Har du inte kvar mitt busskort i fickan då? frågade jag.
- Jo. Förlåt. Skulle du ha det idag?
- Nej, men då behöver jag ju inte komma, för då kan du väl ta bussen hem.

Jag bestämde mig för bara köra vidare helt enkelt. Hade han varit vuxen nog att dirigera om taxin och visa vägen till vår tandläkarmottagning så skulle väl inte jag göra nån stor apparat av det hela heller. Det är självklart att han fixar en simpel tandundersökning. Det borde vara samma skitsak för honom som för hans syster.

Han sa inget mer i telefonen. Och en timme senare kom han hem med bussen. Lugn och fin. Inte ett dugg upprörd eller snurrig.
- Hur många hål hade du i år då? frågade jag, på samma sätt som jag frågar hans systrar.
- Vaddå, jag hade väl inga hål! svarade en mycket nöjd pojke.

Tänk om det kan vara så att vi förbereder för mycket ibland! Visst, han behöver förberedelser. Det kan infinna sig katastrof för att han är oförberedd. Men tänk om det också är så att vi piskar upp hans oro genom att förbereda saker som han inte tycker är jobbiga. Hur ska man veta? Kanske har han bara vuxit till sig så att han klarar saker tillslut. För att han vågar härma, tillslut. För att han har bestämt sig, tillslut. Han vet ju hur våra andra barn förhåller sig till världen.

Hur det nu än är med förberedelserna så var det härligt att det funkade den här gången. Han var så himla nöjd med sig själv. Som om det är fullständigt självklart att han klarar av tandläkaren. Och alltid har klarat av tandläkaren!
- Hur gick det hos käftis? Hade du några hål? undrade pappan vid middagsbordet.
- Fan, vad ni frågar hela tiden, det var väl ingen större apparat, svarade pojken med ett stort leende.

 Den kvällen skrev han såhär i dagboken:

När jag Slutade skolan så skjutsade taxishauffören mig till tandläkaren i centrum.
NOLL HÅL I TÄNDERNA YAAAAAY. Blev så glad att jag hoppade upp och ned och Sprang så fort jag kunde till bussen. Hann precis i tid till bussen utan att ens vara utmattad.
What´s happening? Jag förändras ju fan varenda dag, läskigt.
 


tre kommentarer

Jag är mäkta imponerad!

Det ligger nog lite i det där...att vissa saker ska man inte förbereda för då får barnen ågren helt i onödan - och för nåt som de egentligen klarar ganska bra.

Vissa saker brukar jag inte heller förbereda min kille på..mer än att jag kanske nämner nåt i förbifarten...
Min pojk brukar sköta sig rätt bra hos tandläkaren...men han har heller inte haft några hål att laga än så länge...vet inte hur det går när det väl blir dags för det...men jag kommer att förhålla mig till det på samma sätt som nu....det blir enklast så.

Kul att ACDC själv märkte att det inte var nåt konstigt med besöket och att han fick växa av det egna ansvaret :)
Fredetta - 17 03 09 - 13:27

Detta är något som vi också märkt. Ibland mår William bättre när han inte blivit så jäkla förberedd. En lång förberedelse kan innebära en lång tids ångest för honom.

William har ju t ex varit ruskigt spruträdd i hela sitt liv. Alltså vi snackar ren fobi. Han har slagits med oss, sparkat sköterskor i magen och blivit hysterisk varje gång det blivit tal om provtagning.

Förra året träffade vi en barnsjuksköterska som blivit något av expert på att träna bort rädslan hos barn. Utan krusiduller berättade hon för William att ibland måste man bli stucken och det kan vara obehagligt MEN man kan stå ut. Man måste helt enkelt stå ut. Även han. Redan andra gången vi träffade henne fick hon ta prover på William.

För att göra en lång historia kort så kan jag berätta att William för några veckor sedan fick vaccinationsspruta mot stelkramp. Han fick inte veta något förrän dagen innan. Jag sa att jag inte tänkte följa honom till skolsköterskan och gav på förslag att hans kompis kunde gå dit samtidigt istället. Hur bra som helst gick det!
Ann-Sofie B () (Webbadress) - 17 03 09 - 13:54

En jättesvår balansgång det där, men vi märker också att O inte låser sig för mycket om vi inte har för ingående förberedelser utan bara lämnar lite kortfattad information.
Att inte förbereda alls, funkar inte öht. Skolan har fått lära sig det den hårda vägen att det inte blir någon glad överraskning att inte meddela i förväg om t.ex. teaterbesök.
Linda - 18 03 09 - 07:49


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump