mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« Text 1-10 om AC/DC-po… | Home | Text 11-20 om AC/DC-p… »

Lärartankar 11 till 20

25 04 08 - 22:15

Februari 07

11. Passa bäst

Publicerad: 2007-01-31
Jag tror att vi människor har olika talang för olika åldrar. Somliga passar bäst i mellanstadiet. Då är de populära och springer frivarv och är kaxiga mot lärarna och sånt.

För några år sen träffade jag tjejen som passade bäst på att vara tolv i min klass, när jag var liten. Hon hade inte passat så bra i några andra åldrar visade det sig. Hon jobbade på ICA. Hade aldrig varit gift, inga barn. Inga vänner direkt heller tror jag. För hon tyckte att jag skulle ordna en syjunta hemma hos mig som hon kunde få komma på varje månad. Tyvärr tyckte jag att det räckte för mig att ta hand om fyra barn och studier och yrkesliv, så jag nobbade henne. Jag hade gärna kommit till henne om hon hade ordnat, hon har ju bara sig själv att ta hand om. Men det var ju hon som var populär och inte jag, så hon kunde väl inte fixa en syjunta.

Somliga passar bäst i högstadiet. Då är de populära och testar droger och gör tidig sexdebut och är kaxiga mot lärarna och sånt.

De som passade bäst på att vara fjorton i min klass när jag var liten de är döda i dag flera stycken. Någon är kriminell och någon annan lever ett destruktivt liv på andra sätt. Bara nån enstaka är en vanlig medborgare med jobb och socialt liv. Jag ser dem på bänken utanför systembolaget ibland. Eller läser dödsannonsen i DN. Det är bara att inse att man faktiskt inte förlorade på att man inte fick vara med dem.

Somliga passar bäst i gymnasiet. Då är de populära och går på konserter och dricker vin, och gör uppror mot föräldrarna. De har egen lägenhet och extrajobb och är så vuxna att de är kaxiga mot lärarna och sånt.

De som passade bäst på att vara arton när jag var liten har yrkesutbildning i dag. Några har haft samma jobb i trettio år. De har fått guldklocka. Andra är egna företagare med villa, vovve, Volvo och minst tre barn. Det är dem jag fortfarande leker med. Flera av dem ingår i mitt dagliga liv.

Somliga passar bäst i högskolan. Då är de populära och håller på med nollningar och studentikosa traditioner. De spexar, går på pubar och sittningar. De bor i studentkorridorer i innerstan, har tentaångest, studielån och är med i suspekta föreningar. Extrajobbar på café och har slutat vara kaxiga mot lärarna. Men de är desto mer kritiska mot de stackars doktoranderna som föreläser.

De som passade bäst på högskolan som jag känner, de blev kvar där. De forskar och skriver avhandlingar och doktorerar. Ingen bryr sig om att de är konstiga, för de har så brillianta intellekt. De bländar den akademiska världen. Till slut får de en professur och börjar undervisa på institutionen. Sen kan man inte komma längre.

Den vimsige professorn med håret på ände och glasögonen i pannan. Han som glömmer bort världen när han tittar i mikroskopet. Han fastnar inte som en AC/DC-pojke som inte kan släppa en tanke, utan fokuserar som en vetenskapsman! Sinnebilden av forskaren som förstår det ingen annan har fattat, men som glömmer bort att äta och inte minns var han bor. Det är bilden av en vuxen AC/DC-pojke, som äntligen passar bäst.

AC/DC-pojken är sällsynt dålig på att vara barn. Det är tungt. Alla som tjatar om sina tragiska barndomar kan vittna om hur tungt det är. Men barndomen går tack och lov över för de flesta av oss.

Sen kan man skriva böcker om den, som Jonas Gardell har gjort till exempel. Eller Jan Guillou. Man kan bli vansinnigt stark av vetskapen om att man har klarat av att komma igenom den helskinnad. Man kan bestämma sig för att inte låta den taskiga barndomen ta makten över resten av sitt liv.

Det finns åldrar när det är eftersträvansvärt att vara annorlunda. Fast då säger man speciell i stället. Det finns åldrar då individualism passar mycket bättre än i barndomen. Det brukar jag försöka tänka på. Det brukar jag försöka säga till AC/DC-pojken.
– Stå ut. Stå på dig. Ge inte upp. Du har dina bästa åldrar framför dig!!

No 1 daughter
Ok. Några synpunkter. Säger bara; Tore i FCZ, ac/dc-pojken som tog revansch! Eller, ja, jag har träffat på honom i studentikosa sammanhang både före och efter han blev känd. Han är verkligen annorlunda! Han blir säkert en mkt bra forskare en dag.
En del av oss som passade bra på högskolan blir inte alls kvar där!
Och slutligen läste jag någon stans att Guillous son doktorerar :)
dumpad @ www.dumpad.sprayblog.se
Jag älskar Gardells böcker. "Ett ufo gör entré" är en av de saker som ger mig styrka; vetskapen om att om en 15-årig pojke kan så kan jag också. Jag hoppas AC/DC-pojken hittar något han känner likadant för. Och att han hittar den plats där han själv känner att han "passar bäst".

12. Vad är en skola?

Publicerad: 2007-02-04
Vad är en skola? För oss lärare är det ju först och främst en arbetsplats, eller hur? En arbetsplats som kan se ut lite hur som.

Det gamla tegelhuset från 40-talet. Stenbyggnaden från 1918. De provisoriska barackerna från 60-talet som luktar mögel och fortfarande används till lågstadiet. De toppmoderna skolorna som byggdes på 70-talet med heltäckningsmattor och skjutdörrar mellan klassrummet. Eller de toppmoderna glasbyggningarna från 2000-talet. Trähuset med pärlspont och spröjsade fönster ute på landsbygden. Ja, listan kan göras hur lång som helst. Men jag tycker nog inte att det är själva byggnaden som är skolan.

Det finns elitskolor som blir en del av människans identitet resten av livet. Det vet gamla Lundsbergare eller gamla Södra Latinare. Det finns fotbollsskolor och utomhusskolor, kulturskolor, mediaskolor och kunskapsskolor. För att inte tala om internetskolor och friskolor i största allmänhet. Specialinriktningar och samhällsbyggningar. Nätverksskapande för hela karriärer. Men jag tycker inte riktigt att det är det som är skolan heller.

För mig handlar det om pedagogiken. Faktiskt. Jag vill i alla fall att det är pedagogiken som ska vara skolans signum. I vardagen är den ju nästan aldrig det. Jag menar, vi sitter där på våra arbetsplatsträffar och pratar och pratar. Vilka regler ska vi ha? Kepsar på, kepsar av. Skogränser, jackförbud, mobilfria tider. Inga snöbollar på skolgården!

Vi frågar varandra vem som inte städar efter sig i bildsalen och vem som inte diskar i lärarrummet. Vi gnäller kanske över att ”vissa” alltid kommer för sent till sina rastvakter. Det handlar om ordning, inköp och annat praktiskt. Om budget, utvärderingar och rutiner för frånvarorapportering.

Alldeles för sällan blir det tid över till att prata om pedagogiken. På studiedagarna får vi kanske en intressant föreläsning, men hinner inte diskutera färdigt innan dagen är slut. Reflektioner som är viktiga och spännande blir hängande i luften. Nån kollega som närmar sig pensionsåldern sitter ofta och stjäl tid med att berätta i evigheter om hur duktig hon var på 70-talet.

Och hon som gick den där jättespännande kursen får aldrig tillfälle att berätta. I alla fall inte på arbetstid. Hennes nya kunskaper stannar i hennes arbetslag eftersom lärarrummet gapar tomt och öde. Inga ringningar hörs längre för de gemensamma rasterna är borta. Arbetslaget har tepåsar i katedern och en gammal vattenkokare i materielrummet istället. Så blir det kollegiala samtalet ännu mer sällsynt.

Häromdagen hittade jag ett gammalt undervisningsmaterial som jag gjorde för sådär 8-9 år sedan i kopieringsrummet. Det var nån som var på väg att använda det igen. Det hade blivit, ”om ni får tid över” stenciler. Den pedagogiska grundtanken, processen som en gång var förknippad med materialet var helt borta. Inte ens efterfrågad. Inte av ointresse, men av slentrian och tidsbrist. Kanske lite ointresse också, när jag tänker efter.

Det finns ju så mycket bra att välja på när det gäller pedagogik, men det är som om man inte får bestämma sig om man inte är en friskola. Alla får göra lite som de vill i den kommunala skolan. Och det gör vi. Vi har oftast en gemensam policy. Det är den som syns utåt, som ska sälja skolan till så många familjer som möjligt så att vi får ett lönsamt elevunderlag. Många går och harvar för sig själva i alla fall. Skulle man granska varje arbetslag kritiskt så skulle man finna att folk också motarbetar varandra. Mycket oftare än man tror. För det man inte gillar eller inte håller med om, det kan man lugnt låta bli. Ingen protesterar mot det, eller ens diskuterar det.

Jag skulle vilja träffa fler rektorer som bara anställer lärare som tänker arbeta med samma pedagogiska förtecken. Som säger att ”på den här skolan gäller dessa metoder, och om du inte vill jobba på det sättet så får du söka jobb någon annan stans”.

Jag vill ha en arbetsledare som kräver att alla i kollegiet har läst den nyaste boken om den nyaste metoden till nästa pedagogträff. För att det är den boken som är grunden för veckans samtal. De praktiska spörsmålen får man väl sköta på vanlig planeringstid. Söka upp varandra och lösa. När alla träffas ska det vara till pedagogisk reflektion. Då ska man tillsammans informera sig om ny forskning, och kanske diskutera en bra artikel i senaste Pedagogiska Magasinet.

Skolan är en institution där föräldrar lämnar det käraste de har, barnen. De ska kunna förutsätta att varje barn får möjligheter att utvecklas optimalt efter sina förutsättningar med professionellt stöd från kunniga pedagoger. Även annorlunda barn, AC/DC-pojkar, tysta flickor, invandrare, samer, dyslektiker, superbegåvade, alla. De ska ha sina individuella behov tillgodosedda. De ska alla vara så bra förberedda för sina vuxna liv som det bara går. Det är ju självklart. Eller hur? Och ändå är det inte så i alldeles för många skolor.

Man pratar i pressen om att barnen inte når målen. Man borde prata om varför föräldrarna inte litar på den kommunala skolan. Varför de har anledning att ifrågasätta sina barns vardag och verklighet? Varför skolan inte lyckats skapa förtroende.

Så vad är då mitt svar på frågan vad en skola är? En skola är den människosyn och den samling pedagogiska verktyg och metoder som den använder. Sen kan väl huset se ut nästan hur som helst.

tioli @ www.pepparkaksklubben.com
Hittade din blogg via tjuvlyssnat och har läst den regelbundet i några veckor nu. Kan inte sätta fingret på vad som fascinerar mig så mycket, om det är dina intressanta erfarenheter, sympatiska åsikter eller otroliga uttrycksförmåga. Det du skriver flyter så bra, och upplevelserna du beskriver skulle inte alls fängsla på samma sätt om språket haltade. Önskar att du blev en i ledet av alla bloggare som får ge ut en bok.
Hur AC/DC-pojken och ni behandlas känns så osannolikt och orättvist! Men det känns bra att det finns mammor och lärare som du. Modigt att skriva så utlämnande!
Angående pedagogik (och även det rent praktiska) så är karlstad kommuns medialinje något av det bästa jag upplevt. Stor frihet och stort ansvar, skarpa projekt och ömsesidig respekt och intresse mellan elever och lärare. De flesta lärare har jobbat inom branschen, istället för att "bara" ha en pedagogisk utbildning. Media har en "hem-korridor" med särskilda färger och möbler, mysiga soffor och våra egna alster på väggarna. Det kanske inte låter så betydelsefullt, men man ser STOR skillnad på skadegörelsen i denna korridor jämfört med resten av skolan. Och vi får låna hem dyra kameror och annan utrustning utan problem. Tilliten, respekten och att vi ser att någon tycker att vi är värda att satsa på har gjort oss ansvarsfulla, ambitiösa och trygga. Alla elever borde få ha det så här bra!
Kramar och god fortsättning, sluta aldrig att bli arg!
dumpad @ www.dumpad.sprayblog.se
Min gamla lärare sa upp sig som en protest mot hur skolan idag ser ut. Mot att eleverna bryter ihop i korridorerna samtidigt som rektorerna står och skrattar några meter bort. Mot att en tjej satt och skar sig i armarna på lektionen och det enda läraren sa var "sluta upp med det där, du ska redovisa nu".
För min del struntar jag i om man jobbar enligt Montessoripedagogik eller "den gamla skolan". Men medmänsklighet borde fanimej vara ett krav när lärare anställs.
Milli
Jag har idag hittat din blogg och försökt hålla mig från att skriva kommentarer från ditt allra första inlägg, hade tänkt vänta tills jag kom till det senaste inlägget så att jag inte plötsligt satt med mitt namn överallt... Vi får väl se om jag kan hålla mig borta från att kommentera framöver
Jag har arbetat som lärarvikarie i några omgångar, inte utbildad som lärare... försöker undkomma det som förmodligen är mitt kall och försöker tjäna pengar istället. (jag är så smart men ändå så dum). Jag har gått igenom skolan med diverse egna mindre problem, alltid med ögonen och tankarna med mig och funderat på hur det här skulle kunna göras bättre.
Jag håller med dig mångfalt om det mesta du skriver och önskar att du blir den här rektorn som du önskade dig ha själv som chef!!! Men, för det finns ett men, min senaste tanke från mina senaste vik-skolor är att arkitekturen spelar mycket stor roll för hur väl skolan fungerar socialt, så välj din skola med omsorg, och blir du rektor så utbildar jag om mig och söker jobb hos dig.

13. Helkorkat!

Publicerad: 2007-02-05
Jag har jobbat med AC/DC-barn under många, många år. Dels har jag haft dem som enskilda individer i klasser jag haft, men jag har också jobbat i grupper med bara bokstavsungar. Metervis med böcker har jag läst om pedagogik för annorlunda barn. Specialpedagogiska kurser har jag tagit både på Stockholms Universitet och på lärarhögskolan i Stockholm. Man kan lugnt påstå att jag alltid har haft ett specialintresse för de knäppa barnen. För vildingarna och dem som inte passar in.

Kanske kan man tro att det skulle vara till fördel när jag själv begåvades med en diagnoserbar unge. Det skulle ju ha varit bra i så fall. Men så var det verkligen inte. Bara för att man vet saker om andra barn behöver man inte fatta ett enda dugg om sitt eget. Så här i efterhand förundras jag över min egen dumhet.

Jag har suttit där med alla mina pedagogpoäng och hävdat att några bokstäver har i alla fall inte min unge. Visst är han rörig och okoncentrerad men jag vet minsann hur AC/DC ser ut, och det har han INTE. Så det så.

Skolan har försökt antyda och jag har protesterat.
– Visst, vi gör en utredning, sen får vi veta att det inte går att sätta bokstäver. Vad gör ni då? Diagnosen förändrar ju inte situationen. Det är samma unge hur man än stavar honom. Vad tänker skolan göra för att lösa den faktiska situationen?
Negativt, surt och himla korkat. Som en stor käpp i hjulet bara.

Skolan ville förstås ha diagnosen för att få möjlighet att bli av med AC/DC-pojken. Det gjorde mig rasande. Jag har själv haft elever med mycket värre problem än min pojke som jag har lotsat genom mellanstadiet med varsam hand. Jag vet ju att det går. Om man bara bryr sig om att ta reda på hur. Om man bara orkar tycka om. Ett barn man tycker om kan man göra bra saker för. Min pojke ville alla bara slänga i soporna. Det är klart jag blev arg. Men jag hade ju också kunnat tänka tvärt om. Hur bra är det egentligen för honom att gå kvar i en klass där de inte klarar av att hjälpa honom? Helkorkat.

Våra vänner har också försökt antyda och jag har protesterat då med. Argumenterat bort deras frågor och försiktiga omtanke med fackkunskaper från böckerna. Förnekat trots att alla andra såg.
– Ja, han är annorlunda, men diagnos har han INTE.
Hur korkad får man va´?

Alla föräldrar gör på samma sätt. Förnekar. Blir arga på skolan. Skyller på skolan. Blir ännu argare. Och sen fogar man sig och fattar att man måste göra den där utredningen. Då blir man ledsen. Att erkänna att det nog är nåt fel gör en förtvivlad. Så sörjer man ett tag. Släpper taget. Tappar kontrollen. Krisar.

Det är en process, ett arbete man är tvungen att klara av. Inga kunskaper i världen kan skapa genvägar förbi den processen. Det är bara att ta sig igenom skiten.

Jag visste ju att AC/DC-pojken inte stämde in på någon diagnos. Av åtta kriterier hade han tre av AC/. Av åtta kriterier hade han tre av /DC. Och har man inte alla åtta så är det inte diagnos. Trodde jag.

Men det är så med bokstavsbarnen att en halv plus en halv blir två hela. Så han hade plötsligt en dubbeldiagnos istället för ingen diagnos. En alldeles egen coctail av bokstäver som beskrev just de problem som vi ju alla visste att han hade.

Då hade vi kommit så långt i processen AC/DC-pojkens pappa och jag att vi inte brydde oss längre.
– Skit samma vad ni kallar det, bara han får hjälp nån gång! sa vi då. Äntligen. Fast då hade jag redan slösat flera år, flera långa år av AC/DC-pojkens liv, på att vägra. Vägra fatta, vägra inse, vägra acceptera. Precis som alla andra AC/DC-morsor. Så korkad kan man bli.

Jag är glad att AC/DC-pojken är en del av mitt liv. Men jag har sörjt mycket över att han ska behöva ha det så besvärligt. Jag har sörjt så mycket att det har blivit ännu mer besvärligt. Så korkad blir man.

Sen reser man sig och blir en lejonmamma och gör allt vad som krävs för att hjälpa till. När man äntligen fattar.

dumpad @ www.dumpad.sprayblog.se
Bättre sent än aldrig! Fortsätt kämpa, ni är jätteduktiga!

14. Snällast hemma.

Publicerad: 2007-02-08
Ett av de svåraste problemen på mitt jobb är barn som är snälla hemma. Ja, det vet kanske inte ni som inte arbetar i skolan, men barn ska vara jobbiga hemma och väluppfostrade när de kommer ut i samhället. De ska respektera vuxna i skolan och revoltera hemma i köket. Inte tvärt om.

Det finns ungar i mellanstadiet som ber lärarna fara åt helvete. Som demonstrativt stoppar godis i munnen framför ögonen på en. Som kommer och går som de vill. Som inte gör ett dugg på en enda lektion. Som sätter sig över varenda regel som finns. Då ringer man deras föräldrar. Det är vad man kan ta till. Inte som ett hot, men som en åtgärd.

Först ska man prata med eleven, sen ska man prata med hemmet. Nästa steg är skolledningen och därefter elevvårdsteamet. Det finns en tågordning som man ska följa med problematiska barn. Noga formulerat och lagstadgat. Gäller för varenda skola i landet.

De flesta föräldrar blir upprörda och ber om ursäkt tusen gånger. De skäms över sina barn, över hur de har uppfört sig. Man kanske måste göra om proceduren några gånger, men folk känner sina barn och tar omedelbart tag i uppfostringsbiten.

Men det finns föräldrar som kommer rusande och är arga för att man "snackar skit" om deras ögonsten. De har världens snällaste och gulligaste barn och känner inte till den oförskämda figur man själv pratar om. Man har kanske sprungit och jagat en förpubertetisk rackare hela dagen. Fått ta emot irritation från alla lärare runtomkring för att deras lektioner blivit störda. För att deras elever blivit retade eller rentav mobbade. Sen kommer den där mamman som man tror att man ska få lite hjälp av. Och så skäller hon ut en för att man pekar ut hennes unge.

– De andra då? Det var faktiskt inte hans fel. Det var de andra barnen som tvingade honom att vara med. Det är alltid så att ni pekar ut just honom. Men ni bryr er inte det minsta om vad alla andra ungar gör!

Försiktigt försöker man hävda att det inte går att diskutera andra barn med henne, lika lite som man diskuterar hennes barn med andra föräldrar. Och att man dessutom vet att hennes unge var oförskämd mot alla vuxna som sa till. Men föräldern känner inte igen någonting av vad man berättar. Ingenting. Då tror hon mer på sitt barn än på läraren.

Det finns liksom ingenting att sätta emot. Vad ska man säga? Hon har en rar och omtänksam son som alltid lyder hennes minsta vink. Hur ska hon kunna föreställa sig det monster man själv känner? Det går ju inte.
De här barnen är inte vanligast, men inte alldeles ovanliga heller. De är absolut för vanliga för min smak. De och deras föräldrar tar sig alltid oinskränkt rätt att sätta sig över lärarna. De vet bättre än oss. De anser sig kapabla att bedöma vår kompetens och yrkesskicklighet.

Tänk, osnutna tolvåringar som tar sig rätt att avgöra en högskoleutbildad vuxen människas förmåga att utöva sitt jobb. Med föräldrar som tycker att de har alldeles rätt i sin bedömning. Undrar om de föräldrarna skulle gå med på samma behandling. Att en mellanstadieunge skulle dyka upp på deras jobb och bedöma deras professionalitet och yrkeskunskaper.

Stackars AC/DC-pojken har aldrig haft nån mamma som försvarat honom på det sättet. Jag har suckat och skällt på honom. Alltid. Frågat lärarna vad de vill att jag ska göra. Och sen har jag sträckt mig hur långt som helst för att göra det som de behövt hjälp med. Följt med på utflykter och skolresor. Varit med på klassfester. Och AC/DC-pojkens pappa har tillbringat veckor i skolan och hjälpt till med undervisning när de har haft utbyte av hans speciella yrkeskunskaper. AC/DC-pojkens systrar har hjälpt till när de haft något att tillföra. Vi har alltid sagt ja till lärarna. Vi har alltid i första hand trott på skolan. Hävdat att AC/DC-pojkens lärare har rätt. Att han ska göra som de säger, alltid.

Men vi har ju en konsekvent unge också. Han är lika knepig hemma som han är i skolan. Och jag hoppas verkligen att den dag han har lärt sig vara artig och välluppfostrad, då visar han det framför allt i skolan. Hemma älskar vi honom ändå!
Annelie
Det finns ju också de föräldrar som nog tror att deras unge beter sig som ett monster, men som aldrig skulle erkänna det för en enda levande själ... De är lika svåra att ha att göra med. Hur gör man till exempel när ungen har kastat upp en kaninunge i luften så den landar och bryter nacken, bara för att se hur det hela skulle sluta, men föräldern står sen att säger att mitt barn skulle aaaaaldrig göra nåt sånt hemskt... Man har liksom inga ord...
Iris
Det är ett problem att ett barn med ADHD kan vara fullkomligt okontrollerad i skolan och faktiskt lugn hemma. Det skriver "Greene" i sin bok "Explosiva barn". Ett barn kan vara trygg och lugn hemma men spänd och orolig i skolmiljön. Å andra sidan kan det vara lugnt i skolan men gräsligt hemma därför att all energi går åt till skolan och hemma vågar man visa hur man känner det. Risken är att det blir konflikt mellan lärare och föräldrar om man inte kan förstå detta. Jag blev själv beskylld för att vara slapp och att min son var ouppfostrad. Lärarna kunde inte förstå att vissa miljöer är svårare att fungera än andra. Det är inte så lätt minsann.

15. Fina pattar då?

Publicerad: 2007-02-15
Jag skrev "ben" och "näsa" på whiteboarden med svart penna.
– Nu ska vi se hur många ord vi kan samla för olika kroppsdelar. Är det någon som har ett förslag på vilka kroppsdelar vi ska ta?
– Peeeenis, kom det drygt från längst bort i klassrummet.

Det var precis det ord jag ville ha, men det visste ju inte mina sjätteklassare. De ville ha reaktion från mig, stark reaktion. Men jag visade inte en min, jag skrev bara lugnt upp "penis".
– Fler förslag!

– Bröst, kom det då. Högre, mer provokativt. De ville verkligen utmana mig. Och jag skrev "bröst" på tavlan. Sen var det någon som ville vara snäll mot fröken.
– Vi kan väl ta mage, sa hon.
– Visst, svarade jag och skrev upp "mage" bredvid brösten. Sen klämde jag dit "stjärt" också för att få sex fina spalter på tavlan.
Därefter var ungarna med på att alla ord var tillåtna. Det tog inte så lång stund innan jag hade alla ord jag sökte uppskrivna. Och fler därtill, faktiskt.

När ingen kom på något mer var det dags att sortera orden. Ord som är ok att använda i alla sammanhang fick en svart ring omkring sig. Ord som är gulliga fick en grön ring och ord som verkligen inte passar sig fick en röd ring.
– Kan vi inte ha en färg för vilka ord som är coola också, sa klassens söte chilenare.
Det var inte en kategori som jag hade tänkt på själv, men likafullt ett bra förslag. Coola ord fick blåa ringar.

Det var verkligen ingen lätt sak att sortera orden. Vi var någorlunda överens om att grundorden var ok att använda. De gulliga orden var inte heller så mycket att diskutera. Rumpa, tuttar, trut och snopp var alla rätt överens om. Men sen gick meningarna isär.

Vi har rätt många invandrarbarn i klassen. De var inte alls med på ordens valörer. Att det skulle finnas tabubelagda ord på tavlan ville de inte riktigt kännas vid.

– Men om man gillar en tjej, kan man säga att hon har snygga bröst då?
Alla tjejerna nickade jakande. I rätt sammanhang skulle de ta det som en komplimang, absolut.
– Vad sägs om justa rattar, är det nåt man kan säga till en tjej?
Det var inte lika solklart. Några tjejer skulle aldrig acceptera ett sånt tilltal, men några andra tyckte att det kunde vara gulligt, särskilt om det var sagt lite på skämt, med glimten i ögat. Och klassens kurdiska tjej kunde egentligen inte se skillnad på uttrycken.
– Men snygga pattar kan man bara inte säga, sa Malin. Det är oförskämt.
– Fina pattar då? försökte Muhammed.
– Man kan aldrig använda pattar utan att det blir oförskämt. Aldrig nånsin!
Våra invandrarkillar såg förvånade ut. Det hade de ingen aning om.

Vilka ord som är fula för mamma vet alla, men vilka som är fula på svenska! Det är verkligen inte konstigt om de inte vet det. Hur ska man egentligen lära sig det? Jag vände och vred på resonemanget, men jag såg ju att jag inte hade ungarna med mig. Varken de svenskspråkiga eller de med annat modersmål förstod vart jag ville komma.

– Kan ni några svordomar på era språk, då? försökte jag komma vidare.
Först kunde de inte en enda svordom. Sen kunde de kanske. Därefter kom det fram en lapp med ett ord skrivet på polska. Så fult att man inte kunde säga det högt. Vår söte chilenare erkände att han kan världens fulaste ord, men det tänkte han aldrig säga.
– Är det puta? undrade jag.
Jag trodde ungen skulle dö av skam.
– Men puta låter jättegulligt på svenska. Det är sånt man kan säga till en baby, lilla putenutta, sådär.
Mina svenskspråkiga elever höll helt med mig. Chilepojken trodde inte sina öron.
– Det tycker du för att ni inte har fula ord på svenska, hävdade min somaliske elev.
– Ni har som vanliga ord bara, inga speciellt fula.

Där hade jag fått dem precis dit jag ville. Där tog diskussionen ordentlig fart. För det är ju så. Hur ska man kunna veta att man svär, om man använder vanliga ord? Vanliga ord bara, som till och med låter ganska gulliga.
– Det är ju ingenting som vi får lära oss på SVA:n (Svenska Som Andraspråk) sa Yoseph, vilka ord som är fula.

Synd, tycker jag. För barn som pratar dålig svenska och svär mycket har sämre chans att vinna respekt i vårt samhälle. Så var det med arbetarklassens barn, långt innan arbetarklassen bestod av så mycket invandrare. Men har man inte fått svenskan av sin mamma spelar det ingen roll hur mycket bildning man skaffar sig, man hör inte vilka av de helt vanliga orden som är fulast i alla fall. Och sen ser folk ned på en för att man har ett dåligt språk.

Men Svenska För Invandrare kan väl ändå inte undervisa om svärandets konst och könsordens värdeskala. Eller?

Milli
Underbart! Jag har länge gått omkring och undrat lite över ordens valörer. Hur bär man sig åt när man älskar någon annan på ett annat språk än på sitt modersmål, hur förstår man att någon faktiskt älskar en när det ord den andre använder inte skickar älskarordets vibrationer genom en.. Det är när sådant här händer i klassrummet som det är magiskt att vara lärare och fantastiskt att vara elev!
Magnus Eriksson @ socfa.livejournal.com
Jag känner ibland att jag kommenterar lite för mycket här och på andra ställen, men jag måste bara säga det, det här är helt sjukt underbart! Det överlägset bästa jag läst på hela dagen idag. Tack!
Annelie
Jag beundrar dig. På riktigt. Jag gör det. Varför kan inte alla vara så enkla och självklara i språket som du? Nä, istället ska det hymlas och smygas och pekas och tyckas, men gubervars, inte till den det gäller rätt ut, utan i smyg, bakom ryggen... Usch, vad är det för samhälle vi lever i???

16. Marginalisering

Publicerad: 2007-02-16
Annorlunda barn blir ofta satta på undantag. Deras behov tillgodoses inte. Lärarna tycker att AC/DC-barnen får all uppmärksamhet på bekostnad av de normala barnen. Och så är det ju, men det är inte samma sak som att deras behov tillgodoses. Det normala är normen. Det normala barnet vinner alltid. Vad ska man säga om det, det är väl rätt naturligt?

AC/DC-pojken har suttit i grupprummet med en ung assistent nästan hela sin skoltid. Det har ju knappast tillgodosett hans behov av lärarledd undervisning. AC/DC-pojken är diskriminerad i skolans värld. Marginaliserad. Men han är åtminstone på väg att bli en man.

Kvinnan är diskriminerad i samhället. Visserligen lite mindre här i Sverige än på många andra ställen, men dock diskriminerad. Nästan ingen påstår något annat numera. Är hon dessutom överviktig är diskrimineringen ännu större. Överviktiga kvinnor blir verkligen orättvist behandlade.

En kvinna som är överviktig och medelålders drabbas trefalt av diskriminering. Tjocka tanter är inte särskilt populära på arbetsmarknaden.

Den överviktiga, medelålders invandrarkvinnan har det ännu värre. Nu kan man börja prata om rätt svår marginalisering.

Invandrarkvinnan som är överviktig, medelålders och inte pratar svenska, hon är maximalt marginaliserad. Värre kan det knappast bli. Eller kan det?

En överviktig, medelålders, invandrarkvinna som inte har lärt sig svenska och dessutom är analfabet, hon är så marginaliserad att hon knappt finns.

Det lever minst 25 000 analfabeter i Sverige i dag, säkert fler. De kommer från ställen där skolan har varit stängd på grund av kriget, där fattigdomen har tvingat barnen att arbeta istället för att gå i skolan eller där patriarkala samhällsstrukturer har stängt flickorna ute från skolan.

Jag träffade en mycket duktig lärare i Svenska För Invandrare (SFI) för lite sedan. Hon sa saker som jag aldrig hade tänkt på. Marginaliserade kvinnor befinner sig ofta i sammanhang ingen har tänkt på. Det är en del av deras problem. Inte sjutton har jag tänkt på hur oerhört svårt det måste vara att lära sig läsa om man kommer från områden som inte har ett skriftspråk. Hur svårt ska det då inte vara att samtidigt lära sig Svenska?

Det finns inget studiematerial att tillgå, särskilt som det absolut inte får vara barnsligt. Det finns få sätt att ta tillvara deras förkunskaper. Det tjocka, medelålders invandrarkvinnor som inte kan läsa är bra på, värderas inte så högt i Sverige.
– Den som är högutbildad och kan sitt modersmål kan ju bara ta ett lexikon, vilket som helst, och lära sig ur. Det är de lågutbildade som är de verkligt svåra att undervisa. Analfabeter är allra svårast, sa SFI-pedagogen till mig.

Sett ur det här perspektivet blir det helt absurt att den svenska skolan inte omedelbart anställer alla lärarutbildade invandrare. De får inte jobb här. Kanske några lösa timmar som hemspråkslärare här och där, men de tar sig inte in i arbetslagen. Är det samhällsekonomiskt att tacka nej till duktiga lärare, som inte ens belastat oss med kostnaderna för sin utbildning? Har vi egentligen råd att låta bli att utnyttja varje resurs som finns?

Den marginaliserade kvinnan har i allmänhet barn, nämligen. Det är vanligt att oerhört marginaliserade kvinnor har många barn. Dessa barn går i svensk skola. De måste utbilda sig länge, länge för att ha någon chans att ta en anständig plats i vårt samhälle. Utbilda sig på ett språk de inte har full tillgång till.

Lärarna som kommer hit från världen, från andra skolkulturer, kan hjälpa oss att möta dessa barns behov. Medverka till att de får bättre förutsättningar. Jag har ju barnen i min klass. Jag behöver hjälp av nya arbetskamrater för att förstå. Jag kan inte på egen hand skaffa mig de förkunskaper jag måste ha för att bli den optimala lärare de barnen behöver.

Vi som ska vara ett av världens mest demokratiska länder, hur kan det komma sig att vi inte utnyttjar varje möjlighet att komma vidare i avmarginaliseringen av de medelålders, överviktiga, invandrarkvinnorna som inte kan svenska och inte kan läsa. Men som kan göra barn.

AC/DC-pojken, han kommer att avmarginalisera sig själv i sinom tid. Han kommer att hitta sin plats, det är jag säker på. Han har full tillgång till sitt språk sedan länge. Tänk om hans överviktiga, medelålders mamma hade varit analfabet!


17. Tack & godnatt!

Publicerad: 2007-02-17
Efter tjugo år som undervisande lärare satte jag mig i skolbänken. Fröken skulle bli journalist, var tanken. Skriva om pedagogiken, men slippa brottas med barnen.

Lite konstigt var det att befinna sig på fel sida om katedern faktiskt. Fast det var svårare att vara eleven än att inte vara läraren. Jag kom förberedd till första föreläsningen. Hade läst all litteratur som hörde till. Bara för att upptäcka att föreläsningen i stort sett var en upprepning av litteraturen. Jag hade ju inte behövt läsa alls!

Jag trodde att föreläsningar skulle vara förlängningen av det man hade läst. Då skulle man kunna fråga, utveckla och diskutera böckerna. Men se, det skulle aldrig ha kunnat fungera för det var bara jag, Lotta och Marika som hade läst. De andra 57 hade inte köpt boken, eller i alla fall inte öppnat den.

När jag insåg att jag klarade examinationerna med i stort sett föreläsnings-anteckningar, utan att ha så mycket som tittat i läroböckerna, då blev det väldigt lugnt och skönt att gå på högskolan. Det var aldrig någon som över huvud taget kommenterade att undervisningen inte fungerar som det är tänkt.

Det svåraste med högskolan var faktiskt att hålla sig vaken! Jag somnade på föreläsningarna ganska många gånger. Kämpade som en galning för att hålla ögonen öppna. Förgäves. Inte bara för att det blir så syrefattigt i ett rum med över 60 personer, där det inte går att öppna fönstren. Inte bara för att man är uppe så sent och dricker så mycket öl när man umgås med sina studiekamrater heller. Kanske mest för att det är så förbannat tråkigt att sitta still i två timmar, i total koncentration. Med tio minuters ”bensträckare”.

Flera manliga föredragshållare körde med avancerade datapresentationer i powerpoint. Då somnade jag obönhörligen, hur mycket det än plippade och ploppade på duken.

Många lärare gjorde helt obegripliga figurer på whiteboarden hela tiden. Alla ritade av dem, men ingen förstod vad figurerna beskrev. Då brukade jag somna av utmattning.

En föreläsare läste högt ur sin avhandling, som jag alltså hade läst till lektionen. Hon avbröt sig bara för att skriva upp vilka sidor hon läste, då och då. Gissa vem som somnade.

Sen hade vi lärare som skulle hinna för mycket på sina lektioner. De pratade så fort att 80 minuters undervisning blev så komprimerat att man inte hann anteckna en gång. Då var det inte bara jag som gav upp och somnade.

Vi hade några föreläsare som hade olika talarticks också. En klämde ur sig ”så att säga”, ”om man så säger” och ”som sagt” 140 gånger innan bensträckaren. Fast det höll en å andra sidan vaken. Man var fullt upptagen av att räkna. Tyvärr hörde man inte vad föreläsningen handlade om.

Jodå, det finns bra lärare på högskolan. Jag har säkert mött två stycken under fyra års högskolestudier. Som har haft ett pedagogiskt upplägg och ett personligt tilltal. Människor som inte bara brinner för sitt ämne utan också har förmågan att förmedla sin entusiasm. Men de två var naturbegåvningar inte utbildade pedagoger.

Och uppriktigt sagt, jag tror att alla lärare på högskolan vore betjänta av att få gå en kurs i stand up comedy. Som det fungerar nu är självstudier verkligen att föredra. Tyvärr. Särskilt som de flesta lärarna inte alls är lärare utan stackars doktorander som är tvingade att undervisa fast de själva mycket hellre skulle vilja vara helt ifred med sin forskning.

Tänk vad fruktansvärt förolämpad jag skulle bli om mina elever sov under lektionerna. Jag tänker på det ibland. På alla gånger jag somnade. Så att jag ska komma ihåg att undervisning måste vara varierad och stimulerande. För som ni vet är jag ju tillbaka i skolan igen.

Jag har sökt 238 journalistjobb och har bara blivit kallad på en enda intervju. Fyra dagar har jag fått jobba sedan vi blev klara förra året i januari. Ett enda reportage och fem krönikor på ett helt år. Inte vet jag varför. Alla mina klasskamrater från journalistutbildningen har jobb. Kanske inte fasta jobb, men jobb. Sommarjobb och allehanda inhopp här och där. Tror inte jag skriver så himla mycket sämre än dem. Jag är mycket mer orutinerad, förståss, eftersom jag inte får nån journalistisk yrkesvana av att vara lärare igen.

Jag ville ju skriva om skolan. Arbeta med lärarfortbildning på UR. Göra intressanta, pedagogiska reportage i lärarfackens tidningar. Berika den pedagogiska diskussionen. Men jag får nöja mig med Mammanns blog. Det är inte det sämsta! Hade kunnat bli bitter och förgrämd, men istället gläder jag mig dagligen åt att ni är så många som läser det jag skriver här. Tack för att ni gör det! Ni är mitt största glädjeämne numera.

Jag är ju en medelålders, överviktig tant, förmodligen är det därför jag inte får jobb som journalist. Eller också är det för att jag somnade så ofta under föreläsningarna.

Mikaela @ stalkamig.blogg.se
Jag har nyligen börjat läsa pedagogik på LiU. Jag hade förväntat mig att det skulle vara annorlunda än i gymnasiet, att folk gick dit för att de verkligen brann för ämnet och ville lära sig något om det. Men så märkte jag att de flesta studenterna ändå bara gick dit för att sitta av tiden och klara tentorna. Även lärarna verkar införstådda med att det är så. Jag är övertygad om att det skulle kunna ändras, men jag är inte säker på hur. Jag har haft vissa lärare som verkligen kunnat motivera mig till något annat än att "plugga för betygen" (som jag aldrig varit speciellt bra på) och det är också i de kurserna det har gått bäst. Och orsaken var naturligtvis att lärarna själva tyckte att ämnet de undervisade i var spännande och intressant och att de därför lyckades övertyga mig om att det var så. Och det är då man inser att det verkligen är så skolan ska vara. Synd att det är så sällsynt.
Lillasyster
Om alla lärare på högstadiet fick gå en stand up kurs hade fjortisarna orkat lyssna och då hade betygen höjts ganska rejält

18. Tjernobylsommar

Publicerad: 2007-02-20
Livet blir ju inte som man har tänkt sig. Inte föräldraskapet heller. Jag hade så många bestämda åsikter om vilken sorts mamma jag skulle bli, innan jag hade barn. Så mycket saker jag hade sett andra göra som jag absolut aldrig själv skulle utsätta mina barn för. Jag trodde förståss att mina barn skulle bli som jag. Att jag skulle kunna förutsäga vad de behövde. Men så blir det ju inte. Man får de barn man får, och det är inte givet att man alltid förstår dem. Hur mycket man än försöker är det inte ens givet att man kan skydda dem.

När almanackan började visa 1980 var jag 22 och hade mitt första barn i magen. Det var en tid när allting i mitt liv var rätt så präktigt. Mina mammakläder bestod av pappas gamla blåställ och en velourklänning som var som ett stort, brunt tält. Magen fick inte synas på den tiden.

Bäbiskläderna var polarn&pyretrandiga eller hemsydda i mjuka tyger. Det fanns en dansk mönsterbok för barnkläder som alla använde. Det var applikationer och långa mössor, hängslen, hemstickat, växtfärgat och oerhört praktiskt. Tygblöjor hade man och antroposofiska yllebyxor ovanpå.

Barn åt russin och torkade äppelskivor, aldrig någonsin godis. Leksakerna var av trä, färgade med rödbetor eller omålade. Kritor av honungsdoftande bivax. Som mina barn åt upp omedelbart. Dockor var mjuka och helst sydda av föräldrar. Barnets docka skulle ha samma hårfärg och ögonfärg som barnet självt, och likadana hemslöjdade kläder, för att vara identifikationsobjekt och hjälpa barnet att finna inre trygghet. Dessutom var de stoppade med fårull för att absorbera barnets kroppsvärme så att de kändes varma. Även pojkar hade såna dockor, som mammorna knåpat ihop.

82 fick jag mitt andra barn, då hade jag just fyllt 25. Livet fortsatte i samma stil. Det var tryggt, det var ombonat, det var genomtänkt och präktigt.

Framför allt var det var naturmaterial. Ja, det handlade mycket om material på det materialistiska 80-talet. Men också om ideal och människosyn. Det kom aldrig nån Barbie över vår tröskel. Däremot hade Klara en lastbil av trä. Den var visserligen knallrosa, men det var i alla fall en lastbil. Vi hade mycket klossar, tvålkritor, handdockor, utklädningskläder och redskap för skapande lek.

Den kreativt pedagogiska livsinställningen var självklar. Jag plockade oavbrutet poäng som duktig, ambitiös och pretentiös mamma. Jag hade kunnat ta magister-examen i biodynamisk spädbarnskost, antroposofisk lekteori och flickstärkande småbarnspedagogik.

Men så kom 1986. Sommaren då jag blev av med min oskuld. Den naiva tron på att man kan skydda barn. Det var en härlig sommar. Varm och med lagom mycket regn. Ovanligt grön och frodig.

Vi semestrade på Höga kusten. En dag promenerade vi längst en mycket vacker strand. Kom till ett smultronställe jag aldrig sett maken till. Solvarma, knallröda. Såna som man känner den söta doften av på lång väg. Jättemånga. Mina döttrar rusade fram för att plocka.
– Rör inte smultronen! skrek jag. Dom är giftiga!

Barnen tittade på mej som om jag var en komplett idiot. Giftiga smultron? Är hon inte klok? Men det var ju så. Smultronen var giftiga! Jag måste snabbt få mina barn att acceptera att det finns giftiga smultron. Hur vansinnigt det än låter. För jag hade lärt mej att det finns en stad på andra sidan Östersjön som heter Tjernobyl.

Och sen, när kossorna inte gick på ängen, som de brukar, kunde barnen själva dra slutsatsen att det nog berodde på att gräset var giftigt. Som den mest naturliga sak i världen.

Om man lär sig att acceptera att det finns giftiga smultron när man är fyra år, vad ska då chockera och uppröra när man blir vuxen? Hur avtrubbad ska man inte bli? Vad spelar växtfärgade klossar och biodynamiska tygblöjor för roll när hela världen är radioaktiv?

Jag tänker fortfarande på den där gången när jag behöver ha proportioner på problemen här hemma. Det är jobbigt att vara mamma till AC/DC-pojken. Det är svårt att lära honom uppföra sig och leva riktigt. Men det finns problem som är större.

No 1 daughter
hahahahaha! Ja, herregud vilken barndom vi hade. Du gjorde egna bilderböcker också, vill jag minnas. Och jag går fortfarande/återigen klädd i manchesterbyxor och velour. Haha!

19. Bägaren är full

Publicerad: 2007-02-22
Arg, det är ju det man blir hela tiden. Och det är helt meningslöst.
– Jag förstår inte, sa AC/DC-pojkens nye lärare. Det verkar som om han vill att alla ska vara arga på honom.

Jag sa ju det, han är inte specialutbildad som vi blev lovade. Men han är bra ändå, och jag uppskattar att han frågar i alla fall. I stället för att försöka kasta AC/DC-pojken i soporna varje gång han blir besvärlig.
– Han liksom provocerar de andra barnen, fortsatte läraren. Retar dem på flit tills de blir tokiga. Jag fattar inte varför.
Så då fick jag förklara det för honom.

Om man inte vet hur man ska göra för att folk ska gilla en. Om man har försökt att få vänner i hela sitt liv utan att någonsin lyckas. Då gör man till slut det man kan för att över huvud taget väcka reaktioner. Att någon blir förbannad på en är också en mänsklig relation. Man är sedd, man ingår i ett sammanhang med andra människor. Hellre hat än känslokyla. I alla fall när det gäller andra barn.

Jag har sett det förut. Jag har mött barn som har manipulerat hela världen till att tycka illa om dem. Kommer aldrig att glömma den där lilla tjejen som fick mig att begripa just den här problematiken. Jag tålde henne inte!

En liten spinkig tolvåring, som alla barn och varenda lärare i skolan fick allergiska reaktioner av. Hon var hur påfrestande som helst, utan att egentligen göra någonting. Jag brukar inte tycka illa om barn och det störde mig oerhört. Så jag lade ner massor av tankekraft på att försöka förstå vad hon gjorde som jag inte stod ut med. Till slut kom jag på att hon faktiskt fick precis det hon bad om. Hon kunde inte koderna, visste inte hur hon skulle väcka sympati. Men hon visste hur hon skulle väcka förakt och avsky. Och alla gick på det. När jag svarade henne med omtanke och vänlighet blev hon alldeles perplex och förstod inte hur hon skulle förhålla sig längre.

Det är länge sedan nu. Jag klarade inte av att handskas med det själv, men jag bad skolpsykologen om hjälp, och han kunde bryta hennes mönster på bara ett par månader. Tjejen blev så förändrad att alla tyckte det var ett mirakel. Det är tur att det finns duktiga skolpsykologer.

Så fort kan man inte ändra en AC/DC-pojke. Hans svårigheter sitter djupare. Men de är av samma slag. Han ber om det han kan få, inte om det han behöver. Och då är alltså alla alltid arga på honom. Jag också. Det är nästan omöjligt att inte gå på det. Han utmanar ens tålamod hela tiden.
Det är bara det att han klarar ju inte att man är arg heller. Jag menar, arga är vad alla har varit i hela hans liv. Han har fått mer skäll än man kan tåla på en livstid, redan för flera år sedan. Nu tar han inte in mer. Hans bägare är full.

Vi har en sån pojke på jobbet med. Jag vet inte om han har bokstäver, men han är väldigt lik AC/DC-pojken, på många sätt. De snackar om honom i personalrummet. Alla vet att det är en ständig kamp för hans lärare att klara dagen när den pojken är med. Han utmanar ständigt. Vägrar, stör. Förstör.

För att stötta hans mentor fyller kollegorna gärna på. Berättar hur hemskt han uppfört sig även mot dem. Så att hon inte ska tro att det är hennes fel att ungen inte fungerar.
– Jag mötte honom i korridoren och sa att han inte får vara inne på rasten, men han tittade inte ens på mig. Ignorerade mig bara, sa en kollega häromdagen.
– Jag skällde på honom när han hade jackan på sig i matsalen, och då stirrade han bara på mig. Helt oberörd, sa en annan kollega.
– Det är som om han inte bryr sig, sa en tredje kollega.

Då ruttnade jag. Blir så trött när de snackar skit om barnen.
– Men han har ju fått skäll sedan sexårs, sa jag.
– Alla vuxna i skolan har bara skällt på honom i snart sju år. Han orkar ju inte ta in fler, fattar ni väl. Vad han än gör så slutar det ändå med att en vuxen står och skriker åt honom. Det är klart att han inte bryr sig. Hans bägare är full.
Det blev helt tyst i sofforna kring kaffebordet. Mina kollegor stirrade tomt framför sig och tänkte intensivt.
– Du har rätt, sa en av dem efter en stund. Han hör nog sällan ett vänligt ord. Jag har säkert aldrig sagt nåt snällt i alla fall.
– Nej, varje gång man ser honom så letar man bara efter vad han gör för fel, sa den andra kollegan.
Den tredje kollegan fortsatte vara väldigt tyst.

Det finns bara ett sätt som är garanterat fel när det gäller hur man ska möta AC/DC-barn. Man ska inte skälla på dem. De lyssnar inte. De begriper sällan varför man är arg. Har kanske inte ens förmågan att kunna förstå varför man är arg. De känner sig kränkta och orättvist behandlade när man skäller på dem. Kränkta AC/DC-barn lär sig absolut ingenting. Om man vill vara säker på att de ska sluta lyssna, då kan man skälla. Inte annars.

ÅttiseX @ attisex.blogspot.com
Hej! Ville bara säga att mina ögon öppnas lite mer för varje gång jag läser din blogg! Är idrottsledare, och står ofta handfallen inför olika situationer jag inte känner att jag greppar. Det har börjat gå upp för mig att alla inte fungerar som jag, mycket på grund av dina texter. Önskar alla föräldrar till "besvärliga" barn kunde vara lite mer som du, då tror jag att det jag försöker göra skulle vara betydligt enklare.

20. Podda i klassrummet

Publicerad: 2007-03-02
Jag gillar alla nya musikapparater. Poddar och mp3-spelare och mobiltelefoner med tillhörande hörlurar. På min tid var bandspelare skrymmande saker. Dagens små apparater är gudabenådade. Och vilket användningsområde de har!!

Mina elever får gärna använda dem under lektionstid. Särskilt under matematiken, men också när de jobbar självständigt med andra ämnen. Skriver, läser, ritar, på engelskan. Det är toppen. Särskilt för de barn som har svårt med koncentrationen.

De skapar sig ett eget rum i rummet. Ett privat utrymme där de inte blir störda av allt som pågår omkring dem. Jo, för det är inte så konstigt om man blir distraherad av att det är tjugo personer i ett ganska litet rum, som jobbar med olika saker samtidigt. Jag menar, klassrum är ju inte direkt som kontorslandskap, de är mycket, mycket mindre. Och arbetsplatserna, bänkarna och borden, är mycket, mycket mindre. Man har absolut inte sin egen dator och inte alls så mycket privat utrymme som vi vuxna har på våra arbetsplatser.

Hela tiden inkräktar andra människor på ytan. Hela tiden pågår saker som inte har med arbetet att göra. Även om det sker tyst, så utväxlas blickar, utvecklas relationer, flirtas det, retas det. Konflikter uppstår, blir lösta eller djupnar. Mobbing gömmer sig i vrårna. Man kan hela tiden göra bort sig, bli skrattad åt, eller bara tittad på. Man riskerar att få frågan, eller att inte få den. Man riskerar att bli ensam på rasten, eller att inte klara glosförhöret. Och man är hela tiden iakttagen, bedömd, värderad.

Om ni bara kom ihåg bråkdelen av hur mycket det är som händer i tystnaden i ett klassrum, så skulle ni förvånas över att ungarna orkar gå till skolan mer än en gång i veckan. Och då har vi inte nämnt någonting av allt som händer när det inte är tyst.

Allt detta är naturligt och helt i sin ordning. Inte mobbing förståss, men utsattheten. Unga människor som växer mäter sig hela tiden mot sin omgivning. Men även om denna utveckling sker tryggt och under vänliga former i ett harmoniskt klassrum (vilket ju tyvärr inte är den enda varianten) så tar det på krafterna. Och distraherar.

Får man då ha sin egen musik i öronen så har man därmed skapat ett störningsfilter. Man tror inte sina ögon, när den vimsigaste av de röriga eleverna sitter tyst och räknar koncentrerat i 40 minuter, med hårdrocken sipprande ut under lockarna. Det funkar fantastiskt bra. Sorgligt nog är föräldrarna väldigt kritiska. De ringer mig och frågar om det verkligen är sant att ungarna får "podda" på lektionstid. Aj, aj, det ses inte med blida ögon. Men jag står på mig. För mig får de lyssna på musik.

Vad mina kollegor tycker har jag inte vågat ta reda på. Det är så mycket regler hela tiden. Regler som tar en massa energi att efterfölja. Energi som jag hellre skulle lägga på viktigare saker. Det är inte nån katastrof för mig om ungarna har mössa till exempel. Vad sjutton gör det? Varför är det så farligt? Är det skadligt på något underligt sätt som jag inte har fått reda på? Jag fattar inte hur det kan komma sig att jag förväntas lägga så mycket tid på det. Mig stör det inte det minsta om de har mössan på sig, så länge jag ser dem i ögonen. För vems skull finns regeln om mössförbud i skolan?

För att inte tala om tuggummi. Varför kan de inte få tugga tuggummi? De är sockerfria och man får dem hos tandläkaren. Alla vet att de är bra för munhygienen, men skolan förbjuder dem. Varför det? Varför förväntas jag lägga så mycket tid på att bekämpa tuggummin? Mig stör det inte det minsta om de idisslar, så länge jag hör vad de säger. För vems skull finns regeln om tuggummiförbud i skolan?

Ja, ni fattar, jag vill undervisa, inte leka polis. Så jag har inte kollat vad kollegiet tycker om att eleverna får lyssna på musik på mina lektioner. Det är för riskabelt att ta upp den diskussionen. Jag skulle säkert få varenda arbetskamrat emot mig.

Vad AC/DC-pojken anbelangar så har vi använt musik för att lugna honom ända från allra första början. Alla situationer när det brukar bli oroligt och svårt att sitta still. I bilen, på bussen, på pendeltåget, alltid när man måste vänta, hos tandläkaren, när det är för mycket folk omkring. Det var en av de stora systrarna som kom på hur effektivt det var att låna honom en av hennes hörlurar. Han blev alldeles stilla. Som om han kröp in i ett hemligt rum.

Men det gick inget vidare att låta AC/DC-pojken lyssna på sin musikapparat i skolan. Han är för musikalisk! Ja, han vet inte om det själv, men han sjunger med, jättehögt.

Milli

Hej! Jag hade inte hängt med på ett tag här.
För att ha en regel i klassrummet måste läraren först och främst vara övertygad om varför regeln finns. För att vara förälder o lyckas någorlunda med sin uppfostran bör man nog ha samma sak klar för sig.
Jackan ska tas av i klassrummet för att det är en brandfara. Mössan ska tas av först och främst därför att det helt enkelt ser slarvigt ut. (Den synen kommer att förändras sakteliga eftersom vi inte är sådär jättekristna längre.) Tuggummi ska man inte tugga bland folk därför att det ofta låter. Det är hemskt med en vuxen arbetskamrat som tjaskar brevid en... henne kan man inte säga till som man kan lära ett barn att det är ohyfs. Musik och det egna rummet måste väl i rimlighetens namn vara ok, men det ger en ökad risk till hörselproblem. Grannen får absolut inte höra att det låter ur den andres öron, tinnitus är inte en rolig åkomma och jag tillåter inte att barn gör sig illa i min närvaro!
Det här är vad jag hade för bestämda åsikter och regler när jag var lärare, men jag var övertygad om att jag hade rätt. Det gjorde att jag inte kränkte någon och att jag inte heller kunde förlora ansiktet. Om mina kollegor hade protesterat mot någon regel hade inte jag brytt mig.. ungarna är från ett års ålder förmögna att skilja på att olika regler kan gälla på olika ställen. Huvudsaken är att läraren själv är övertygad!!! (ops, detta blev långt!) (Jag skulle alltså inte själv bli hotad av att en annan kollega ville tillåta mössor o jackor och jag skulle ha protesterat om de ville införa någon form av skolpolicy i dessa frågor till stöd för stackars viljesvaga lärare!) (O jag har verkligen starka åsikter verkar det som =))
Fittja-Fröken
Bra, nu vågar jag också idka civil olydnad mot arbetsplatsens idiotregler.
-Hejja mp3-revolutionen!
Malin igen... @ www.malinakrocko.blogspot.com
Fram med flera lärare som tänker som dig!
tioli
Befriande med en lärare som inte bryr sig om mössor och tuggummin! Har alltid känts så kränkande med dessa regler som ALDRIG kan motiveras från lärarens sida. Känns ibland bara som ett sätt att manifestera sin makt, upprätthålla kontrollen. Och visst är det lättare at koncentrera sig med musik.
Johanna @ www.johannasvisioner.blogspot.com
Det var mycket lättare för mig att få högsta betyg i samtliga matematikkurser på gymnasiet när jag fick tugga tuggummi och framförallt lyssna på musik.
Kim @ kimmsan.blogg.se/
När jag gick på låg och mellan stadiet satte man sig sällan upp mot några regler, men på högstadiet var det okej att tugga tuggummi, var okej att lyssna på musik, men inga ytterkläder på, utan de hängde man av sig i garderoben som var som ett stort kapprum där det stod ett par elever varje dag och hjälpte till vilket ledde till att alla i skolan hjälptes åt, likaså stod det två elever och hjälpte till i disken varje dag. Mössa var inte okej, men lärarna brydde sig inte så mycket så länge den avr as i matsalen.
Vi fick äta godis också, men vår cafeteria var öppen 2 gånger om dagen, på morgonen såldes det smörgåsar, frukt och juice, och på eftermiddagarna såldes det choklasbollar, smörgåsar och juice och på fredagarna sålde man glass. Alltså ingen läsk och inget godis och det var ingen som klagade.
en kommentar

Anne, nu har jag hittat hit och nästan sträckläst (så mycket som det går med två kids hemma).
Du är så himla bra!
Sophie () - 07 09 13 - 06:47


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump