mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« 140. Släppa taget | Home | 142. Skriv mamma! »

141. Hjärnskadat!

26 01 09 - 19:43 Jag var och simmade lite häromdagen. Satt i bastun och pustade ut efteråt. Jätteskönt trött och nöjd med mig själv. In kom en tjej i ungefär min ålder och satte sig på laven bredvid.
- Är du lärare? frågade hon mig nästan omedelbart.
Och det kunde jag ju inte förneka. Hur hon nu kunde se det på min nakna lekamen!

Sen började hon prata om sig själv. Hon hade jobbat i många år på en av de tyngsta skolorna i vår kommun, men nu hade hon slutat som lärare. Utbränd får man förmoda. Det var lite så hon framställde hur hon mådde. Men det var ingen hejd på hur duktig hon hade varit under tiden hon var yrkesverksam. Det måste man vara där hon arbetade, så det förvånade mig inte. Jag frågade efter ett par av de bästa lärarna jag känner till, som jag vet jobbade på samma skola. Om hon visste vilka det var. Och det gjorde hon ju. Så kunde vi snacka lite om dem tänkte jag. Men det tänkte inte hon. Hon ville bara prata om sin egen förträfflighet.

Det var svårt att få en syl i vädret. Hon hade en riktig svada och det tog liksom aldrig slut.
- Till slut hade jag trettiofyra elever i klassen och minst fem hjärnskadade, berättade hon med dramatisk stämma.
- Hjärnskadade? svarade jag tvivlande.
- Ja, och helt utan hjälp, triumferade den nakna pratkvarnen.
- Men, hur yttrade sig hjärnskadorna då, undrade jag.
Jag tänkte tumörer, förlossnings-skador eller kanske trafikolycksoffer. Hjärnskador!! Det låter ju som om man borde ha en sjuksköterska tillgänglig.
- Som vanligt, koncentrationssvårigheter och aggressioner och sånt, svarade hon svepande.
Då gick det upp för mig att hon pratade bokstavsbarn. Hon hade haft fem diagnoser i klassen helt enkelt.
- Hur visste du om hjärnskadorna då? provocerade jag. Kom ungarna med läkarintyg till skolan?
- Nej, nej, svarade hon, utan att känna av att hon stod med hela foten i getingboet.
- De hade inte diagnoser, men det vet man ju hur de beter sig, barn med hjärnskador.
- Pratar du inte om bokstavsbarn? måste jag fråga, till slut.
Och det förnekade hon inte.
- Du vet, att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar verkligen inte är några hjärnskador!
- Jo, så uppför de sig, stod hon på sig.
- Jag har en son med adhd och han är då fan inte hjärnskadad, röt jag till.

Där satt hon på laven bredvid mig. Tjock, naken, ful, dum i huvudet och jag vet inte vad. Hjärnskadad till exempel! Jag ville nypa henne hårt i valkarna. Klippa till så det sved i fläsket. Korkade människa. Men tyst blev hon. Ett par sekunder. Sen började hon försvara sig.
- Ja, du vet. Det här är tio år sedan. Man såg ju annorlunda på sånt här då, började hon slingra sig.
Sen hasade hon ner från laven och gick ut till duscharna.

Jag väntade en stund för att hon skulle hinna försvinna. Hjärnskadade! Visst! Kokade av ilska. Sen gick jag ut och ställde mig i en kall dusch en stund. Tvättade håret. Lugnade ner mig. Satte mig i bastun igen. Då kom kärringen tillbaka. Ställde sig i bastudörren och började på ny kula.
- Jag vill bara säga att du missuppfattade mig förut. Jag menar inte som du tog det. För tio år sedan visste man inte så mycket ännu, började hon mala.
Så det var bara ett missförstånd alltså. Hon hade faktiskt aldrig påstått att hon hade hjärnskadade elever.
- Det vet man ju hur de beter sig, barn med hjärnskador!
Det var det hon aldrig sa, alltså. Jag hade bara missuppfattat att hon sa det! Vad elakt av mig.

Men jag orkade inte diskutera mer med henne. Jag bara nickade och teg. Hon fick urskulda sig tills hon kände sig färdig och sen gick hon äntligen. Jag satt kvar där och undrade hur vanlig hon egentligen är. Hur många medelålders lärare som betraktar sina elever som hjärnskadade. Som inte har brytt sig om att lära sig. Inte varit intresserade av alla nya kunskaper som finns nuförtiden. All forskning. Om hur man hjälper, underlättar, bemöter och handskas med barnen i bokstavslandet. Som tvärt om använder dem som nån sorts bevis på hur duktig man har varit själv för att man har stått ut med att ha dem i klassrummet.

Jag undrar, men jag är egentligen ganska säker på svaret. Hon är jättevanlig. Äckligt jättevanlig. Och hon borde få sparken.
åtta kommentarer

"Hjärnskadad" är väl ett väldigt opassande ord oavsett vad det syftar på.. Att kalla en person med t.ex. celebral pares för hjärnskadad är otroligt respektlöst, att kalla bokstavsbarn för det är bara rätt och slätt korkat.
..Är det f.ö. bara jag som märkt av att de som försöker framställa sig som skitsmarta oftast är lite dumma i huvet?
Ämma () - 26 01 09 - 20:08

Hej! Det var ett tag sedan sist, men jag tjuvläser allt du skriver.
En smisk på den korkade stjärten skulle hon ha. Jag hade aldrig kunnat hålla mig lugn! och det skrämmer mig att lärare idag har den här inställningen. Jag vet. Har flera vänner som är lärare som berättar om den fruktansvärda sanningen. Men vad beror det på? För de måste väl få uppdateringar om vad som händer inom forskning? Är det oviljan att ta in informationen? För jag förstår det inte! Ska man behöva banka in det? FÖRSTÅR de inte? Är de helt HJÄRNSKADADE? (Och nu sa jag det med ironi för att återkoppla... tro inget annat. Jag är bättre än dessa lärare som inte vill lära sig.)
Lena - 26 01 09 - 20:25

Jag bara gapar....och är fortfarande förstummad!
Hur korkad och ignorant får man vara?
Jag är glad att mina barn inte har haft denna person som lärare.
Skitbra att du gav svar på tal ! Bravo! Själv hör jag tyvärr till den skaran som tystnar och kommer på alla bra svar man borde ha sagt efteråt..
Fredetta - 27 01 09 - 08:05

Vilken idiot-kärring! Jag blir så förbannad men tyvärr inte förvånad. Finns nog en hel del sådana lärare i våra skolor. Så himla bra av dig att svara tillbaka, hoppas hon fattade hur jäkla fel hon hade.

När min W började 3:an och fick nya lärare glömmer jag aldrig vår första EVK med dem. De stammade fram hur förvånad de var att han faktiskt var smart! Tidigare hade de aldrig ens bemödat sig med att förstå honom, enligt dem var han bara en jäkla bråkig unge.
Ann-Sofie B () (Webbadress) - 27 01 09 - 08:51

Som vanlig lärare på högstadiet utan privat erfarenhet av bokstavsbarn kan jag inte låta bli att ta åt mig av det du skriver. Och det är därför jag läser det, för att få en påminnelse och en inblick från föräldra- och elevhåll.

Inte för att jag någonsin har kallat någon av mina bokstavselever för hjärnskadad och inte har jag suttit och pratat om dem med någon vilt främmande människa i en bastu på badhuset heller. Så oerhört oprofessionellt.

Men inte har jag alltid klarat av att möta mina bokstavselever på ett sätt som jag känner mig stolt över i efterhand. Och många gånger har jag känt känt att jag borde ha gjort mer för att hjälpa dem. Och ofta kan jag undra hur det har gått för dem sedan, efter att jag har släppt iväg dem till gymnasiet.
lisse () (Webbadress) - 27 01 09 - 16:46

Ämma, du har rätt! Jag skämdes och tog bort cp. Det var jag som viftade lite för yvigt i min iver att förklara.
lisse, alla misslyckas då och då med bokstavsbarnen. De är svåra, så det är inte konstigt. Men om alla lärare vore som du och reflekterade över det. Om alla lärare vore som du och försökte hitta kunskap, även på lite okventionella sätt. Då vore hemskt mycket vunnet i bokstavslandet. Jag är hemskt stolt över att du läser min blogg!!
Och tack ni andra för tips och råd och glada tillrop. Jag vet inte hur jag skulle klara det här utan er!
Kram på er.
mammann - 27 01 09 - 17:29

Ja jag vet inte riktigt vad jag hade sagt i den situationen.
Tyvärr kan jag ju bara konstatera att det finns pedagoger som borde syssla med något helt annat.

Jag minns hur oerhört sårad och ledsen jag blev över specialpedagogens kommentar efter min underbare vildes WISC-test.
"Ja men då är han ju näst intill utvecklingsstörd!".
Hade jag kunnat, hade jag också gjort verklighet av det jag önskade då. Nu hade vi turen att ha en underbar psykolog som testade vår son och han tog fighten i mitt ställe.
Han blev tokarg och sa att WISC-testet inte handlade om något IQ-test i den bemärkelsen och att om vår son vore utvecklingsstörd skulle han inte kunna ta hand om sig själv öht. Att testet dippade så kraftigt på vissa områden gjorde att totalsumman givetvis också sjönk. Jag höll mig tills jag kom ut ifrån det rummet, sen grät jag som jag aldrig gjort förut.
Inte för att jag inte på något sätt skulle acceptera att min son vore utvecklingsstörd utan över det sätt som specialpedagogen frustade ur sig detta i en EVK, med min sons närmaste lärare, hans blivande lärare och rektorn.
Jag blev så chockad över hur den person, som jag naivt nog trodde hade de bästa kunskaperna och förmågan att hantera barn med speciella behov, lät som om han spottade ut något äckligt ur munnen. Jag förlät honom aldrig och hur fjuttigt och grymt det än låter så för en millisekund log jag elakt när jag fick reda på att han sågat ner sig själv ur ett träd och skadat sig. Den sekunden gick fort över, men jag är inte stolt över den för fem öre.
Linda (Webbadress) - 28 01 09 - 19:08

Linda, jag vet. Jag har fortfarande svårt att ens hälsa på AC/DC-pojkens första fröken. Vi jobbar ju på samma skola. I dag stod hon bakom mig och tog mat i matsalen. Det är sju år sedan hon var AC/DC:s fröken, men det hugger fortfarande till en ilska i maggropen, varje gång jag ser henne.
Hela bokstavslandet är fullt av starka känslor och stora utspel. Det är klart att alla mammorna också är drabbade av det. Pedagoger ska självklart förlåta och proffsa sig vidare, men mammorna, de får lov att vara precis hur långsinta som helst. Tycker jag. Och jag hoppas att han slog sig ordentligt, eran så kallade specialpedagog.
Mammann - 28 01 09 - 21:16


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump