138. Jag ångrar.
18 01 09 - 14:20 Vi har tittat på gamla videofilmer här under julhelgen. Det är inte klokt vad snygga vi var för tjugo år sedan! Smala. Unga. Härliga att titta på. Och vad gulliga alla barn var.När vi hade sett många timmar. Känt igen oss i miljöerna och skrattat åt hur fula kläder vi hade. När vi hade passerat de stora systrarnas avslutningar och jular. När AC/DC-pojken började vara med på bilderna. Då var det inte så roligt längre. Jag såg saker som jag inte hade tänkt på förut. Och det sved.
Vi såg en av alla jular. Många jular finns det på gamla VHS-band. Det var julen 1994. Vi hade just flyttat till radhuset och allt var ganska provisoriskt. Morfar var med, morbror, faster, och alla barnen. Och morfars storebror med fru, för de hade hjälpt till så mycket med flytten så de var verkligen huvudpersoner den julen. Annars var det en jul som de flesta andra. Sterainljus och julöl. Finkläder, nubbar, tomtedukar, knäck och pepparkakor. Ja, du vet.
Mitt i alltihopa gick jag fram och tillbaka med en tremånaders bäbis. Varje gång jag försökte sätta mig så skrek han. Klarvaken och jätteintresserad fick han mig att gå varv efter varv runt köksbordet. Så där gick jag. Och gick. Och gick. Tänk om jag bara hade fattat! Men jag reflekterade inte ens. Jag hade haft en sån unge förut, dessutom, så jag bara gav honom vad han behövde. Men med dagens ögon ser jag tydligt att jag gjorde lite hyper, helt enkelt. För han kunde ju inte snurra själv ännu.
Sen gick jag här och tänkte på det där hela helgen. Om jag hade fattat, vad hade jag gjort med insikten? Hade det förändrat någonting? Förändrat nåt av allt det där jag ångrar? Jag menar, jag har alltid vetat att han är ett annorlunda barn, ändå har jag tagit så många dumma beslut.
Jag hade en kompis här på gatan när jag flyttade in, som var dagmamma. Ibland lekte jag med henne och dagbarnen, för yngsta storasystern hade så plågsamt tråkigt med mig och lillebror. Hon behövde lite jämnåriga att leka med. Så då gick vi dit och lekte. Och då försökte min kompis övertala mig att placera AC/DC-pojken hos henne, sen när det var dags för barnomsorg. Hon tyckte inte att han skulle gå på dagis. Han behövde mindre grupp och ett litet sammanhang. Hur sjutton hon nu kunde veta det. Men jag nappade inte. Jag har alltid gillat förskolan. Där är man inte utlämnad till en enda person, det tycker jag är bra. Funkar det inte med den ena förskolläraren så finns det alltid en till. Det är bättre än att lämna sitt barn i någons hem, på något sätt. Tyckte jag. Alla mina andra barn har gått på dagis, och det har varit jättebra för dem. Så jag lyssnade inte ens på hennes argument. Åh, vad jag har ångrat det genom åren. Åh, vad det hade varit mycket bättre för AC/DC-pojken att få vara hos Kikki!
Sen var det folk här i omgivningen som förespråkade den lilla skolan i skogen istället för den stora skolan i centrum, när det var dags för sexårs. Samma sak igen. Mammann lyssnade inte med något öra. Hon körde sitt race. Storasyster gick i centrumskolan. En bra skola där lillebror helt enkelt måste gå också. Storasysters sexårsfröknar hade varit himmelskt bra, så det var tryggt att veta att AC/DC-pojken skulle bli klokt omhändertagen av dem. Det var bara det att de sade upp sig när han kom. Och i efterhand talar allting för att lilla skolan i skogen, med åldersblandade klasser och erfarna lärare hade varit mycket bättre för AC/DC-pojken.
Åh, vad jag har ångrat. Vad jag har ångrat att jag aldrig lyssnade på någon. Att jag aldrig såg, aldrig reflekterade ordentligt. Efterklokheten knockade mig när jag såg rörliga bilder, flera kvällar i sträck. När jag med dagens ögon såg rakt in i AC/DC-pojkens barndom. Vad många tokiga beslut jag har tagit? Vad många dövöron jag har haft? En av mina bästa vänner och grannar sa tidigt att jag borde kolla AC/DC-pojken för han trodde verkligen att det kunde handla om AC/DC. Men jag visste bäst, som vanligt. Och jag visste verkligen att det inte fanns bokstäver på min pojke. Fast de satt som fräknar över hela ungen.
Åh, vad jag har ångrat alla uppenbara feltolkningar och ickebeslut! Men vad hjälper det? Kanske hade det inte förändrat så mycket av dagens situation. Men han hade förmodligen haft det lite bekvämare på vägen hit.
Förlåt AC/DC-pojken! Förlåt! Du har haft den sämsta mamman av alla mina barn. När jag ser dig i ögonen på barndomsbilderna, så ser jag att jag gjorde aldrig så gott jag kunde. Jag kunde mycket, mycket bättre hela tiden, men jag förstod aldrig vad det handlade om.
tio kommentarer