135. Dödskallar är inte cool.
12 12 08 - 12:12 Häromdagen hjälpte jag till i vår skolas lilla grupp. Där är det mycket bokstäver vill jag lova. Men det är nog det mest tacksamma stället i världen för mig att hjälpa till, de blir alltid så himla glada när jag kommer. Alla känner mig och vi har haft så mycket trevligt tillsammans genom åren. Bokstavsbarn i liten grupp jobbar så himla tätt och nära med sina lärare. Jämt påpassade, alltid övervakade. Så ska det ju vara, men det är klart att de blir trötta på varandra ibland, både barn och vuxna. Då är det kul när det kommer in en annan vuxen och berikar tillvaron lite. Har lite kraft och lite nya uppslag. Tillför energi till gruppen helt enkelt. Den rollen spelar jag ibland, alltså.Men det var inte det jag ville reflektera över. Det var kläderna. Nya killen i vår lilla klass har lite svårt att komma in i gänget. Just nu använder han ganska mycket våld och hot för att skapa sig en plattform bland de andra killarna. Och när jag säger ganska mycket, då är det verkligen mycket mer än du kan tänka dig. Jag känner den här killen sen han misslyckades i stor klass, och jag råkar gilla honom. Jag gillar honom mer än han är våldsam.
Jag satt hela första timmen och bara tittade på honom. För att jag var glad att se honom. Och det var som om han visste precis vad jag kände, för han var alldeles lugn och jättemysig. Länge. Men när jag satt där och såg på honom märkte jag plötsligt vad han hade på sig. En svart tröja full av dödskallar och mariuanablad! Märkligt.
Lät blicken vandra till de andra sex killarna i lilla gruppen. Alla hade dödskallar, utom en. Han var enfärgad. AC/DC-pojken brukar också ha kläder som han tycker är coola. Det är verkligen inte jag som väljer vad han trär på kroppen. Men sen vi var på Killing Fields i Kambodja förra julen har han inte accepterat någonting med dödskallar på. Då såg han kranierna från tusentals oskyldiga människor som krig och tyrrani grymt tagit död på. Han insåg att vålds-symboler inte är så himla coola i verkligheten, och drog slutsatsen att han inte vill pryda sig med en symbol för ondska.
I lilla gruppen sitter sju pojkar som skolan har slängt ut från den vanliga undervisningen. Alla är de prydda med dödskallar, drakar, svärd, knivar, pistoler, våld, våld, våld. Är det inte konstig egentligen? Borde de inte ha blommiga tröjor och jeans med små kaniner på bakfickorna? Egentligen.
Sen har jag fortsatt att titta på kläder när jag kommit tillbaka till stora skolan. Överallt är det buspojkarna som har dödskallarna. Och tufftjejerna. Drogsymboler som cannabislöv och monster i parti och minut. Som nån cynisk och ickereflekterande vuxen har prytt barnkläder med. Som föräldrar har köpt till sina barn i all välmening. Och så går de där och symboliserar våld med hela sina kroppar. Medan fröknarna försöker hålla dem på mattan så att de inte ska slå varandra. Dubbla budskap hela vägen.
Jag har alltid köpt de där coola kläderna till AC/DC-pojken också. Mycket drakar, ödlor, svärd och dödskallar har det funnits i hans garderob. Jag har verkligen aldrig reflekterat över vad det är för symboler och varför jag har låtit just honom bära dem. Men jag är väldigt stolt över att han själv har sagt ifrån.
Vad jag däremot har reflekterat över genom åren, som mina barn aldrig har fått, det är militärkläder. Du vet, kläder med kamouflagemönstrat tyg. Det är egentligen samma sak. Kläder som ska signalera att man har tuffa ungar. Som man köper helt aningslöst för att ungarna ska känna sig fina. Fina?
Jag har då aldrig fattat hur man kan klä ut sina barn till små soldater! Jag menar, vi vet ju hur världen ser ut. Vi känner till krigen som utkämpas i alla andra världsdelar, och vi vet precis vilka det är som är värst drabbade av krig. Inte är det precis generalerna. Det är så hemska sanningar att vi inte orkar känna till dem här i trygga Sverige. I stället gör vi babykläder i krigsmönstrat tyg. Rosa kamuoflage till den lilla flickan, lila till den lite större flickan, äkta fullblodscamouflage till grabbarna i yngre tonåren.
Vilken cynism. Vilken oerhörd förolämpning av alla barn som drabbas av krigen i värden! Om man tänker efter. Men om man inte tänker efter. Då är det samma sak som rosa dödskallar på gympadojorna och neongröna på babytröjan. Lika illa som knarksymboler på tonårsväskan. Som jag aldrig förut upprörts av, men börjat tänka på nu.
Håller ni inte med om att det är lite sjukt?
åtta kommentarer