mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« Två meddelanden till … | Home | 133. Tomma löften »

56. Ritleka

14 11 08 - 16:57

En gång var jag på en föreläsning om barn och bilder. Det var en kvinnlig konstnär som arbetar mycket tillsammans med barn, som berättade vad hon förstått och lärt sig. Mycket intressant. Önskar att jag kom ihåg vad hon heter, men det gör jag inte.

I alla fall sa hon att barn, när de börjar rita sina bilder, inte är det minsta intresserade av resultatet. De vill uttrycka sig. Berätta vad de vet om världen. De fantiserar och skapar fritt, utan att hämmas av hur fint det eventuellt blir. Och vad gör vi vuxna då? Jo vi säger:
- Åh, vad fint!!
Och så magnetar vi upp det hela på kylskåpet. Varenda gång.
- Aha, tänker ungen. De vill att det ska bli fint när man ritar.
Genom att värdera resultatet varje gång, lär vi barnet att det måste vara fint. Det är det fina som är meningen med att rita. För det är vår enda respons.
- Vilken tur, tänker ungen, att jag kan rita så fint, eftersom det är det alla vuxna gillar.
Och så ritar hon på. Tills hon börjar sexårs eller skolan, och utsätts för andra barns omdömen.
- Vad är det där?
- Det är en tjock gubbe.
- Ha, det ser ut som ett stekt ägg. Du kan ju inte rita!
Och så slutar barnet att uttrycka sig med kritorna.

Jag kände mig så dum när hon berättade det där. Avslöjad liksom. För precis så gjorde jag.
- Vad jättefint du har gjort, sa jag ju till mina barn.
Och satte upp bilderna på väggarna hemma. Men avsikt att stärka deras självförtroende och bekräfta hur roligt det är att rita. Jag som varje dag möter ritvägrande barn i skolan. Ungar som på sin höjd kluddar en liten tunn blyertsfigur långt uppe i ett hörn. Som man knappt kan se. Jag borde ha dragit egna slutsatser för länge sedan. Man stärker inte någons självförtroende genom att säga att allting är fint. Så enkelt är det inte här i livet.

Skolbarn är slavar under blyertspennan. Det ska suddas och suddas till förbannelse innan man kommer i närheten av färger. Man börjar alltid med konturer. Hårda, begränsande blyertskonturer. Och det är aldrig, aldrig någon som är nöjd med sitt verk. Ingen fyller någonsin ut hela papperet och de små tunna gubbarna i hörnen blir sällan färdiga. Många barn kalkerar bara bilder från böcker eller tidningar. Eller specialiserar sig på en enda figur som de tillslut kan till fulländning. Men den där kreativa skaparglädjen, den ser man sällan av.
- Är det här fint? är en standardfråga i skolan.
Vad ska man svara på det? När man har varit med om att lära ungar att det är fint som är meningen med det hela.

Hemligheten är att man ska prata om bilden, förståss.
- Oj, vilken tjock gubbe! Vart ska han gå någon stans? Varför är han så glad?

- Är det du, det där som klättrar i trädet?
- Vilket blått hus! Är det där du ska bo när du blir stor?
- Åh, vilka starka färger. Det syns att du hade roligt när du målade den där.
- Jag undrar verkligen vart den där lastbilen är på väg.

Prata om bilden. Svara på uttrycket utan att värdera det. Så ska man göra.
Sen är det klart att man får säga att det är fint. Men det ska inte vara första responsen. Och absolut inte den enda responsen.

En gång köpte jag fina kritor och ett stort block till en fyraårig liten Julia, som just fått en lillasyster. Alla gav så mycket presenter till bäbisen, så jag tänkte att jag skulle ge henne lite uppmärksamhet. Men Julia var inte intresserad. Hon öppnade paketet och tittade besviket på innehållet.
- Jag kan inte rita, sa hon irriterat.
Och sen la hon blocket framför mig.
- Gör en häst!
Julias mamma skakade på huvudet och såg bekymrad ut.
- Hon vägrar att rita. Ritar inte på dagis heller. Hon gör bara så där, vill att man ska rita åt henne. Jag vet inte hur jag ska hjälpa.
Då tänkte jag att jag minsann skulle testa det där som konstnären påstod.

- Jag är inte bra på hästar, men jag kan försöka om du vill, sa jag och gick och satte mig med det stora blocket vid köksbordet.
- Men du får börja rita!
Ungen tittade surt på mig. Hon var väluppfostrad nog att inte vägra, men hon gillade det inte. Motvilligt satte hon sig vid bredvid mig och drog ett demonstrativt streck tvärs över papperet.
- Där ser du. Det blir ingen häst, muttrade hon.
- Nä, men världens största rosa orm, sa jag förtjust.
- Får jag sätta mössa på honom? Snälla! Det är så kallt där han är.
Det fick jag. Jag ritade ögon och en liten basker på Julias rosa ormstreck. Sen gjorde jag ett eget streck. Ett lila streck som var lite mindre. För att den rosa ormen skulle få en kompis. Och då ville Julia göra en mössa på den lila ormen. Två ögon och ett svart möss-streck fick den på huvudet.
- Vart ska de nånstans? undrade jag. Man ser ju tydligt att de har lite bråttom.
- Till jobbet tror jag, sa Julia. De jobbar på en cirkus.
Och så var det hela igång. Tillsammans gjorde vi en ormcirkus i bakgrunden.

Vi ritade i över två timmar. Tiden bara flög iväg. Vi pratade, fantiserade och byggde tillsammans en bild som fyllde precis hela papperet. Ormarna jobbade på cirkusen och sen gick de till Mc Donalds. De hade kalas och de blev osams. Sen blev de sams och överfallna av livsfarliga myror. Och så vidare. Alltsammans ritade vi fram. Först ganska mycket jag men efterhand mer och mer Julia. När sagan tog över brydde hon sig inte längre om att det skulle se så fint och naturtroget ut. Vi ritlekte. Och hade verkligen jättekul.

Det bästa var att när hon väl lärt sig hur kul det var, då fortsatte hon att rita. Hon är vuxen nu, men ritar fortfarande. Det tycker jag är bevis nog för att den där konstnären hade rätt. Så jag svarar aldrig på om det är fint, när mina elever frågar. De tycker att det är jättekonstigt, för det är det enda svar de vill ha. Det enda svar de alltid brukar få.
- Är du nöjd med din bil? brukar jag svara.
Ofta svarar barnet nej.
- Håll på tills du är nöjd. Det är din bild, det är du som ska gilla den! Om det är fint eller inte spelar ingen roll, bara du är nöjd och tycker om det du har gjort.


sex kommentarer

Viktigt ämne, och mycket fint skrivet. Jag har funderat på det förut, eftersom jag själv aldrig gillade bild, det blir ju inte fint.. Ibland kan jag känna samma sak med annat skolarbete vi fick göra också. Fokus låg på slutprestationen, förhöret, provet, redovisningen. Vad som hände däremellan minns jag inte som viktigt. Jag försöker, men vet inte riktigt hur, jag ska komma bort från det i min egen undervisning.

Du är en förebild i min lärarkarriär :)
Ylva (Webbadress) - 15 11 08 - 02:21

Jag var en sådan där unge som alltid ritade när jag var liten. Jag var riktigt duktig på det dessutom. Alla berömde och tyckte det blev så fint.

De jämförde mig med min pappa som är grym på att teckna och måla. Denna jämförelse fick mig att ge upp mitt tecknande. Fanns ju inte en chans att jag skulle bli lika bra som min pappa och jag orkade inte se hans kritiska blick varje gång jag visade en teckning.

Han och mamma tjatar fortfarande om att jag "som är så duktig" borde fortsätta med mitt tecknande men jag kan inte längre. Det har låst sig. Min kreativa ådra får istället utlopp genom en stort inredningsintresse och dessutom älskar jag att skriva. Ritar gör jag bara tillsammans med mina barn.

Min dotter älskar att rita och kan sitta i timmar med samma teckning. Sonen ritar bara om han måste och då är det alltid samma motiv, en eldsprutande drake. Den har sett likadan ut sedan han var 3 år och nu är han snart 11.

Blir grymt imponerad över din berättelse om ritleken med den lilla flickan! :)
Ann-Sofie () (Webbadress) - 15 11 08 - 13:22

Hoppas du hittar tillbaka till ritglädjen, Ann-Sofie. Nån dag i ditt liv. Har du kul när du ritar med dina barn i alla fall?
mammann - 15 11 08 - 18:03

Ja, tillsammans med barnen är det alltid roligt att rita. Det blir kravlöst och det gillar jag. :)
Ann-Sofie () (Webbadress) - 16 11 08 - 08:18

Ann! när jag läser din blogg så känner jag mig så stolt över att jag haft dig som lärare. Du är en mycket klok kvinna och mamma. Jag suger åt mig av din kunskap och blandar den med min som jag sedan ska använda på min son. Jag vet att du brinner för journalistiken, men om du någon gång skulle ändra riktning så skulle t ex autismcentret eller liknande ställen rulla ut röda mattan för dig, åtminstone borde dom göra det! men det e klart, det kanske blir lite väl mycket av den den varan både hemma och på jobbet...
kram på dig!
Heidi () - 18 11 08 - 22:09

Vilken underbar komplimang, Heidi. Jag blir alldeles tårögd.
mammann - 18 11 08 - 23:00


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump