mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« Välkommen | Home | Text 1-10 om AC/DC-po… »

Lärartankar 1 till 10

25 04 08 - 21:51

November 06 till januari 07

1. God Jul & Happy Meal

Publicerad: 2006-11-20
Nu ska den till att komma igång, den ena av årets två mest hektiska månader för oss skolbarnsföräldrar. December är liksom maj strösslad med avslutningar och uppvisningar och små tillställningar av olika slag. I maj är det picknickar med brännboll och i december är det glögg, lussebullar och julklappar. Fullständigt hopplöst att hinna med för en vuxen människa med ett liv som stäcker sig längre än till barnen.

Det är dessutom dödligt tråkigt att sitta i en förortskyrka och lyssna till oändligt långsamma versioner av "Diana" på gitarr, eller i en iskall aula full med orytmiska, tyllklädda småflickor som tror att de dansar. Visst tittar man gärna på sina egna telningar, trots att man redan har sett och hört alltihopa hemma i vardagsrumet, men sen ska man titta på alla andras ungar i en och en halv evighet. Det är inte kul, inte alls. Första gången kanske, men sen…

Det allra värsta är ändå presenterna. Varför ska barn ha presenter hela tiden? Av någon anledning ska det bara vara så numera, presenter överallt, hela december. Du vet, alla köper nåt för tjugo kronor, sen lägger vi det i en säck och sen kommer en tomteklädd fröken och delar ut presenterna slumpvis till alla barn. Jag kan för mitt liv inte ställa upp på det. Kan inte förmå mig att köpa skräp och slå in i presentpapper. Så jag anstränger mig tills jag storknar och köper nåt vettigt för minst en femtiolapp. Sen får AC/DC-pojken ändå en värdelös plastbit som han blir jättebesviken över och som dessutom är sönder innan vi kommer hem.

I år hör jag till den föräldragrupp som ska hålla i julkalaset. Eller hörde till, de tyckte att jag var så fientligt inställd så jag behöver inte hjälpa till nåt mer. Jag föreslog nämligen att vi skulle strunta i den traditionella julklappsutdelningen. Mina argument var att den fjortonde december då kalaset är, faktiskt inte är julafton och att alla våra barn kommer att få julklappar hemma så att det räcker och blir över. Argument som föll plattare än pannkakor.

Då sa jag att jag hellre ger min unge en tjugolapp i handen än köper nåt värdelöst bara för köpandets skull. Försökte hänvisa till gamla välkända 70-talstankegångar om alternativt julfirande. I skolan behöver man ju inte ta ansvar för familjernas överkonsumtion inför julen. Men alla de andra mammorna är mycket yngre än jag och helt fast i kommersialismens julegarn. Tydligen.

Till slut drog jag till med att en klassavslutning borde vara en tillställning där man är stolt över att få visa upp sin pjäs och sitt luciatåg för familjen. Inte någon sorts McDonalds filial.
Då fick jag gå hem

2. Ambitiösa lärare

Publicerad: 2006-12-02
Jag kommer tydligt ihåg från min egen skolgång hur lärare som brann för sitt ämne hade tusen gånger intressantare lektioner än dem som gick på gammal trött rutin. Det är ju självklart. En engagerad människa tänder sina åhörare, det gäller ju såväl på förskolan som på högskolan.

En period mellan barnafödslar arbetade jag som korttidsvikarie i Stockholms förorter. Det var samtidigt som friskolorna började skjuta upp ur marken överallt i Sverige. Föräldrarna valde precis vad som helst, bara det inte var den vanliga kommunala skolan. Och media rapporterade om neddragningar och pedagogisk misär. Precis som de har gjort i år. De skulle bara veta, mina journalistkollegor som skriver larmrapporter om skolan i dag. De skulle bara veta, alla kritiska insändarskrivande föräldrar, hur intresserade, välutbildade och ambitiösa lärarna är i den kommunala svenska skolan.

På två terminer cirkulerade jag på 22 olika skolor. Jag vikarierade på alla stadier och i alla möjliga ämnen. Det var kul. Men framför allt var det lärorikt. I varje klassrum fanns det något nytt att upptäcka. Någon som gått en kurs och utvecklat den i undervisningen. Någon som läst en bok eller varit på en resa och transformerat det till en serie intressanta lektioner. Det fanns metoder, kursmaterial och idéer som var fantastiska i vartenda klassrum. Pedagogik på hög nivå i varenda materielrum och bokhylla, reflektion att beundra i varenda kollegium. Överallt var någon specialintresserad av något och hade utvecklat detta till jättespännande teman för barnen.

På en skola hade de precis fått en ny tv i varje klassrum. Jag skulle vicka i en sexa. Det var ingen stor sexa, men det var en sexa med bara namn jag knappt kunde uttala. Gjorde mig beredd på att det kanske skulle bli en arbetsam dag.

När jag kom in i kapprummet stod allesammans där. De rusade in i klassrummet, dunsade ner på stolarna och satte genast på tv:n. Jag tänkte protestera förståss. Ville ha upprop och presentera mig och så, som en riktig vikarie. Men slog mig istället ned med en uppgiven suck. Tänkte att ”det här blir nog jobbigt”. Men det blev det inte. Det blev tyst och koncentrerat.

I den här sexan samlades lärare och elever varje morgon framför nyheterna. Tv:n var ett läromedel för dem. Det visste ju inte jag. Under sändningen antecknade läraren svåra ord, namn och platser. Efter sändningen gick de sedan igenom frågor, tittade på kartan, slog upp ord, diskuterade politik. Hela första lektionen gick åt. Varje dag. Så ock denna dag. De brydde sig inte nämnvärt om att de inte kände mig, de ville att jag skulle förklara varför det kallas ”mellanöstern”. Denna del av världen där flera av dem faktiskt hade sina rötter.

Jag har aldrig varken förr eller senare träffat tolvåringar så bevandrade i världspolitiken. Så intresserade av geografi och religion, och så medvetna om vädret.

Nu är detta några år sedan. Nya tv apparater i varje klassrum var mera imponerande än det kanske är i dag, men i alla fall. Läraren jag vikarierade för är synnerligen intresserad av samhällskunskap och nutidshistoria och med moderna hjälpmedel och publicservice gjorde han sin undervisning spännande. Långt mer spännande än alla SO böcker som finns. För att inte tala om att alla kom i tid varje morgon.

3. De magiska betygen

Publicerad: 2006-12-07
Betyg, betyg, betyg. Nu är vi mitt inne i en tid där folk jobbar för att barna måste betygsättas. Igen. Höga röster hävdar att våra barn behöver ha betyg mycket tidigare än i åttan. Höga röster som har mandat att bestämma också.

När betygen togs bort från låg och mellanstadiet på 70-talet ersattes de av utvecklingssamtal. Så vitt jag vet har alla barn fortlöpande värderats och nivåbedömts varje år sedan dess. Inte har vi lagt ner mindre möda på rättvisa omdömen och tydliga riktlinjer i skolan bara för att vi slutat använda ett visst dokument med särskilda kolumner för värderande bokstäver.

Det finns inte en lärare i Sverige som inte vet hur mycket tid det tar att förbereda utvecklingssamtal. Alla övningslärare ska säga sitt, kanske sjuksyster också. Böcker ska samlas ihop och skrivningar tas fram. Och på nätterna ligger man där och tänker. Sover inte utan formulerar hur man bäst ska berätta för Pelle och hans mamma att det borde gå bättre än det gör.

Föräldrarna har kommit, på kvällar och morgnar och numera även under arbetstid, tillsammans med sina telningar och fått höra precis hur det ligger till med både matten och kompisarna. Om de har begärt det har de fått hela värderingen skriftligt också.

Jag begriper inte varför folk tror att det där dokumentet, den tryckta betygsblanketten ska ha en sådan magisk inverkan på barn. Hokus Pokus så ska alla mål uppnås bättre. Som om det handlar om ord och bokstavskombinationer på ett papper och inte om ökade pedagogiska satsningar. Om en skolpolitik med fler pedagogiska förtecken och färre ekonomiska.

För det mesta vet barnen exakt hur de ligger till. De vet vad de har gjort och de vet vad de ska prestera. Betyg är sällan överraskningar, de är bekräftelser. I alla fall för barnen.

Sorgligt nog finns det massor av människor som inte litar på sina egna barn. För de föräldrarna är betyget ett tydligt kvitto på hur deras barn skött sig i skolan. Kanske är det i själva verket så att föräldrarna kräver betygen som kontrollmedel av barnen. Eller är det samhället som behöver betygen som kontrollmedel av lärarna? För ingen kan inbilla mig att det är barnen som behöver betygen.

De som är duktiga i skolan, de vet att de är duktiga, de behöver inte få svart på vitt på att de duger. De som inte lyckas i skolan, de vet att de misslyckas. De behöver inte få svart på vitt på hur misslyckade de är.

Vi har tydligen en ökande skara ungar som inte når målen. De som bestämmer verkar tro att det blir värre varje år. Dessutom tror de att problemet går att få bukt med om man bara inför betyg igen.

För att sätta väl underbyggda betyg måste man utsätta barnen för tester och prov. Annars kan man inte jämföra dem. Jag undrar, finns det verkligen någon som tror på fullaste allvar att de som har det svårt i skolan plötsligt skulle börja lyckas mycket bättre om de fick fler prov? Mycket fler prov, helst redan i åttaårsåldern och sedan mer och mer år för år.
Alla pedagoger som tror på den metoden räcker upp en hand!

Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Inte en enda hand uppe för min, inte ens ett finger! Håller med dig totalt!

4. Tvåan var Lucia

Publicerad: 2006-12-11
Försökte hjälpa AC/DC-pojken med matteläxan. Det tog honom två timmar att göra fyra tal. Men då fick jag verkligen förhandla! Det var sex tal han hade i läxa. Sex tal med a, b, och c uppgifter, men det var först när jag förhandlat bort b och c uppgifterna som han klarade att göra fyra a uppgifter. Då gick det både snabbt och bra. För han har förstått för länge sedan. Och jag kan inte ens förklara för honom varför han ska göra så många tal när han egentligen redan kan. Själva mängden jobb gör att han ger upp redan innan han börjat.

En duktig sjuåring i min närhet, som aldrig hade några större problem med någonting i skolan berättade en gång för mig att hon hatade matematiken. Jag blev förvånad, för hon var duktig även när det gällde att räkna. Hon hade liksom ingen anledning att hata matten. Och i övrigt älskade hon allting som hade med skolan att göra.

Jag tittade i hennes mattebok. Den var förvånansvärt lik min egen, som jag hade när jag började ettan i Stimmets skola i Bollmora, 1964. Precis samma uppgifter, även om teckningarna var lite roligare nu. Men själva räkningen blir ju inte mer lustfylld av att det är bilder i boken.

Hon hade löst uppgifterna alldeles rätt och siffrorna var runda och jämna och jättefina. Tio sidor in i boken upphörde emellertid all ordentlighet. Alla nior hade spetsiga näsor i profil. Nollorna hade glada munnar. Åttorna tomtemössor, och en tvåa hade Luciakrona. Siffrorna var slumpvis utplacerade och såg ut som Luciatåg. Det var tydligt att det inte var räkning som hade sysselsatt henne längre.

När jag frågade varför pekade hon anklagande i boken. Bläddrade fram och tillbaka.
– Här har jag skrivit att 7+3=10, och här, och här, och här. Här har jag skrivit att 10-7=3, och här, och här. Hur många gånger ska jag svara på det innan alla fattar att jag kan det?
Ja, det kunde jag ju inte ge något bra svar på. Det fanns naturligtvis ingen anledning att tvinga henne att tjata om samma sak. Hon behövde verkligen inte repetitionen. Lika lite som AC/DC-pojken behövde den. Men så är matteböcker, man ska traggla och träna, även det man redan kan.

Jag har träffat så många nykläckta lärare som kommer entusiastiska från lärarhögskolorna och aldrig i livet ska använda tråkiga matteböcker. De ska minsann tillverka allt material själva. Det ska bli laborationer och tangram så att kuisinärstavarna står som spön i backen.

Ett halvår senare sitter de och rättar matteböcker i alla fall.
Föräldrar kräver matteböcker. Om de inte känner igen sig tror de att deras barn inte får nån undervisning alls. Sånt kan vara svårt att stå emot. Ännu svårare att stå emot kan vara kollegor, som alltid har gjort på samma sätt och inte har lust att lära sig nåt nytt tre år innan pension. En ordentlig mattebok besparar en trots allt ganska mycket planering.

Ja, ja, jag vet, vissa barn tycker att det är roligt. Det finns de som älskar sin mattebok. Men det som jag tycker är konstigt är att det är så många barn som är duktiga som inte gillar att räkna. Jag menar, det normala är ju att de som tycker det är svårt avskyr, det kan man förstå, det är logiskt. Men när till och med de som har lätt för sig tycker att det är dödstråkigt med skolans räkneböcker, då borde det väl vara dags att ändra på saker och ting.

Jag lärde mig räkna med automatik när jag fick spela Casino med min pappa. Det var jättekul. Mycket roligare än boken, säkert mer effektivt också. Och AC/DC-pojken, han räknar utan problem när det är något han behöver räkna ut. Då kan det vara riktigt komplicerade uträkningar också. Men för det mesta räknar han inte.

Kim @ kimmsan.blogspot.com/
Intressant att du bott i Tyresö där min familj bor.
Jag gillade matten på låg, mellan och högstadiet sen övergick det till saker som jag aldrig kommer att använda mig av vilket gjorde att jag tröttnade.
Anonym
Jag håller med om det där med matten, själv älskade jag att räkna o klura som liten. Men när skolan började och matteböckerna kom så tappade jag all lusten, varför ska man behöva traggla sådant som man kunnat i flera år?
Jag har också svårt att förstå det där med läxor i allmänhet. Varför göra barnens och föräldrarnas tillvaro ännu stressigare och krävande? Så otroligt onödigt. Jag tillhör själv de som trycker på för att barnen ska få mindre läxor.
Pillan @ www.villavillerkulla@sprayblog.se
Min tjej med ADHD är likadan och det inte bara i matte. De tröttnar ut för att det blir som om man tjatar. Att övning ger färdighet är inte lätt att få dem förstå. Vi har problem inte bara med matten här hemma. Det är kompromisser om både det ena och det andra ämnet, ibland mutor, även om det inte är en bra lösning. Men vad gör man inte för att de ska klara skolan.

5. Vad är normalt?

Publicerad: 2006-12-14
Under flera perioder under senaste åren har jag arbetat mycket i skolor som ligger i invandrartäta områden. Det har ofta varit ganska tungt att jobba där. Traumatiserade barn, barn utan språk, svåra sociala hemförhållanden och låg utbildningsnivå hos föräldrarna. Då har jag tänkt att här skulle AC/DC-pojken inte märkas. Här är alla annorlunda! Här är problemen så stora att man skulle kunna vila hos honom.

Det är det där med vad som anses normalt. I AC/DC-pojkens skola bland villor och radhus, precis i kanten av skogen, där alla föräldrar är akademiker eller egna företagare, där är normalitetsbegreppet ett nålsöga. Det ska verkligen inte mycket till för att man ska sticka ut som onormal. Alla är likadana. Lika välanpassade, lika välklädda, lika välbetalda, och lika intoleranta mot allt som stör och oroar. Både barn, föräldrar och lärare.

I skolan i höghusområdet bland alla invandrarbarn är normalitetsbegreppet som en vidöppen tunnelbanedörr, det mesta kommer igenom. Hade AC/DC-pojken gått där så hade han nästan inte märkts. Det är orättvist att han har blivit tvingad att tränga sig in i det där nålsögat, när han inte har några förutsättningar att lyckas komma igenom, nånsin.

Men när jag jobbade bland invandrarbarnen i våras, då tänkte jag på assistenten. AC/DC-pojken har ju haft elevassistent sen i tvåan. Många barn i höghusskolan skulle också behöva assistent. Det skulle behövas fem/sex assistenter i varje klass, så många oroliga barn finns det där. Inte bara AC/DC-barn, alla möjliga barn som behöver extra uppmärksamhet. Men de har inte föräldrar som slåss för dem. Inte föräldrar som vet hur en slipsten ska dras. De kanske inte ens vet vad en slipsten är, eller var man kan hitta den. Då blev det orättvist i andra riktningen.

Och så var det min kompis, hon som är psykolog, hon sa:
- Var glad för att han är så söt. Är de fula dessutom så blir det ännu värre!

Jag insåg att hon hade rätt. Att jag sett det under alla mina år i skolans värld. Fula AC/DC-pojkar har det mycket värre. Det är inte klokt, men det är sant. Hur orättvist är inte det? Så AC/DC-pojken har på nåt sätt tur i oturen ändå. För att han hör till oss, och för att han ser så charmig ut.

Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Jag blir så arg när folk frågar mig om min dotter inte är riktigt normal. Hur är man när man är normal då? Är man normal om man pratar skit? Är man normal om man ser ner på andra människor? Är man normal om man tror att man är bättre än andra? När är man normal? För mig och min familj är min dotter supernormal.

6. Ta bort läxorna!

Publicerad: 2006-12-16
Jag är så trött på läxor. Förstår inte vad de ska vara bra för, ärligt talat. Jo, glosläxor måste man ha. Språk ska nötas in. Men alla de andra läxorna, för vems skull ska de göras?

Det är djupt odemokratiskt med läxor. Det ena barnet har eget rum, det andra delar med två syskon. Det ena barnet har föräldrar som sitter bredvid och hjälper till, det andra har en ensamstående mamma som kommer hem sent. Det finns barn till akademiker och barn till dyslektiker, barn till alkoholister och analfabeter. Barn med egen dator och barn som måste passa småsyskon. De har verkligen inte samma förutsättningar att göra hemuppgifter.

Sen har vi ungar som gör femton mattetal på tio minuter och de som gör fem mattetal på två timmar. Är det antalet tal som är avgörande för om ungen ska bli en duktig medborgare eller den nedlagda tiden? AC/DC-pojkar som sitter i fem timmar med fyra mattetal är inte ett dugg duktigare på matte efteråt. Möjligen har de lärt sig avsky matte mer.

Barnen ska ha sin undervisning i skolan, av en utbildad lärare. Hinner läraren inte med kursen på lektionstid, då är det läraren som ska ta tag i sin lektionsplanering och sitt upplägg. Det är inte outbildade föräldrar som ska ta över utbildningsansvaret.

Jag sa på ett föräldramöte att jag inte ville att barnen skulle ha läxor. En annan mamma blev rasande på mig. Hon skrek.
– Hur ska jag då kunna följa vad mitt barn gör i skolan?
Uppenbarligen tyckte hon att skolan ska prestera läxuppgifter för föräldrarnas skull. Som kontrollmedel.
– Du kan ju alltid prata med ungen, föreslog jag.
Hennes man försökte lugna henne, men lyckades inget vidare. Jag trodde hon skulle flyga på mig.

– Barnen ska förberedas för högre studier, skrek hon.
Ingen får läxor på högskolan. Man går på föreläsningar och studierna är upplagda så att man ska kunna ha en vanlig fyrtiotimmars vecka, precis som alla andra vuxna människor. Studier är arbete man lägger upp själv, men inte läxor.

Tredje argumentet var att barnen måste öva sig att ta eget ansvar och planera sin tid. Herregud! Det behöver vi föräldrar inte inblandning från skolan för att lära våra ungar. Vi har hur mycket ansvar som helst att fördela hemma. De kan ta eget ansvar genom att skala potatis, tömma diskmaskinen, duka, sortera tvätten, sköta husdjuren, ta hand om komposten, klippa gräset, skotta snö. Listan kan göras hur lång som helst. Det är alldeles för många ungar som aldrig hjälper till hemma nuförtiden.

FN:s barnkonvention har en paragraf 31 som säger att barn har rätt till lek och fritid. Bara det talar ju emot läxläsning. Däremot står det inte i läroplanen eller i något annat styrdokument att man ska ge läxor i skolan. Lärarhögskolan har inte heller någon läxkurs. Det är bara en gammal vana från gamla tider. Har barnen inte läxor så lär de sig ingenting. Men tänk, det tror inte jag på .

Klara
Läste detta på en sida: "Jag var och lyssnade på den ledande forskaren kring ADHD i världen, prof. Russel A Barkley. De hade gjort en studie som visade att ge läxor till barn med ADHD gav ingen eller oerhört liten effekt i kunskap, det gav mycket mer negativa effekter. Så hans budskap var att inte ge läxor till barn med ADHD.

Ace

Du har helt fel om matte. Matte måste pluggas och tragglas, annars lär man sig aldrig. För övrigt får jag väl säga att det är lärare som du som får mig att ge upp på Sverige.
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Jag sa oxå på ett föräldramöte att jag inte fattade meningen med läxa. Jag trodde dom andra föräldrarna skulle halshugga mig. Men läraren höll med mig helt och hållet. Men eftersom dom andra var många flera så blev det läxor.
Och jag måste för övrig få säga att lärare som du får mig att TRO på Sverige. Mera mammann-lärare till världen!

Gröngölingen

Ace, matte måste inte tragglas, matte måste förstås. Den som förstår behöver inte traggla. Riktiga kunskaper kommer inte av att göra samma sak ett visst antal gånger, utan av att man förstår varför man gör som man gör. Hejja Mammann! Hoppas Fler barn får lärare som du!

 Ace
Gröngölingen, jag har universitetsexamen i matte. Den verktygslåda man får genom matte behöver nötas in genom att lösa tal. Det finns inget annat sätt. Du förstår genom att göra. Det finns inga genvägar.
Malin: Lite mer läxläsning för din del och kanske bättre svenska?
Klara
Nu får ni väl ge er. Det finns inte ETT universellt sätt att lära sig saker. Varken mattematik eller stavning för den delen. Om det nu är så att människor med ad/hd och andra neuropsykiatriska diagnoser har allmänt annorlunda kognition så är det inte mer än logiskt om det råder andra principer för hur de lämpligen studerar matte. Det behövs inga akademiska poäng för att inse den kopplingen.
Somliga kanske borde prova att slita näsan ur böckerna för en timme, ta del av lite kultur. ACE: se filmen "Rainman" så kanske du hajjar biffen? Och du, ta en charmkurs på 20p eller något!
Kim @ kimmsan.blogspot.com/
Jag hade inga läxor på högstadiet trots det gick jag ut gymnasiet med nästintill högsta betyg.
Jag jobbade hemma med det jag låg efter i eftersom jag viste att jag behövde det men inte annars likaså nu på gymnasiet inga läxor och jag är inte dummare än kompisarna som sitter i timmar efter skolan för att plugga.

7. Måste man veta allt?

Publicerad: 2006-12-26
I år har jag en stökig elev i min klass. En pojke som ställer sig på bordet och skrattar hysteriskt rätt vad det är. En pojke som somnar i fönstret, kryper på golvet och uppför sig allmänt konstigt för sin ålder. Han får ingenting gjort på lektionerna. Inga uppgifter blir någonsin färdiga. Lappar kommer inte hem, regler blir inte följda, ingenting fungerar.

Nejdå, han är inte på långa vägar lika rörig som AC/DC-pojken, men han är ett problem, både för sig själv och för mig. Skolans policy är att man ska ta kontakt med föräldrarna varje gång det blir problem. Och jag ringer och mejlar... men jag vet inte om det är riktigt rätt...

Vår speciallärare säger att det inte är konstigt att pojken inte lyder.
– För det har man ju sett hur bra de där föräldrarna är på att dra gränser!!
Vår skolledare brukar hålla med henne. De lägger det största ansvaret på föräldrarna. Men jag vet inte om det är riktigt rätt...

När jag pratade med pappan sist var han så trött. Han var ledsen och orkade inte mer. Stressigt på jobbet, ny fru, bonusbarn, ekonomiska problem och så en varannanveckasunge.
– Som jag bara gör fel med hela tiden!
Och jag skulle berätta att hans pojke struntat i att komma tillbaka efter slöjden. Han hade spelat landbandy med femmorna och glömt tiden, sa han. Vad skulle pappan göra med den informationen?

När jag pratade med mamman sist var hon så trött. Hon var orolig och nervös och hade skuldkänslor för allting.
– Jag vet inte vad jag gör för fel, men jag orkar inte mer, sa hon förtvivlad i luren.
Och jag skulle berätta att hennes pojke struntat i att skriva upp glosorna. Sen bad hon mig att mejla varje dag. Varenda eviga dag vill hon veta precis vad hennes unge har gjort i skolan. Jag vet inte om det är riktigt rätt...

Varför ska de känna till vartenda misstag deras unge gör? Vad ska det vara bra för? Vad ska de göra med allt de får reda på? Jag vet ju själv hur det känns. Hur adrenalinet strömmar till när jag ser på mobildisplayen att det är skolan som ringer. Hur blodtrycket ökar drastiskt när jag får veta att allting har gått åt helvete igen. Jag sitter där med luren i handen och känner mig maktlös. Jag kan ju inte ändra AC/DC-pojken. Han är som han är. Jag vet redan. Precis som de vet.

Det är inte riktigt rätt att föräldrarna ska ha reda på varje liten grej. Det ska inte handla om skolan varenda kväll hemma. Röriga barn och annorlunda pojkar måste ha rätt att misslyckas i fred utan att föräldrarna får reda på precis allting. Deras föräldrar gör sannerligen så gott de kan, de behöver få vara glada med sina barn nån gång ibland också.

Jag behöver inte föräldrar som skäms och känner sig usla. Inte heller arga föräldrar som försvarar sina barn till sista droppen. Jag behöver samarbeta med föräldrar som vet att jag faktiskt tror på dem och deras barn. Jag har min del i problemet och i lösningen, och de har sin del. Vi måste arbeta tillsammans med att bryta dåliga mönster. Så att barnen så småningom ska börja lyckas istället!

Fan vet om det är riktigt rätt sätt att komma dit, att berätta allt. Hela tiden. Jag tror inte det!

8. Y-faktorn

Publicerad: 2006-12-28
När jag började arbeta i skolan i slutet på 70-talet hände det sig att en liten Benny skulle börja första klass. "Nu får vi se upp, nu kommer det en Y-faktor", sa skolpsykologen till oss andra i lärarrummet. Jag undrade vad hon menade och hon förklarade att man måste hålla ögonen öppna "för pojkar som har namn som slutar på Y brukar innebära problem".

Det var det mest syniska jag hört i hela mitt liv och jag blev mycket upprörd över hennes krassa resonemang. Naturligtvis förutsatte jag att hon hade fel. Sedan jobbade jag 20 år i skolans värld och blev gång på gång tvungen att inse att hon tyvärr hade rätt. Alldeles för många gånger.

De pojkar som fick problem i skolan, som skolkade och slogs och så småningom halkade in på kriminella stickspår, de hette väldigt ofta amerikanska namn som Sonny, Tommy, Konny eller Jonny. Det är faktiskt sant!

Jag har med tiden listat mig till att det är en viss kategori människor som väljer dessa namn till sina barn. En kategori med speciella ideal och förebilder. De har en annan människosyn än jag och drömmer om ett delvis annat samhälle. Och deras barn blev i större utsträckning kriminella. Det handlar naturligtvis inte om bokstaven i namnet, utan om kulturen.

Svenska pojkar som har namn som slutar på Y har länge varit överrepresenterade bland de barn som skolan fått problem att hantera. Och visst är det ett syniskt konstaterande, men inte bara. Det finns faktiskt en poäng med att sätta varningsflaggor på barn. Jag menar, om det finns en varningssignal och vuxna män-niskor ser upp så händer det ju att barn får hjälp. Att hjälpen sätts in i tid och faktiskt har effekt. Det är ju bra!

Numera är jag inte så upprörd över att det existerar etiketter när skolpersonal reflekterar över barn. Man vet mer om barns problem än någonsin tidigare, och de olika bokstavskombinationerna blir bara fler och fler. Även AC/DC-barn är överrepresenterade i Sveriges fängelser. Det är ju också sant. Och Y-faktorn dränks nuförtiden i en massa icke västerländska namn och är inte längre så tydlig.
Jag funderar framför allt över vilka faktorer som signalerar fara när det gäller Kennys och Bobbys systrar. Det finns ingen Y-faktor för flickorna nämligen. Man kan skönja ett mönster av franska namn, som Nicole, Natalie eller Stephanie, men det är verkligen inget tydligt mönster. Det är synd. Flickorna som är på väg att halka iväg åt fel håll har ingen varningsflagga alls. De för inte problem till skolan på samma sätt som sina bröder. De är tysta och försynta, sitter och vantrivs i något hörn utan att störa så mycket. När de vuxna väl får ögonen på dem har de i regel halkat mycket längre bort än pojkarna. Mår mycket sämre och är mycket svårare att hjälpa. De skulle behöva en etikett!

9. Brorsonen föddes

Publicerad: 2007-01-19
Jag slog på min mobil en iskall vinterförmiddag. Det hade kommit ett SMS. "Vi åker nu. Ses på SÖS". Det var från min bror.

När han och hans Kikki fick sitt första barn blev hon sjuk under förlossningen. Tyvärr trodde barnmorskan att det bara handlade om en ovanligt rädd förstagångsföderska. Det blev dramatiskt. Efteråt kände de sig utlämnade och svikna. De bestämde sig för att aldrig mer skaffa barn. Efter något år kom ändå tankarna på ett syskon. Villkoret var dock att de fick ta med sig någon till förlossningen. Som trygghet och språkrör mellan dem och förlossningspersonalen. Det var så det gick till när jag blev bjuden på förlossning.

Jag kände mig hedrad. Jag har fyra egna barn men jag har aldrig stått på den andra sidan om själva födandet. Den där förmiddagen var det dags. Jag kände mig uppspelt när jag sprang genom kulverten på Södersjukhuset. Som om jag var på väg till en filmpremiär eller en stor fest.

Det första jag såg när jag kom in på avdelningen var Kikki. Hon hade duschat och tog sig mödosamt och väldigt bredbent fram genom korridoren. Hon varken såg eller hörde, så koncentrerad var hon. Egentligen hade hon alldeles för ont för att kunna gå över huvud taget. Brorsan såg lättad ut när han fick syn på mig. Om Kikki tog sig fram som en stadig traktor förflyttade sig brorsan mer som en studsboll. Stressad for han fram och tillbaka, likblek och med håret på ände.

Det blev lite lugnare när vi kom in i förlossningsrummet. Brorsan sjönk ned på golvet i hörnet och satte på musik. Så fort han fått på ljudet röt Kikki att han skulle stänga av, trots att hon själv valt musiken. Sen var hon inte kapabel att prata. Hon stönade, nickade eller skakade på huvudet.

Barnmorskan kom och undrade om det skulle få lov att vara någon smärtlindring. Kikki gurglade något och jag översatte.
– Vi ska försöka klara oss med lustgas, tack.
Varpå barnmorskan tittade frågande på mig. Var jag måhända föderskans mamma? Nej, men barnafaderns syster.

Kikkis förlossningsarbete flöt på i lugn takt. Det kom någon och tittade till ibland men vi fick vara ganska mycket ifred. Hon ville dricka vatten, hon ville ha sin Brikanyl när det blev tjockt att andas. Då fick babyn hjärtklappning, det kan man få av Brikanyl, och larmet gick. Barnmorskorna kom springande, men de gick snabbt igen när de fick omständigheterna klara för sig.

Ingen av oss sa egentligen någonting. Solen silade mellan persiennerna, men Kikki verkade ha sin blick fäst någonstans inuti sig, på en punkt ingen annan i världen skulle kunna se. Hon var förkroppsligad koncentration.

Under sin första förlossning använde hon alla sorters smärtlindring. Den här gången hade hon bestämt att hon skulle klara sig bara med lustgas. Hon klamrade sig fast vid lustgasmunstycket som om det gällde livet. Jag försökte stoppa henne först. Tänkte att hon borde spara bedövningen till själva framfödandet. Men det gick inte att resonera med henne, så jag lät det bero. Och det spelade ingen roll. Efter två timmar upptäckte barnmorskan att lustgasen inte var påslagen. Kikki hade bara fått syre. Pinsamt för den rodnande barnmorskan men Kikki blev inte förbannad, hon blev stolt över att ha klarat första perioden utan bedövning. När lustgasen väl slogs på var hela bedövningseffekten kvar när det gjorde som ondast.

Brorsan sprang in och ut och hämtade kaffe, värmefiltar och isblåsor, allt efter Kikkis önskemål. Jag begrep hela tiden vad hon ville ha fast hon inte sa det. Jag visste var hon hade ont fast hon bara tittade på mig, var jag behövde massera och när jag skulle sluta massera. Mycket märkligt, men så var det faktiskt.

Efter tre timmar började Kikki krysta. Brorsan och jag stod på varsin sida om henne och höll emot när hon tog spjärn. Vi trätte som syskon om vem som gjorde rätt och vem som hjälpte bäst, men vi hjälptes åt hela tiden. I pausen mellan två värkar stack jag ut huvudet i korridoren och ropade på hjälp. Barnmorskan kom in. Hon var sur för att vi inte ropat långt tidigare och tyckte kanske att vi var lite i vägen också.
– Nu ser vi huvudet Kikki, nu är det snart över, sa barnmorskan.
Då smet brorsan.

Kikki klamrade sig fast vid mig och lustgasen. Varje krystvärk är som att skjuta ett tvåhundrakilo tungt skåp framför sig. Ett tufft arbete och det tog sin tid. Det kom in en undersköterska och då sprang jag ut för att kolla efter min lillebror. Han låg på golvet i korridoren, precis utanför dörren, ljusgrön i ansiktet. La min tröja under huvudet på honom. Sen skyndade jag mig in till Kikki igen. Hon hade just fått panik för att vi inte var hos henne men blev omedelbart lugn när jag kom tillbaka. Barnmorskan log.
– Vilken duktig pappa som svimmar diskret och inte stjäl fokus från mamman, sa hon.

Kikki gjorde en sista kraftansträngning och ut kom en jättebaby. 53 centimeter lång och nästan fem kilo tung. Jag fick klippa av navelsträngen eftersom brorsan låg i korridoren, och sen fick jag ta min brorson i famnen. Han luktade fränt och var väldigt kladdig.

När jag stod där och höll honom slog han upp ögonen. Jag tänkte att det första han såg i sitt liv var mig. Det var ju inte riktigt rätt förstås. Gick ut i korridoren där lillebror satt på golvet och lutade sig mot väggen.
– Du har fått en skitfin liten kille, sa jag och lade babyn i hans knä. Det var ju han som skulle vara barnets första upplevelse, inte jag.

Efter en stund kom brorsan in till oss igen och lade sin son till Kikkis bröst. Han sög omedelbart tag ordentligt. Allting blev oerhört lugnt.

Tre timmar och fyrtiofem minuter efter att jag anlänt till Södersjukhuset tog jag på mig jackan och åkte hem igen. Till min förvåning var bussen och Ringvägen och världen därutanför sig helt lika.

dumpad @ dumpad.blogsome.com/
Gud vilken vacker beskrivning...

10. Hållbar utveckling

Publicerad: 2007-01-26
Kommer du ihåg det där uttrycket? Det som handlar om att vi inte har ärvt jorden av våra föräldrar utan lånat den av våra barnbarn. Jag tror att jag hörde det någon gång 1980 i samband med kärnkraftsomröstningen. Så det är ju rätt länge nu, som jag har vetat.

Vi vet allihop att det inte är hållbart det vi gör med jorden. Att dagens utveckling inte håller i längden. Ändå gör vi ingenting.

Jo, vi gör lite var, och en del gör mer än andra. Det finns folk som är jätteduktiga, men det händer ju ingenting radikalt. Den ohållbara samhällsutvecklingen bara fortsätter, trots att vi vet. Inte är det bara jag som har mer saker nu än 1980. Eller hur?

Vi är många som har slutat röka, men fler och fler snusar istället. Alltså växer det fortfarande tobak på jordar där den inhemska befolkningen egentligen skulle behöva odla grödor att överleva på. Det är ju inte hållbart egentligen. Inte samhällsekonomiskt, globalt.

Ingen tycker längre att det är godtagbart att regnskogen skövlas, men sen tar vi vår kaffepaus som vanligt. Och kaffet odlas också på markarealer där det nyligen avverkats regnskog.

Traditionellt sett odlades kaffet mitt i regnskogen, bland träden. Då fanns det en mångfald av växter och djur mitt i odlingen. Det fina med det var att det verkligen gynnade själva odlingen. För om det finns fåglar och andra djur bland kaffebuskarna så äter de upp skadeinsekterna. Om det finns mycket andra insekter kvar bland kaffeplantorna så pollinerar de kaffebönorna och medverkar till att det växer bättre. Man kan få 50 procent större skördar om det finns pollinerande insekter i plantagen. Ändå bereder man stora odlingsarealer genom att avverka skogen och tar därmed bort de livsbetingelser som insekterna kräver. För det går snabbare att skörda då och tiden ger större ekonomisk vinst än kvantiteten skörd. Och som en kompis till mig nyligen sa:
– Ekologisk kaffe smakar fan!
Så där sitter vi allesammans med koppen full av Gevalia. Rast efter rast. Och förfasar oss över att regnskogen försvinner med en yta som motsvarar en tredjedel av Sverige varje år. För att bara tala om kaffe.

Den fattiga världen odlar oss jordnötter och kakao och majs att göra popcorn av. Med flera grödor som vi inte alls behöver för att överleva. Som vi vill lyxa till det med. Som sen ska transporteras över flera kontinenter till våra lågprisaffärer. För vi vill inte betala för varorna heller.

Det är svårt att ändra på gamla vanor, det är det. Men vi skulle ju kunna sluta skaffa oss nya dåliga vanor. Och barnen gör ju inte som vi säger, utan som vi gör. Så vi lär dem alla våra dåliga vanor från början.

Då, 1980, när jag lärde mig att jorden är nåt jag lånar av framtiden, då köpte jag barnmatsburkar ibland till mina småbarn. Det var nyponpuré och päronpuré, om jag minns rätt. Tillverkad av Semper, här i närheten. Ingen köpte nyponpurén, så den utgick ur sortimentet för länge sedan. Nu finns det kiwipuré i stället, tillverkad av frukter som rest längre än de som odlar dem nånsin kommer att kunna resa. Så tidigt lär vi barnen. Vi tar en påtår och lär dem att fortsätta den ohållbara utvecklingen, hur mycket vi än snackar om det motsatta.

dumpad @ dumpad.blogsome.com/
Fy vilket dåligt samvete jag får nu... men vad ska jag göra? Ekologiskt är några kronor dyrare, och vi har verkligen inte råd!!
Be politikerna att göra det ekologiska billigare än det vanliga? Vi kan ju knappast låta bli att betala hyran för att köpa "bra" mat...
dumpad @ www.dumpad.sprayblog.se
Jo, det kanske är så. Men ska alla gå runt och ha det halvdåligt? Det får mig att tänka på "Brandvägg"; boken av Henning Mankell: några planerar att rasera bankerna inifrån för att alla ska ha det lika lite pengar som de i Afrika.
Det finns ju en mening med allt som sker, kanske även afrikanernas förhållanden? Hur synd det än är...
Josefina
Fast du dumpad, det är ju så att vi lägger ned mindre del av våra totala inkomster på mat nu än de gjorde förr när gemene man var riktigt fattiga. Det är bara det att då fanns det inte så mycket annat än mat att köpa i affärerna, det gör det nu. Vi har liksom lite lägre smärttröskel innan vi känner oss fattiga nu för tiden. Jag har inga pengar heller men jag är ju inte fattig egentligen.
dumpad @ www.dumpad.sprayblog.se
Josefina; jag håller inte med. Visst är det jättesynd om dem som odlar kaffet, och de som verkligen har pengar bör göra något för att hjälpa till, men har man inte så har man inte och det förtjänar man inte dåligt samvete för. De fattiga i Afrika tjänar ju inget på att de fattiga i Sverige går runt och mår dåligt..
Josefina
Nej det är klart att ens dåliga samvete inte gör någon skillnad så det kan man ju tycka. Det är motiverat på ett sätt. Jag vet att jag är sträng men medellösa i Sverige har fortfarande enormt mycket mer än medellösa i typ Kenya. Och det kan vi ha bara så länge de inte har något.
Kristine @ www.plastikkirurgi-info.se/operationer/Broestfoerstoring.html
Det beror ju på hur man ser på saken...
dumpad @ dumpad.blogsome.com/
Iofs, fast för oss är det verkligen så att vi är fattiga. Vi lever verkligen på existensminimum, och även fast vi gör allt så billigt som möjligt, typ bakar eget bröd, så har vi inte råd med bättre mat...
Josefina
Nej det har verkligen inte jag heller. Men om jag hade bott i en lerhydda som jag byggt själv och fotvandrat varje dag till skolan så hade jag haft pengar över till ekologiskt kaffe. Och så lever ju de som odlar kaffet lixom.
Jag säger inte att vi som bor i Sveriges samhälle varken kan eller bör leva så men jag tycker nog att vi förtjänar vårt dåliga samvete, även studenter, fattigpensionärer och låginkomsttagare.
Mammann
Nu blev det en diskussion om fattiga och rika istället för en diskussion om jordens resurser.
Jag tror att även fattiga svenskar kan avstå från kaffe, kakao, jordnötter, kiwi och annat som vi inte behöver för att överleva. För att spara regnskog. Dessutom, om alla började köpa ekologiskt kaffe plötsligt, då skulle det bli billigare. Då skulle butikens kampanjpriser vara på ekologiskt kaffe istället för Gevalia. Sån makt har vi konsumenter, att vi kan påverka marknaden att ge oss det vi vill ha. Bara vi blir tillräckligt många. Både fattiga och rika.
Johanna @ www.johannasvisioner.blogspot.com
Jag håller helt med Mamman, det finns så mycket man kan göra! Att avstå från kaffe är kanske inte så kul, men kanske nödvändigt om man vill sluta tära på jorden. Dock kan jag ge ett tips, igår på ica hitta jag och min sambo ett ekokaffe som var billigare än de andra - arvid nordqvist. Tyvärr är det inte rättvisemärkt, vilket kaffe borde vara (både eko och rättvise). Men det är bättre än inget. Att bidra till jordens överlevnad i liten skala är bättre än att inte göra något alls.


tre kommentarer

Det blir en lång kommentar om jag ska säga allt jag vill.
Vill inte göra det råddigt.
Säger istället att din blogg är så underbart bra, och att du verkar ha så otroligt sunda åsikter!

Jag tvivlar inte en sekund på att du är en superbra lärare och mamma. Skulle så vilja ge dig en STOR kram!
Evelyn, i hemmet () (Webbadress) - 22 05 08 - 19:08

Mammann.

Nu har jag läst flera av dina inlägg, och tankar har tagit skruv i huvudet på mig. Betyg, miljö, uppfostran, du ger mej nya insikter om det hela. Självklart har jag mina egna insikter. Du är en lärare, medans jag är en elev (som knappt börjat åttan än). Jag upptcäkte den här bloggen av en slump, och tänkte att det vore kul å läsa om en lärares synpunkt på skolgång. Det visar sej ändå att din synpunkt är otroligt likt min, och flera i min skola. Om jag bara haft fler lärare som dej, dem jag har nu är inkompetenta och verkar mer inställda på att helt enkelt bli klar med lektionen för kafferast, inte lära ut ... hade nog haft det lättare, om dem bara kunde öppna ögonen. Hade kunnat njuta av min barndom, inte känna det som om skolan tar över mitt liv, eller liksom tar det ifrån mej.
Fick betyg för ett år sen, mitt i terminen fick vi höra att Hoppsan- Glömde säga att frånåmed ett halvårsen så är dte betyg för er! Helvete.. Genast blev atmosfären i klassen otroligt stressad och oroad, bråk uppstod och alla koncentrerade sej på proven. Men dem är inget mer än som du säger- konstanteranden. Vi vet redan hur vi ligger till, och nog får dte oss att kämpa alltid. Men så har ju skolan den otroliga förmågan att glömma bort att eleverna är människor med egna liv bortom skolan, och inte några nickedockor. Det du säger om läxor... du slår huvudet på spiken. Jag är en av dem som haft det svårt, spenderat eftermiddagarna efter skolan sen sexårs framför matteböcker, tillochmed fällt en och annan tår över läxorna då jag inte förstod och helt enkelt inte klarade av att kombinera skolan med vardagslivet, som var krångligt i sej.
Fortsätt med den här underbara bloggen, fortsätt förgylla din läsares dag, för det är vad den här bloggen har gjort för mej!
Anonym - 18 07 09 - 04:21

Kära Anonyma läsare, dina ord gör mig stolt och glad! Jag lovar att jag ska försöka fortsätta att förgylla din dag!
Mammann - 21 07 09 - 17:43


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump