mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« 130. Märkeskläder i k… | Home | 131. Textarbete »

55. De orkar inte

03 11 08 - 16:36 När jag gick i skolan hade man gympa tre gånger i veckan. Varannan dag. Det är i och för sig väldigt länge sedan, men barn och barns rent fysiska behov har faktiskt inte ändrats ett dugg på fyrtio år. Ändå har dagens barn bara idrott två gånger i veckan. Somliga inte ens det.

Många omständigheter har ändrats i barns liv sedan jag var liten. En oändlig massa ungar åker bil eller buss till skolan varje dag. På min tid gjorde ingen det. Jag hade klasskompisar, Ann Rådström, Kattis, Christian och dom, de gick varje morgon ett par, tre kilometer, redan som ettagluttare. Visserligen tillsammans, men utan vuxna. Samhället var inte så farligt för barn på 60-talet. Man kunde låta korta människor gå själva. Det fanns inte så mycket tung trafik att vara orolig för. Barna fick gå eller cykla på egen hand. Mycket längre sträckor än vad som behövs för att man ska skjutsa dem nuförtiden.

Sen har själva lekandet ändrats. När jag var liten fick man aldrig vara inne. Man var alltid ute. Stora horder av ungar på varenda förortsgata. Vi lekte. Olika åldrar tillsammans, alla dagar på året. Hali hallå, låt bollen gå. Land och rike, Tomtesmyg, Näsa, Långboll, Brännboll, Röda & vita rosen. Vi lekte cowboys och indianer, krigade mot de andra gårdarna, klättrade i träd, byggde kojor, hoppade Twist. Lekar som dagens barn knappt har en aning om.

Långrep, eller släng som vi sa, det var en aktivitet för upp till tjugo ungar. Hade ett självklart regelverk som alla kände till och en handfull olika system att hoppa efter. Ettström, tvåström, två hoppa in på ett, tre hoppa in på två eller Bondtolvan. Nu finns det också långrep, men inga regler. Det kan vara samma barn som står och vevar repet en hel lunchrast för det finns inget system för att nån annan ska ”ta”, eller ens för att man ska behöva ”ta”, det vill säga veva. Så två flickor kan stå där och veva till en tredje flicka som har sin egen föreställning. Och det går inte ut på någonting. Skit-tråkigt. Alltså inte någon särskilt vanlig aktivitet nuförtiden.

Vi hoppade hela klassen, både killar och tjejer. Kom man in efter att leken börjat behövde man inte ens fråga om man fick vara med, men bara tog repet i ena handtaget och slog. Man slog tills nån gjorde fel. Den som stoppade repet gjorde fel och fick ta. Orsakade man ett mellanslag gjorde man också fel. Det fick aldrig vara tomt i repet, nån måste hoppa hela tiden. Den som gjorde fel gick direkt och tog repet, det var ingen som behövde säga till om det. Så alla fick hoppa och alla fick slå, det hade sin automatiska rundgång. Det gick snabbt, det var spännande, det var kul. Ju fler som var med ju roligare var det och man rörde sig hela tiden.

Nutidens barn leker med sig själva, med hjälp av elektroniska leksaker. De leker med varandra via olika spel på internet, men de är inte tillsammans. Inte ens hemma hos varandra, och de rör inte på sig. De är inte utomhus på fritiden. Sådär som vi var. När man inte hade bestämt nåt med nån utan bara gick ut. Ner på gården och kollade vilka som var där, och vad de gjorde. När man bara gled in i samvaron och alla visste vem man var.

För bara femton år sedan kryllade det av barn här på vår gata i radhusområdet. Eller i alla fall kryllade det av pojkar. Det gick knappt att ta sig hem med bil, för gatan var landbandyplan, eller fotbollsplan. Alla barn kände varandra, och de lekte tryggt här mellan husen. De gick på samma dagis när de var små. De åkte till skolan tillsammans med skolbussen på morgnarna. De gick i samma klass, eller i parallellklasser i samma skola, hela bunten. Sen bestämde samhället att föräldrar ska välja vilken skola barnen går i. Plötsligt kände barnen inte varandra längre. Kommunen tog bort skolbussen, för alla ungar skulle till olika ställen på morgonen. Och det blev tomt på gatan. Mina barn har haft fullt med jämnåriga här omkring, men de känner bara ett par tre stycken.

Vi har byggt ett samhälle som är farligt för barn. Så vi kör dem dit vi har bestämt att de ska. Övervakar dem med mobiler hela tiden och isolerar dem från varandra så effektivt det går. Vi bestämmer att de ska ha aktiviteter och betalar dyra avgifter för att de ska sysselsättas i olika idrottsföreningar, där de rör sig under vuxen övervakning. Men leken, den spontana aktiviteten, rörelsen utan annat mål eller mening än att det är roligt att vara tillsammans, den finns nästan inte kvar alls.

Man kan se det på skolgården. Vi går där och vaktar på rasterna och slagsmålen är fler än jag har varit med om nånsin förut under alla mina år i skolan. Åtta, nioåriga killar sparkar ner varandra, kan inte följa regler, kan inte lösa sina konflikter. Tycker inte om att vara tillsammans. Men man vet att de sitter framför sina datorer hela kvällarna och leker interaktiva nätlekar med varandra. Fast då behöver de ju inte ha någon verklig kontakt. De kan gå därifrån när som helst. Intala sig själva att det inte är på riktigt.

Man kan se överviktiga barn på skolgården i dag. Det har jag sett ganska sällan förut. Tjocka barn börjar bli riktigt vanligt. Nåt så onaturligt! Barn som inte leker, som sitter still så mycket att de blir tjocka. Nåt så onödigt! Som vi med öppna ögon har byggt in i vår vardag.

Vi hade skoljogg häromdagen. Alla skolans ungar skulle gå eller jogga en bestämd slinga runt skolan på en och en halv kilometer. Sexårs, ettor och tvåor sprang ett varv, alla andra två varv. Alla blev klockade och införda på en lista. Jag satt vid målet och tog emot och skrev in dem när de kom fram. Och jag blev alldeles chockad av vad jag tvingades förstå.

Det var massor av lågstadiebarn som inte orkade ens jogga sitt enda lilla varv. De flesta av de större barnen orkade inte springa tre kilometer. De var helt slut fast de bara hade gått runt slingan. De gnällde och tjatade om hur tråkigt det var, hur trötta de var, hur taskiga vi var som utsatte dem för fasan att springa en stund. För de orkade verkligen inte röra på sig. Unga, friska, välnärda barn!

Har ingen aning om vad man ska göra åt det här problemet. Det kanske inte finns nån bra lösning. Men det är verkligen inte klokt. Jag är så ledsen för att AC/DC-pojken inte har några kompisar. Att han aldrig går ut, aldrig träffar någon annan än oss i familjen. Aldrig får intryck från andra människor. Men det är faktiskt lika synd om de flesta ungar nuförtiden. De har bara andra anledningar till att inte gå ut och leka.
sju kommentarer

Nu har du slagit huvudet på spiken igen! Känner igen allt och minns med glädje den barndom man hade -där alla lekte med alla -oavsett ålder, och hur mycket man var ute för då fanns det ju inga tecknade filmer mer än möjligen det som visades på TV och Professor Baltasar...

Vi brukar säga till våra barn när de har tråkigt att när vi var i deras ålder då var vi minsann ute hela dagarna, på vår tid fick man leka med kottar...och inte Pokemon och allt vad det heter.

Vi försöker se till att barnen inte är överrösta med aktiviteter - de måste ha tråkigt för att att lära sig att aktivera sig själv ibland. Som tur är så har min pojk ändå några kompisar - dock yngre - men han deltar så mycket som han orkar med -sen måste han få sin andningspaus och fylla på batteriet.

Kram!
Fredetta - 03 11 08 - 17:39

Det som visades på TV på julafton skulle det stå men det skrivna ordet hängde inte med i tanken såg jag...
Fredetta - 03 11 08 - 17:47

Får jag bara fråga, jag kommenterade något om "annorlundaskap" för några dagar sen och var nyfiken på hur mina tankar togs emot av "kloka du", men jag hittar inte inlägget! Är jag förvirrad?

Allt gott!
Mina () (Webbadress) - 03 11 08 - 19:16

Så sent som i våras lekte alla barn här på gatan ute tillsammans. Det var alla möjliga lekar och blandade åldrar från 5 år - 15 år. Jag har förstått att det är ett ganska ovanligt fenomen nuförtiden.

Så blev de äldsta för stora och ett par av de andra flyttade. Kvar blev mina två ungar och en till kille. Mina älskar fortfarande att leka ute, vi har skogen runt knuten och det är en spännande lekplats.

Jag antar att det kanske håller i ett par år till med min stora unge. Sedan tar väl cybervärlden över helt och hållet. Jag skall dock göra mitt bästa för att fortsätta få honom att vilja vara ute.

Nu har han några klasskompisar som flyttat nära oss och jag skulle vilja att det var som när jag var liten, ett helt gäng grannungar som hängde ihop ute. Tyvärr är inte alla föräldrar som jag, de flesta uppmanar sina barn att bara leka med en ungen i taget.
Ann-Sofie () (Webbadress) - 03 11 08 - 19:31

Jag TVINGADE 3 av mina elever att gå det där skoljoggarvarvet idag. Det är obligatoriskt, varje tisdag, och de försöker att gömma sig och slippa undan, varje tisdag... Så jag nästan höll dem i handen för att få ut dem. 1,5 km tog 45 minuter. Och jag trodde att det var jag som hade dålig kondition?
syster stor () - 04 11 08 - 22:46

Jo, just det. Mina elever går i sjuan...
syster stor () - 04 11 08 - 22:47

To comply with people people people years at least a for daily use side effects between.
side () (Webbadress) - 28 02 17 - 10:49


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump