« 126. Mobiltelefoni | Home | 128. Poddproblem »

127. Skolbesök

Jag fick ett telefonsamtal från AC /DC-pojkens skola. Ni som har läst länge om min pojke och mig, ni kommer ihåg hur mycket jag hatar de där samtalen. Hur hjärtat börjar rusa när jag ser vem det är som ringer. Hela kroppen bereder sig på strid. Det har inte varit några samtal på väldigt länge nu. Dels för att AC/DC-pojken har fungerat mycket bättre i samverkansklassen än i vanlig klass, dels för att lärarna mejlar istället. Det har inte behövts mer än en kontakt i veckan. Och det har varit så skönt! Men nu ringde de i alla fall. De behövde hjälp.

Förra året slutade två klasskamrater i och nu har det kommit nya killar. Det är alltid killar, tydligen. AC/DC har börjat sitt tredje år, han är äldst och han tycker att han vet hur allting ska fungera. De här nya snurrpojkarna irriterar honom till vanvett. Särskilt den minste, Jonny.

- Han irriterar sig på allting Jonny gör. Men så fort Jonny lugnar ner sig och fungerar, då gör AC/DC allt för att provocera igång honom igen. Då är det jättekul att få honom att misslyckas. Så det blir en enda rundgång hela tiden, försökte läraren förklara i telefonen.

- Nu blir han så våldsamt irriterad och hotfull att vi är rädda att han ska slå Jonny. Vad ska vi göra?

Det var ju svårt att svara på, på rak arm.

Vi resonerade ett tag och till slut bestämde jag mig för att åka dit. Spendera en dag i klassen, så där som morsor gör på lågstadiet. Som om jag bara ville kolla läget i största allmänhet. Så att jag kunde bilda mig en uppfattning om den nya situationen i klassen. Förstå vad som är så stressande för min unge. Läraren lät tveksam till att det skulle hjälpa, men han var med på noterna i alla fall.

På kvällen hade vi ett snack, pojken och jag. Eller, jag försökte ha ett snack. Han mest gapade och skrek och beskyllde mig för att vara dum i huvudet och sånt. Men jag planterade lite tankar om hur man ska bete sig mot nya kamrater.
- Kommer du ihåg när du var ny för två år sedan, hur irriterade de var på dig, började jag.
- Jag har aldrig varit sådär jobbig. Jonny är helt dum i huvet, skrek pojken.
- Jo, du hängde efter Billy hela tiden, och han ville bara bli av med dig.
- Jag är inte tvungen att ta hand om det där puckot!!
- Han tycker att du är spännande, fattar du väl. Du får väl ha lite tålamod.
- Han är så djävla irriterande!
- Men alla ni som går i samverkansklassen har ju svårt på olika sätt. Det är därför ni går där, för att ni inte funkar i vanlig klass. Du borde ju känna igen dig i honom. Vara hans förebild!
Då tittade min son på mig med en fullkomligt mördande blick. Han tyckte att jag var helt osannolikt dum i huvudet.
- Förebild? Aldrig!!!

När pappan kom hem gick vi en rond till. Pratade om hur vi förväntar oss att han uppträder i skolan. Och så avslöjade jag att jag kommit överens med läraren om att hälsa på honom i skolan nästa dag. Snacka om katastrof!
- Jag kommer att bli så djävla mobbad!! skrek pojken.
Han rusade fram och tillbaka i huset och förbannade mig. Sade upp sig som min son. Vädjade, hotade, nästan grät. Men jag stod emot. Han hade inte uppfört sig bra, så han skulle få besök av sin mamma. Så var det bara.

Nästa morgon fortsatte skällandet. Han tog till alla knep han kunde komma på för att jag skulle hålla mig hemma. Jag förklarade att jag förstår att det är skämmigt, men om jag ska kunna hjälpa honom så måste jag få en chans att se hur det är i hans klassrum. Måste få träffa den där nya ungen som går i samverkansklassen. Ungen som är så gränslöst retsam och efterhängsen och dum i huvudet. Hela tiden. AC/DC-pojken suckade och satte sig i taxin. Han fattade att han inte skulle vinna över morsan. Jag följde inte med i taxin för jag tänkte åka hem innan pojken. Det skulle bli för mycket för honom om jag var med precis hela dagen. Jag menar, vilken fjortonåring vill egentligen ha lilla mamma i klassrummet? Och kanske skulle det vara lite mindre pinsamt om folk inte såg att han kom tillsammans med sin mamma. Så jag åkte efter en halvtimme senare.

De satt och såg på morgon-nyheterna på tv när jag kom. Alla fikade och det såg jättetrevligt ut. Jag bara gled in och satte mig vid bordet. Tog en kopp kaffe och såg ut som om det var den naturligaste saken i världen att jag var med. Ingen sa nåt heller. Lärarna bara nickade vänligt.

När nyheterna var över stirrade Jonny misstänksamt på mig.
- Vad gör hon här, frågade han i falsett. Forcerat och nervöst och mycket avståndstagande.
- Det är min morsa, mumlade AC/DC-pojken under luggen.
- Va, får man ha med sig mammor? Får min mamma komma i morgon? undrade Jonny och såg förtjust ut.
- Javisst, svarade lärarna.
AC/DC-pojken såg inte ett dugg sur ut längre.

De hade redan pratat igenom sin dag, så lektionsarbetet började direkt efter nyheterna. Barnen sitter i olika rum och jobbar i AC/DC-pojkens klass. Lärarna går emellan. Jag satt helt ifred med min son och arbetade med matte i nästan en timme. Det gick jättebra. Han ville visa mig att han är duktig, så han jobbade på mycket längre än han behövde och fick massor av beröm.

Vi var ute på rast och vi satt och läste. Pratade ihop oss med läraren om hur arbetet ska läggas upp den närmaste tiden. Ja, vi fick verkligen jättemycket gjort tillsammans. Viktiga saker. Dessutom hade vi väldigt trevligt, och min snurrpelle bara log hela tiden.

Jonny är verkligen mycket lik AC/DC-pojken. Som han var när han kom till klassen. Ettrig, uppe i varv, kontaktsökande, nyfiken. På, på, på. Precis som AC/DC uppförde sig för två år sedan. Då när de till slut nästan slog ner honom för att de var så trötta på honom. Jonny är pytteliten. Långt ifrån så stor som AC/DC var i samma ålder. Men han hörs lika mycket. Han låter, trummar och pillar, kommenterar och försöker skoja, retas och ifrågasätter. Hela tiden. Jag blev alldeles full i skratt. Kände igen det så mycket.

Kanske är det precis därför som AC/DC-pojken blir så irriterad. För att han känner igen sig. För att det är frustrerande att se så tydligt hur jobbigt det var. Hur jobbig han var. Sånt som han lämnat bakom sig och kanske vill förtränga. För nu har han ju blivit mycket bättre på att gå i skolan.

AC/DC-pojken skötte förmiddagen så himla bra att jag lovade åka hem redan efter maten. Jag skulle inte genera honom och följa med när han gick till den stora åttan för att ha engelska, sen. Men vi skulle äta tillsammans först.

Så där satt vi i matsalen, vid ett eget bord, AC/DC, en gammal klasskompis, Jonny och jag. Vi åt och småpratade och hade väldigt mysigt.
- Du får gärna trumma sen, men just nu kan du väl låta bli en stund, vädjade jag.
För den Jonnys ständiga trummande mot bordet var verkligen enerverande.
- Jag vet, jag tänker inte på det, svarade han generat.
- Du kan sitta på händerna, föreslog AC/DC-pojken.
- Det brukar min scoutledare säga åt mig, och det funkar korta stunder.
- Ja, och man kan stoppa händerna i fickorna också, sa den andre klasskompisen.
Tänk, de satt där och hjälpte till, plötsligt. Delade med sig av små knep och strategier. Precis så där som vi vuxna önskar oss att det ska gå till. Fantastiskt! När det var jag som uttryckte irritationen, då var de ett under av förståelse och hjälpsamhet.

Efter maten följde jag med lärarna och tog en kopp kaffe. Reflekterade över förmiddagens händelser.
- Nu har AC/DC och Jonny varit med om att det har fungerat en lång stund, så nu finns det något att bygga på. Något att hänvisa till, sa vi bland annat.
Lärarna tyckte att det var intressant att se min pojke interagera med mig. Han visar sidor som de inte ser så mycket av annars. Goda sidor.

Killarna susade runt med en boll utanför klassrummet medan vi vuxna fikade. Jag gick ut till dem för att berätta att jag tänkte åka hem.
- Hej då killar, nu åker jag!
- Nej! utropade min son  och såg uppriktigt besviken ut.
Sen kom han på sig, och fyrade av världens soligaste leende Tänk så bra det kan bli ibland.

Och en vecka senare fick jag det här mejlet från läraren:
Det var kul att se AC/DC-pojkens reaktion på ditt besök. Han verkade först som om det skulle vara pest och pina med mamma i klassrummet, men var efteråt snarast stolt att du varit här. Det hade också stor effekt på hans inställning till Jonny. Visst har han då och då fortfarande försökt få honom att börja låta, trumma eller störa, men han är vänligare och mer intresserad av kontakt med personen "bakom". Positivt!

Och de heter naturligtvis varken Jonny eller Billy på riktigt.