mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« 126. Mobiltelefoni | Home | 128. Poddproblem »

127. Skolbesök

13 10 08 - 12:54

Jag fick ett telefonsamtal från AC /DC-pojkens skola. Ni som har läst länge om min pojke och mig, ni kommer ihåg hur mycket jag hatar de där samtalen. Hur hjärtat börjar rusa när jag ser vem det är som ringer. Hela kroppen bereder sig på strid. Det har inte varit några samtal på väldigt länge nu. Dels för att AC/DC-pojken har fungerat mycket bättre i samverkansklassen än i vanlig klass, dels för att lärarna mejlar istället. Det har inte behövts mer än en kontakt i veckan. Och det har varit så skönt! Men nu ringde de i alla fall. De behövde hjälp.

Förra året slutade två klasskamrater i och nu har det kommit nya killar. Det är alltid killar, tydligen. AC/DC har börjat sitt tredje år, han är äldst och han tycker att han vet hur allting ska fungera. De här nya snurrpojkarna irriterar honom till vanvett. Särskilt den minste, Jonny.

- Han irriterar sig på allting Jonny gör. Men så fort Jonny lugnar ner sig och fungerar, då gör AC/DC allt för att provocera igång honom igen. Då är det jättekul att få honom att misslyckas. Så det blir en enda rundgång hela tiden, försökte läraren förklara i telefonen.

- Nu blir han så våldsamt irriterad och hotfull att vi är rädda att han ska slå Jonny. Vad ska vi göra?

Det var ju svårt att svara på, på rak arm.

Vi resonerade ett tag och till slut bestämde jag mig för att åka dit. Spendera en dag i klassen, så där som morsor gör på lågstadiet. Som om jag bara ville kolla läget i största allmänhet. Så att jag kunde bilda mig en uppfattning om den nya situationen i klassen. Förstå vad som är så stressande för min unge. Läraren lät tveksam till att det skulle hjälpa, men han var med på noterna i alla fall.

På kvällen hade vi ett snack, pojken och jag. Eller, jag försökte ha ett snack. Han mest gapade och skrek och beskyllde mig för att vara dum i huvudet och sånt. Men jag planterade lite tankar om hur man ska bete sig mot nya kamrater.
- Kommer du ihåg när du var ny för två år sedan, hur irriterade de var på dig, började jag.
- Jag har aldrig varit sådär jobbig. Jonny är helt dum i huvet, skrek pojken.
- Jo, du hängde efter Billy hela tiden, och han ville bara bli av med dig.
- Jag är inte tvungen att ta hand om det där puckot!!
- Han tycker att du är spännande, fattar du väl. Du får väl ha lite tålamod.
- Han är så djävla irriterande!
- Men alla ni som går i samverkansklassen har ju svårt på olika sätt. Det är därför ni går där, för att ni inte funkar i vanlig klass. Du borde ju känna igen dig i honom. Vara hans förebild!
Då tittade min son på mig med en fullkomligt mördande blick. Han tyckte att jag var helt osannolikt dum i huvudet.
- Förebild? Aldrig!!!

När pappan kom hem gick vi en rond till. Pratade om hur vi förväntar oss att han uppträder i skolan. Och så avslöjade jag att jag kommit överens med läraren om att hälsa på honom i skolan nästa dag. Snacka om katastrof!
- Jag kommer att bli så djävla mobbad!! skrek pojken.
Han rusade fram och tillbaka i huset och förbannade mig. Sade upp sig som min son. Vädjade, hotade, nästan grät. Men jag stod emot. Han hade inte uppfört sig bra, så han skulle få besök av sin mamma. Så var det bara.

Nästa morgon fortsatte skällandet. Han tog till alla knep han kunde komma på för att jag skulle hålla mig hemma. Jag förklarade att jag förstår att det är skämmigt, men om jag ska kunna hjälpa honom så måste jag få en chans att se hur det är i hans klassrum. Måste få träffa den där nya ungen som går i samverkansklassen. Ungen som är så gränslöst retsam och efterhängsen och dum i huvudet. Hela tiden. AC/DC-pojken suckade och satte sig i taxin. Han fattade att han inte skulle vinna över morsan. Jag följde inte med i taxin för jag tänkte åka hem innan pojken. Det skulle bli för mycket för honom om jag var med precis hela dagen. Jag menar, vilken fjortonåring vill egentligen ha lilla mamma i klassrummet? Och kanske skulle det vara lite mindre pinsamt om folk inte såg att han kom tillsammans med sin mamma. Så jag åkte efter en halvtimme senare.

De satt och såg på morgon-nyheterna på tv när jag kom. Alla fikade och det såg jättetrevligt ut. Jag bara gled in och satte mig vid bordet. Tog en kopp kaffe och såg ut som om det var den naturligaste saken i världen att jag var med. Ingen sa nåt heller. Lärarna bara nickade vänligt.

När nyheterna var över stirrade Jonny misstänksamt på mig.
- Vad gör hon här, frågade han i falsett. Forcerat och nervöst och mycket avståndstagande.
- Det är min morsa, mumlade AC/DC-pojken under luggen.
- Va, får man ha med sig mammor? Får min mamma komma i morgon? undrade Jonny och såg förtjust ut.
- Javisst, svarade lärarna.
AC/DC-pojken såg inte ett dugg sur ut längre.

De hade redan pratat igenom sin dag, så lektionsarbetet började direkt efter nyheterna. Barnen sitter i olika rum och jobbar i AC/DC-pojkens klass. Lärarna går emellan. Jag satt helt ifred med min son och arbetade med matte i nästan en timme. Det gick jättebra. Han ville visa mig att han är duktig, så han jobbade på mycket längre än han behövde och fick massor av beröm.

Vi var ute på rast och vi satt och läste. Pratade ihop oss med läraren om hur arbetet ska läggas upp den närmaste tiden. Ja, vi fick verkligen jättemycket gjort tillsammans. Viktiga saker. Dessutom hade vi väldigt trevligt, och min snurrpelle bara log hela tiden.

Jonny är verkligen mycket lik AC/DC-pojken. Som han var när han kom till klassen. Ettrig, uppe i varv, kontaktsökande, nyfiken. På, på, på. Precis som AC/DC uppförde sig för två år sedan. Då när de till slut nästan slog ner honom för att de var så trötta på honom. Jonny är pytteliten. Långt ifrån så stor som AC/DC var i samma ålder. Men han hörs lika mycket. Han låter, trummar och pillar, kommenterar och försöker skoja, retas och ifrågasätter. Hela tiden. Jag blev alldeles full i skratt. Kände igen det så mycket.

Kanske är det precis därför som AC/DC-pojken blir så irriterad. För att han känner igen sig. För att det är frustrerande att se så tydligt hur jobbigt det var. Hur jobbig han var. Sånt som han lämnat bakom sig och kanske vill förtränga. För nu har han ju blivit mycket bättre på att gå i skolan.

AC/DC-pojken skötte förmiddagen så himla bra att jag lovade åka hem redan efter maten. Jag skulle inte genera honom och följa med när han gick till den stora åttan för att ha engelska, sen. Men vi skulle äta tillsammans först.

Så där satt vi i matsalen, vid ett eget bord, AC/DC, en gammal klasskompis, Jonny och jag. Vi åt och småpratade och hade väldigt mysigt.
- Du får gärna trumma sen, men just nu kan du väl låta bli en stund, vädjade jag.
För den Jonnys ständiga trummande mot bordet var verkligen enerverande.
- Jag vet, jag tänker inte på det, svarade han generat.
- Du kan sitta på händerna, föreslog AC/DC-pojken.
- Det brukar min scoutledare säga åt mig, och det funkar korta stunder.
- Ja, och man kan stoppa händerna i fickorna också, sa den andre klasskompisen.
Tänk, de satt där och hjälpte till, plötsligt. Delade med sig av små knep och strategier. Precis så där som vi vuxna önskar oss att det ska gå till. Fantastiskt! När det var jag som uttryckte irritationen, då var de ett under av förståelse och hjälpsamhet.

Efter maten följde jag med lärarna och tog en kopp kaffe. Reflekterade över förmiddagens händelser.
- Nu har AC/DC och Jonny varit med om att det har fungerat en lång stund, så nu finns det något att bygga på. Något att hänvisa till, sa vi bland annat.
Lärarna tyckte att det var intressant att se min pojke interagera med mig. Han visar sidor som de inte ser så mycket av annars. Goda sidor.

Killarna susade runt med en boll utanför klassrummet medan vi vuxna fikade. Jag gick ut till dem för att berätta att jag tänkte åka hem.
- Hej då killar, nu åker jag!
- Nej! utropade min son  och såg uppriktigt besviken ut.
Sen kom han på sig, och fyrade av världens soligaste leende Tänk så bra det kan bli ibland.

Och en vecka senare fick jag det här mejlet från läraren:
Det var kul att se AC/DC-pojkens reaktion på ditt besök. Han verkade först som om det skulle vara pest och pina med mamma i klassrummet, men var efteråt snarast stolt att du varit här. Det hade också stor effekt på hans inställning till Jonny. Visst har han då och då fortfarande försökt få honom att börja låta, trumma eller störa, men han är vänligare och mer intresserad av kontakt med personen "bakom". Positivt!

Och de heter naturligtvis varken Jonny eller Billy på riktigt.


elva kommentarer

Svar på kommentaren i bloggen:
Nej jag drar inte alla över en och samma kant, egentligen handlar det om en person det mesta, men det finns fler vuxna som beter sig så.

Angående fotografsaken, jag har prao v.16-17 och kollar redan nu så man har större chans att i sånnafall lyckas fixa prao där man verkligen vill vara.
Jessica (Webbadress) - 13 10 08 - 18:20

Hej Mammann,
Som vanligt är det hög igenkänningsfaktor:-)
Skönt att det löste sig till något positivt efter ditt skolbesök.
Min pojk var också lite strulig när han började i sin AS-klass för flera år sedan och det var täta samtal från skolan. Numera ringer de nästan aldrig...för pojken har vuxit till sig och mognat...han irriterar sig också på nykomlingarna...men det brukar i regel gå över förr eller senare...
Det är skönt att de utvecklas och mognar på sig..för det tror man ju inte ska hända..när det är berg-och-dalbana både hemma och på skolan mellan varven.
Kram!
Fredetta - 13 10 08 - 19:18

Jag är lite ledsen över att du inte skriver lika ofta som förr, men jag är glad till tårar över att du inte har anledning att skriva av dig om jobbiga saker, och att vi får ta del av sådana här pärlstunder. Heja MammAnn och Ac/Dc
Mina (Webbadress) - 13 10 08 - 20:47

Wow. Vilken dag. Jag blir imponerad och glad och tycker ni är rätt fantastiska du och ac/dc.
KRAMAR
Lisa () - 14 10 08 - 09:29

Tack för ännu ett fantastiskt inlägg Mammann!

Min son har också nya klasskamrater varav 2 st med tydliga adhd-symptom. Till en början tyckte han de var asjobbiga och råkade rejält i bråk med den ena av dem som slutade med att min son blev huggen i sidan av magen med en blyertspenna.

Denna händelse gjorde min son galen av ilska men det fick honom också att tänka till ordentligt. Han hade nämligen gjort precis samma sak själv mot en annan kille ett par år tidigare.

När hans ilska lagt sig satte han sig och berättade för hela klassen hur det är att ha adhd, att man inte hinner hindra sig från att göra vissa dumma saker och att man mår dåligt när allt bara blir fel. Han berättade hur bra han mår nu när han äter medicin och hur mycket Bup har hjälpt honom.

Nu har han bättre tålamod med de andra killarna och säger att han känner igen sig själv i deras beteende. Jag är jättestolt över honom. Det är stort av en 10-åring att våga prata om detta.
Ann-Sofie () (Webbadress) - 14 10 08 - 10:14

Underbara Mammann!
Jag blir så imponerad över din klokhet.
Om du inte ger ut en bok snart får jag väl dra ut det bästa på skrivaren, mycket bläck kommer att gå åt;D
Perlen - 18 10 08 - 16:59

Hej Mammann!
NU har jag läst igenom hela bloggen om AC/DC-pojken. Tog ett par dagar. Vilket min roommate blev lite irriterad på då jag vägrade lägga mig på kvällarna, haha. :P
Hur som helst, du är fett cool som man säger. Gillar din blogg och tycker du ska vara stolt över den. Tycker som många andra att den borde ges ut - kanske inte ett litterärt underverk, men få saker får mig att maratonläsa som du gjort, så du har ett fängslande ämne och vettig språk i alla fall.
Fast vad jag mest ville säga är att jag tycker att du verkar ha en fantastisk familj där alla ställer upp för varandra. På riktigt liksom.
Och jag tycker det är viktigt att du berättar om de förbjudna känslorna också, för då vet man att det är okej att tänka så. Även om jag är långt ifrån i samma situation liksom. Fast jag känner igen mig i mycket av det du skriver om hur det är att gå i skolan, från när jag gick i högstadiet (tre år sen ungefär :P). Det är inte en kul plats!
Men men, hoppas verkligen du tänker fortsätta skriva mer även under jobbiga perioder liksom. Och hälsa AC/DC att han ska fortsätta såhär. ^^
(Hm, jo, och jag hittade förresten din blogg via Tjuvlyssnat. Tyckte dina kommentarer var lite sådär och undrade vad du var för idiot och tänkte att jag skulle kolla upp det. Snacka om att jag blev tokägd där. ;)
Ell () (Webbadress) - 22 10 08 - 01:15

Oj Mammann, vad du påverkat min världsbild mer än jag visste. Läste rubrik i tidningen idag: "AC/DC:s nya duger". Tänkte: "Jaså, de ska skriva om ADHD... men vad menar de?"
tioli () (Webbadress) - 22 10 08 - 13:01

Haha tioli, jag tänkte exakt samma sak! Du gör ett bra jobb Mammann =)
linda () (Webbadress) - 22 10 08 - 18:38

Tack Ell för att du vill läsa. Jag blir så glad, så rörd och uppriktigt stolt över kommentarer som din.
Och jag skrattade högt åt er, tioli och linda! Det är fantastiskt att kunna göra avtryck i människors världsbild. Även om det mest handlar om att skeva till den lite. Hi hi.
mammann - 22 10 08 - 22:11

Åh så bra du skriver. Träffar mig rakt i hjärtat - du verkar vara en väldigt klok person. Detta inlägg gav mig stöd.
Nu följer en lång svamlig historia som upptar mitt inre just nu och hindrar mig från att få ordning på mina jobbansökningar:
Min son började i en ny högstadieklass nu i augusti. Förra veckan ringde de från skolan och sa att han slagit en klasskompis. Kris och panik och pappan och jag fick ta oss till skolan för samtal med rektorn. De stängde av sonen fram till höstlovet för att "lugna ner oroliga föräldrar". Mannen och jag blev chockade, var det så allvarligt? Efter att ha suttit ner med sonen får vi veta att okvädesorden haglar i klassrummet. Killen som han slog passar perfekt in på beskrivningen av din sons klasskompis - trummar, kommenterar och är allmänt störig. Det var just inte detta som utlöste bråket utan att den andre lagt sig i någon diskussion och när min son sa ifrån sa killen att "din morsa fnaskar". Sådana kommentarer är vardagsmat i klassen och min son är definitivt ingen ängel. Just denna kommentar hade föranletts av nedlåtande kommentarer kring sonens sena ankomst mm. Vad jag blir så bestört över är att många föräldrar är så naiva - de tror inte att deras barn säger sådana saker. Min son är sålunda en galning från storstan (vi har flyttat till landet) som flyger på folk helt utan anledning. Jag ringde upp och pratade med pojkens föräldrar. Då pojken nu är så rädd för min son (föräldrarna hade sagt till rektorn, de krävde att sonen skulle bort från klassen) berättade jag för dem att min son lovat att aldrig ge sig på någon igen, inte för verbala påhopp - fysiska är ju lite svårare att bemöta - jag föreslog också att vi kunde träffas så att killarna fick en möjlighet att komma överens om hur de ska bemöta varandra i fortsättningen. Detta ville de fundera på, men när jag återkom ville de att skolan skulle ta den biten. Pojken kunde inte se någon vits med mötet. Jag frågade då om de ville att vi vuxna skulle följa med till skolan första dagen så att de kunde mötas utan att pojken skulle behöva känna sig rädd, men nej, det behövdes inte. Det fick (återigen) skolan ta hand om. Detta har vi varit med om förr - ungar som inte vill reda ut konflikter när föräldrar blir inblandade för då kommer ju deras del i konflikten fram. Det värsta är att om man inte reder ut konflikten så ligger den och pyr tills det smäller igen. Jag betonade detta för föräldern och sa att det är viktigt att det hela reds ut på skolan.
Störtskönt att du kallar din son AC/DC-pojken förresten.
All kärlek
Mary
Mary - 29 10 08 - 09:51


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump