mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« text 90-99 om AC/DC-p… | Home | Text 110-111 om AC/DC… »

Text 100-109 om AC/DC-pojken

28 04 08 - 12:55

100. Empati

Publicerad: 2007-12-05
AC/DC-pojken börjar drabbas av empatianfall. Jag har aldrig sett det så tydligt förut.
Häromdagen blev jag rasande. Helt enkelt skitförbannad, på AC/DC-pojkens pappa. Vi är ganska temperamentsfulla här, så det hör verkligen inte till ovanligheterna att konflikter blir högljudda. I alla fall så drämde jag en tallrik i golvet. En tallrik full med mat. Ris. Och rårivna morötter. Ja, du kanske kan se framför dig hur resultatet såg ut på golvet. Jag var inte någon särskilt bra vuxen förebild just då. Men det kan bli så där ibland.

Sen låste jag in mig på toaletten en stund. För att lugna ned mig. Det tog kanske tio minuter eller så innan jag kom tillbaka till köket. Och då hade AC/DC-pojken städat efter mig!!! Inte så mycket som ett riskorn var kvar på golvet. Han! Som kan få värsta utbrottet om man ber honom duka av sin tekopp efter frukosten. Han genomförde en hel kökssanering efter mig. Jag trodde inte det var sant. Men han kunde förstå mig, hur jag kände mig där inne på toa. För en gångs skull kunde han se sig själv i mina skor. Och då hjälpte han mig!

Fattar du hur underbart skönt det kändes för världens mest utskällda morsa? Sanslöst härligt.

I dag satt han i sitt rum och skrek på sin syrra. Ville att hon omedelbart skulle infinna sig. Han hade gjort en mascara till henne, nämligen. Det vet han att hon använder och ofta gör slut på. Så han hade sparat alla färgslattar i de dyra färgburkarna han använder till sina WarHammerfigurer. Fin färg som han ville låta henne återanvända. Mycket omtänksamt. Inte för att hon blev det allra minsta tacksam, men i alla fall.

Han tänker på oss. På sitt lilla sätt. Det han förstår, det försöker han göra något av. Det är inte så dumt i alla fall.

majsan67 @ majsan67.blogg.se
det är ju så underbart, innan jag hann läsa klart tänkte jag precis på det du skrev, att han kunde förstå och känna igen sig i din ilska. Våra barn förvånar ständigt...
Min lille grabb har fått ett helt lärarlag att häpna. Assistenten har efter en knapp vecka på nya skolan lyckats plocka ur honom många av de kunskaper som finns inom honom!! Med rätt pedagogik så är det inga större problem.
Mammann
Grattis Majsan!
För att ni fick precis den assistent ni skulle ha. Varken mer eller mindre, precis rätt. Det var ni sannerligen väl värda!
Ha det bra och krama din lille grabb från mig. Och ge en blomma till assistenten, eller en god chokladbit.
Kram/Mammann

101. Packlista

Publicerad: 2007-12-06 23:21
Ja, nu är vi ju på väg ut i vida världen. Hade nog tänkt att jag skulle ha ett litet lager av färska inlägg som en av mina vuxna döttrar skulle kunna lägga ut åt dig under julen. Men inte sjutton har jag hunnit skriva tolv inlägg. Jag hinner knappt skriva ett inlägg i veckan för att lägga ut direkt numera. Så du får ha lite tålamod igen, precis som i somras. Det blir ett och annat inlägg, men inte så ofta som jag egentligen skulle önska.

Just nu har jag egentligen inte heller tid att skriva.
Just nu håller jag bara på och förbereder. Planerar och förbereder. Du vet. Just nu avbeställer jag DN, skriver julkort, betalar räkningar i förväg, ordnar julklappar, städar, slänger sopor, allt sånt som man gör när man ska åka bort över en månad. En av döttrarna ska visserligen bo här hela tiden, men. Ja, du fattar vad jag pysslar med istället för att skriva blogg. Just nu.

Vi behöver i alla fall inte packa så mycket, för det är varmt där vi landar. Det är bara i hotellrum med mycket effektiv air condition som man fryser. Och såna hotellrum brukar vi inte bo i. Dessutom skaffar man allt man saknar när man kommer fram. Då behöver man inte packa. Vi har varsin liten ryggsäck bara. Och vi har redan packat dem. Alltså, vi andra, inte AC/DC-pojken.

Så i går när han kom hem från skolan pratade jag med honom om det.
- Du kan fortsätta strunta i att packa, men det är bara du som förlorar på det. I morgon ska vi åka till morfar och farmor och säga hejdå, vi som har packat färdigt. Om du hellre vill packa då, och sitta framför datorn i dag igen, då väljer du det nu.
- Hjälp mig packa, sa AC/DC-pojken då, med huvudet på sned och sitt sötaste leende.
- Du får göra som när du ska på scoutläger, skriv en utrustningslista. När du är klar går vi igenom den tillsammans och ser om du verkligen behöver hjälp. Men, du måste börja nu, i morgon är det för sent.

Han försvann i tjugo minuter, sen kom han tillbaka till köket med det här:
PACKningSLiStA
Kläder.
i pod
Sov Kläder
under Kläder
? Bok
LÄXor
2 SANDALer
TAND BorSte
TANDBORSTE
Sol glasögon
? Pengar
LakAN
Block
Kallsonger
T-SHirt
4 Shorts, om jag har
4 lång tröjor
3 linnen

Varje punkt hade en detaljerad bildillustration. Det var därför det tog 20 minuter innan han kom tillbaka. Han har rätt bra koll i alla fall, på vad han behöver! Det får man ändå säga. Några år med scoutfröken bär frukt. Det var inte så mycket jag måste ändra på, faktiskt. Det där med lakan, det hade jag helt glömt bort. Förra gången vi var i Thailand bäddade vi med handdukar var och varannan kväll. Jag hade inte minsta minne av det i dag. Men AC/DC-pojken kom ihåg. Inte för att vi tar med oss otympliga lakan hemifrån. Vi köper väl små, lättpackade, sidenlakan i Bangkok. Förståss. Men jag hade nog inte kommit ihåg det då heller, så det hade inte blivit gjort utan pojkens packlista.

God jul alla mina kära läsare! Hoppas ni får god mat, mycket knäck och en rolig nyårsafton.
Vi ses i slutet på januari.
Kram från Mammann.

Nadjuff

God jul! :D
Fredetta
Vill bara önska er en alldeles fantastisk och välgörande resa - vilket jag är övertygad om att ni kommer få. Ska bli spännande att få läsa om ert äventyr lite senare - när ni har landat hemma igen. God Jul och var rädda om varandra!

102. Brev från Kambodja

Publicerad: 2007-12-18
Förra gången vi reste var det lögn att få AC/DC-pojken att göra skolarbete. Varje dag slutade med konflikt, aldrig med ord i Dagboken. Det gick bara inte.

I år har han matteboken med sig, uppdrag att skriva dagbok på engelska en gång i veckan och dessutom förväntningar från skolan att göra ett bildreportage om sina upplevelser på resan.

Jag bävade lite inför ansvaret att få honom att utföra alla dessa uppgifter. Såg en ändlös räcka av konflikter framför mig. Förhandlingar och undanflykter.
- Det är lördag i dag, då ska jag inte göra nån skola.
- Jag skriver mer i morgon i stället.
- Orkar ju inte skriva flera dagar. Hoppar över i går.
- Jag tänker för i helvete inte jobba när ni har semester!!
Jag vet ju hur det brukar låta.

Och så hade jag inte behövt oroa mig det minsta. Han räknar sin matte helt utan protester. Han skriver och skriver och skriver. Flera sidor varje dag. Det är en fröjd att se honom. Nya majjen har sannerligen tillfört ett och annat.

13/12 LUCIA
Ah, vilken lång och rolig båtresa vi hade i dag.
Vaknade 5 på morgonen. Bussen skulle hämta oss vid 6, men kom halv sju! Sjukt trassel.
Ja, men jag kom på båten i alla fall.
Stackars människor vi såg när vi åkte genom Kambodjas flod. Bodde i små skjul i vattnet. Knappt så att de kunde flyta på vattnet.
Efter 5 timmar var vi framme. Röda som räkor. Vi satt på båttaket nästan hela båtresan i solen.
Ja, sen kom vi till Phnom Penh.
SLUT

 Klara
Jag saknar dig jättemycket, brorsan. Vad bra att den där flodresan gick bra, jag sade ju att du inte behövde vara rädd. Men det var modigt att ni vågade. Jag antar att ni inte såg några vattenormar eller krokodiler?
Jag har nästan varit under havsytenivån i en vecka nu. Rummen i båten som jag bor i är ju lixom i skrovet på båten, så när man är inne i båten är man under vattnet. och jag har fatt ett elakt Italienskt förkylningsvirus så jag har varit inne och legat i sängen i en vecka. Jättetråkigt. Jag är inte frisk än men jag gick ut for att surfa lite for att jag längtar efter dig. Ta hand om dig PUSS PUSS PUSS

103. Möte med världen

Publicerad: 2007-12-21
AC/DC-pojken blir väldigt påverkad av alla fattiga människor som tigger här i tredje världen. På gränsen mellan Thailand och Kambodja uppvaktas vi av en pojke på ungefär fyra år som bär på en nyfödd flicka. Han kräver oss på pengar. Han rycker i mina kläder och vill inte ge upp.

Jag blir rasande på hans föräldrar som har mage att skicka fram en så liten pojke. Den alldeles nyfödda babyn är ordentligt fästad på honom med flera sinnrikt knutna band så att det inte ska finnas någon risk att han tappar henne. Av det drar jag slutsatsen att det är vuxna som iakttager hela tiden. Som övervakar och ansvarar.

Pojken är arg på mig för att jag inte ger honom pengar. Antagligen brukar han få pengar när han blir framskickad till medelålders, västerländska mödrar med det där spädbarnet. Han vet inte hur han ska göra när jag bara blir arg tillbaka och säger åt honom att gå till sin mamma. Kanske får han stryk om han kommer tillbaka utan pengar. För det är ju inte han som ska ha pengarna fast det är han som får förnedra sig för dem.

Jag ger pojken ett äpple och går därifrån, men han släpper inte. Han sliter och drar i mig. AC/DC-pojken tycker det är hur jobbigt som helst. Han tror att pojken och babyn är gatubarn. Övergivna av hela världen. Han tycker att jag är ond, ond, ond som inte ger bort mycket pengar till de båda barnen. Pappan ger honom en ganska stor sedel som han kan ge till pojken, så att vi kommer därifrån.

Jag hade försökt förbereda AC/DC-pojken på fattigdomen innan vi åkte. Men det går ju inte. Man kan inte förklara fattigdom för bortskämda, överviktiga dataspelsbarn. De har inte något av de begrepp som behövs för att man ska förstå.

Och om de sen har en bokstavsbukett som skymmer förmågan till empati dessutom, då blir det i stort sett omöjligt att begripa vad fattigdom gör med människor. Han blir så berörd att han knappt kan ta sig vidare dit vi ska.

Och det var ju det jag ville med den här resan. Att han ska förstå saker som jag inte kan berätta. Att han ska få insikter, viktiga insikter genom upplevelser. Jag kan inte påverka hans människosyn på samma sätt som jag har påverkat hans systrar. Jag får hitta nya sätt. Och det verkar som om jag lyckas nu.

- Titta bort, säger jag åt honom. Om du inte tittar på dem så följer de inte efter dig.
Sen har han en strategi för att ta sig vidare på gatan i alla fall. Men jag får förklara länge varför jag blev så arg på den lille pojken. Att det var hans föräldrar jag blev så rasande på. Hur de utnyttjar sina barn. Förnedrar dem.

Att vi reser till Kambodja, att vi väljer att satsa delar av vår reskassa just där, är redan det en sorts bistånd. Vi är med och gynnar dem när de precis börjar bygga upp sin turistindustri efter Thailändska mått. Vi betalar inträden till museer och tempel och parker. Vi äter på restauranger, bor på hotell, åker tuck-tuck, köper saker med oss hem. Sätter sprätt på dollar, helt enkelt. Det gynnar massor av människor. Det är en medveten handling från vår sida.

Men även om vi är rika i deras ögon i Kambodja, så är vi ju inte rika egentligen. Om vi skulle börja dela ut våra pengar till alla som tigger, då skulle vi inte ha råd att göra den här resan. Vår kassa är begränsad. Vi skulle inte ha möjlighet att stanna här och åka tuck-tuck varje dag.

AC/DC-pojken förstår resonemanget. Men när han inte orkar äta upp sin mat på kvällen och hungriga barn står och tittar utanför restaurangen, förbjudna att komma in. Med svarta ögon och lortiga kläder står de och gnäller, ber om att vi ska smyga åt dem våra rester. Då tycker pojken att det är outhärdligt. Det tycker jag också.

104. Killing Fields

Publicerad: 2007-12-31
När vi är i Phnom Penh besöker vi naturligtvis Killing Fields. Monumentet över den rena ondskan.

Jag har aldrig sett nån svensk skolbok berätta om de röda khmerernas ansträngningar att göra Kambodja till en kommunistisk stat under 70talet. Hur de systematiskt dödade alla landsmän som hade pengar eller utbildning. Hur de slaktade kvinnor, barn, munkar, sjuka, gamla, kritiska, intellektuella och oliktänkande. De hade utrensningar inom sina egna led också, när de vädrade otillåtna tankar. Ett folkmord som man knappast pratar om nuförtiden.

Jag hade just blivit vuxen när det skedde och var förfärad över att alla hemma i Sverige inte trodde på det som skedde i Kambodja. Intellektuell vänster i Stockholm påstod att röda khmererna gjorde något bra!

Nåväl, det är nutidshistoria, men det utspelade sig i sydostasien efter freden i Vietnam och det är allt för många som inget vet. Det skolan inte lär ut, det vet vi inte i Sverige. Och mina barn hade inte en aning.

Nu när vi är här måste vi se och lära oss. Det första tuck-tuck-föraren frågar när vi kommer till Phnom Penh är om han ska köra oss till Killing Fields. Bara det är sjukt. För 30 år sedan var det ett utrotningsläger, nu är det ett turistmål. En absurd turistattraktion. Men vi måste dit.

Där går vi. AC/DC-pojken håller mig i handen, så stor han är, när vi går runt på den 21:sta avrättnings-stationen. Här har man hittat nästan niotusen döda och bara hälften av gravarna är uppgrävda ännu.

Här låg 583 kvinnor och barn, alla nakna står det på en skylt.
Mot detta Dödens Träd krossade man de små barnens huvuden står det på en annan skylt.
Här förvarades gift-tunnor med bland annat DDT. Det hälldes över massgravarna för att förhindra stanken, men också för att döda dem som råkat bli kastade i massgraven levande står det på en tredje skylt.
Här hängde högtalarna som skulle överrösta fångarnas stönanden och klagan med hög musik läser AC/DC-pojken på nästa skylt.
Det är en avancerad engelsklektion för honom och han kämpar sig koncentrerat igenom varenda stavelse.

- Det är så hemskt, säger han om och om igen.
- Jag läste att de kvävde barn med plastpåsar här, för att spara på ammunition, berättar han för mig.
Jag vet inte vad jag ska svara. Vi går mellan djupa massgravsgropar och ser våra egna fantasier framför oss. Mår illa, fast verkligheten måste ha varit värre än vi kan fantisera. Oändligt mycket värre än vi nånsin kommer att ha förmåga att föreställa oss.

Vi går fram till stupan, den tempel-liknande byggnad där det ligger vita dödskallar i en tio meter hög stapel.
- Jag vill aldrig mer ha kläder med dödskallar på, säger pojken.
Jag förstår precis hur han tänker.
- Det är så hemskt, man får dåligt samvete, kommer det sen.
- Ja, vad går vi omkring och gnäller över egentligen? svarar jag.
- Jag tänker på de döda som bara blev elva-tolv år, och jag är i alla fall tretton, säger AC/DC-pojken sorgset.
- Ja, vi går här och har våra fantastiska liv, svarar jag.
Han kramar min hand hårt, hårt.

På kvällen skriver han i sin dagbok:
Efter allt det där sjuka de röda khmererna gjorde mot folk, kan man knappt tänka hur bra och lyxigt man har det själv. Det är den mest jävligaste turistattraktionen jag nånsin har varit med om.

Nadjuff
Gud vad hemskt det låter, det där med alla barnen som kvävdes och massgravarna... ac/dc är klok han.:)
MammaMia @ mammamia.bloggie.se
Klok pojk du har och jag håller med han, verkar verkligen vara en jävlig turistattraktion!!!

105. Semestermiddag

Publicerad: 2008-01-09
Mat är betydelsefullt för AC/DC-pojken. Under resan håller han också på med alla andras mat. Han måste smaka på allting vi andra äter och vi måste smaka på hans mat. Det spelar ingen roll om vi inte är ett dugg nyfikna på hur en Fanta smakar i Thailand, vi måste smaka. Det är vi trötta på. Jättetrötta.

För det är samma sak vid precis varenda måltid. Han rotar runt på allas våra tallrikar och häller vatten eller salt eller vad det vara må. Vi blir lika sura hela tiden, för det blir alltid fel, men han kommer aldrig ihåg hur sura vi blev förra måltiden. Och det är alltid nån som får delar av sin mat förstörd.

Om någon av oss är irriterade på honom redan innan vi ska äta så försöker han fixa till det genom att hälla upp mer dricka eller så. Servera, bjuda. Tyvärr lyckas han oftast ge oss det vi inte vill ha. Så blir vi ändå mer irriterade i stället. Han vill så väl och det blir så galet.
- Om jag hade velat ha spagetti så hade jag beställt det själv, säger jag surt när hans spagetti plötsligt simmar omkring i mina stekta nudlar.
- Jag vill verkligen inte ha fisk i min mat, fräser storasyster och petar bort hans fiskbitar från sin vegetariska tallrik.
- Vill du smaka på mina pommes da, svarar pojken.
Nåt måste han få bjuda på. Särskilt som han är vansinnigt sugen på att få smaka på det vi har beställt.

Sen häller han en slatt av sin milkshake i syrrans milkshake, för han gillar att blanda. Men hon blir tokig. Inte alls förtjust, som han hade tänkt att hon skulle bli.

En morgon har AC/DC-pojken och pappan beställt turistfrukost på ett hotell vi bor på. De får varsin skål med cornflakes och varsitt glas mjölk att hälla på flingorna. Pojken häller all sin mjölk i tallriken och gör sedan en ansats att hälla pappans mjölk över hans flingor. Pappan, som tror att pojken fortsätter att fördela sin egen mjölk fräser ifrån.
- Låt bli mina flingor, häll det där i din egen skål!
Varpå pojken häller pappans mjölk på sina egna flingor.

När pappan upptäcker det skriker han till.
- Vad gör du? Jag vill ha mjölk i mitt te också!
- Du sa att han skulle hälla på sina egna flingor, säger jag.
Pappan ser förvirrad ut, men han sa ju faktiskt det.
- För en gångs skull lydde jag direkt, säger pojken förtjust. Se det från den ljusa sidan pappa!

Maria
Visst är dom helt underbara!!!!!!!!
Micaela @ livselixir.bloggspace.se/
Mycket skön slutkommentar!
Jag har prov i naturkunskap B imorgon. bläääää.
Du! Du har inga böcker som du tycker att specialpedagogerna kan läsa?
Jag har visserligen läst en massa böcker, men jag har glömt namnet lika fort som jag läst ut boken.
Mammann
Jag har tre böcker jag brukar rekommendera:
SAMVERKAN FÖR BARN SOM BEHÖVER
Inga Andersson
UTÅTAGERANDE OCH INÅTVÄNDA BARN
Marie-Louise Folkman
LÖSNINGSINRIKTAD PEDAGOGIK
Kerstin Måhlberg & Maud Sjöblom

Men blir det inte lite konstigt för dig att rekommendera böcker som du inte har läst själv?
Det är i alla fall böcker som jag tycker att specialpedagoger borde läsa och reflektera kring. Allt är inte bra i dem, men det mesta kan man lära sig något av.
MammaMia @ mammamia.bloggie.se
Bara trillade in här och trivdes direkt! Underbart skrivet och intressant läsning, en del aha - upplevelser och en del skratt!
Är det okej att länka till dig?
Jag återkommer gärna...
Mammann
Länka på. Det är hur OK som helst jag blir bara jättestolt. Varje gång någon länkar känns det som en present!! Välkommen hit!

106. Helt sjukt

Publicerad: 2008-01-10
AC/DC-pojken har haft en hel del otur på resan. Först var han förkyld med hög feber i Bangkok. I Phnom Penh fick han nåt virus som gjorde honom prickig som en tupp. Över hela kroppen.

När vi reste i Mekongdeltat och vandrade längst en kanal en dag så gick han plötsligt baklänges, ivrigt samspråkande med ett par pojkar. Baklängesturen slutade naturligtvis i dyn. Med hela benet uppskrapat.

I södra Vietnam spydde han och fick senare uppsöka läkare för han hade så ont i halsen att han inte ville äta. Och om han inte vill äta, då har han baske mig jätteont.

När vi kom tillbaka till Bangkok och gick runt och tittade på tjusiga superlyxvaruhuset, då fick han för sig att han skulle prova en springmaskin bland workoutapparaterna. Alla vi andra tittade på nåt annat och han hade gått iväg för sig själv. Han ställde sig på löpbandet och tryckte på tian! Vi hörde världens brak, och jag tänkte
- Hoppas AC/DC inte är inblandad i det där oljudet!
Men det var han. Han hade flugit all världens väg när bandet gick igång på så hög hastighet. I bästa Americas-funniest-home-video-stil.

När vi kom fram till honom hukade han bakom apparaterna. Med blodiga knän, uppskrapad näsa och värsta fläskläppen. Han kände sig hur dum som helst. Inte blev det bättre för att fyra varuhusvakter strömmade till i sina fina uniformer. De tog med honom till ett vilorum och ringde efter läkare. Han blev omplåstrad efter alla konstens regler och fick jättemycket uppmärksamhet. Men han hade ont, kände sig dum och klämde en liten tår. Stackarn!

Hela tiden har det varit något fel med honom. Men jag måste säga att han tar det med någorlunda jämnmod. Han klagar på allt möjligt, men inte på hur han mår.

Och när allt var som värst, den där dagen när han spydde, ram-ade i kanalen, var prickig, hade feber och en dundrande huvudvärk, då kom två djupt troende metodister från Singapore, distingerade herrar i 50-årsåldern och satte sig hos honom på en buss. De lade sina trygga, stora händer på hans huvud, mage och ben, och så bad de koncentrerat en lång stund.

AC/DC-pojken blev alldeles stilla. Han som hatar när folk tar i honom. Som slår bort fysisk beröring alltid annars. Storögd tog han in denna annorlunda upplevelse. Och konstaterade att han faktiskt mådde mycket bättre efteråt.

Är man van vid att ständigt bli vaktad och passad och anklagad. Vid oupphörliga negativa förväntningar, kritik och rena utskällningar, som AC/DC-pojken ju är. Då måste man bara må bra av en helt igenom god och välvillig uppmärksamhet.
Ren handpåläggning av kropp och själ.

No 1 daughter
Han kände sig dum på löp-bandet, och så skriver du det på internet?! Hur taskig är du! Jag funderade faktiskt på att stryka den delen.
Saknar er. Välkomna hem.
majsan67 @ majsan67.blogg.se
Men wow vilken häftig upplevelse på bussen... spännande.
Men visst är det kul med "våra" barn, det händer ju alltid något ;) man behöver åtminstone inte ha tråkigt... haha
Pilla på allt och trycka alla knappar... DET är ju det bästa som finns..... (till o med jag har svårt för att låta bli, hihi)
Micaela @ livselixir.bloggspace.se/
Stackaren, berätta för honom att jag har ramlat av cykeln och skrapat upp min näsa, fick dessutom en spricka i den. Det tog 5 månader för den att läka.
hm. vad kan jag berätta mer? Har dock inte skadat mig. Bara gjort pinsamma grejer. Ja, just det. jag har somnat under ett prov. Men det lustiga var att jag ramlade bakåt när jag somnade och slog i bakhuvudet. *Det var en vägg bakom mig* Så jag fick ett stooooor bula i bakhuvudet. Sen har jag somnat vid fler tillfällen och snarkat förstås högljutt. Alla var på lektioner i skolan. Arghhhh.
Du har min tillåtelse att berätta det där för honom. *skrattar* Om det får honom att skratta förstås.
Jag har världens bästa klassföreståndare i min skola. Ingen gillar honom förutom jag. det är synd eftersom han har fingertoppskänsla med mig.

107. Förbjuden tanke

Publicerad: 2008-02-06
En lugn och harmonisk lördagsmorgon. Alla sover som grisar och jag sitter ensam vid köksbordet i fullständig tystnad. Det är så himla skönt!! Har orkat göra i ordning en riktig brakfukost med grapefrukthalva, kokt ägg och riktigt rågbröd med ost som kliar i gommen. Sitter med korsordet och bara njuter av lugnet.

Då stampar AC/DC-pojken ned för trappan. Han slänger sig på en stol och ser vansinnigt sur ut. Hiphopmusiken läcker ur hörlurarna med en vass diskant. Det stör min harmoni mer än hans sura ansikte. Försiktigt knackar jag på hans hand så att han ska förstå att jag vill säga något. Sen ber jag honom att sänka volymen på i-podden.

Ilsket stampar han upp för trappan igen. Kommer ned ett par sekunder senare med i-podden kopplad till nån sorts små högtalare som han har skaffat sig. Nu störs jag inte av diskanten, nu är jag tvungen att höra på hans hiskliga musik. Sexistiskt dravel, framfört av amerikanska skitstövlar, med tvivelaktiga ideal. Måste erkänna att jag blir lite irriterad.

Vågar, vill och orkar inte gå in i nån konflikt, så jag tar min fina frukost på en bricka och flyttar ut i vardagsrummet. För att slippa höra. Gissa vad han gör då! Han sätter på sin hiphop på hög volym på stereon. Så att den hörs i hela huset. Och då tänker jag de förbjudna tankarna…

Jag tänker att jag måste ta reda på vad det finns för möjligheter att bli av med honom!

Förmodligen kommer han att bo hemma i många, många år. Han kommer inte att utbilda sig och flytta hemifrån, för han kommer inte att klara av det. Inte att bo själv, inte att sköta sitt eget liv. Jag kommer att få ta hand om honom och ha ansvar för hans välgång tills jag dör. AC/DC-pojkens pappa och jag kommer att ha en evig bakjour, med ständiga utryckningar närhelst det går på tok i hans liv. Och det gör det ju hela tiden. Hur ska jag orka?

Nu är han fortfarande en unge. Stor och tung, men en unge. Hur ska vi klara honom när han är ännu större, ännu tyngre och ska föreställa vuxen? När jag får nog redan nu?

Ja, jag vet, han håller på med pubertetsgrejor. Mina döttrar nöjde sig med att tänka att de ville djävlas med mig. De tänkte att de skulle utföra protesthandlingar av olika slag, men de hade nån sorts spärr som gjorde att de stoppade sig själva. Och frågan är om det inte räckte ganska långt med den fula fantasin, dessutom. AC/DC-pojken med sin taskiga impulsstyrning måste agera ut varenda liten elak tanke. Hela tiden. Jag orkar inte. Jag vet inte, men jag tror hans pappa också är ganska trött.

Några dagar efteråt, så här, kan jag tänka klart. Jag kan se händelsen med hiphopmusik på stereon i rätt ljus. Vanlig föräldrarevolt. Nåt så klassiskt som musikkrig mellan generationerna. Men när det hände, då bestämde jag mig för att leta reda på en skola som han kan bo på. Ett gymnasium i bortre Norrland som han blir tvungen att flytta till. Så det blir lite lugn och ro här hemma. En skola som ansvarar för att han gör skolarbete och lär sig ta hand om sig själv och sitt liv. För mig lyssnar han ju inte på.

Jag säger bara det. AC/DC-pojken kan vara förbaskat glad att jag har bättre impulskontroll än han har. För tänk om jag skulle agera på den där förbjudna tanken, när den kommer. Då skulle han redan bo i Tjottahejti, sedan länge.

Trollmor
Hej! läser och funderar, tar in och tänker!
Håller med om att han ska vara glad att Mammann har en impulskontroll :-) för vem vill bo i tjottahejti? Så härligt skrivet, vi bor ju där i bortre Norrland - tjottahejti Men vi hade hellre bott någon annanstans just nu!
Sen är det ju så svårt att kanske se dom vanliga tonårsgrejerna, då man hela tiden ändå kanske har "tonårsliknande" händelser, hur ska man avgöra vad som är vad?
Ha en bra dag!
Hälsn. från Norrlands skogar
Mammann
Trollmor, jag hoppas att du missförstår mig rätt. Tjottahejti är ju menat som en symbol för väldigt långt bort, bara. Jag älskar ju bortre Norrland och har själv rötter där, så det är absolut inte menat nedlåtande på nåt sätt. Men det förstod du säkert.
När jag gjorde det där reportaget i byskolan, som jag har pratat om tidigare, då tänkte jag att AC/DC-pojken säkert hade haft en mycket bättre uppväxt om vi hade bott där. Skolan hade varit bättre för honom, och allting annat också.
Hoppas du också får en bra dag!
Hälsningar från Stockholms gråslaskiga förortsgator
Trollmor @ trollmors.blogspot.com
Nog förstod jag det, skrev med *glimt i ögat*
Fast för oss är just nu tjottahejti inte alls bra, fast jag tror nog alla med NPF barn någon gång råkar ut för problem med skolan men det är tungt då man är helt ensam, jag är väldigt imponerad av dig och ditt sätt att skriva och kikar in varje dag efter nytt inlägg :) det ger både "matnyttig info" funderingar och tankar, skratt och gråt ibland....
Tack för att man får läsa...
Micaela
Förstår att du blir less på musik som inte du vill lyssna på. Din unge är ändå go, det vet både du och jag om. Vad betyder egentligen hans beteckning?
Jag har varit på svenskaC lektion idag..och hela tiden bakom mig så sitter en kille och smätter på sin penna. Han slutar inte heller, utan fortsätter om och om igen. Jag orkar inte säga till eftersom det tycker jag att det ska vi veta ändå, i den här åldern ska vi veta vad respekt är. Har jag för stora krav på min omgivning?

Jag fick förresten VG i religion B, jag är såå stolt över mig själv! Jag kommer kanske få VG i historia B och franska steg 4 sedan.
Mammann
Micaela, jag tycker inte att du har för stora krav på din omgivning. Det är klart att man inte ska störa varandra på lektionerna. Men vad kul att det går så bra för dig i skolan. Hoppas du orkar ha ångan uppe såhär hela terminen. Jag förstår att du känner dig stolt, det har du ju all anledning att göra.
När du undrar vad AC/DC-pojkens beteckning betyder, då menar du vad jag lägger för betydelse i AC/DC, eller hur? Min pojke har atypisk autism, men under utredningen, innan vi fick reda på diagnosen, då trodde vi nog att han skulle bli betecknad adhd. Men så blev det inte. Och AC/DC står för att jag inte bryr mig så mycket om vilka bokstäver han stavas med. Han är han, annorlunda och begåvad, med sina svårigheter och talanger. Inga människor passar egentligen i såna där mallar, tycker jag. Men mallarna behövs för att man ska få den hjälp man behöver. Vi har inte kommit på något annat sätt ännu.
Micaela @ livselixir.bloggspace.se/
nej, :) egentligen inte. Men det var intressant att höra iallafall. Jag undrar helt enkelt konkret vad hans diagnos betyder.
Jag själv har autismliknande tillstånd. Dock troligtvis så har jag något mer. Jag har börjat att ta strattera mot de problem jag har psykiskt och jag HOPPAS verkligen att det ska funka. Jag hoppas, hoppas, hoppas!
Jag fick idag veta att jag ligger på vg-nivå i mitt projektarbete. Jag har en handledare som tydligen inte har gett ut mer än 3 vg i sitt liv så jag känner mig rätt chockad ärligt talat.

108. Tack tanten!

Publicerad: 2008-02-08
 Sommaren innan AC/DC-pojken fyllde åtta skulle vi göra en liten tågresa, han, jag och den yngsta storasystern. Vi skulle åka X2000 från Stockholm till Göteborg. Ingen av oss hade åkt med det där snabba tåget förut och barnen tyckte att det skulle bli jättespännande.

Jag gillar alltid att åka tåg. Vet inte varför, men det är ett så harmoniskt sätt att resa på. Men dagen innan vi skulle åka blev jag plötsligt väldigt nervös inför resan. Vi hade platser med bord emellan oss, men det tar i alla fall dryga fyra timmar att åka till Göteborg, och jag skulle lyckas med att få AC/DC-pojken att både sitta still och uppföra sig väl under tiden. Hur skulle det gå?

- Jag kommer att bli tvungen att tjata, sa jag till ungarna. Och alla i hela tågvagnen kommer att se och höra att jag inte kan uppfostra mina barm.
- Varför ska du uppfostra oss på tåget? undrade pojken surt.
- Du kommer kanske att bråka, hoppa och låta och störa folk som vill ha lugn och ro. Då måste jag ju säga till dig.
- Ja, och då slutar jag att störa, svarade AC/DC-pojken lugnt.
- Men du slutar ju aldrig förrän jag har sagt till arton gånger, sa jag.
- Ja, så är det, höll storasyster med. Alla tjatar på dig.
- Nej, jag lyder alltid, hävdade pojken.
Jag försökte övertyga honom om att han visst inte lyder, men han bara skakade på huvudet.
- Vi är inte så spännande att folk bryr sig om att titta så mycket på dig, mamma, konstaterade han krasst, och sen tyckte han att samtalet var över.

Jag argumenterade vidare och till slut kom vi i alla fall överens om att jag inte skulle behöva säga någonting på hela tågresan mer än en gång. Pojken lovade heligt och dyrt, och hans syster med. Jag skulle inte behöva tjata, inte skälla, inte förklara. Allt som jag sa skulle bli åtlytt omedelbart. Jag skulle bara behöva säga till en gång. De ville faktiskt inte att jag skulle känna mig som en usel mamma med en massa folk omkring som såg och hörde.

Jag laddade väskorna med små böcker och leksaker. Ritpapper och pennor, mackor och frukter, godis och termosar. Sådär som man gör när man ska åka tåg långt. Det är mysigt att äta matsäck på tåg. Helst ska man börja innan man ens passerat Södertälje. Så var det redan när jag var liten.

Och så åkte vi. Tidigt en tisdagsmorgon. Jag hade hoppats att vi skulle få sitta själva en stund kring bordet, men det satt en tant där redan när vi kom. En gråhårig kvinna som såg sur ut och inte bevärdigade oss med en enda blick. Hon satt vid fönstret och läste en tjock bok. Men det kändes som om hon lyssnade på allt och kollade oss hela tiden. Hon var precis den medpassagerare jag absolut inte ville ha. En som kunde bli störd och som säkert dömde både pojken och mig. Hade jag varit nervös innan vi åkte så var det ingenting mot vad jag blev av att se henne sitta där.

Men det gick så himla bra alltsammans. Storasystern nedlät sig till att leka lite med sin bror, och han var riktigt trevlig tillbaka. De ritade och skojade, åt sina mackor, tuggade sitt godis. Och jag behövde inte säga någonting mer än en gång. Jag kunde till och med sitta och lösa ett korsord och slappna av lite.

Strax innan vi kom fram till Göteborg sänkte tanten plötsligt sin bok och tittade på oss för första gången.
- Jag måste bara säga att jag har då aldrig sett maken till väluppfostrade barn, sa hon och tittade pojken rakt i ögonen.
- Den här mamman har inte behövt säga någonting mer än en enda gång, och ni har lyssnat på henne varje gång hon har sagt något. Hon har inte tjatat och inte höjt rösten. Det har inte behövts. Jag skulle verkligen önska att mina barnbarn hade fått se er.
Min haka ramlade långt ner på magen, så tappad blev den. AC/DC-pojken lyste som en liten sol och hans syster log belåtet.
- Du ska vara stolt över de här fina barnen, sa tanten till mig med stort eftertryck.

Sen reste hon sig och gick av, utan att säga nåt mer. Jag minns inte om vi svarade någonting, eller vad vi gjorde. Vi bara satt där och var helt överväldigade alla tre.

Jag hade haft rätt, folk ser, hör och dömer! Särskilt när man misslyckas, men också när man lyckas. Jag är stolt över mina fina barn, det är jag. Men jag är också medveten om att jag har en pojke som inte uppför sig som man bör alla gånger. Det kunde ju inte tanten veta. Jag kommer att vara henne tacksam hela mitt liv för att hon var så generös mot oss. För att hon kostade på sig att ge barnen beröm. Ett beröm som resulterade i att jag inte behövde tjata på flera dagar.
- Hur många gånger ska man behöva säga till? kan jag fråga fortfarande i dag.
- En gång, säger pojken med en suck och lägger av med det han håller på med.
Och det är tantens förtjänst, att det fortfarande fungerar. I alla fall ibland.

Trollmor @ trollmors.blogspot.com
Hej!
Härligt att läsa och så skoj med positiva ord, så från tanten. Jag fick också nått att använda mig av, Hur många gånger ska man behöva säga till? Är nått som vi pratat om här hemma nu också, tack! Det räcker med en gång!!!
Linda
Ungefär samma reaktion fick jag från BUP:s psykolog. Min yngsta är en riktig liten vildhäst och på ett möte om Oscar var jag tvungen att ha med henne. Jag stålsatte mig och laddade med en massa leksaker och kritor för att få henne så lugn som möjligt. Väl medveten om att ju Oscar är bedömd av dessa, utan att de någonsin träffat honom. Vad skulle de då säga om sprakfålen?
Döm om min förvåning efter mötet när psykologen säger att min Saga var ett mycket väluppfostrat barn och att hon ju verkade hur lugn som helst. Hm.... och jag har fortfarande hakan nere vid knäna. Detta har alltså psykologen sagt om det barn jag faktiskt får lov att tampas mest med.
Han, som ju faktiskt "utreds", har de aldrig träffat och anser att det är mycket jobb med. Killen som jag bara behöver säga till en gång. Killen som lyssnar på vad jag säger. Konstigt.
Mammann
 Linda, varför utreds han då? Är det inte du som vill det? Är det i skolan som hans problem uppstår?
Jag tycker också att det är konstigt att de kan uttala sig om barn som de aldrig har träffat, men de går ju på skolans/förskolans beskrivning, och resultaten av tester. Och det går tydligen att generalisera utifrån det. Men nån psykolog brukar ju ha träffat ungen, för att göra testerna och så. Är det verkligen ingen på ert BUP som har träffat Oscar?
Det positiva i din upplevelse är ju att de har sett med egna ögon att du har väluppfostrade barn, det betyder att vilka problem din kille än har så kommer de inte att falla tillbaka på dig. Ingen kom-mer plötsligt att få för sig att det är du som inte klarar av att fos-tra ditt barn. Skolan kan ibland dra slutsatsen att barnets prob-lem är föräldrarnas fel. Det behöver du inte riskera nu.
Neuropsykiatriska handikapp handlar inte om uppfostran.
Linda @ underbarabarnen.blogg.se
Hmm, det är lite kluvet det där. Efter år av problem för vår kille, där ingen kunde peka på vad som var problemet, bara att det fanns problem, så tröttnade vi och konstaterade att då fick vi väl helt sonika via BUP och skolan ta reda på vad problemen bestod i.
Vår kille utagerade något enormt och hade och har problem med det sociala samspelet (läs att han är mobbad).
Sålunda testades min Oscar av en psykolog och testet visade på uppenbara problem med koncentrationsförmågan och impuls-kontrollen. En remiss gick till BUP och via samtal med först oss, där han bedömdes som omogen men normal, till en sittning med skolans personal där BUP kovände och bedömde att han "nog" har ADHD. Jag har ifrågasatt bedömningen, men då BUP anser att vi inte har några problem hemma, för vi hanterar honom rätt, så måste skolan isf begära ytterligare utredning för att han ska få en ev. diagnos och då först är de intresserade av att träffa honom. Hur han kan bete sig så totalt olika hemma och i skolan kunde de inte förklara och när jag påpekade att han kanske påverkades av att bli mobbad, fick jag svaret att det hade inget som helst med saken att göra. Förvirrad är bara förnamnet.
Mammann
Linda, jag fattar att du blir förvirrad när BUP håller på och ändrar sig sådär. Men det är faktiskt ganska vanligt att barn är helt olika hemma och i skolan.
Jag är annorlunda på jobbet, behandlar inte alls mina egna barn lika bra. Är en mycket bättre pedagog för andras barn.
Du har säkert också olika förhållningssätt på olika ställen. Det är helt naturligt. Barn är inga undantag. Som lärare får man ständigt vara med om att föräldrar över huvud taget inte känner igen den bild man ger av deras barn. Det är faktiskt nästan lika vanligt som motsatsen.
Perlen
-Nu är jag tyst! Nu tjatar jag inte längre, skriker min sjuåring, med 15 sek mellanrum.
Att vänta måste tillhöra det absolut värsta som kan hända i ADHD världen. Det verkar göra rent fysiskt ont i honom.
Vad härligt med positiva kommentarer ute!

109. Maktlösa mamman

Publicerad: 2008-03-04
Ja, som ni har märkt har jag inte orkat skriva på ett tag. Har inte haft kraft att formulera ett enda litet ord. Är så trött på AC/DC-pojken att det är alldeles outhärdligt. Så trött att de förbjudna tankarna smyger sig på. Så fullständigt utmattad att jag inte ens orkar tycka om honom.

Jag är så besviken på mig själv för att jag inte orkar vara en bra mamma. Jag vet exakt hur man ska sköta en AC/DC-unge. Det ska vara struktur och förberedelse varenda sekund på dagen. Fasta rutiner och kliniskt fritt från överraskningar. Det ska vara positiva förväntningar och konsekventa regler. Små belöningssystem och ständig hjälp på traven. Så borde det vara, så ska man sköta sitt bokstavsbarn. Jag undrar, finns det någon i hela världen som orkar leva upp till allt det där? När det kommer till kritan.

Här står jag mitt i vardagen. Heltidsjobb och hus att sköta. Pensionerade gamla föräldrar som ska ha sitt. Många barn att hjälpa och ställa upp för. En kropp som börjar åldras och som kräver mera vård och träning än någonsin förut i livet. Det är fullt upp. Varje vaken sekund på dygnet är intecknad. Jag klagar inte över det, jag gillar mitt liv. Om jag hade en chans att leva det.

Jag gör ju ingenting av det där. Jag bara sköter AC/DC-pojken. Han använder all min energi. All min tankekraft, all min kamplust, all min glädje, mitt tålamod, min kreativitet, allt! Mitt liv handlar om honom. Hur länge ska det vara så? Ska det aldrig ta slut? Ska jag ha det så här för alltid? Ska jag leva som en slav till en människa som ändå bara svär åt mig och gör hotfulla utfall om jag tilltalar honom?

Vet inte om det går att förstå vad jag svamlar om. Det är lite därför som jag inte har skrivit på ett tag. Jag kan inte skriva blogg om en unge som jag för närvarande inte pallar med att älska. Det blir så invecklat.
- Sluta nu, mamma. Du bara hackar på mig hela tiden. Allt jag gör är fel!
Så skrek AC/DC-pojken åt mig förut i kväll. Och han har rätt.

På bara några minuter hade jag kritiserat honom för att en tjej på keramiken upplyste mig om att han har slagit till henne i kväll, för att han inte ringt och tackat min faster för femhundringen han fick i julklapp, fortfarande! Jag kritiserade honom för att han inte har bäddat i dag, för att han ännu inte färdigställt sin hemuppgift från Asienresan. Sen fick han en skrapa för att förra veckans gympakläder låg kvar i ryggsäcken och för att han smutsat ned sin tröja så mycket i dag. Därefter avslutade jag med att kritisera att han har musik i öronen precis hela tiden så att man inte kan prata med honom. Tacka för det, när allt han hör är anklagelser!

Han är större än jag, längre och tyngre. Jag klarar inte av honom längre. Det var länge sedan jag bara kunde lyfta upp honom och tvinga honom till saker. Nu är jag helt maktlös, och han struntar i precis allt jag säger till honom. Allt som jag säger tusen gånger om dagen.

Jag vet ju att det finns en magisk gräns på tre, när det handlar om tillsägelser. Har man sagt till om samma sak tre gånger så är det definitivt slut sedan. Nästa tillsägelse kommer han inte att höra. Och det gäller nog inte bara för bokstavsbarn, så fungerar väl de flesta ungar. De är immuna mot tjat. Det man inte får dem att fatta på tre gånger, det har man liksom förlorat slaget om. Men vad ska jag göra då?

Jag skriker och gapar, skäller och domderar. Och allting blir bara värre och värre. Han vägrar att duscha. Tonårskillar kan lukta ordentligt illa, som ni vet. Det är äckligt, men jag kan helt enkelt inte lyfta upp honom i badkaret längre. Inte tvättar han håret heller. När jag lyckas få in honom i badrummet slutar det med att han ligger och drönar i badkaret i tre timmar. Gör slut på allt varmvatten och blockerar hela familjen. Inte sköter sin hygien utan ser till att ordna en egen spaupplevelse. Allt, allt är luststyrt för honom. Hur mycket det än kostar resten av familjen.

Om jag inte står i hans rum och skriker som en besatt så kommer han uppsläntrande i morgonrocken klockan två-halv-tre på lördagseftermiddagen. Då käkar han sin frukost och sen går han och lägger sig igen. Framför tv:n. All tid tillbringas framför tvspel, dvd, eller dator. Ständigt med lurar i öronen, okontaktbar, avvisande. Som en stor, stinkande hög ligger han omkring överallt. Och om han rör sig så kräver han service, eller socker. Han hotar och svär, slår och retas. Han ljuger och skyller ifrån sig. Tar inte ansvar för någonting och bryr sig inte om någon annan än sig själv.

Ska man vara krass så uppför han sig som en fyraåring. Det har han gjort nu i tio år. Jag är trött på att ha en fyraåring att ta hand om. Jag vill att han ska växa upp. Men det gör han inte. Jag lever hela mitt liv för honom. Han skiter fullständigt i mig. Ja, jag vet att det är för att han inte förmår. Jag vet, jag vet. Men jag orkar inte. Mitt bränsle är slut. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Faktiskt.

Fredetta
Hej Mammann,
Trots att vi inte är där ännu så känner jag ändå igen mig i beskrivningen du gör om AC/DC-pojken och hans sätt att vara. Min blivande 11-åring är ju snart också tonåring och man är väl lite rädd att det är så har det ska bli och kännas. Som tur är har vi ganska mycket tillrättalagt i pojkens liv. Han går i en bra AS-klass och han har sitt helgkollo (som ger oss avlastning 1 gg/mån) som han verkligen gillar. Låt oss hoppas att det fortsätter så.

Vad har ni (läs du) för avlastning? Går det att få en kontaktperson som ser till att göra saker med AC/DC-pojken utanför hemmet någon dag i veckan? Andas djupt och försök att göra något bara för dig själv - som gör dig lycklig, om det så bara är att ta ett varmt bad och läsa en god bok och ha ett glas vin nära tillhands. Du behöver bränslepåfyllning av sånt som gör dig glad.
Det är väl ingen som orkar vara pedagog för jämnan, att alltid ha struktur och perfekta scheman. Det funkar en stund sen faller det ihop och man får hitta på något nytt, men orken och tålamodet däremellan tryter. När ska man få vara bara förälder? Min lott här i livet tycks vara att vara den där tråkiga tjatmamman - som jag inte vill vara. Hur gör man för att abdikera från det och ändå få barnen att göra som man vill?

Du är absolut inte ensam med de förbjudna tankarna - dem måste man få ha och det kommer att komma glädjeämnen som man kan glädjas åt och hämta energi och styrka ifrån. Vi lever som i en berg- och dalbana och det gäller att vila när barnen har bra perioder.
Sänder styrkekramar!
/Fredetta
Trollmor @ trollmors.blogspot.com
Ja du, containers är vi på både ont och gott!
Önskade jag hade en lösning på sånt här för oss alla runt omkring våra "artister" men jag har ingen lösning, hoppas ni [du] har någon form av avlastning, stöd och folk som jag från nätet kan bara sända över massor av positiv energi, surra lite och peppa dig att ORKA, när man helst bara själv vill krypa in under täcket och sova, sova och sova ett tag, stänga av och inte se eller höra...
Det är så frustrerande också att ingen annan eller verkar förstå att det är ett heltids jobb som kräver en på både fysisk och psykiska krafter! Dagarna i ända.
Skickar styrkekramar och massa positiv energi och en önskan om att du får åtminstone en dag för dig själv eller en dag då allt stämmer och man får känna sig lugn och slapp tjata om precis allt en enda dag!
Micaela
Förlåt. Men din pojke påminner lite om mitt före detta ex. (som är idag 22 år) Det här exet duschar inte, han gapar på sin mamma jääämt, han städar inte, bor hemma hos sin mamma och förväntar sig att jobben ska flyga in i munnen på honom.
Jag vet att ni får kämpa extra mycket. Jag skäms för mig själv, men snälla, kämpa på! Ingen människa ska vara som mitt ex var. Han var outhärdlig och dum i huvudet. Mamma träffade honom ett antal ggr under tre veckor och han hade samma fläck i ansiktet under dessa tre veckor.
ps. sa jag att han inte tvättar händerna efter ett toabesök? och hans hår är så smutsigt att det färgar av sig på kudden?
 majsan67 @ majsan67.blogg.se
åååhhh.... om jag ändå kunde göra något...
Tror jag ska öppna korttids för uttröttade bokstavs-föräldrar ;)
Jag säger som Fredetta, har du någon kontaktperson, korttids, vad som helst? Är det något du kan söka i så fall?
Jag gav upp för ett par år sedan och sökte korttids och fritids för min pojke. Jag lovar, det är det bästa jag gjort.
Inte för att jag VILL lämna bort honom, men man får en chans att andas, och få koppla av. Och jag lovar dig en annan sak, DÅ märker man hur otroligt mycket energi och kraft ungen tar...
Dom helger han är på korttids så är det tyyyyst här ;)
Man får ha sina tankar och känslor. Jag tror det är oerhört viktigt att våga stå för dom också, att inte hålla dom för sig själv av rädsla för vad andra ska säga.
En gång när mina äldsta var små, så kom jag till bvc och sa att jag inte ville ha dom mer, jag orkar inte mer...
Hon tittade på mig sköterskan och log. "Vad modig du är som vågar säga det" ?!?!?!
Och det är precis vad det är. Du är MODIG Mammann som vågar uttrycka, att du just nu inte tycker om ditt barn. Det är inte förbjudet. Och den som påstår att den aldrig haft dom tankarna... tror jag inte är helt sanningsenlig.
Jag kan mycket väl förstå att det är för mycket för dig. Du är en otroligt engegerad lärare, en sådan som alla klasser borde få ha, du ser dom som ingen annan ser. Sedan ska du komma hem och fortsätta och styra och strukturera med en vild AC/DC pojke..
Det håller ju inte i längden.
Jag tycker du ska vara så modig nu, att du bokar en helg på antingen ett spa, tar in på nåt vandrarhem vid nån sjö eller liknande, hotell, vad som. Du måste komma hemifrån, NU.
Du behöver ladda och du kan inte vänta längre. Lova mig att du gör det!
För 2 somrar sen åkte jag helt själv 1 vecka till Turkiet, det var det BÄSTA jag har gjort.
Varma energikramar, majsan
Nadjuff
Mammann får inte vara så här deppig! Kissa och gå och lägg dig! Vet att jag inte har mycket att komma med, med tanke på att jag bara är sexton år och helt oerfaren. Men förbjudna tankar har a l l a, inget mer med det. Inget är farligt i fantasin så länge det inte händer i verkligheten. Hoppas du mår bättre snart!
Kramar från Nadjuff!
oxå mamma
I tisdags packade jag en väska för jag tänkte försvinna. Klarar inte av att kanske behöva ta ett beslut om att lämna bort min son. Så jag tänkte att om jag försvinner så måste någon annan ta det beslutet, men jag är fortfarande kvar! Min son är femton år och har adhd. Det sista året har gått fantastiskt bra men för två månader sen började humöret förändras. De senaste 2 veckorna har han blivit mer hotfull, slår sönder saker (har han förvisso gjort förr) men han hotar mot mig och han är större och mycket starkare än mig, så nu börjar jag bli lite rädd för vad som kan hända. Men jag är den enda han har, så jag måste ju stanna kvar.
Jag får mycket styrka genom att läsa din blogg. Tack för att du orkar berätta för alla andra vad ett liv med dessa barn kan innebära
 Pia
Känner så väl igen mig själv i din beskrivning! Och så är det nog, att orken tar slut ibland. Det gäller att hitta små "guldkorn" på egen hand, fylla på energin. Men problemet är ju att när man är så slutkörd så vet man ju inte vad som är roligt längre och man tar sig inte för något alls!
Jag hoppas du får någon typ av avlastning, vi har sökt för vår pojke men som ni vet tar allt så lång tid!
Kram på dig!
/Pia
Bakombrillorna @ metrobloggen.se/bakombrillorna
Jag kan bara hålla med mina föregående talare och hoppas att det finns någon avlastning för er. Fast jag har läst dig så länge nu att jag har ett svagt minne av att det inte finns.
Min äldsta pojke, som inte har extra bokstäver, är 15 år och jag får tjatat in honom i duschen och att tvätta håret. Men det är ju ingenting mot hur du har det. Min AD(h)D-son är bara 11 (som Fredettas), men skriker jag tillräckligt på honom blir han rädd. Han är inte hyperaktiv, utan hypo, så det händer ju ingenting där heller, men han är mer åt det autistiska hållet och stänger av istället för svär. Jag tror att det är lättare faktiskt.
Å vad jag önskar att jag hade kraft och energi att ge dig.
Kramar/bakombrillorna
rosflickan @ angelinside.blogg.se
 Det låter lite som min 15-åriga kusin. Han har inte bokstäver, i alla fall har han inte blivit diagnostiserad med det, men han mår rätt dåligt och går i så kallad "specialgrupp" i skolan. Och han är likadan, skriker åt sin mamma, duschar bara efter att hon tjatat i en vecka, osv. Jag håller med den som skrev innan; du är modig som vågar säga detta om ditt barn! Det betyder ju inte att du älskar honom mindre =)
Sen tycker jag också att avlastning verkar vara en bra idé. En vecka helt ensam någonstans, eller med någon nära vän, det kanske vore skönt? Många kramar till dig!!
Mammann
Kära medmammor, ni ger mig både kraft och energi. Bara att ni bryr er gläder mig, att ni läser ger mitt liv en extra kvalité.
Vår avlastning brukar heta scouterna. Jag hade sett fram mot helgens hajk! Två dygn på egen hand, i lugn och ro, med pojken i tryggt sammanhang. Men hajken blev inställd för att det inte var tillräckligt många som anmälde sig. Det sved, ska jag tala om.
Men egentligen är det Micaela som kommer närmast problemet, just nu.
Min ångest är ju att AC/DC-pojkens liv inte ska bli bra. Att han inte klarar sig när han väl lämnar oss. Att han ska stå där med all sin kärlek och så idiotförklarar tjejerna honom för att han inte kommer ihåg att duscha. Hur ska det gå? Finns det nån framtid för bokstavspojkar, eller är de födda förlorare?
Jag skulle vilja veta, Micaela, vad såg du hos den där killen från början? Hur kommer det sig att du gav honom en chans? Innan han blev ett äckligt x, vad var det du gillade?
Min skräck är att jag inte ska lyckas preparera AC/DC-pojken för livet, så att han blir ensam i evighet, amen. Eller finns det kanske en tjej som kan ta vid, när jag släpper taget. Som kan tycka att han är värd besväret, att man måste påminna honom om en del självklarheter. Det är ju där skon klämmer. Jag vet inte om jag vågar hoppas på det.
majsan67 @ majsan67.blogg.se
Jag måste svara dig mamman igen. ;)
Det är väl klart att du vågar hoppas på ett bra liv för AC/DC-pojken, även om det inte känns så just nu.
Man har dessa perioder av total misströstan där man undrar hur i h-te dom ska fixa vuxenlivet.
Men det kommer att gå BRA, för det finns stöd och hjälp för dom att få, (även om man får slåss om det. oxå)
För dom av våra barn som ev inte kan klara sin vardag, så finns det ju lägenheter med personal kopplat till. Inte är det väl den högsta önskan för en mamma, men det FINNS.
För VI ska inte ha det jobbet när dom flyttar hemifrån, då får andra ta över, vi ska vara MAMMOR för en gångs skull.
Vi har oxå ett ELÄNDE med duschningen här, men det har varit värre kan jag lova. Phu...
Räkna med 2 år för varje uppgift dom ska lära sig, och det har nästan gått 2 år nu ;)
Så nu behöver jag inte tjata ihjäl mig åtminstone ;)
SCHEMA!!! är lösningen. Jag vet ju att du redan har sånt, så det känns lite fånigt att säga det.
Vi har schema på vilka dagar han ska duscha, sen har vi en komi-hågklocka som påminner honom, jag påminner honom innan han går till skolan, att han ska duscha på kvällen, då får han lååång förberedelse.
Det viktiga är att man väljer duschdagar då man för det MESTA helt säkert är hemma, så det inte blir för mycket ändringar, då blir det körigt ;)
Det här är en stress för mig oxå.Dom kan ju bli mobbade om dom inte sköter sig.
Bägge mina pojkar har svårt att sköta det där, den store är dock något bättre, 16 år, men ibland måste jag även påminna honom, när man undrar om han smörjt in håret med margarin. *s*
Det kommer att gå bra mammann, just nu är det en tuff tid ni ska igenom, han börjar bli stor, kroppen förändras osv. Puberteten är MYCKET värre för våra barn än för dom flesta, svårigheterna och funktionshindret i sig accelererar vid utvecklingsfaserna.
Det var så vi uppmärksammade äldste sonen. En tonåring är TRÖTT, en tonåring med hypoaktiv ADHD är... DÖÖÖD! ;)
Micaela
Det finns en skillnad på din pojke och mitt ex. Din pojke har dig som mamma. Mitt ex hade visserligen en mamma men en mamma som sket i honom. Han blev idiotförklarad om och om igen. Jag är övertygad att det är fortfarande så.
Du frågar vad jag såg hos mitt ex, väldigt bra fråga. Jag tror att det var min typ av tonårstrots, att jag behövde reagera av mig på något sätt. För även om jag har haft ett mycket konstigt för-hållande så är det jag som mår mycket bättre. Han mår mycket sämre än vad han ville ge sken av när jag sist träffade honom.
Jag vet att du är rädd för att din pojke ska bli sån. Men kom ihåg, även om du är arg och ledsen på honom så bryr du dig fort-farande om honom! Det gjorde inte mitt ex:s mamma. Hon brydde sig endast om sig själv. Visst, jag vet att mammor behöver avkop-pling, så att de kan komma starkare tillbaks. Men hon gjorde inget annat än att koppla av. Detta är en stor skillnad mellan dig och henne. Det är något som du ska komma ihåg också anser jag.
En sak till. Är helt övertygad om att han kommer hitta en tjej, eller få helt bra liv, där han mår bra och kan trivas i att vara för hela livet.
Kramar till dig mamman.
Linda @ underbarabarnen.blogg.se
Hej Ann,
Först ett stort tack för att du orkade svara mig mailledes. Jag blev jätteglad och det gav mig en liten boost att ta tag i saker och ting igen rörande min hjärteprins.
Sen gör det mig ont att det är så jobbigt för dig just nu. Och det är inte mycket vi artistmammor kan göra mer än trixa, krångla, tjata, bryta ihop och samla ihop spillrorna av oss och fortsätta kämpa. Och ibland bara tar det stopp. Tvärstopp.
Orken finns inte längre. Hur gärna man än vill så är det tvärnit.
Finns det någon hjälp hemma som gör att du kan få lite pauser i vardagen? Att bara få andas lite.
Och jag är övertygad om att det kommer att gå bra för din kille. Jag vet därför att du orkar iaf, och för att du inte ger upp. Och dom man älskar mest bråkar man väl också mest med är det inte så?
Många styrkekramar kommer här!
anna
Finns ART-kurser där ni bor? I övrigt tycker jag som de andra, försök orka ringa och ta reda på vilken avlastning som kan erbjudas från kommunen.
Ibland är det sådär svårt som du känner just nu, men din son kommer ju inte alltid att vara tonåring - han blir ju äldre och får erfarenheter som kommer att utveckla honom om än i hans egen takt. Visst kommer han att kunna ha relationer i livet!!! Det du har berättat om honom visar att han har massor med fina kvali-teter under allt det jobbiga tonårsmässiga, och det faktum att han har så mycket stöd hemifrån som han har (och alltid har fått) gör att han är mycket bättre rustad än många andra bokstavsbarn som fötts in i familjer där även föräldrarna har bokstäver - då blir allt mycket svårare.
Försök hitta en chans att vila dig och tillåt dig att känna som du känner, så kommer du att orka ett tag till sen.
Ha det bra, lycka till
Johnny Scharonne @ scharonne.wordpress.com
Jag har tyvärr ingen lösning till dig. Jag var faktiskt liknande (men nog inte lika illa) som ungdom och tjat hjälpte inte. Aldrig. Ju mer tjat desto mindre lust fick jag. Och utan lust skedde ingenting. Jag hoppas det blir bättre med åren. Det gäller att man väljer rätt sorts regler. Några få regler som verkligen gäller och som har någon logisk förklaring. Jag såg t.ex. aldrig någon mening med att vara hemma i tid, äta tillsammans med familjen, diska eller städa mitt rum. Det var bara principer som jag hatade. Däremot förstod jag att jag skulle äta, så lät man det gå ett tag så blev jag hungrig och åt maten frivilligt. Men det funkar nog inte på alla och jag är säker på att du testat allt redan. Jag önskar dig lycka till!
 Micaela
Jag försöker ta mig samman att skriva ett mail till dig. Även om du kanske inte kan svara så är det ändå kul att skriva mail...
Jag hoppas att du mår bättre idag.
ronjah @ insidearetard.blogg.se
sätt dig ner och krama honom. det tvingar jag alltid min mamma att göra med min lillebror när hon blir så där. inte för att det löser något så mycket i praktiken, men det får min mamma att inse någonting långt bak i hjärnan.
håll om honom som du gjorde när han var liten. det ger honom någonting också.
Lycka till!!
Mammann

Tack Ronjah, vilket underbart, underbart råd!!


inga kommentarer

  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump