mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« länkar | Home | Text 100-109 om AC/DC… »

text 90-99 om AC/DC-pojken

28 04 08 - 12:18

90. Inte ensam mer

Publicerad: 2007-10-05
Måltider har alltid varit ett problem i AC/DC-pojkens värld. Han har ett bordsskick som lämnar mycket övrigt att önska. Han tar för stora tuggor så att maten ramlar ut ur munnen på honom. Han tuggar med öppen mun och pratar med munnen full av mat så att det stänker. Han kastar i sig maten. När han tar mat så tar han alltid för mycket också. Tallriken är så full att maten rinner över och ut på bordet.

På lågstadiet ville barnen inte sitta vid hans bord. De tyckte att han var äcklig. Då såg personalen det som mobbing. En gång ringde en flicka, en modig liten skolkamrat, till mig och berättade att barnen vid hans bord var så elaka mot honom. De sa rakt ut att de höll på att spy av att se honom äta. Hon var väldigt upprörd, men det hjälpte ju inte. Vi pratade med både pojken och hans fröknar utan att någonting någonsin blev bättre.

På mellanstadiet tog mobbinggruppen tag i problemet. Då hade barnen inte bestämda platser i matsalen längre så de kunde enkelt flytta på sig när han kom och satte sig. För de vuxna omkring såg det inte så snällt ut när ett helt bord reste sig och gick när AC/DC-pojken kom. Men inte ens mobbinggruppen kom någon vart med problemet.

Här hemma pratar vi alltid om hur man beter sig vid ett matbord. Vi kommenterar varje dag om AC/DC-pojken glömmer bort vanligt simpelt bordsskick, men det vi säger följer inte med honom till skolan. Jag har sett honom äta där. Det är ganska äckligt. Även om det är taskigt att resa sig och gå när han kommer, så har jag ändå någon sorts förståelse för de andra barnen.

Inte blev det bättre i samverkansklassen heller. De tre andra killarna vägrade sitta vid samma bord precis som vanligt. De tyckte han var äcklig. Och AC/DC-pojken är så van. Det var som det alltid hade varit, och varför skulle det inte vara det? Han kom överens med de andra, om att han skulle äta ensam vid eget bord, som han alltid gjort. Lärarna tyckte lite synd om honom och försökte ibland göra honom sällskap, men det ville han verkligen inte. Det är mindre ensamt att vara ensam ensam än om det sympatisitter en vuxen bredvid en. Då syns det verkligen hur ensam man är.

I höst kom nye läraren till samverkansklassen. Han undrade hur sjutton det kan komma sig att en av pojkarna inte får delta i gemenskapen vid måltiderna. Han reagerade högt och spontant så att alla hörde. Plötsligt kom AC/DC-pojken och satte sig vid samma bord som de andra.
- Jag har slutat äckla mig nu, sa han bara och slog sig ned.
Så nu sitter han äntligen där han borde ha fått sitta i alla år, tillsammans. Och han har mycket bättre bordsskick än vanligt.
- Men är det god mat så tar han fortfarande för mycket, sa förskolläraren i klassen.
- Det är som att se ett svältande barn ta mat, det finns inga gränser för hur mycket han tror att han behöver.

Det är ett mindre problem, tycker jag. Det kommer vi nog också till rätta med, vad det lider. Det verkligt stora problemet har varit att AC/DC-pojken har godtagit att han inte ska vara en del av sällskapet. Han har inrättat sig efter det som om det vore en naturlag. Att det är han som är äcklig.

Nu har han uppenbarligen kommit fram till att han har lika stor rätt till gemenskapen som alla vi andra. Han har slutat se sig själv som äcklig. Han har öppnat dörren, så nu ska vi nog kunna lösa hela matproblemet. För mycket mat på tallriken är en bagatell. Eller hur? Han kanske var ett svältande barn i ett tidigare liv. Eller nåt.

91. Min största skräck

Publicerad: 2007-10-11
AC/DC-pojken kommer hem med taxin vid halv tre. Hänger på ringklockan som en dåre, för han har tappat nycklarna igen. Det går inte att vänta på att jag ska komma och öppna, i princip borde jag ha öppnat redan innan han ringde på, men det tar 30 sekunder för mig att komma till ytterdörren. Ni anar inte hur många gånger man hinner ringa på en dörr på 30 sekunder. Det är många fler gånger än man tror.

Som ett åskmoln dundrar han in i köket. Rakt fram till kylskåpet, utan att passera gå.
- De där djävla lärarna tog ifrån mig mina pengar i dag, skriker han och kastar sin skolväska tvärs över golvet.
- Du får ju inte ens ha pengar med dig till skolan, säger jag.
- Det får jag för pappa i alla fall, fräser AC/DC- pojken och halsar all apelsinjuice som är kvar, direkt ur tetran.
- De tar pengarna från dig för att man inte får ha pengar i skolan, envisas jag.
- Nej, det var för att jag inte skulle köpa kaffe, och jag måste ha kaffe, skriker pojken och sliter upp dörren till frysen. Han tar fram en fryst fralla som han börjar hacka i med den vassaste kniven.
- Jag tycker inte heller att du ska dricka kaffe, det är inte bra för dig. Du är snurrig så det räcker ändå, försöker jag skämta till det.
- Jag är fan beroende av kaffe, fräser pojken och lägger en centimeter ost på de frysta halvorna av frallan. Sen lägger han den i micron så att osten blir som ett fett slem på brödet.

- Du har fått en latte av mig en gång, lägger sig pappan i, man kan väl inte bli beroende av kaffe efter att ha druckit det en gång.
- Jag är så djävla fitt-trött, jag står inte ut. Jag måste ha kaffe för att orka vara vaken, skriker AC/DC-pojken.
Han hämtar nästa juicetetra, lägger frallan på en tallrik och beger sig mot trappan. Sen vänder han sig mot mig.
- Och det är för att du sliter av mig täcket på morgnarna. Vet du hur djävla obehagligt det är?
- Men, protesterar jag, det gjorde jag ju inte. Jag tände lampan och klappade dig på fötterna.
- Du slet av mig täcket, sen har jag varit på dåligt humör hela dagen, gastar han och stampar uppför trappan till sitt rum.

Kvar sitter jag i köket och försöker låta bli att börja grina. Det är så jobbigt med all denna fientlighet. Jag vet att jag inte ska ta det personligt, men hinner inte alltid stålsätta mig. Ibland blir jag så ledsen. Han skäller och skäller och skäller. Jag är som en soptunna som han ständigt häller skit i. Det är inget kul. Men det är inte därför jag blir så ledsen.

Nu är han beroende av kaffe alltså. Jag går sönder inuti när han ryter att han är beroende. Han vet nog inte riktigt själv vad det är han säger, men det är ju det här med beroendet som är min största skräck. Att han ska börja självmedicinera med alkohol. Att han ska testa droger och bli fast. Att vi inte ska klara av att skydda honom.

Nu är han tonåring. Nu börjar frigörelsen. Vi har en pojke som inte har klarat att göra som vi säger genom hela sin barndom. Hur ska vi få honom att göra som vi säger nu, när det är naturligt och åldersadekvat att börja strunta i de vuxnas varningar? Vi vet att det är större risk för bokstavsbarnen att fastna i drogträsket än andra barn. Vi vet att bokstavsbarnen är överrepresenterade på landets fångvårdsanstalter. Hur ska vi kunna skydda honom? Vad ska vi göra den dag vi inte klarar av honom längre?

En gång, en enda gång gjorde hans pappa en kaffelatte till honom på morgonen. För att han inte hade sovit. För att vi visste att han fortfarande var vaken vid fyratiden på natten. För att han skulle ha en chans att klara sitt engelskprov under förmiddagen. Och den enda gången upplevde AC/DC-pojken en sådan effekt av kaffet att han sedan har smugit med sig pengar till skolan för att köpa kaffe under dagen. Kaffe att bli pigg av. På en veckas tid har han köpt så mycket kaffe i skolan att lärarna tar ifrån honom pengarna för att få stopp på det.

Hur ska det gå när han har smakat sin första bärs? Hans älskade pappa tar lika gärna en kall öl som han tar en kaffelatte. Och pojken vill vara som sin pappa. Tänk om effekten av en bira blir så behaglig att han sen inte kan sluta dricka öl! Han känner ju inga gränser, inte för någonting. Inte för kaffe och inte för sånt som är verkligt farligt heller.

Jag är så rädd för att jag inte ska klara av honom. Rädd för att förlora honom. För att kanske bli tvungen att skicka bort honom. Så rädd att jag sitter vid köksbordet och gråter när han dundrar ner för trappan igen.

- Va, blev du så arg för att jag dricker kaffe? säger han förvånat och försöker krama mig.
- Kaffe är inte bra för dig, du får inte dricka kaffe, snyftar jag.
- Det ska du faktiskt skita i! är svaret jag får då.
- OK, ta en sup också då. Jag ska till stan i kväll, jag kan köpa lite hasch till dig. Om du nu måste hålla på med sånt som du inte mår bra av så kan du väl ta i ordentligt på en gång och inte hålla på och fega med bara kaffe!! fräste jag. Jag kan fräsa jag också.
Pojken ser jätteförvånad ut. Han sätter sig på stolen bredvid mig och bara stirrar på mig.

- Förlåt, säger han sen. Jag fattar! Han ler lite snett och klappar mig på huvudet innan han går upp till sitt rum igen.
Än så länge är inte loppet kört.

Maria
Nä, än är inte loppet kört. Känner så väl igen kasten, ilskan och sin egen frustration som man inte alltid kan hålla tillbaka, det dåliga samvetet och hur ska man orka? Ändå ser man gång på gång hur dom någonstans bakom allt bryr sig.
Min grabb började snusa för ett år sedan men efter ett tag ansåg jag att det var ett av dom mindre problemen i hans liv så det har jag accepterat, däremot vet han att jag aldrig skulle acceptera rökning.
Men visst känner man en oro inför tonårstiden, allt som man vill testa, samtidigt kan man inte låsa in dom . Det är en frigörelse dom skall igenom. Min ser nu med förväntan fram emot sin 18års dag för då skall han minsann ta sig en öl (jag antar att det kan jag inte förhindra, får väl vara glad åt att det inte hänt tidigare, att jag är ganska säker på att han inte brukar dricka alkohol beror på att han går inte utanför dörren utan en vuxen så han har inte tillfälle)
Anders
Så länge han inser att alla former av sinnesförändrande droger är en flykt och inte en lösning så är det nog lugnt... visst talar statistiken emot oss bokstavsbarn när det gäller olika former av beroenden, men jag vill faktiskt passa på att inflika att jag aldrig sett att någon som haft så pass mycket omtanke och engagemang hemifrån hamna på glid utan vidare.
Droger är nåt man söker sig till i medicineringssyfte endast när man inte ser nån lösning på sina problem. Så länge man har verktyg att komma nån vart och folk som stöttar en så...
Jag kunde också ha flytt in i alkoholen.. men det kändes aldrig rätt. Varje bakfylla som kommer efter att man flytt från nåt blir bara värre och värre. Så länge man har nån som pratar med en, som lägger sig i lite, så har jag svårt att se att man kan nå upp i den nivå av förnekelse som krävs för att se alkohol som en mer långsiktig lösning.
Jag är verkligen 99% övertygad om att din kille inte kommer att landa i drogmissbruk, om det inte inträffar nån radikal negativ förändring i hans livssituation.
Däremot så kommer han antagligen (precis som de flesta andra ungdomar) åtminstone testa en eller två grejer "bara för att".. men det är nog smällar man får vara beredd på att ta som förälder. Hoppas allt blir bra hursomhelst! :)
Mammann
Tack Anders. Det är skönt att ha en vägvisare som du i det snåriga bokstavslandet. Det känns lite som att ha en mentor! Hoppas du förstår hur mycket jag uppskattar när du svarar mig här!
Kram
Mammuten från affären
Om din kille blev så "beroende" av kaffe, kanske det beror på att koffeinet hade en väldigt bra effekt på honom? Att det helt enkelt tillför något som han känner att han saknar, och att det inte gör honom hög, utan normaliserar nivån av stresshormoner som dopamin och noradrenalin?
Många med npf självmedicinerar med kaffe. Blir piggare, mer uppmärksamma, midre hyper (eller hypo). Liknande mekanism som Ritalin/concerta, men betydligt enklare procedur att få tag på.
Och blir paradoxalt nog också tröttare på kvällen, för att den ökade koncentrationsförmågan som kaffet ger, leder till att de kan få lugn och ro. (Välkänt fenomen inom geriatriken - många åldringar sover bättre efter en kopp kaffe...)
Vi har medvetet försökt få vår kille (snart sju) att dricka kaffe eller cola när han varit stirrig. Effekten för hans del har varit ungefär lika god som med centralstimulerande, men utan de jobbiga bieffekter vi såg av detta.
Själv började jag i vuxen ålder och efter ett väl övervägt beslut att självmedicinera min sömnstörning (Idiopatisk hypersomni) med nikotin. (Jag har liksom ADD in absurdum, där andra blir ouppmärksamma, föll jag i sömn...) Innan hade jag aldrig ens feströkt, men när jag var 28 började jag snusa av medicinska skäl, och det revolutionerade mitt liv.
Och nu är jag grymt beroende, men det stör mig inte speciellt mycket. Alla möten jag somnade på, alla pjäser jag förstörde för skådespelarna genom att nicka till, alla gånger jag vaknat i badkaret, alla gånger jag trott att det var fel på mitt intresse, alla studier jag hoppat av... Snuset har fått mig att fungera som andra. De goda effekterna väger mer än väl upp kostnaden och det mentala ok som det innebär att vara beroende.

Om din son får bara en bråkdel av den effekten på bara några av sina svårigheter... Ja, då är det inte kafffeförbud som ska införas, utan då ska ni hjälpa honom att få i sig lagom mycket koffein vid rätt tidpunkt. Kanske en latte på morgonen och en kaffe efter lunch...
Han tar inte koffeinet i berusningssyfte. Det gör något med honom som får honom att må bra. Ta reda på vad detta är, tänk efter om han klarat av att koncentrera sig bättre...

Tyvärr får man inte espresso eller snus på högkostnadskortet. På det viset kan jag förstå att min sons psykiatriker tyckte att jag skulle sluta med snus och börja med Ritalina, men själv har jag inga sådana planer...
Koffein hade för övrigt ingen som helst effekt på min sömnstörning. Jag hinkade i mig kaffe och knaprade koffeintabletter när jag läste på högskolan, utan annan effekt än att jag fick hjärtklappning och somnade likförb-t. Med nikotin i kroppen får jag däremot en viss upp-piggande effekt av kaffe.
Mia
Ville bara liksom de andra påpeka att det faktiskt kan vara bra med koffein för oss med adhd/add. Själv är jag konstant beroende av té för att orka igenom vardagen. Hellre det än att självmedicinera med alkohol eller droger. Jag har även provat på alkohol, tyvärr. Dock inte i den meningen att jag drack det dag-ligen utan för speciella tillfällen där té inte räckte till. Numera tar jag alkohol kanske ett par ggr om året vid festliga tillfällen.
Om han mår bra av kaffe och inte dricker det i absurdum, så ser jag faktiskt inte någon fara i det! Många kramar
Mia, 37 år, tésörplare

92. I princip gratis.

Publicerad: 2007-10-16
Jag har ju så mycket åsikter om allting. Ställningstaganden och tyckanden som jag lever efter och försöker trycka fast på mina barns liv. Mycket passar sämre på AC/DC-pojken än på mina döttrar, men jag är ändå ganska principfast.

Det gäller bland annat det här med fickpengar. Jag har aldrig velat ställa veckopengen i relation till sysslor. Mina barn har fått fickpengar för att de ska lära sig handskas med pengar över huvud taget. För att de ska veta vad det innebär att spara, att vara generös och att vara ekonomisk. För att de inte ska tro att livet är gratis,

Det är noga uttänkt och genomdiskuterat vad pengarna ska vara till, och tar de slut så kan man inte få mer pengar hur som helst. Men pengarna är inte lön och de står inte i proportion till hur mycket man hjälper till. För det är nästan ändå viktigare; i en familj hjälps man åt. Alla hjälper till, för att man delar på ansvar och glädjeämnen. Ingen får betalt för hushållsarbete. Nånsin. Det ska vara gratis!

Det här är viktiga principer för mig. Hjälpa till, hjälpas åt, ta gemensamt ansvar, det handlar om solidaritet och samhörighet. Pengar är något helt annat. Pengar ska vi lära våra barn att handskas med inför det vuxna livet. Om mina barn ska tjäna pengar hemma, då ska det vara väldigt speciellt. För att inte säga extremt. Då har jag begärt något som verkligen ligger utöver vanliga familjesysslor.

Jag har inte ändrat min inställning till förhållandet mellan sysslor och fickpengar. Inte i teorin, men jag har plötsligt ändrat mitt förhållningssätt i praktiken. Hushållsarbete ska i princip vara gratis, men nu är det inte det längre och det är AC/DC-pojkens fel.

Vi har alltid målsättningen att han också ska hjälpa till hemma, precis som våra andra barn. Vi kräver kanske inte lika mycket av honom som av storasyrrorna, men vi kräver nåt i alla fall. Han ska bädda sin egen säng varje dag och han ska tömma diskmaskinen så fort den är körd. Inte mycket begärt av en stadig 13-åring, men ändå har vi aldrig lyckats få honom att ta detta pyttelilla ansvar.

Häromdagen hade vi storstädning här hemma och allesammans hjälpte till. Vi gjorde en lång lista på morgonen med det som skulle göras, allt ifrån plocka in blomkrukor från balkongen till stryka skjortor och mangla lakan. Tömma diskmaskinen och dammsuga sitt rum stod också på listan. Sen går det till så hos oss att alla plockar en uppgift från listan, gör klart den och sen prickar av den när den är färdig genom att signera den med sitt namn. Och så fortsätter vi på det viset tills det inte finns något kvar att göra.

Vid lunch såg vi att AC/DC-pojken inte hade prickat av en enda punkt på listan. Det fanns folk här som blev irriterade på det. Men jag fick en plötslig idé.
- Det finns tio punkter åt oss var, alla ska göra tio saker, sa jag. Är man snabb i början så kan man välja tio enkla, men man måste pricka av tio grejor. Allt som vi gör mer än tio har vi rätt att ta betalt av varandra för. Den som inte har gjort tio får betala 50:- för varje punkt han inte utfört. Och på slutet är de tråkigaste grejorna kvar, så de kanske blir ännu dyrare.
Det var mitt förslag vid lunchbordet, och jösses vad det började hände saker.

AC/DC-pojken gjorde plötsligt sysslor han aldrig provat förut. Bytte påslakan i sängen, skurade handfat, dammsög trappan. Och fort gick det. Betala ville han verkligen inte göra. Han svor visserligen, men han jobbade under tiden. Inte ett öre ville han bli av med. När listan var slut fram på eftermiddagen hade han klarat nio punkter. Det var så bra gjort så jag bjöd på den sista. Han behövde inte skura toaletten!

Att ta betalt för servisen här hemma var alltså den mest effektiva metoden vi nånsin provat. Det är bra med metoder som fungerar. Jättebra för pojken att få vara med om att han också funkar i sammanhanget. Det här var för bra för att bara släppa, tyckte jag. Så vi satte oss och gjorde en prislista. Han får fortfarande inte betalt för att hjälpa till hemma. Tvärt om. Vi tar betalt för det han inte gör! Varje gång hans säng är obäddad kostar det honom tio kronor. Varje gång nån annan tömmer diskmaskinen kostar det honom 20 kronor. Den som tar hand om hans tvätt och plockar in den i hans garderober har rätt att ta 50 kronor för besväret. Den som städar hans rum tar 100 kronor.

Och det funkar. Det har redan fungerat i två hela veckor. Diskmaskinen är alltid tömd, sängen alltid bäddad och till och med hans skrivbord ser hyfsat städat ut. Jag tycker verkligen inte att det ska vara pengar inblandade i hushållsarbetet, men det funkar. Så länge det har effekt tänker jag faktiskt fortsätta. Man ska vara öppen för förändring här i livet. Det kan ju inte bara gälla AC/DC-pojken, det måste ju gälla mig också. Och eftersom han gör allting själv är det ju fortfarande i princip gratis.

Monica @ mockenicka.blogspot.com
Gud vad smart!
Maria
Alla sätt är bra, utom dom dåliga.
Min utan NPF håller stenkoll på sina pengar, för kassabok på allt, och då menar jag allt (tycker ibland synd om hennes kille om han glömmer att föra in något)
Min ADHD har svårt att få pengarna att räcka till, och svårt att stoppa impulsköp.
Min AS håller hårt i pengarna och har en förmåga att förhandla fram bra villkor.
Har också haft samma förhållningssätt som du men med tiden har en del förändringar skett. Man får lov att anpassa sig efter dom metoder som passar.
Kram Maria

93. Resplaner

Publicerad: 2007-10-21
- Nej, vi har inte råd. Vi har absolut inte råd.
Jag är arbetslös sedan i somras och pojkens pappa är arbetslös sedan ett år tillbaka. Här finns det inga pengar över.

- Finns det nåt positivt med arbetslöshet? Det negativa kan man ju skriva långa listor om, men finns det nåt som skulle kunna vara bra?
- Nä.
- Ja, det skulle väl vara att man kan åka bort om man vill.
- Då kan man ju inte ens stämpla.
- Men man behöver inte försöka ta ledigt och riskera att inte få det.
- Man sätter ingen annan i klistret för att man tar ledigt heller. Så man skulle ju kunna göra en resa…
- Fast vi har ju inte råd med nån resa, vi är ju arbetslösa.

Så satt vi och snackade här vid köksbordet, en kväll för några veckor sedan. Halvdeppiga, trötta, med alla tappade sugar skramlande kring fötterna. Efteråt kollade vi runt på resesidorna båda två. Bara för att se vad som fanns.

Vi åkte till Thailand en vinter förut, när det ramlade in en massa pengar som vi inte hade räknat med. Vi köpte en flygresa och sen reste vi runt på egen hand utan förbestämda planer. Och vi var på alla ställen som den stora vågen tog året därpå. Det var en jätteskön resa förståss, men den hade fler effekter än vi väntat. AC/DC-pojken växte nämligen något oerhört. Flera meter självkänsla blev det.

När man reser syns det nämligen inte att man är annorlunda. I Thailand är hela familjen annorlunda. Till och med föräldrarna är osäkra och gör fel. Som AC/DC-pojke är man helt enkelt normal. Ingen ser annorlundaskapet.

Han träffade Thailändska barn som han lekte med i flera dagar. De tyckte att han var rolig och spännande inte konstig och jobbig och fel. Han träffade ryggsäcksturister från hela världen. De tyckte inte att han var ouppfostrad och otrevlig som vuxna brukar tycka. De tyckte att han var en kul liten kille som snackade bra engelska och vågade diskutera film och musik på ett väldigt underhållande och intressant sätt, fast han bara var sjuåring.

Och när vi kom hem mådde han bra länge. Hade något att prata om i skolan. Han fick göra en liten bok om Thailand när vi var där. Med bilder, foton, kolapapper och dagboksanteckningar. Den plastlaminerade jag och så tog han med den och visade den i skolan. Stolt som en tupp.

Ja, den resan var så lyckad så vi åkte till Thailand en gång till sen. Sparade för att kunna ha råd att ge honom mer bränsle att växa på. Och det blev nästan ändå mer lyckat nästa resa.

Vi åkte ut på värsta turistturen för att snorkla på korallreven en dag. På en båt full av tyskar och japaner.
- Vad har vi gett oss in på? tänkte vi när vi gick ombord och såg alla människor med dyra solglasögon och fina kameror.
- Hur ska det här gå?
Det första som hände var att våran pojke försvann. Sen hittade vi honom med kaptenen. Han fick styra båten! Lite senare satt han i köket och rensade bläckfisk till lunchen. Kladdig och lycklig. Han hade lärt sig nåt som inte vi kunde. Och sen, när vi kom fram till revet vi skulle snorkla på, då tog kaptenen honom åt sidan. Simmade till egna ställen, långt bort från klumpen av turister som jag plaskade omkring i. Pojkens pappa hängde på, och de fick en alldeles privat snorkeltur. Pojken fick dyka utan cyklop och ta på korallerna, klappa fiskar, göra saker som inte vi andra kom i närheten av. Han fick helt enkelt den en-till-en-undervisning som han behövde.

Inte tror jag att den där kaptenen såg att det var ett barn med neuropsykiatriska funktionshinder som behöver särskild pedagogik för att få en optimal upplevelse. Jag tror att han tyckte det var en glad och gullig kille som var lätt att få kontakt med och som vågade vara med och leka. Och det var det som gjorde vårt dykäventyr till en riktig fullträff. Men, så där var det hela tiden.

Nu har vi köpt en resa till! Fast vi egentligen inte har råd. Vi får väl sälja bilen eller nåt. Vi köpte biljetter till Bangkok. Och de billigaste biljetterna vi kunde hitta gällde för fem veckor! Vi ska åka bort i fem veckor. Fattar ni vad härligt. Nu är pojken tonåring, så nu vågar vi ännu mer äventyr. Vi ska ta oss till Kambodja, resa på floden, kanske åker vi vidare till Laos eller Vietnam. På fem veckor hinner vi ju både softa på en underbar Thailändsk ö, och resa runt och uppleva spännande saker.

Eftersom jag är fröken har jag skrivit ihop en liten undervisningsplan. Hur mina barn ska förkovra sig under resan. De ska få skriva resereportage. Så de måste göra lite research hemma i förväg. Jättebra, för då har de ännu större utbyte av vad de ska få vara med om. När jag presenterade min pedagogiska planering var det inga problem att få ledigt från skolan för både pojken och hans storasyster. Det är ju jullov förståss, men det är tre skolveckor också, som de missar när vi flyter nedför Mekongfloden och upplever Asien.

Jag blir nästan lite avundsjuk på mina barn. För mina föräldrar åkte banne mig inte på äventyrsresa med ryggsäck och öppna planer, med mig. Det hade jag säkert behövt lika mycket som tältsemester i fjällen. Fast jag har aldrig behövt det lika mycket som AC/DC-pojken behöver det.

Han behöver lära för livet. Och det speciella är att när vi reser, då måste inte allting följa någon stelbent rutin. Det behöver inte vara inrutat, förberett och planerat in i minsta detalj. Han klarar att vara hungrig en stund, att han inte vet var han ska sova nästa natt, att han inte vet vart vi ska riktigt, att allting är spontant och konstigt. Allt det som han inte klarar hemma. När det är spännande och ingen av oss har nån koll, då går det jättebra. Vi blir inte ens osams med varandra.

Vi har inte råd, men han ska få må bra i fem veckor. Han ska få känna sig normal och åka på äventyr. Kosta vad det kosta vill. Och jag ska också följa med… det ska bli så härligt!

rosflickan @ tusenrosor.blogg.se
Gud vad underbart det later! Hoppas ni far riktigt kul =)
Moderna @ denmodernafamiljen.blogspot.com
Underbart härligt! Jag tycker ni gör helt rätt och beundrar ert mod och hur ni verkar ta tillvara på livsglädjen ni besitter! Hoppas ni får en fantastisk resa (ser fram emot att läsa om den här sen!
Ung tant @ ungtant.blogspot.com
Det låter fantastiskt! Vilken fin mamma du är som gör de här resorna med dina barn.

94. För stark

Publicerad: 2007-10-24
Jag är lite rädd ibland. Rädd att jag inte ska klara av min unge så länge som han behöver det. Rädd för att inte räcka till. Säkert den mest klassiska känsla en morsa kan ha, men för mig är den ny.

Jag har aldrig haft dåligt samvete för mina barn, att jag inte är tillräckligt bra eller träffar dem för lite eller sånt som mammor brukar säga. Har alltid varit helt trygg i vetskapen att jag gör precis så gott jag kan. Det måste räcka, för bättre kan jag inte bli än mitt bästa. Det har nog för det mesta räckt rätt bra också. Men med AC/DC-pojken är det annorlunda. Han behöver så oändligt mycket mer än jag kan ge. Så gott jag kan, räcker inte på långa vägar.

När han kom hem från äventyrskollot i somras pratade han om sin AC/DC på ett nytt sätt. Han hade tillbringat fem dygn med en bunt ungar som är som han, och det gav honom självinsikter han inte hade innan. På gott och ont, fast mest på gott. Han pratar om sig själv på ett mer verklighetstroget sätt än förut. Verkar ha försonat sig med att han faktiskt har ett handikapp.

Det som gjorde störst intryck på honom när det handlar om kamraterna på kollot var att en av killarna inte får bo hemma längre. Jag vet inte vad som hänt honom, AC/DC-pojken har en mycket diffus förklaring, men det går ut på att varken föräldrarna eller lärarna kan stoppa den pojken längre, så han fick flytta till ett skolinternat. De klarar inte av att ha honom hemma. Han är för stark.

Det var det första AC/DC-pojken berättade om när han kom hem, så jag förstår att tanken slog rot i honom också. Samma tanke som slog rot i mig. Tanken som sedan började växa och få eget liv. Vad händer när, eller om vi inte klarar mer? När han är för stark. Nu vet vi, både pojken, pappan och jag att det finns internat, att det finns pojkar som inte får bo kvar hemma. Det finns en gräns! En gräns som innebär att man måste flytta hemifrån om man trampar över. Och jag vet inte om det är nåt bra eller nåt jätteläskigt.

Jag kan inte mera vara säker på att jag kan stoppa min unge när han går för långt. Han är för stark för mig. Jag kan inte lyfta undan honom längre, eller hålla fast honom. Han är mycket större än jag, både på längden och bredden. Jag har ingen chans att hindra honom fysiskt. Det är väl något som händer alla pojkmammor. Att sönerna blir större och starkare. Så ska det vara. Barnen ska bli stora och lämna mammorna. Det är alldeles normalt, men för mig är det hotfullt. För jag har en pojke som behöver hjälp att bromsa. Han kan inte stoppa sig själv.

Han gör inte som man säger. Det har han ju aldrig gjort. Vad jag än ber om så gör han inte det. Men han tänker fortfarande att han ska göra allt jag ber. Han har ännu aldrig bestämt att han ska skita i vad jag vill, även om det väldigt ofta känns så för mig. Det är jättesvårt att leva med honom och lotsa honom framåt när han vill lyda men inte gör det. Vad ska jag egentligen ta mig till om han inte vill lyda längre? När han bestämmer sig för att slå sig fri? Hur svårt ska inte det vara?

Jag har haft små problem med att mina barn frigör sig från mig. Det är en sorg när de inte behöver en längre. Det är smärtsamt att inse att man inte längre vet vad de tänker på, att man inte är centralfigur i deras liv. Samtidigt som det är sagolikt vackert att se dem segla iväg på egen hand och klara av det. Det är en bitterljuv upplevelse när barnen överger en. Men hur går det till med AC/DC-barn? Finns det över huvud taget någon möjlighet att de ska kunna klara av sina liv utan att mammorna övervakar alltsammans?

Det är klart att det gör. Det finns till och med skolinternat dit man kan skicka dem när man misslyckas med att skydda dem från sig själva! Men jag hoppas att vi aldrig kommer att behöva lära oss vad ett sådant skolinternat innebär. Jag hoppas att AC/DC-pojken ska fortsätta vilja lyda oss. Fast han är så stark att jag inte längre har makt att tvinga honom till någonting. Jag hoppas att jag ska kunna bromsa hans impulser bara för att han vill att jag ska bli nöjd och tycka om honom. För att han vill att vi ska tycka att han tar bra beslut.

Men jag är rädd. För att inte räcka till. Skräckslagen för att inte kunna erbjuda det han behöver. Tänk om vi blir tvingade att överge honom. Att lämna över ansvaret till en institution. Inte för att han flyttar hemifrån och pluggar, inte för att han flyttar hemifrån och pussar på nån tjej. Inte för att det är dags för honom att flytta, utan för att vi inte klarar av att vara de föräldrar han behöver! För att han helt enkelt är för stark.

Jag gör fortfarande precis så gott jag kan. Alltid! Men jag är rädd ändå. Livrädd.

95. Morgonhumör

Publicerad: 2007-10-29
Det är jag som har dåligt morgonhumör. Jag har alltid haft det. Jag hatar morgnar. Fattar inte varför familjen inte bara kan lämna mig ifred.

De sitter i köket när jag kommer ned. Nyponrosiga och pigga. Tycker att jag ska svara på deras hurtiga ”god morgon” och dessutom se glad ut. Jag fattar det inte. Jag har ju alltid varit morgonsur. Det är så med mig. Varför kan de inte bara låta mig vara tills jag har druckit mitt te och vaknat till liv? Måste de absolut få mig att konversera får de banne mig klara av att jag fräser. De behöver bara vänta en halvtimme så är jag mig själv. Så har jag alltid resonerat. Förut i alla fall.

Visst har mina döttrar försökt få vara med på mitt lag. I perioder har de försökt sig på små barnsliga fräsanden, men de har aldrig kommit upp i min nivå. Så de har gett upp såsmåningom. Eller i alla fall hållit tyst. Så länge de har bott hemma. Men nu har jag riktig konkurrens. Om jag är morgonsur så är AC/DC-pojken morgongalen. Han slår mig med hästlängder. Morgonvansinne, morgonraseri, morgonstorm, varje dag.

Kvart i sju tänder jag hans lampa och klappar honom försiktigt på fötterna.
- För i helvete. Jag var faktiskt vaken, skriker han yrvaket. Ska du komma här och slita i mitt täcke precis när jag tänkte gå upp!! Du sabbar hela min dag. Nu tänker jag inte gå upp, för du har förstört allting.
Sen sliter han upp täcket till hakan och vänder sig mot väggen.
- Ja, säger jag, nu är det i alla fall morgon. Om 45 minuter kommer taxin. Du bestämmer själv hur stressigt du vill ha det.
- Jag ger väl fan i eran djävla fitt-taxi, ryter AC/DC-pojken.
Han tycker nog att jag bara borde låta honom vara ifred, men det går ju inte. Då skulle han aldrig komma till skolan. Jag väcker honom så skonsamt jag bara kan, men det hjälper inte mot hans mycket allvarliga variant av dåligt morgonhumör.

Klockan sju gläntar jag på hans dörr igen.
- Nu har det gått en kvart, säger jag så vänligt jag kan. Om du inte kommer igång nu så kanske du inte hinner äta frukost.
Då kastar han det han har närmast till hands i huvudet på mig. En kudde eller en skolväska eller en skolbok, det kvittar vad det är, bara det går att kasta. Sen sliter han igen dörren med en radda svordomar som jag inte har nån lust att skriva ned här. Och jag gläder mig åt att han i alla fall har klivit upp ur sängen.

Kvart över sju kommer han ned i köket. Sliter upp kylskåpet.
- Vem i helvete, har tagit min juice? skriker han. Ni ska ge fan i min juice allihopa!
- Har du egen juice, plötsligt? säger hans syster syrligt. Och får ett ilsket morrande till svar.
- Så den juicen jag dricker är allas och den som du dricker är bara din, fortsätter hon med en röst som dryper av sarkasm.
- Nej, skriker AC/DC-pojken, jag skiter i det här. Nu har ni förstört min dag. Jag tänker inte gå till skolan om det ska vara så här!!!
Och så rusar han upp för trappan, stampande så hårt att det måste höras bort till busshållplatsen. Vi tittar på varandra och suckar.
- Måste du provocera honom? säger jag till systern. Du vet ju att det inte är någon idé att prata med honom på morgonen.
Hon vänder sig mot mig och himlar med ögonen. Jag ser vad hon tänker. Tur att hon inte uttalar det!

Fem minuter senare har kaffedoften lockat ner honom i köket igen. Pappan har lånat en riktig espressomaskin av grannarna och latten är färdig fem i halv åtta. Då sitter pojken som ett ångande åskmoln vid köksbordet. Ingen törs tilltala honom. Han slevar i sig filen, trycker in mackan i ansiktet med en osannolik hastighet allt medan han läser serierna i DN. Sen reser han sig så att stolen far i golvet.
- Tallriken hittar inte till diskmaskinen av sig själv, säger jag vänligt.
Om blickar kunde döda skulle jag då omedelbart ha avlidit. Han säger inte ett ord, bara stirrar. Sen stövlar han iväg och borstar tänderna.

Fem minuter senare kliver han visslande in i taxin. Oftast på ett strålande humör. Då har jag lirkat och strukit medhårs i en timme, för det mesta utan att tappa fattningen. Jag har talat med min mildaste stämma, lockat och berömt, med bara svordomar som respons. Fast det egentligen är jag som är den som är morgonsur. Det är jag som ska unna mig lyxen att fräsa vid frukostbordet. Han har tagit min plats!

Emma
Men varför fortsätter du inte som i det inlägget för en månad sedan och låter honom ta eget ansvar? Om du låter honom vara ifred utan att säga något och utan att plocka undan efter honom kommer han ju att inse att det inte funkar att hålla på sådär.
Mammann
Det var jätteskönt den där morgonen när han skötte sig själv, men det byggde på att ingen annan skulle gå upp då. Just den morgonen var bara han och jag hemma, och jag hade sovmorgon. Han var helt ensam vaken och hade ingen att sura på. Men det vanligaste, i alla fall hemma hos oss, är att alla ska upp och iväg, ungefär samtidigt. Då är det omöjligt för oss att lämna honom ifred.
Jeanette
Min son är bara tio, å har autism, men jag håller med om att mornarna (hur stavas det?) är ett litet helvete...A behöver en å en halv timme för att hinna med allt. Å han har hela den tiden uppbokad med sina sysslor, bla se på film, äta å "skriva bok". Så det gäller att precis allt flyter, annars blir han så frustrerad så att det inte funkar med skolbussen. Då måste jag köra honom till skolan, tre mil enkel väg.
När han väl har åkt med bussen, om allt funkar, så känner jag mej som efter en halv arbetsdag! Även om allt går bra, så har man varit på helspänn hela tiden!
Mammann
Ja, Jeanette, det var en ganska bra morgon jag just beskrev. Inser att det finns de som har mycket värre morgnar. AC/DC-pojken kommer i regel iväg, och på ett ganska bra humör. Det är det där med att man inte kan unna sig lyxen att vara på dåligt humör själv. Tänk om jag hade vetat det när jag hade utrymme att vara sur på morgnarna, att det är en förmån att kunna vara morgonsur.
Perlen
Min kille är sju år och har Autistiskt syndrom.
Jag har förstått att tålamod för oss npf-föräldrar innebär en helt annan dimension än för "normala".
Att det är energislukande är en underdrift. Att en liten kille kan suga musten ur en fullständigt på en timme är ofattbart. Jag måste bara säga att jag förstår precis hur trött du blir.

96. Det var inte jag

Publicerad: 2007-11-02
- Torka upp efter dig är du snäll, säger jag vänligt.
- Det där har inte jag gjort, fräser min son.
- Men jag såg ju att du spillde.
- Det var för i helvete inte jag.
- Jag såg att du spillde, torka upp det från golvet.
- En droppe kanske, men det var redan blött. Morfar har nog hällt ut kaffe här.
- Varför lägger du sån energi på skitsaker? Du hör att jag såg att det var du som spillde på golvet. Vore det inte enklare att bara torka upp? Du kan ljuga dig blå, men du måste ju fatta att jag inte tror på dig!

Så här har vi det nu, hela tiden. AC/DC-pojken har gått från passionerad sanningssägare till notorisk lögnare på några veckor. Han ljuger om precis allt, och vi blir tokiga. Kanske är det ett av de där beteendena som man ska ignorera. Som försvinner av sig självt om det inte får någon uppmärksamhet. Men vi kan liksom inte låta bli, ingen av oss kan låta bli. Så nu fylls vår vardag av ett evigt, toktråkigt tjaffs.

- De flesta spyr första gången de äter sniglar, kan AC/DC-pojken påstå.
- Ja, inte spydde då jag, svarar jag.
- Nej, men kanske alla andra.
- Jag har aldrig hört talas om nån som har spytt av sniglar, framhärdar jag.
- Robbans morfar spydde när han provade sniglar, står AC/DC-pojken på sig.
- Hur blev Robbans morfar de flesta? undrar jag.
- Du ska inte lyssna så mycket på Robban, inflikar pojkens pappa, han är nog inte riktigt att lita på.
- Vad smakar det då? försöker AC/DC-pojken avleda.
- Lite som kyckling, svarar jag.
- Fan, allting smakar tydligen kyckling i din käft. Sniglar är äckligt, de smakar fan inte kyckling, ryter AC/DC-pojken. Man spyr när man äter dem!
Så där kan det låta när vi tjafsar.

AC/DC-pojken skyller ifrån sig, hittar på saker, och framhärdar in i döden. Det måste verkligen vara jobbigt, även för honom. Han kan påstå nästan vad som helst, för att inleda en konversation, men han blir alltid korrigerad av någon i familjen, för han har alltid fel. Och korrigerad tål han inte att bli, så då måste han stå på sig. Då vet han minsann precis vad han säger, trots att alla vi andra kan bevisa att han har fel. Det trevliga samtalet blir liksom aldrig av längre.

- Men var är mandelskorporna jag köpte i går, utbrister jag lite halvirriterat.
- Åh, fanns det skorpor säger AC/DC-pojkens syster. Vad gott, det visste inte jag.
- Jag har inte sett några skorpor, säger pappan.
Alla vänder sig till AC/DC-pojken. Det är liksom bara han kvar. Och han blånekar.
- Jag har fan inte tagit några skorpor, vrålar han och rusar upp på sitt rum.
Då vet vi att det är han som ätit upp skorporna,

- Ljug inte hela tiden, säger vi åt honom.
- Om du ljuger så här mycket så kommer vi ju inte att tro på dig när du talar sanning heller, försöker vi förklara.
- Man måste stå för det man gör, uppfostrar vi honom.
- Det är idiotiskt att ljuga för att vi inte ska bli arga. Vi blir mer förbannade för att du ljuger än om du skulle bara erkänna och be om ursäkt.
- Jag ljuger fan i mig aldrig, svarar AC/DC-pojken

Sen kan han komma på kvällen och krypa intill som han gjorde när han var liten.
- Mamma jag tror att jag ljuger så mycket för att jag egentligen är deprimerad, säger han då.
Han är ju inte deprimerad. Inte mer än våran brevlåda på gården är deprimerad. Men han reflekterar i alla fall. Det är en god början till förändring.

Mia @ avigsidan.wordpress.com
Skrattar högt här! Det vore en alldeles exceptionell förklaring på ljugandet, om det berodde depression! (kanske värt att forska i?) Ungar är härliga...ibland. Särskilt när de kommer med de mest fantastiska förklaringar till sina beteenden. Han växer ur det så småningom, ljugandet alltså. Må gott allihop!
Toni
Att vara deprimerad betyder så olika saker beroende på vem som säger det, ta honom på allvar.

97. Hur har han det?

Publicerad: 2007-11-07
Jag jobbar på samma skola som mina barn gick i på lågstadiet. De bytte skola sen, så de behöver inte ha morsan i korridorerna. Men jag träffar ju hela tiden deras gamla lärare. Alla de vuxna som inte var särskilt bra för AC/DC-pojkens situation på lågstadiet är nämligen kvar.

Några av dem bortser jag bara från. Andra har jag svårt att se i ögonen än i dag. Fast så lång tid har gått är jag faktiskt fortfarande förbannad på hans fröken till exempel. Att döma av hur mycket hon undviker mig, så känner hon det. Rektorn var också klantig, då för sju år sedan, men hon fattar inte bättre. Henne orkar jag inte vara ilsken på. Fritidspersonalen däremot… Ja, det finns både dem jag förlåter och dem jag inte ens vill prata med.

En av mina närmaste grannar kom inspringande till mig en kväll för fyra år sedan, alldeles andfådd. Satte sig i köket och hade något att berätta. Hon hade hämtat sin dotter, som gick i samma klass som AC/DC-pojken, på fritids tidigare på dagen. Då hade AC/DC-pojken stått uppsträckt mot gympasalens yttervägg medan alla de andra killarna kastade sten och hårda snöbollar på honom. Eftersom ingen vuxen fanns i närheten hade hon klivit fram och undrat vad i hela friden de höll på med.
- Vi leker Jack Ass, hade pojkarna svarat.
- Man ska kasta så hårt man kan på honom och han bara skrattar.
- Det är han som vill vara Jack Ass, sa de när hon inte trodde på att de lekte.
- Det är nästan alltid han som är Jack Ass, bekände någon.
Min granne tog pojken med sig och stövlade iväg fritidspersonalen och redogjorde för vad som hänt. Men fick ingen respons. De skrattade mest åt situationen.
- Den där pojken är ju lite vild av sig, skämtade de bort det hela.
Vilket inte direkt gjorde min granne mindre upprörd.

Sådana rapporter vill man inte ha från skolan. Jag blev ändå mera upprörd än min granne, förståss, när hon berättade episoden för mig. Och nästa dag, när jag hämtade på fritids så sökte jag naturligtvis upp fritidsfröknarna för att höra hur de såg på saken. Är det verkligen ok att alla pojkarna i trean leker Jack Ass på skolgården? Att det är samma pojke som ska visa att han tål smärta och andra djävligheter, varje dag? Precis den pojken som aldrig får vara med på några andra lekar. Som inte har någon annan chans i barngruppen.
- Jag vet inte, jag har aldrig sett det där programmet, sa den ena fritidsfröken. Som om det handlade om själva tv-programmet.
- Vad är Jack Ass för något? undrade den andra fritidspedagogen.
- Något som definitivt inte hör hemma på en skolgård! sa jag.
Då log de lite osäkert och sa att det nog inte var så farligt som den där andra mamman hade tyckt att det såg ut. Men de skulle prata med barnen på kompissamtalen och höra om det var någon som tyckte att det var en otäck lek. Precis som om AC/DC-pojken skulle erkänna att han tyckte det var läskigt. Det var ju hans enda möjlighet att få leka med sina klasskamrater. Och det måste ju fritidspersonalen ha vetat, att han var beredd att göra i princip vad som helst, för att få vara med.

Den här episoden har säkert fallit i glömska hos fritidspersonalen, men jag har svårt att glömma. Borde väl släppa taget och gå vidare egentligen. Det är bara destruktivt att gå och spara på gamla oförrätter. Men det är så svårt att glömma när nån har varit oförsiktig med mina barn. Jag tänker på vad som hände, varje gång jag går förbi gympasalen. Och jag är arg på de där fritidspedagogerna fortfarande. Försöker att inte visa det, men jag vet inte hur bra jag egentligen är på att hålla färgen. Jag jobbar ju tillsammans med dem. De frågar hur det går för AC/DC-pojkens storasyster numera. Men de frågar aldrig efter hur det går för AC/DC-pojken. Alla pratar om sina barn i personalrummet utom jag. Fast alla känner honom. Och det är kanske lika så bra, för jag måste verkligen anstränga mig för att inte visa vad jag känner. Så förra veckan var jag inte beredd. Inte alls. Det var därför jag började gråta.

Jag vickade i en av treorna och hade rastvakt. Då kom det fram en tjej som jag faktiskt hade glömt. Den där jättesöta fritidspedagogen på AC/DC-pojkens avdelning som alltid var så glad och omtänksam. Hon som blev med barn och försvann. Sen fick hon ett barn till, så det är länge sedan hon jobbade nu. Men i år har hon kommit tillbaka. Och så fort hon såg mig på skolgården skyndade hon sig fram.
- Jag såg dig i går, sa hon, och då tänkte jag att jag skulle fråga dig hur han har det?
Jag fattade faktiskt inte ens vem hon menade. Stod bara där och gapade, så hon fortsatte.
- Du vet, det finns en del ungar som stannar kvar i en. Som man tycker så mycket om så att man aldrig glömmer dem. Så att man aldrig slutar tänka på dem.
Jo, det vet jag. Jag har en klase som var och en har ett eget rum i mitt hjärta. Barn som har berört mig. Barn som aldrig kommer sluta vara viktiga för mig.
- Han är så härlig, din lille kille. Så kreativ och fantasifull. Det var alltid så kul att snacka med honom, för han hade så klurigt sätt att tänka. Hur är det med honom? Har han det bättre nu? Får han en chans att vara glad ibland i skolan?
Jag klarade fortfarande inte av att svara. Tårarna bara rann. Forsade. Kunde inte hindra dem. Ingen i den där skolan har nånsin frågat efter min unge sedan han slutade där. Och här kommer hon med så mycket värme i rösten! Jag blev alldeles rörd, chockad, jätteglad, superledsen. Känslorna tog fullständigt makten över min talförmåga.
- Tack! fick jag fram till slut. Du anar inte vad de orden betyder mycket för mig!
- Du kan väl hälsa från mig? fortsatte hon med ett stort leende. Om han kommer ihåg mig.

När jag kom hem till AC/DC-pojken frågade jag om han mindes henne, och det gjorde han. Direkt.
- Hon hälsade så mycket till dig, sa jag. Undrade hur du har det och så. För hon kom ihåg dig som en liten kille hon tyckte mycket om.
AC/DC-pojken log ett inåtvänt leende.
- Hälsa tillbaka, sa han

s
jag kanske är överkänslig, men jag började nästan lipa bara genom att läsa detta. det sorgliga är att säkert många går runt och minns andra och undrar hur de har det osv, men kanske inte vågar fråga.
Jeanette
Samma här...Tårarna började rinna....
Kram på er.
Mia @ avigsidan.wordpress.com
Tårarna rinner och jag nickar igenkännande. Råkade ut för en liknande episod efter att sonen slutat på förskolan. Två år efteråt stöter vi på sonens fd assistent och hon undrade hur han hade det. Jag brast ut i regelrätt syndaflod för det var ju i skolan som vårt och sonens helvete började.
Så skönt att få bekräftelse från någon som sett och bryr sig! Förstår din reaktion så väl.
Linda @ underbarabarnen.blogg.se
Tårarna lurar i ögonvrån och leendet är minst lika igenkännande. Utan dessa få men fantasiska människor som finns och har funnits runt hjärteprinsen hade jag aldrig orkat.
Men visst gråter man. Ofta. Ibland får man faktiskt gråta av ren glädje också och det är skönt. Att det finns dom som ser våra barn. Och verkligen ser dom.

98. Vi har trevligt på bup

Publicerad: 2007-11-11
- Det är synd om bup!
Det var en vän till mig som sa det för en tid sedan. En kvinna vars omdöme och åsikter jag litar mycket till. Hon sa det med stort eftertryck dessutom.

Människor går en lång och ganska påfrestande utbildning för att bli psykologer. Sen lägger de ned tid och kraft på att vidareutbilda sig till terapeuter. Eller på att specialisera sig på barn. Anledningen är för det mesta att de är genuint intresserade av människor. Att de fascineras av utveckling och sociala samman-hang. Att de vill hjälpa. Och så, när de är färdiga med sin utbildning och ska börja jobba, då får de bara hålla på med utredningar. Göra psykologiska tester för att värdera barnens skolproblem, istället för att hjälpa dem må bättre.

Om man ska generalisera lite så är det förmodligen så att det finns trender även vad det gäller psykiatri och psykologi. När jag var ung var det intressant med olika terapier. Gestaltterapi, eller primalterapi där man skulle återuppleva sin egen födsel och annat märkligt. Man skulle hitta sig själv, det var nästan viktigare än relationer till andra människor. Alla ansågs behöva terapi. Initierade debattörer var mycket kritiska mot psykofarmaka. Och det var samhällets fel att folk mådde dåligt. Snurriga barn var en klassfråga.

Tjugo år senare går alla intressanta människor i analys. Plötsligt är det inte samhället utan mammorna som är roten till det onda. Det finns inte något sådant som en lycklig barndom. Påstår man att man har haft en sån, då förtränger man sina problem. Snurriga barn kommer från problemfamiljer och är inte samhällets misslyckande.

Numera springer folk in i väggar och tar ”time out” eller friår. Nu är det verkligen inte skamligt med psykpiller längre. Folk äter dem som om det var vanliga huvudvärkstabletter. Men det allra senaste är bokstäver. Nu ska varenda unge ha diagnos. Och även vuxna människor börjar leta efter orsakerna till sina problem i bokstavslandet. Äntligen får mammorna vila lite. Snurriga barn har ju bara lite bokstäver.

Ja, jag säger ju att jag generaliserar. Jag tror, som jag har sagt flera gånger förut, att vi har bokstäver allesammans. Ingen är perfekt. Alla har nån liten svårighet. Allergi, närsynthet, nedsatt hörsel eller social oförmåga. Taskig impulskontroll, migrän, dålig ekonomi, övervikt eller nedsatt koncentrationsförmåga. Tack och lov har inte alla hela bokstavsbuketter, utan bara någon enstaka bokstav här och där. Och det är väl bra att vi erkänner våra små svagheter. Jobbar med dem, kanske till och med vänder dem till styrkor. Men jag tror också att de flesta av oss kan lära oss att acceptera och leva med våra svårigheter själva. Om alla som har det jobbigt ska ha varsin bokstavskombination då blir bup helt dränkta i diagnosuppdrag. Det kan ju inte vara kul för dem.

Barn och föräldrar som har det jättejobbigt. Som slåss med sin vardag för att ingenting fungerar. De behöver sina diagnoser för att skolan ska släppa till resurser, för att barnen ska få den hjälp de har rätt till. Oavsett om man behöver annan skolform, eller extra hjälp i vanlig skola så måste man ha diagnosen för att hjulen ska börja rulla. Tyvärr räcker det inte med att föräldrar och lärare är överens om att det behövs hjälp. Samhället vill ha psykiatrins intyg på att barnet har behov av resurser. Och då får folk ställa sig med sina snurrpellar i den långa kön till bup.

Jag vet människor som stått i kö ett år. Bara för att få börja undersökningen. Sen tar det minst ett halvår innan diagnosen är klar och kanske ytterligare ett halvår innan hjälp har kommit till stånd. Så de får jobba undan på bup. Som kassörskor på ICA på fredagseftermiddagen. När kön till kassan bara växer och växer och aldrig verkar ta slut. Det var ju inte så de hade tänkt sig sin framtid som bupmänniskor.

Med tanke på de långa köerna är det ju lite märkligt att vi nu träffar två personer när vi går till bup. Eller tre! AC/DC-pojken träffar psykologen och vi träffar psykiatrikern och socionomen. De borde inte ha råd att ge så mycket resurser till en och samma familj. Men det verkar som om de har så roligt! De tycker det är kul att jobba med oss, det kan jag svära på. De kostar på sig att pyssla lite med sånt de utbildade sig för, som omväxling till det eviga diagnosticerandet.

Vi har samma intryck av vår bupsocionom som förut. Hon verkar inte fatta så mycket av vad vi säger. Hon ber oss ofta att berätta om det som vi just talat färdigt om. Och hon missuppfattar saker hela tiden. Men nu kan vi alltså vända oss till den beige psykiatrikern istället. Han hänger på, ställer följdfrågor som inte alltid är relevanta, bara för att han blir nyfiken, och ser ut att trivas som fisken i vattnet. Vi sitter där och har rätt trevliga samtal som handlar om AC/DC-pojken, varannan måndag. Ingen avancerad terapi, men vi samtalar och reflekterar om vår vardag. Det är helt ok, faktiskt. Vi riktar någon liten blick till socionomen, av ren artighet och sen snackar vi med läkaren, som med en kompis.

Vi har bland annat pratat mer om AC/DC-pojkens sömnvanor. Och när läkaren är vår terapeut, så lyssnar han helt plötsligt på sovproblematiken. Tycker det är värt att prova somnapiller. Ifrågasätter inte alls varför vi vill stoppa mediciner i pojken. Så nu provar vi äntligen, inte melatonin, men något som gör att han somnar på kvällen. Mellan tio och halv elva istället för mellan ett och två. Det funkar jättebra.

Så vår bupsituation har verkligen utvecklat sig till det bättre. Fast visst är det märkligt att de kostar på oss att sitta med läkaren och prata, psykiatrikern! När det är så omöjligt att få en tid till honom för dem som verkligen behöver hjälp med sina barn. Jag är överlycklig för att de satsar stort på oss. Det är AC/DC-pojken väl värd. Jag bara undrar när alla barn ska få samma uppbackning av samhället, även de som inte har morsor som kan tala för sig och farsor som vet hur man slåss mot väderkvarnarna.

Gunvor
Roligt att "Ni" äntligen har fått somnapiller. Har morgonhumöret ändrats/Gunvor
Mammann
Nej, han fräser lika mycket som vanligt, men det går fortare att vakna och bli klar. Sen vet vi inte än om skolan har sett något. Vi har inte berättat för dem, tänkte fråga när det har gått ett par veckor.
Mammuten
Ah, stödjande samtal som ger praktiska resultat! Det låter riktigt trevligt.
Eftersom jag är så anti terapi i npf-sammanhang, ville jag bara säga att det inte alls verkar så illa som jag hade befarat.

99. Strategier

Publicerad: 2007-12-03
Det är inte så lätt att veta vad som är vad här i världen. Så jag har sett fram emot utvecklingssamtalet vi skulle ha med AC/DC-pojkens nye lärare i dag. Och så blev det inställt. Vi fick inte komma till skolan, de ville inte träffa oss. Jo, för AC/DC-pojken, hans pappa och storasyster har galna vinterkräksjukan! Fast jag mår ju bra… det blir väl min tur på planet på lördag...

Ja vi åker ju till Asien i 39 dagar, så det finns ingen tid att lägga samtalet lite senare på terminen. Det var i dag eller aldrig. Och vi skulle dessutom komma överens om vad pojken ska åstadkomma i skolarbete under resan. Kompromissen var ett långt telefonsamtal mellan läraren och mig. En usel ersättning för ett utvecklingssamtal, men vad gör man.

Den här hösten har vi provat oss fram hemma. Vi har försökt skapa förutsättningar för AC/DC-pojken att klara av skolan bättre. Vår strategi har varit kemiska tillsatser. Pojken äter eye Q vitaminer. Svindyr fiskleverolja men med en dokumenterat lugnande effekt på snurriga barn. Han äter nån sorts allergimedicin som verkar lugnande så att han kan somna lättare på kvällarna. Och han dricker en stadig latte varje morgon för att det verkar centralstimulerande och ska hjälpa honom att hålla koncentrationen under förmiddagen. Inget av detta har vi berättat för skolan. Så det är ju klart att jag är nyfiken på om de har märkt nån skillnad på honom. Helt opåkallat reflekterat över förändring. För jag vet ju inte hur det ser ut i klassrummet numera. Jag tänkte att om de har sett skillnad då har någon av åtgärderna haft effekt.

AC/DC-pojkens nye lärare har kommit en bra bit på väg verkar det som. Han är ju den nye läraren och har inte känt pojken i ett halvår en gång. Det är ju det mest sorgliga att det aldrig har funnits någon kontinuitet i denne lille snurrpelles liv. För det är ju kontinuitet som han behöver mest. Men nu har läraren i alla fall lärt känna min unge så mycket att han har kunnat utforma en strategi.

Strategin består mest av enskild undervisning, en-till-en undervis-ning. Hela förmiddagarna i egen koncentration. Bara en liten stund på eftermiddagen med de andra AC/DC-pojkarna i klassen. Den strategin har lett till att pojken har en chans att nå sjuans mål i matematik. Hurra!

Sen tycker inte läraren att pojken ska fortsätta med spanskan, för det fungerar inget bra, utan han ska koncentrera sig på engelskan i stället. Han har ju både spanska och engelska i en ”vanlig” klass, så misslyckandena i det ena ämnet tenderar att följa med till det andra ämnet via de andra barnen. Läraren tror att om vi lyfter bort misslyckandena på spanskan så skapar vi bättre möjligheter för pojken att klara engelskan. Det finns nämligen en god chans att han kan nå sjuans mål i engelska. Hurra!

Bra reflektioner tyckte jag i telefonen. Visserligen vill jag gärna att AC/DC-pojken ska läsa spanska, men jag köpte resonemanget. Bara att en pedagog äntligen ser min unge och tänker ut strategier för hur han ska utvecklas är så himla härligt för mig att jag skulle kunna köpa nästan vad som helst.

Men när jag till slut frågade om de såg nån skillnad på min unge, om de uppfattat nån personlig utveckling, då svävade läraren på målet. Han blev osäker på vad jag var ute efter, det hördes. Jag blev tvungen att berätta vilka skillnader jag menar. Kan de se att han somnar halv elva och inte halv två? Kan de se någon ökad koncentration?

Och det kan de. De tycker att han ”håller” längre och längre. Det har varit rörigt från och till under hösten, men i mitten på oktober började det vända.
- Jag hälsar alltid god morgon när jag kommer, berättade läraren. Och han blir alltid jättesur. ’Det är för i helvete ingen god morgon’ brukar han fräsa. Men sedan ungefär sex veckor tillbaka svarar han ’God Morgon’ och ser glad ut.
Och efter det har de koncentrerade lektionspassen blivit längre och längre. Matteboken har tagit slut och det har till och med blivit lite skrivet i svenskaboken.

Ungefär sex veckor. Det var då han började med kaffe och somna-piller, eller hur? AC/DC-pojkens liv tar myrsteg, men det går framåt. Inte vet vi vad som är vad, som sagt, men kombinationen pedagogiska strategier, somnapiller och kaffe verkar ha varit gynnsam för utvecklingen.


en kommentar

Pero http://canadianviagrats.com/ , king jailed for three years Mairena del Aljarafe.
viagra () (Webbadress) - 02 10 17 - 08:27


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump