mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« Text 70-79 om AC/DC-p… | Home | länkar »

Text 80-89 om AC/DC-pojken

27 04 08 - 13:52

80. Jooooobbigt!

Publicerad: 2007-08-16
Sista veckorna här i stugan är nästan outhärdliga. Ingen orkar med AC/DC-pojken. Och han orkar inte med oss. Det blir konflikter om precis allting. Han skriker och gapar, jag gapar och skriker och systrarna skriker, gapar och skäller. Det är inte så trivsamt som det brukar vara.

Man ska inte vara ensam med en AC/DC-unge en hel sommar. Man ska inte ha en AC/DC-tonåring omkring sig på heltid nånsin. Det är faktiskt övermänskligt. Jag känner mig som en slav med öppen plånbok. Det är min uppgift att passa upp och betala. Jag är så vansinnigt trött på det. Trött, arg och ledsen. Det är väl mitt sommarlov också!

Det spelar ingen roll vad jag ber honom om, han svarar alltid oförskämt. Han gör ingenting på eget initiativ och klagar oupphörligen. Ligger i kalsingarna i soffan och kollar på sommarlovsprogram på tv. När det är slut slår han över till nån musikkanal och ligger kvar. Vi föreslår att han ska äta frukost, men han fortsätter ligga kvar. När alla i familjen ätit frukost för två timmar sedan och står och väntar på honom för att ta båten ut och bada eller så, då börjar han lojt närma sig kylskåpet. Sen skär han det nya brödet på mitten för att kunna ta den största mackan själv.

Han äter låååångsamt, medan vi andra fem står och väntar. Sen reser han sig och lämnar bordet utan att ta bort sin tallrik. Suck!

Nu skriver jag småaktigt och dumt. Så där är väl alla ungar. Det är väl inget jättemärkvärdigt med att morsor passar upp på sina söner. Eller? Jag känner bara att jag vill inte.

Så här passade jag på honom när han var fyra år. Då var det ok. En fyraåring måste man hålla koll på, hjälpa och stötta. För en fyraåring kan inte sköta sig själv. Men AC/DC-pojken är stor och lat. Han kan sköta sig själv, men han har ingen lust. Han behöver hjälp och stöd precis som en fyraåring, men jag orkar inte. Vill inte mer. Jag är slut. Allt jag hade att ge i sommar är förbrukat.

Är vi hemma tjatar han att han vill ut på sjön. Det är så vansinnigt tråkigt hemma. Då åker vi ut på sjön. Men inte blir han nöjd. Han tjatar omedelbart om att vi ska åka hem. Det är så vansinnigt tråkigt på skäret vi har åkt till. Så vi åker hem. Han har så vansinnigt tråkigt hemma, för han har inget att göra.
- Klipp gräset, säger jag. Det kom vi ju överens om att du skulle göra. Det är bra träning samtidigt som det behövs göras.
Men han kan naturligtvis inte klippa gräs. Det finns nässlor och det är mygg när man rör sig i trädgårdens utkanter. Det tänker han inte utsätta sig för.
- Läs en bok, blir mitt nästa förslag. Du har fått fem nya böcker och du har inte gjort någon sommarskola på tre veckor. Läs en timme.
Men han kan naturligtvis inte tänka sig att läsa. Inte fem minuter en gång.

Han har ingenting att göra. Han är rastlös. Han ligger platt på rygg i soffan, i en solstol, på sängen. Överallt ligger han. Lyssnar på sin eviga hiphop i hörlurarna och gör ingenting. Klär inte på sig, bäddar inte, dukar inte av efter sig, tömmer inte diskmaskinen som han ska, följer inte med och cyklar, hjälper inte till med någonting. När jag kommer med ett lass rena och vikta kläder till honom lägger han tillbaka dem i tvättkorgen bland de smutsiga kläderna, för han orkar inte sortera in dem i sin garderob.

Försöker komma underfund med vad det är som är sååå himla jobbigt med allt det här. Vad har jag för förväntningar på honom egentligen? Varför har jag så himla lite tålamod kvar? Hur kommer det sig att jag plötsligt inte orkar med honom alls? Vad är det för fel på mig? Jag vill ju bara slippa ungen.

Jag vet vem han är, men jag har bestämt att jag aldrig ska behandla honom som en handikappad. Han ska ha samma bemötande som sina systrar så långt det går. För att hans utanförskap inte ska förstärkas. Jag räknar med hans systrar och jag räknar med honom. För att det förstärker självförtroendet att vara någon som folk räknar med.

Snygg tanke va? Men den kanske inte passar i verkligheten. När jag betraktar honom som jag betraktar hans systrar blir jag ju hela tiden besviken. Jag säger åt dem att packa för att vi ska åka och bada. Då gör de det. Systrarna packar allt de behöver och kokar dessutom en kaffetermos och hämtar tidningen. Pojken säger att han ska packa och sen tittar han på tv istället. Och så blir jag irriterad när vi kommer ut på sjön och han inte har med sig någonting.

Man ber varandra om saker hela tiden i familjen. Ta ut soporna, hämta tidningen, bädda sängen, duka av, torka bordet, vattna blommorna, dammsuga, diska. Ja, ni vet. Alla hjälps åt. Men AC/DC-pojken gör ingenting. Jag längtar efter att han ska svara ”Javisst” en enda gång i mitt liv och resa sig med tjänstvillighet. Åtminstone när jag ber honom ta ansvar för sig själv och sina egna grejor.

Nästa morgon sitter han påklädd i soffan när jag kommer upp. Han har ätit frukost och kokat ägg till hela familjen. Han har hämtat tidningen och bäddat sängen redan innan morgonprogrammen. Full av förväntan sitter han där och suktar efter beröm och bekräftelse. Vilket han får. Fem minuter senare ber jag honom ta upp den där pennan som ligger under soffbordet. Och det kan han absolut inte tänka sig.

Det är så det är. Han kan göra jättemycket fint om han får tänka ut det själv. Men man får aldrig be honom om något, det är omöjligt. Och jag, jag känner det som om han skiter i mig. Tar det liksom personligt. Som om han lever ett alfabetsliv för att vara taskig mot mig.

Nästa vecka börjar skolan. Äntligen.

Linda @ underbarabarnen.blogg.se
Någon gång för länge sedan så sa en kompis till mig att man får känna för att kasta ut ungen genom fönstret utan att öppna det, men att det verkligen inte är okej att göra det. Du älskar ju inte AC/DC-pojken mindre för att du ventilerar känslorna eller hur? Hur ska man annars orka?
Monica @ www.mockenicka.blogspot.com
*Nickar igenkännande och ler trött*!
Många många kramar/Monica
Fredetta
Känner igen en hel del av det du skriver - och man måste få ventilera de "förbjudna" känslorna ibland - att man är trött på sitt barn, för det blir man! Men sen hämtar man kraft i det som är positivt och så orkar man lite till. Andas djupt...som en vän brukar säga ibland.  Styrkekramar!

81. Det börjar igen

Publicerad: 2007-08-24
Så nu har vardagen börjat igen. Man måste komma i säng på kvällen. Man måste gå upp jättetidigt för det tar timmar att få upp AC/DC-pojken på morgonen. Och det är så praktiskt om han har hunnit äta nåt innan taxin kommer.

I måndags kom taxin vid nio, och sen kom den tillbaka med pojken halv tolv. Ingen lång skoldag precis. Jag blev lite förvånad faktiskt, han börjar ju i alla fall i sjuan. Men det ska tydligen vara en väldigt försiktig start i år. Jag kör ju alltid en försiktig upptakt, eftersom jag vet hur det kan bli. Så jag har ett par veckors inskolningsmöjligheter på honom varje höst. Så att jag är hemma när han kommer och har möjlighet att följa med och så.

Jag överöste honom med frågor, förståss. Hur var den nya läraren, och hade det kommit fler klasskamrater, och vad hade de andra killarna gjort i sommar, och sånt. Han hade inga svar.
Som vanligt blev han jätteirriterad över alla mina frågor. Jag tror att han känner sig liksom anklagad på nåt vis när jag har mycket jag undrar över. Som om det finns riktiga svar som han ska kunna. Som om det finns en risk att jag blir arg om han inte svarar rätt.

Jag blev ju arg också, för han svarade inte rätt. Men jag hoppas att jag inte visade det för honom. Svaret på frågan om den nya läraren var nämligen inget kul.
- Nej, det var ingen ny lärare.
- Men det skulle ju komma en ny lärare, fortsatte jag med säkert lite upprörd röst.
- Det var ingen, sa jag ju, fräste pojken irriterat.
- Var det bara förskolläraren och assistenten alltså?
- Jag sa ju att det inte var nån ny lärare.
- Men sa de ingenting om det då? När det kommer nån, envisades jag.
- Nej, det sa dom inte, svarade pojken på väg ut ur köket.
Sen var det omöjligt att få ur honom nåt mer den dagen.

På tisdagen skulle de på utflykt hela dagen. Det var badbyxor och handduk som gällde och han kom hem halv tolv igen. Fortfarande ingen riktig skolverksamhet som liknade högstadium. Och mina frågor lämnades lika obesvarade på tisdagen också. På onsdagen visste han inte heller någonting. Ingen ny lärare hade kommit i närheten av samverkansklassen.

Pojkens pappa och jag började prata om att sätta igång telefon-terrorn igen. Ringa kommunen och berätta om att samverkansklassen inte fungerar den här hösten heller. Vi suckade och stönade och försökte låta bli att tappa alla våra sugar.

Det kändes så sorgligt. Visserligen har vi begripit för länge sedan att vi aldrig mer kommer att vara de avslappnade och sorglösa föräldrar vi var innan AC/DC-pojken kom till oss. Vi kommer alltid, alltid att vara oroade. Tvingade att kolla, och dubbelkolla allt som uppstår i hans värld. Aldrig slå oss till ro och tro att saker och ting ska flyta på av sig själva. Men det finns ju alltid en liten, aldrig så liten förhoppning om att det ska vara lite bättre den här gången.

På torsdagen fick jag i alla fall ett mejl från skolan. Där kunde jag läsa att pojkarna är lediga på fredagen, men att nästa vecka är mjukstarten över och allvaret börjar. Då kommer också läraren, stod det i mejlet. Han heter såhär --- stod det. Och han är behörig! Behörig, detta magiska ord. Han är behörig. Det ska bli så spännande att få se vad det innebär i våra liv.

Maria
Vilken härlig läsning, känner igen mig. Har inte hunnit läsa allt, kommer tillbaka, var så säker.
Anhörigbloggar borde läsas av ansvariga i kommuner och skolpersonal som tror sig ha så stort kunnande om dessa barn så kanske de kom lite närmare verkligheten.
Mamma till tonåring med AS
Monica @ www.mockenicka.blogspot.com
Hoppas hoppas hoppas!
rosflickan @ tusenrosor.blogg.se
Ah vad skönt att det är en behörig lärare!! Dock tycker jag att skola kunde ha berättat om mjukstarten innan, men men...

82. Jag bloggar, alltså finns jag.

Publicerad: 2007-08-29
Jag har haft lite problem med vad jag ska skriva om den här veckan. För första gången. Så mycket innehåll ger AC/DC-pojken mitt liv att det inte har varit någon tvekan om vad jag ska skriva i tio månader. Men just nu är det stiltje i familjen.

Jag fortsätter intervjua honom varje kväll om den nye läraren. Nu är han så tålmodig. Lägger sin hand på min och ser mig djupt in i ögonen.
- Du får ge dig lite tid, mamma, säger han. Vi känner inte den nye läraren ännu. Jag vet ingenting om honom.
- Men har ni inte gjort något med honom på hela veckan, envisas jag.
- Han försöker lära känna oss. Intervjuar oss. Tecknar gör han visst också. Det är ju bra.
- Men hur verkar han då?
- Ok.
Det är allt jag får ur honom. Och det är inte lite för att vara min AC/DC-unge.

Sen har BUP ringt för att starta upp terminen. AC/DC-pojken ska träffa sin psykolog samma tid och samma plats som förut. Men på fredag vill de möta oss föräldrar. Psykologen, socionomen och psykiatrikern. Du vet, han som snackade om sänghygien. Vad vi ska prata om fattar jag inte riktigt. Det är meningen att vi ska lägga upp planerna för hösten, men varför socionomen ska vara med vet jag inte. Vi gjorde ju slut med henne! Och vad läkaren ska tillföra?? Jag menar, han tillförde ju ingenting sist vi träffade honom.

Nu lägger sig pojken när han vill. Han somnar lika sent som förut, eller senare. Vi har specialbyggt en säng till honom och anpassat hans rum så att det är extremt lugnt, men han är ändå vaken till långt efter midnatt varje kväll. Eftersom vi inte skulle påverka hans kvällsprocedur och han lägger sig långt efter oss, så innebär det att han numera ofta går till sängs utan att duscha och förbereda inför morgondagen. Men det kanske inte är så viktigt. Vi fokuserar på sänghygienen istället. Det kanske är det han vill följa upp, doktorn. Det visar sig väl. Lite nervös känner jag mig i alla fall inför det där mötet.

83. Tassa på BUP

Publicerad: 2007-08-31
 Jaha. Nu har vi varit på BUP-session igen då. Känner mig väldigt konfunderad, faktiskt.

Vi satt i en timme och en kvart och pratade runt, runt i cirklar. Jag som gillar raka rör och klara papper har så svårt för detta tassande som katter kring heta grötar.

Vi frågade hur de hade tänkt eftersom vi skulle samlas psykolog, psykiatriker, socionom och föräldrar, men de hade inte tänkt någonting sa de. De kan inte tänka själva om oss, vi måste vara med när de tänker. Och de ville veta hur vi hade tänkt. Men vi hade inte tänkt, vi undrade hur de tänkte. Ja, ni kanske fattar hur det tassades. Det var omöjligt att komma till saken.

I stort sett gick det ut på att de tycker att AC/DC-pojkens utveckling under förra året är helt unik. De säger att de aldrig har sett en pojke ta till sig terapi och arbeta så hårt med sin utveckling förut. Men så har han också fått den absolut bäste terapeuten de har där, talade de om för oss. Och det är ju inte nån slump att han har valt att jobba just med socionomen som har varit vår lilla BUP-människa. Så om vi är nöjda med pojkens psykolog borde han borga för att vår terapeut egentligen är lika bra. Det är bara det att vi inte har lyckats fatta det. Ungefär så.

Det kändes som om vi hade det där mötet för att återupprätta socionomen, som tydligen fick sig en rejäl knäck när vi gjorde slut med henne. Hon använde ord som chockupplevelse när hon pratade om det. Men hon ger inte upp i alla fall. Det är en seg rackare det där.
- Min första tanke var att det inte var någon idé att jobba mer med er, men nu har jag förstått att det är jätteviktigt att vi inte slutar nu. Det skulle kunna förstöra för pojken, spekulerade hon där på mötet.

Hon är nämligen övertygad om att hennes arbete med oss hade stor påverkan på AC/DC-pojkens positiva utveckling. Det tror ju inte jag precis. Det var nog bra för honom att vi var där varje måndag. Att vi gjorde samma sak som han gjorde, fast i ett annat rum. Att vi åkte hem tillsammans. Det tror jag var väsentligt. Men att det var hon och hennes input... nej, nej, nej, inte en chans.

Efter en timmes tassande kring gröten, där vi hela tiden var rörande överens om att vi alla är AC/DC-pojkens eget team och att det är det som är kärnan i alltsammans, kunde jag i alla fall börja skönja ett förslag från deras sida.
- Menar ni alltså att vi ska fortsätta som vanligt, men att ni ska vara två som träffar oss hädanefter? var jag tvungen att fråga till slut.
- Ja, jag skulle tycka det var jätteroligt, sa psykiatrikern.
Alltså ska han, den beige psykiatrikern som inte vill medicinera vår pojke, nu assistera BUP-människan. Tillsammans ska de åstadkomma ett bättre möte med oss än vad hon kunde göra ensam.
Ja, då får vi väl prova det då. Herregud!
- Jag är inte rädd för att prova något nytt, svarade pojkens pappa.
- Istället för att ta bort något, så tillför vi något, konstaterade BUP-människan och såg riktigt glad ut.
- Men vi måste utvärdera kontinuerligt! fortsatte hon.
Hon vill inte utsätta sig för risken att få en ny chock förståss.

Så, nu ska vi fortsätta att prata om vårt föräldraskap på BUP. Varannan vecka istället för varje, och med två terapeuter. Det skulle de ha kunnat säga på fem minuter. Helt tassfritt. Fattar inte varför de är så omständliga.
Särskilt som de vet att vi alltid kommer. Alltid är där i tid och alltid, alltid ställer upp.
 Linda V
Ja vad säger man? Hur svårt kan det vara att tala ur skägget egentligen?? Säg det du vill ha sagt, hyfsat rakt och du får en reaktion på något sätt. Ibland önskad ibland inte.
Men BUP-människor är BUP-människor. Ibland undrar jag vem som bör diagnosticeras egentligen?
Hjärteungen eller hans kontaktpersoner.
Jag blir rysligt trött på avsaknad av empati, människokännedom i största allmänhet och lite jävlar anamma hos våra BUP:ar. Och att man så totalt kan såga den information och bakgrund de får av de som rimligen känner individen bäst, dvs. familjen i stort och föräldrar och syskon i synnerhet *muttrar*.
Z
Vad skulle du tycka om dina elevers föräldrar kallade dig för "vår lilla skol-människa"? Och ingenting som ert BUP föreslår kan ju vara bra, eftersom det är just DE som föreslår det?! Och du ska vara lärare!! Ja, jösses!!!

84. Svar

Publicerad: 2007-09-03
Först z: Om du bara visste vad jag har blivit kallad i skolan genom åren. Allt ifrån pappa och mormor till kärring och djävla fitta. Av både barn och deras föräldrar. Ett tilltal som Lilla Skolmänniskan skulle jag alls inte ha något emot. Det tror inte du, för du läser in förakt, men det är faktiskt sant.

Jag kan ju inte gärna kalla henne för det hon heter. Lämna ut henne i min blogg. Det är taskigt. Det finns säkert folk som har haft henne som familjeterapeut som tycker att hon är bra, dessutom. Och om min blogg ska vara läsbar måste jag ha fler saker att kalla henne för, så att texten inte blir tjatig och enformig. BUP-människan är ganska bra, i mitt tycke.

Grejen är z, att jag faktiskt gillar BUP egentligen. Jag gick där själv på 70-talet och tyckte att det var jätteskönt och bra för mig, när jag var i AC/DC-pojkens ålder. Och på 80-talet, när ett av våra barn var svårt sjukt, då gick vi i familjeterapi på BUP för att vi var unga och osäkra föräldrar som behövde stöd. Vi fick en fantastisk hjälp som jag är tacksam för än i dag. Och när AC/DC-pojken fick problem på lågstadiet och vi upptäckte att han var mobbad, då gick vi direkt till BUP. Vi fick utmärkt hjälp då med.

Så jag hade de allra största och bästa förväntningarna på BUP den här gången också. För att jag alltid har fått en högkvalitativ hjälp av dem förut. Men nu blev jag jättebesviken. Vi har träffat den här familjeterapeuten varje vecka i ett år och hon hör fortfarande inte vad vi säger, ser inte vilka vi är och vill absolut inte hjälpa oss med det vi ber henne om. Hon kan inte läsa oss och vi känner inte att vi har ett sånt förtroende för henne att vi vågar prata om någonting som är viktigt för oss.

Det är ju så med människor, att en del är man helt enkelt inte kompatibel med. Det är det som brukar kallas för personkemi. Och det gäller förståss även för terapeuter. Vi har ingen kemi alls med kvinnan som vi möter på BUP varje vecka. Och jag är naturligtvis ledsen för det. Irriterad också, särskilt som hon inte lyssnar på vad jag säger.

Men inte avfärdar jag allt som BUP säger för att det är de som säger det. Tvärt om, det är ju jag som har sökt deras hjälp genom livet. För att jag har erfarenhet av att de är bra. Det är den här BUP-människan som vi har nu, som inte är bra för oss. Och jag har inte tid och ork att lägga energi på henne.

Sen vill jag svara Mammuten också. Och jag blir rörd till tårar för jag får så mycket omtänksamhet och engagemang från denna varma Mammut. Goda råd som jag genast ska omsätta i verk-ligheten. Hon berättar att det finns någonting som heter bolltäcke till exempel. Det är ett speciellt täcke som är till för barn med sömnsvårigheter. Det är fyllt med små bollar som rullar ned och liksom lägger sig runt kroppen som en trygg kram. Man blir lugn av det och somnar lättare.

Det har inte BUP berättat för oss, att det finns bolltäcken. Det hade de ju kunnat göra när de inte ville låta oss prova somna-piller. Men det är så här när man lever i bokstavslandet. Vi mammor får tipsa varandra. Vi får lära oss att be om det vi behöver, för ingenting erbjuds oss. Det ska inte vara för enkelt att leva bokstavsliv.

Mammuten tycker att vi ska byta BUP. Det är flera som har sagt det till oss. Man har faktiskt rätt att byta BUP om man inte är nöjd. Många gör det också. Vi har hört det upprepade gånger när vi har haft kontakt med andra föräldrar till AC/DC-barn. Det är bara det att den här killen som är AC/DC-pojkens terapeut, han är så vansinnigt bra. Han har kommit så långt med vår pojke och vi ser utvecklingen så himla tydligt. Det vill vi inte gå miste om!! Det vill vi inte att vår pojke ska vara utan

AC/DC ska få gå hos honom i tre år till, och det ser vi som en enorm förmån. Det är det som gör att vi härdar ut. Och blir det inte bättre nu då, med två terapeuter i stället för bara socionomen, då får vi väl säga det sen. Vi testar i alla fall.

Mammuten föreslår oss att vi ska söka hjälp vid habiliteringen. Hon berättar också att det finns ADHD-center och Asperger-center här i Stockholms län där vi bor. Det är ovärderliga informationer. Jag har aldrig ens tänkt att det skulle kunna existera något som heter ADHD-center. Självklart ska jag ta kontakt med både center och habilitering. Men inte i stället för BUP, utan förutom BUP.

Tusen tack Mammuten, för att du finns och för att du ger mig så användbara råd!!

Avslutningsvis, jag fick ett mejl från en av mina döttrar också:

Var och lyssnade på professor Hans Forssberg igår, när han höll föredrag om ADHD, och lärde mig lite nya grejer. Det är bra för de här barnen/människorna att träna sitt arbetsminne, dvs att hålla saker i huvudet, sifferkombinationer och mönster och sånt, sa professorn. Han rekommenderade en halvtimmes datorspelande per dag, ett speciellt program från företaget Cogmed.

http://cogmed.com/cogmed/sections/se/4.aspx

Snordyrt (1900 för 25 dagar), förvisso, men det kanske finns pedagogiskt material som inte är datorbaserat, som man kan följa upp med. Värt i alla fall att hålla utkik efter Hans Forssberg igen!

Jag har också fått information om detta dataprogram. Som har en dokumenterad effekt på våra barn, men som är så dyrt att ingen enda skola, och ännu mindre förälder, har råd med det. Absurt va? Det finns något som skulle kunna hjälpa dem att leva sina liv lite lättare, men de får inte tillgång till det hjälpmedlet, för det är för dyrt!!
 
Monica @ www.mockenicka.blogspot.com

Min son har fått Cogmeds program i tre år. Första gången för fyra år sen, och sen påfyllnadsdoser två höstar i rad, dock inte i år. Han går i fyran och fick alltså Robomemo som programmet heter första gången i ettan. Han var lite för liten, för man måste kunna läsa, men är idag ett av de goda exempel Cogmed ger, eftersom hans resultat blev skyhöga och hans arbetsminne förbättrades extremt. Pga av bla honom har hans skola köpt in det till fler av sina barn. Det är en bra metod som man hör mer och mer om. Och sonens arbetsminne och koncentration höll i sig långt in på vårterminen första och andra året. I år får vi ingenting!
Han når målen och är snäll och stilla. (Diagnosen lyder ADHD utan H). Igår var vi hos en ny läkare som vill göra ny utredning för hon tror inte på diagnosen. Hon tror på aspbergers och autism. Det bekräftar mina egna misstankar. Men - 15 månaders kö till BUP! Och vi har den inte ens i samma kommun.
Det är tur att det finns andra föräldrar att få stöd av. Tack!
Monica

85. Kalaset

Publicerad: 2007-09-11
Nu har jag inte skrivit på ett tag. För jag har ägnat mig åt att fylla femtio. Det kräver en hel del jobb att ha kalas, ska jag säga. Man har inte direkt tid att sitta framför datorn.

Alla har hjälp till här hemma. Ju mer jag skriver om min familj, ju mer ser jag att vi gör en himla massa saker tillsammans allihop. Nu har vi alltså gjort värsta kalaset. Alla systrar svettades och slet, planerade och viskade, övade och fixade.

AC/DC-pojken frågade regelbundet vad han kunde hjälpa till med. Det var nytt, det har vi inte varit med om förut. Men han ville nog verkligen delta. Vi försökte ge honom förslag på vad han skulle kunna klara av att bistå med, men ingenting var så lockande för honom att han faktiskt gjorde det. Till att börja med i alla fall.

Han ville gärna vara med på syrrornas present, men sen kunde han inte hålla tätt om vad det var. Jag tror inte att det var meningen, förståss, men han berättade ganska omedelbart för mig vad jag skulle få. Hans tålmodiga systrar suckade och stod ut.

Sjunga hade de planerat att de skulle göra också. Uppträda för mig. Det kunde AC/DC-pojken absolut inte tänka sig att göra. Han ville gärna stå på scenen och göra nån sorts hiphop performance. Få sitt stora genombrott som rapartist. Kanske med Cleaning up my closet, eller så. Det tyckte han passade bra. Systrarna försökte förklara att vitsen med att sjunga för nån som fyller år är att man sjunger nåt som den tycker särskilt mycket om. Och jag lyssnar ju inte så mycket på rap då. Så de föreslog att han skulle sjunga med dem, Karol King eller så. Men det kunde han inte tänka sig. Aldrig i livet.

Han ville inte handla, bära, duka, laga mat, eller klä sig snyggt för den delen. Låg som en kåldolm i soffan och kollade på tv, som han brukar när vi andra jobbar med något som han inte vill delta i. Ingen orkade ens vara irriterad på honom. Han fick ligga där. Så länge han inte var i vägen var det väl bra.

I god tid innan kalaset kom vi överens om att han skulle gå hem efter middagen. Det skulle bli så mycket folk och han tycker att det är så jobbigt när det blir rörigt och högljutt. Så han skulle få sitta med och äta, sen skulle han få sällskap hem. Eftersom syrrorna skulle leka serveringspersonal och toastmaster och bartender skulle han få vara hemma själv resten av kvällen. Men han gick med på det. Inga problem.

Hur blev det sen då? Jo, när allt var klart och jag inte var riktigt nöjd med borden. Det såg inte så himla snyggt ut som jag hade tänkt och önskat. Då kom jag på att jag ville ha rönnbärsklasar på de svarta dukarna. Och AC/DC-pojken tillbringade genast en timme i skogen. Han fyllde en kasse med både rönnbär och oxelbär som vi kunde lägga ut mellan tallrikarna. Det blev så fint!! Vi andra, som piffade och strök, mejkade och fixade det sista, vi hade knappast tid att rusa runt i skogen. Så det var han som ordnade själva finishen. Tack för det, AC/DC!

När systrarna äntrade scenen och sjöng, Cat Stevens tror jag det blev, då stod han där bredvid och fyllde i refrängerna. Han sjunger jättebra. Och det var så fint! Det var fler än jag som klämde en tår.

Det var svårt för honom att sitta still under middagen, men han försökte. Konverserade sina bordsgrannar och såg ut att ha riktigt trevligt. Men sen tog det över två timmar att få hem honom. AC/DC-pojken som hatar rock och bara kan lyssna på sin hiphop. Han stod på scenen framför coverbandet och gogo-dansade till RollingStones-musik. Och så fort syrrorna kom i närheten gömde han sig. För han hade hur kul som helst. Och det hade jag också.

AC/DC-pojken är inte en person som säger:
- Javisst!
AC/DC-pojken är inte en person som säger:
- Gärna!
AC/DC-pojken är inte en person som tycker att det är lätt att hjälpa till. Men han är sannerligen inte heller en person som sviker. Det låter inte så, men han ställer alltid upp till slut. Alltid. Kanske inte precis som jag har tänkt mig, men precis så gott han kan.

Susanne @ Sesanne
Så underbart fint inlägg, blev varm i själen av de sista raderna...!
No 1 daughter
Presenten var faktiskt hans idé från början. Klart det blev svårt att hålla tyst då.
Twisted Sister
"som en kåldolm" Ha ha ha! Otroligt träffande beskrivning. :)
Jag ska aldrig mer använda ändelsen -dolme. Min bror är en riktig kåldolm, det har du verkligen rätt i.
 Molle @ molles-krypin.blogspot.com/
Låter som du fick en härlig födelsedag!Grattis i efterskott.
Måste säga att det är otroligt inspirerande att läsa din blogg.

86. Ätstörning?

Publicerad: 2007-09-15
Jag har sett flera av mina gamla sexor här i skolans korridorer. De är större i år. Ett par av de knubbiga pojkarna är numera långa och inte det minsta knubbiga längre. Deras kroppar har gått från barnhull till manliga former över en enda sommar. En blåsig och mulen sommar har det runda växt bort och blivit längd och breda skuldror i stället. Det är lite häftigt att det går att se mognad med blotta ögat.

När jag fick min andra kull barn så hakade jag upp mig på att folk pratade om mina stora och mina små barn. Det finns någonting värderande i stor och liten, det är inte objektiva ord. Så jag började säga mina korta barn och mina långa barn, istället. När jag nu behövde skilja kullarna åt i ord, sådär. Sen har begreppet hängt kvar genom åren. De korta barnen har aldrig haft något emot att kallas korta, för de har ju faktiskt varit ganska korta. Men nu är de korta barnen längre än de långa barnen, så nu får vi hitta något annat att säga. AC/DC-pojken är definitivt inte kortast längre. Han har vuxit minst en decimeter i sommar. Men han är lika knubbig som vanligt.

Jag har lärt mig på sista tiden att det finns gott om ätstörningar i bokstavslandet. Det visste jag faktiskt inte förut. Har aldrig tänkt på det. Om jag har förstått det rätt så vill de inte äta alls. Är vansinnigt kinkiga med vad de äter, kan kanske bara få i sig en eller två olika rätter. Barn som medicinerar mot sina bokstäver kan tydligen få det ännu svårare att äta. Medicinen liksom förvärrar ätsvårigheterna.

Med AC/DC-pojken är det tvärt om. Han äter hela tiden. Inte medicin, han får inga mediciner alls utom vitaminer. Han äter allt annat. Äta är en aktivitet han tar till så fort han blir sysslolös. Det är nåt han kan göra, när han blir rastlös. Och han är rastlös så gott som jämt.

Vi trodde att kylskåpet hade gått sönder på landet i sommar, för det frostade igen hela tiden. Jag frostade av det varje vecka och det ska vara självavfrostande. Men när vi började ägna uppmärksamhet åt kylskåpet, det gör vi ju inte vanligtvis, då upptäckte vi att vår pojke öppnade det och letade efter något ätbart, sådär var femte minut, hela sin vakna tid! Det var inte det minsta fel på själva kylskåpet, men det fanns inte en chans att det nånsin hann bli kallt nog därinne.

Vi försökte ju förut med att ha sockerstopp ett år och ha en tusenlapp som bete på kroken. Men sen tjänade pojken så bra på sin keramikutställning att han upphävde sockerstoppet. Han behövde inte våran ynkliga tusenlapp. Vi försöker fortfarande hålla honom så sockerfri vi kan. Förbjuda godis på vardagar och sånt. Men det går inget bra. Det hjälper inte heller.

När vår pojke gör en macka på morgonen så tar han bara vitt bröd. Då köper inte jag vitt bröd, så då gör han ingen macka alls. Men så vill hans syster ha rostat bröd till mellis när hon kommer hem från skolan och så ligger formbrödet där i frysen i alla fall. Pojken tar en skiva, smetar på en centimeter smör, lägger 15 ost-skivor på smöret och en ny formbrödsskiva på toppen. Sen kör han hela klabbet i mikron tills osten har smält. In i gapet trycker han sedan en fettbomb som det dryper av. Nån annan sorts macka vill han verkligen inte ha.

Vi har slutat köpa fil med smak, för det innehåller socker. Vi kan inte ha glass hemma, då måste den ätas oavbrutet tills den tar slut. Minsta josförpackning blir omedelbart upptäckt och tömd. Syrrornas omsorgsfullt gömda godisbitar är alltid avslöjade och uppätna. Fast han erkänner aldrig någonsin att det är han.

Han vet varför han inte ska äta. Han vet att han borde röra på sig. Men han sitter still framför sin tv, sin dator, sin playstation, eller nån annan skärm han kan hitta. Tränar gör han inte, kroppslig aktivitet av alla slag är otänkbar. I sommar kom vi överens om att han skulle klippa gräset för att det vore bra träning på ett trevligt sätt. Han klippte två halva gånger på hela sommaren. För han orkade inte. Hans syster cyklade minst en mil varje dag hela sommaren, till att börja med var det för att hjälpa honom komma igång. Och han följde med fem gånger, sen fick hon cykla själv. Vilket hon gjorde, även om det regnade. Men inte han.

Jag vet inte hur jag ska göra för att hjälpa honom. Han växer på fel ledd och jag kan inte göra någonting åt det. Det finns inte lås på vårt kylskåp. Det läskigaste tycker jag är att han visar upp ett övertydligt missbrukarbeteende. Han gömmer, ljuger, stjäl och kan bara avstå om han verkligen inte har något att äta. Det får inte finnas nåt hemma. Jag tänker på hur det skulle kunna bli om han börjar stjälpa i sig något som är farligare än socker. Något mer destruktivt än mat.

Han lider av sin knubbighet. Jag får inte prata om den. Han kan inte bada utan t-tröja, för han vill inte visa sin mage. Han kan inte ha snygga kläder som han gillar, för han tycker att hans mage syns. Men han klarar absolut inte att avstå från att äta. Och han hatar att röra sig. Om ni visste hur svårt det är att stå och se på. Jag önskar att jag visste hur jag ska hjälpa honom.
Undrar om det tjänar något till att be BUP om råd??

majsan67 @ majsan67.blogg.se

Varför medicinerar han inte? Är det nån speciell orsak till det? Du behöver inte svara om du inte vill... men precis som du beskriver är ätstörningar ihop med npf, mer regel än undantag.
Man äter helt enkelt för att man har TRÅKIGT... rastlösheten tar över och NÅT måste man ju göra.
Kan ni göra ett schema som sysselsätter honom så mycket det går?
Nu har jag ju motsatta problemet här, med en pojk som är enormt underviktig, jag måste påminna honom om att äta... men när han äter.. äter han så jääää**ar... man tror han ska kräkas.
Ingen hungerkänsla, ingen mättnadskänsla...
Rastlöshet ihop med perceptionsstörningar gör att maten blir ett otroligt laddat ämne... Jag själv glömmer totalt bort att man bör äta... först när alla andra äter på kvällen så förstår jag ju att jag är hungrig... egentligen :/
Jessica @ jessica94.blogg.se
Jag förstår hur han känner sig! Ibland får man liksom att man måste äta hela tiden, man får det i tonåren. Själv sätter jag godisförbud och får 500 kr av mamma och pappa för att jag inte äter godis utan frukt och grönsaker. Om jag vill ha macka som jag nästan aldrig äter så får jag inte röra det mörka brödet, det är pappas och han vill inte dela med sig. Läsk dricker jag enbart på helgen för annars är det vatten eller mjölk jag försöker mig på. Men prata med AC/DC och säg till honom att han måste få stopp på sockerberoendet. Se till att han hittar något annat är tv och data och få honom att rycka upp sig. Om han bara får i sig frukt eller grönsaker så kommer han klara sig ifrån godis, jag lovar!
Toni
Hm ja nu kanske jag kommer med en del självklara kommentarer, men jag vill ändå få det sagt "utifall att". Det är nog bra att låta honom äta mycket medan han växer, upp till gymnasiet så lär han nog äta rätt mycket, fettet kommer att försvinna om han är som andra killar. Äter han mycket kommer han växa mycket på höjden också, och matlusten avtar rätt rejält efter 16-17. Pusha inte för mycket med viktgrejen, det kan ge motsatt effekt, dämpa ångesten med mer mat.

En annan grej är ju att han enbart äter vad ni köper, äter alla nyttigt tvingas han väl också göra det? Proteiner mättar rätt effektivt, så en massiv "engelsk" frukost vore nog inte helt fel (kött, svamp, potatis och tomat i en stekpanna, en burk vita bönor i tomatsås i en kastrull, allt går på medelsvag värme medan man fixar i ordning sig), mätt på morgonen -> mindre mat under dagen, såna går väldigt enkelt och fort att laga också (upptagen student, tro mig). Dadlar och russin är socker, men ändå rätt nyttigt (om han vill ha sött). Nötter och frön är gott, och nyttigt när man vill knapra på någonting. Se till att det inte finns några andra alternativ helt enkelt, det lär väl gynna alla andra i familjen också. Sen vet jag inte om det stämmer, men jag har läst och hört att omega 3-rik kost verkligen påverkar bokstavsbarn positivt studiemässigt.Lycka till.

87. Behörig lärare

Publicerad: 2007-09-19
Årets första utvecklingssamtal har gått av stapeln. I samverkansklassen träffas lärare och föräldrar med större regelbundenhet än i den vanliga skolan. Nästa vecka ska BUP-människorna också vara med och prata. Det är bara själva pojken som inte behöver delta. Han får gå på utvecklingssamtal en gång i terminen som alla andra barn.

Så vi fick träffa läraren för första gången. Och det var väl bra. En energisk kille med god ambition. Behörig lärare. Har mest jobbat på mellanstadiet. Men specialutbildad för alfabetsbarn var han inte. Det där paketet som vi köpte när vi bestämde oss för samverkansklass, det har vi fortfarande inte sett skymten av. Nu förväntas vi vara nöjda och belåtna över det faktum att det i alla fall är en människa som faktiskt är utbildad till lärare som jobbar där. Förskolläraren var överförtjust.

Jadå, jag är positiv till honom. Men jag ljuger om jag säger att jag är nöjd. Allting är bättre, men det är fortfarande inte det vi blev lovade från första början. Det vi faktiskt förväntade oss när vi valde samverkansklass som skolform.

Nu började mötet lite försiktigt med frågan om vi förväntar oss att pojken egentligen ska klara av att gå i sjuan. Den behörige läraren sa det vi vet, att pojken är allmänbildad och egentligen har intellektuell kapacitet, men att han inte gör någonting i skolan. De andra sjuorna har sprungit ifrån honom rejält redan efter en månad. Det är ett av hans problem, att han inte fokuserar på det han ska. Det är därför han behöver den där specialutbildade pedagogen. Särskilt nu. För det är i högstadiet det börjar gå snabbt.

Så vi svarade att vi inte förväntar oss att han ska klara sjuans kurs. För vi vet ju att han har inte den speciallärarhjälp han behöver för att klara högstadiets högre tempo och ökande svårighetsgrad. Och de verkade uppenbart lättade för att vi inte krävde att han skulle klara sjuans kurs. Jag ville säga att jag sänker mina krav för att jag inser att de inte klarar av det, inte för att jag tror att det vore omöjligt för min son. Men det sa jag inte.

Läraren fortsatte med att säga att AC/DC-pojken måste sluta på spanskan. Han har kommit så mycket efter och de tror inte att han har nån möjlighet att komma ikapp. Ja, ingen av oss föräldrar kan spanska, så vi kan inte hjälpa honom. Och han kan inte plugga själv, han har varken tekniken eller koncentrationsförmågan. Inte en läxa har han gjort heller. Läxorna kommer inte ner i skolväskan, och lärarna har lovat se till att läxböckerna kommer hem, men det har inte fungerat. Ändå vet jag att han väldigt gärna vill lära sig spanska. Så är det.

Jag föreslog att min pojke ska få en chans att börja om från början med spanskan istället för att ge upp den. Han kan gå med sexorna, när de börjar i januari. Få känna sig duktig för att han redan kan lite och kanske få en ny skjuts in i det genom att vi stärker hans självförtroende istället för att kasta ut honom. Det var alltså mitt förslag. Nya majjen tyckte att det var ett bra för-slag och antecknade friskt i sitt kollegieblock. Och jag borde naturligtvis vara glad för att de är positiva till mina förslag, men nånstans längtar jag efter deras konstruktiva lösningar.

Jag vet ju vad de har för problem med min unge. Jag vet, för jag har haft samma problem med elever själv genom åren. Elever som är allmänbildade och kan en massa saker, men som aldrig, aldrig redovisar. Som inte skriver någonting, som inte får ner någonting vare sig på prov, läxförhör eller någonsin. Som aldrig lämnar in en enda uppgift. Men som jag ändå vet har lärt sig det mesta av kursen ändå. På sitt eget aviga sätt. De eleverna kan ju aldrig få ett godkänt betyg heller. Hur ska man kunna sätta betyg på någon som inte redovisar nåt? Det går ju inte.

Den här nya killen hade ett pedagogiskt förhållningssätt. Han hade ideer och saker han ville prova. Framför allt hade han utvärderat AC/DC-pojken och försökt hitta alla hans olika nivåer. Och han hade upptäckt både höga toppar och bråddjupa dalar. Men han visste inte så mycket om hur man kommer tillrätta med AC/DC-pojkars studieovilja. Jag kan banne mig mer än vad han kan. Och jag klarar inte av att vara nån bra lärare till min egen unge.

Så vi kände oss ganska låga när vi åkte hem. Bekymrade. Ska vår begåvade AC/DC-pojke stanna på mellanstadienivå? Ska det inte bli något bra av honom? Ska han dras med sina bokstäver hela livet, gå vilse i bokstavsskogen och aldrig någonsin komma ut till oss andra i den riktiga världen?

Varför finns det inga specialpedagoger?

Maria

Skulle även vilja säga "Var finns pengarna till specialpedagogerna" har bara fått höra att det inte finns några resurser.
Min kille var och lyssnade på ett föredrag dom mat och hälsa, bla var Maria Akraka med och det gav min en tankeställare han tyckte det var kanonintressant.
Han har i alla fall övergett läsk men vill fortfarande ha bubbelvatten, men det var helt OK hade dom sagt.
Men han har faktiskt börjat lite smått att röra sig, kan även ibland ta fram motionscykel och cykla medan han ser på TV.
Det är inte lätt med en motvillig tonåring.
Lycka till/Maria
Majsan67
Jag förstår inte... precis som du inte förstår varför din pojkes lärare inte kan locka ut hans kunskap... så förstår jag inte varför du som lärare inte kan locka ut dina elever med samma problem DERAS kunskap... Detta är en gåta för mig... du ser DIN pojkes kapacitet... du ser dina ELEVERS kapacitet... men ... det leder ingen vart... dom KAN ... det vet alla... räcker inte de?? Nä, det
gör det ju självklart inte, det förstår jag. Vi vet att "våra" barn KAN, och när dom KAN, så KAN dom... det enda dom bryr sig om, är att dom själva vet att dom kan... Är det så svårt att locka fram deras kunskap egentligen? Jag lyckades ju en liiiten bit på väg med sonens matte, bara genom att visa honom en annan uppställning... då var det plötsligt inga som helst problem. Samtidigt förstår jag precis varför man inte ska lära sig nåt man redan kan... varför ska man läsa svenska... vi kan väl redan svenska... eller?? *s*
Mammann
Du Majsan, jag kan visst. Jag kan locka ur mina snurriga elever deras kunskap. Problemet är att de behöver gå i en liten grupp, att de behöver vara ensamma med mig för att kunna hålla koncentrationen. Och jag har för det mesta 20 ungar till i rummet.
En enda gång arbetade jag med en elev, bara vi två, i tre terminer. Jag lovar, det hände jättemycket med honom. Skillnaden mellan mig och AC/DC-pojkens skolsituation är att jag är en helt vanlig lärare med en helt vanlig klass. Och för det mesta går det någon eller några ovanliga barn i varje klass. Det är jättesvårt att ge dem vad de behöver när man samtidigt ska finnas till för alla de andra. I min pojkes klass är det tre vuxna på fyra elever. Då skulle jag komma mycket längre än de har kommit, tror jag. Fast jag är ingen speciallärare och har inte alls den kompetensen. De ska ha den kompetensen, men har det inte. Den nye läraren har ingen erfarenhet av ovanliga barn, alls.
majsan67 @ majsan67.blogg.se

Ja du slår ju huvudet på spiken mammann, liten grupp är lösningen. Då finns det ju bara en sak att göra egentligen... se till att få en lagändring, det ska stå i lagen att smågrupper SKA ordnas på skolan när behov uppstår.
Är det skolverket man ska lämna förslag på sånt tro? Eller regeringen... nåja... nån får jag ju banka på ändå...
Jag kan tänka mig att situationen för dig som lärare OCH mamma till ett speciellt barn är extra jobbig... Du ser vad han skulle behöva utifrån din kunskap som lärare... samtidigt som du är hans förälder... det borde få räcka med det, att man fick vara 100% förälder nån gång...
 Fredetta
Ja, vad ska man säga... jag känner igen hopplösheten och blir bara så himla förbannad.
Tänk att här finns det faktiskt en stor kapacitet hos pojken - men lärarna har inte hittat ett sätt att lirka ut detta av honom eller att motivera honom varför han ska göra det. Och jag känner igen att man önskar att de kunde komma med egna förslag istället för att jag (som inte är någon pedagog) ska komma med idéerna.

På min pojkes skola - han går i en AS-klass - så får de ständigt hitta nya sätt att få honom att jobba. De kommer en bit på vägen med humor. Tex att jag tror inte du kan skriva de här 10 orden på 10 minuter...detta får garanterat igång min pojk..för lite tävlingsinriktad är han trots allt.
Vi hade utvecklingssamtal nyligen och min pojk har en ny lärare och hennes idé är att skriva ett arbetsschema över veckans arbeten som ska vara utförda. I varje ämne står det vad han ska göra och hur mycket. Sedan får han göra det när han vill - vill han göra allt på en dag så är det ok - då kan han ta det lugnare under resten av veckan - han kommer förstås inte att slippa jobba men han kan göra lite andra saker. Nu kör de det på prov och vi får väl se hur det artar sig.
Om din pojk har en svag motor - beror det på koncentrations-svårigheter? Varför i hela friden kan BUP-människorna inte tänka sig att att prova medicinering om det skulle kunna förbättra AC/DC-pojkens uthållighet och koncentration?
Jag lider med er och tycker att ni borde byta BUP iaf för att riktiga diagnoser på pränt för det är ju uppenbart att pojken har problem och att han får testa medicinering och allt - även om det skulle innebära att han mister den goda terapeuten.
Nu har ni ju haft det så här länge och kommer ingen vart. Hans autistiska drag kanske ställer till det för honom mer än ADHD:n och han kanske skulle ha behov av den pedagogik som används i AS-klasser??  Sänder styrkekramar!
maria
För min grabb innebar bara den vanliga skolan att han tappade allt vad självförtroende hette, och han tyckte skolan var pyton.
Idag går han i en klass med 5 st och han tycker skolan är kanon, han som knappt pratat under de senaste åren bara bubblar av entusiasm och berättar så vi får knappt tyst på honom.
För honom har det inneburit att han blir sedd och får den hjälp han behöver av personal som verkligen vet vad det handlar om och framför allt han vågar be om hjälp, jag håller sakta på att få tillbaka en tonåring med självförtroende.
Toni
Hej igen, det var ett tag sen.
Du och din son har min sympati iaf, att killar som han faller mellan stolarna i det här s k välfärdssamhället är förargligt, och det ser knappast ut att bli bättre med moderaternas intåg.
Jag kände iallafall igen den så kallade "studieoviljan" du beskrev, jag har inga bokstäver men känner den själv, och känner till flera här på universitetet som har samma typ av inbyggda beteende som verkar ha utvecklat sig över tiden. Jag har inga bokstäver
f ö, inte heller mina vänner. Jag kan tänka mig att problemen är på en helt annan nivå om man nu har bokstäver, det är iallafall väldigt intressant. Skriv gärna mer om det, och om du har några klyftiga lösningar.

88. Positiva förtecken

Publicerad: 2007-09-25
Keramiken har börjat igen. Några av de andra barnen har slutat i keramikgruppen. De har blivit större och fått andra intressen, men de har också blivit duktigare och flyttat vidare till keramik i vuxengrupp. Jag var lite nervös för hur det skulle gå när keramikgruppen var helt förändrad när AC/DC-pojken kom tillbaka.
- Han var helt lugn. Har aldrig sett honom så avslappnad och koncentrerad, sa keramikläraren.

Jag undrar om det handlar om mognad, att AC/DC-pojken har blivit 13 och vill uppföra sig mindre konstigt, eller om det är en slump. Det vet vi inte förrän han har haft keramik igen. Varje gång det går bra så skulle jag vilja spara det ögonblicket. Ha det kvar till nästa gång det är svårt. Titta på det och fråga:
- Varför gick det så bra då?
- Vad var det du gjorde den gången, som fick allting att funka?
- Vad finns det som vi kan kopiera och göra om idag?
- Hur kan vi använda det lyckade ögonblicket?

Det vore så skönt att få skjuta på perspektivet. Inte fördjupa sig i varför det går på tok. Bara lämna misslyckanden bakom oss och titta åt ett annat håll.
- Men när det går bra då, vad är det vi gör då? Vad är det som händer när allting är rätt?
- Låt oss ständigt upprepa det som lyckades!

Jag skulle önska att alla pedagoger kunde förhålla sig till alla barn på precis det sättet.
- Nu gick det på tok, men vi tänker inte mer på det. I går var ju allting perfekt, låt oss koncentrera oss på det istället. Hur ska vi göra för att det ska bli som det var igår, hela tiden?
Vore inte det ett underbart sätt att möta barnen, och varandra, och världen? Med positiva förtecken. Jag är så trött på att älta tillkortakommanden. Hela tiden.

I går var jag ute i en park med AC/DC-pojken. Vi körde hans farmor i rullstolen. Hon fick sitta i en varm filt i höstsolen och titta på de vackra lönnlöven. Pojken hoppade omkring bland träden och försökte plocka ner kastanjer åt henne. Vackra, lena, blanka kastanjer som hon kan hålla i och spara. Titta på och bli lugn av. Han vet att kastanjer har den effekten på honom, när de ligger i hans hand och i hans ficka. Så varför inte på en förvirrad farmor som har ont.

De största och säkert vackraste kastanjerna hängde högt upp i trädet. Så är det alltid. Det man helst vill ha är precis oåtkomligt. Men han gav sig inte, han klättrade och hoppade och kastade sig mellan grenarna. Tills han fick ner just den kastanjen han ville ha.

Och jag tittade på honom. Hans ögon lyste. Hans ansikte log. Hans stadiga, varma hand lade försiktigt den största och vackraste kastanjen i hennes tunna, tunna, skrynkliga hand. Hon tog emot den och kramade den hårt. Höll den, sparade den i fickan. Hon ville ha den, och han ville ge den till henne.

Jag kom på mig med att bli förvånad. Överraskad av leendet i hans ögon. Det var länge sedan jag såg honom glad på det sättet. Inte godisglad, presentglad, bioglad eller karusellglad, utan bara glad. Varm pojke i solskenet med kastanjer i fickorna glad. Den ultimata gladheten när man bara är tacksam för livet. Jag har inte sett det leendet på flera år, tror jag.

Mina ögon blev fulla av tårar. AC/DC-pojken såg det. Han frågade om jag ville ha en stor kastanj. Och det ville jag.

Nästa gång allting går åt skogen ska jag ta min kastanj i handen och bara tänka på hur det var när han log i går.

Number one daughter

Kastanjer har den effekten på mig också!
Molle @ molles-krypin.blogspot.com/
Det låter härligt men samtidigt så sorgligt! Hoppas att kastanje-leendena blir fler!
Nadjuff
vad fint det låter. :) Mera sånt till alla!
Toni
Verkligen starkt. Så innerligt på något sätt, det berör mig verkligen i alla fall.

89. En vanlig morgon

Publicerad: 2007-09-27
 I dag släppte jag taget. Jag väckte AC/DC-pojken på morgonen, och sen gick jag och la mig igen. Jag somnade om. Fattar ni hur stort det är?

Parar man vanlig tonårströtthet med bokstäver så får man en unge som är omöjlig att få upp före fyra på eftermiddagen utan fysiskt våld. Han somnar aldrig på kvällarna och vaknar aldrig på morgnarna. Det är en timmes hårt arbete att få upp honom ur sängen.
I morse struntade jag i alltihopa. Jag har provat det förut, men det har mest blivit tomma hot, för jag har i alla fall legat på nålar, med full koll på varenda sekund. Precis innan allt har varit definitivt för sent har jag styrt upp situationen varje gång. I dag somnade jag om. Utan att ha koll på någonting!

Hur svårt kan det vara att slita på sig ett par brallor, sleva i sig en tallrik fil, borsta tänderna och gå ut och sätta sig i en taxi? Det ska väl varenda 13-åring klara? I värsta fall äter man mackan i bilen. Det tar en halvtimme att åka till skolan, så en macka hinner man mycket väl. Det som är känsligt är att taxin inte väntar hur länge som helst.

Jag kan livligt föreställa mig hur skönt det skulle vara om en taxi stod och väntade på mig varje morgon, för att köra mig dit jag ska. Det är väl bara kungligheter, politiker och AC/DC-ungar som har den sortens service. Våran bokstavspojke har ingen aning om hur exklusivt det är med personlig skjuts. Han tycker det är en stressfaktor när taxin kommer på morgonen. Särskilt om han inte är klar, förståss.

- Klockan är sju, taxin kommer om exakt 40 minuter, och jag tänker gå och lägga mig igen, sa jag till pojken.
- Sätt dig upp så att jag ser att du är vaken.
Pojken satte sig i sängen. Och sen somnade jag. Vaknade av att han pussade mig på kinden en halvtimme senare. Han var så tyst och ville uppenbart inte väcka mig, bara ta adjö. Så jag visade inte att jag vaknade.

Sen hörde jag honom dundra ner för trapporna. Ytterdörren smällde igen så att hela entrén skakade, och därefter startade en bil utanför dörren. Men då kunde jag inte somna om igen. Gick ner i köket och var beredd på att få se nästan vilken röra som helst. Tro det eller ej, men filtallriken hade hittat ner i diskmaskinen och allting var undanplockat. Lite smulor på bänken, men det är väl mer än normalt.

Därefter gick jag ner i hallen, för att låsa ytterdörren och hämta tidningen. Men tidningen var hämtad och väntade mig på hallbänken. AC/DC-pojken hade tagit ansvar för sig själv, visat ordningssinne och dessutom omtänksamhet. Det var så mycket på en gång att jag måste sätta mig ner i trappan och gråta en skvätt.

Det finns hopp om livet i bokstavslandet. Och en vacker dag kommer min pojke att bli vuxen och flytta hemifrån. Det kommer att ta tid och vara struligt av och till, men till slut kommer det att gå bra. Det vet jag, för det har redan börjat. Vi har stunder när livet är alldeles normalt.
Det är så härligt!!

 Toni
Verkligen rörande. :] Undrar om det var en gnutta skuldkänslor involverade här. I vilket fall så var det vackert.
Nadjuff
Nej, vad gullig gjort av honom. :)
Linda @ underbarabarnen.blogg.se
Visst är det underbart när det förväntade blir en positiv överraskning. Och hur underbart det gör för mammahjärtat att se att saker och ting visst funkar. Gott!
 M
Även om det finns stunder när vi vill ge upp så överväger dom små framstegen för våra barn.
Molle @ molles-krypin.blogspot.com/
Låter som om du haft en underbar sovmorgon! Sonen måste känna sig glad över att han fixade allt själv!
Nickan @ nickanpickan.blogg.se
Nu har jag läst om din ACDC son ett tag, tror dock aldrig att jag kommenterat någonting.
det som slår mig är att jag har en precis nästan likadan härhemma, det festliga är att när han fått sin diagnos så kom han själv på att det var ACDC han hade och inget jäkla ADHD. ( Det han tyckte var mest synd var att det inte fanns någon diagnos som lät som IRON MAIDEN, det är de stora idolerna) Min son liknar din i mångt och mycket... kram!
Mammann
Ja det gäller att presentera sina handikapp så att de ser ut som talanger. Det är bra för självförtroendet. Min AC/DC-pojke gillar ju inte hårdrock så det blev inte riktigt rätt i alla fall. Men jag mår bättre av att få distansera mig lite från problemen med humor.
AC/DC-pojken har en syster som har autistiska drag. Det har jag nästan inte skrivit om, för hon är vuxen nu och klarar av sitt liv. Men det är hon som har lärt mig det här. Hon är "Artist", det är häftigare än autist, eller hur? Hennes syrra säger att hon är akustisk, det är också roligt.
- Hon är akustisk, till skillnad från oss andra som har sladd.
Vi tror också att Strindberg hade Strindberger. Det är kreativt och han hade SÄKERT bokstäver.
Med självdistans och humor blir livet mycket lättare att leva.
Och det är berikande att det finns medsystrar i bokstavslandet. Eller hur?
Lena
Det var så jag också fick en tår i ögat... Det finns hopp, det gör det! Och när man minst anar det så får man en fin sten, en puss på kinden eller ett "jag älskar dig, mamma". Det är dom stunderna man vill frysa och bevara och ta fram och titta och känna på när det inte går lika bra.


sju kommentarer

åååh äntligen, hoppas verkligen det kommer att fugera bättre nu. Spray har verkligen varit helt hopplöst. Hur kan dom säga att dom inte ger nån bloggsupport, när dom har den tjänsten???

Mycke märkligt, då ska dom ju faktiskt lägga ner det oxå...

Nu får jag kolla igenom o se hur jag hittar härinne %-)
majsan67 (Webbadress) - 27 04 08 - 23:26

I appreciate, cause I found just what I was looking for. You have ended my 4 day long hunt! God Bless you man. Have a nice day. Bye
Paul () (Webbadress) - 07 10 16 - 08:38

What's Happening i'm new to this, I stumbled upon this I have discovered It positively helpful and it has aided me out loads. I hope to contribute & help other users like its helped me. Good job.
George () (Webbadress) - 24 11 16 - 08:15

Hello, Neat post. There is a problem with your website in web explorer, may check this IE still is the market leader and a large component of folks will leave out your magnificent writing because of this problem.
George () (Webbadress) - 21 12 16 - 14:32

I truly appreciate this post. I've been looking all over for this! Thank goodness I found it on Bing. You've made my day! Thanks again!
James () (Webbadress) - 13 02 17 - 10:58

How To Buy Cheap Generic Ceclor 500mg
John () (Webbadress) - 21 03 17 - 16:45

Sex enhancer for men: Herbal http://cheaapviagraonlis.com/ , A natural sex enhancer for men.
and () (Webbadress) - 13 10 17 - 14:58


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump