mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« Text 60-69 om AC/DC-p… | Home | Text 80-89 om AC/DC-p… »

Text 70-79 om AC/DC-pojkens liv

27 04 08 - 12:46

70. Sommarskola

Publicerad: 2007-06-25
Det är lite speciellt att jobba med bokstavsbarn i skolan. Man får förhandla mycket mer med dem. Det går liksom inte att kräva att de ska göra klart kapitel 13, bara sådär rakt av. Man får göra avtal av typen "jag skriver två meningar så skriver du en". Eller "om du gör en uppgift på varje sida så är du färdig sen".

Ibland får man inget skrivet alls utan måste nöja sig med muntlig redovisning av kunskaperna. Då får man själv skriva upp hur mycket information ungen hämtat in om man ska kunna gå tillbaka och kolla senare.

Jag har haft elever som lämnat in blankt på glosförhöret fast jag vet att de kan varenda ord. Som gjort en boll av historiaprovet, fast de egentligen har bättre koll på frihetstiden än alla sina klasskamrater tillsammans. För det finns någonting som är så vansinnigt jobbigt just med att skriva.

Jag har ju svårt att riktigt fatta det, eftersom skriva är bland det roligaste jag vet. Skulle önska att jag alltid begrep precis vad det handlar om när det är jobbigt att skriva för ett barn. Men det finns ju lika många orsaker som det finns ungar. Fler.

Det kan vara att man håller så hårt i pennan att man blir riktigt trött i handen. Till exempel. Eller att man inte har utvecklat någon handstil så att man tycker att man skriver fulast av alla i klassen. Det kan bero på att man är rädd att stava fel, eller att man har så mycket att berätta att det kommer att bli så långt om man ska få allting sagt. Mycket längre än man känner att man egentligen orkar skriva. Då ger man upp innan man har börjat.

Jag har haft elever som jag har gjort tidsavtal med. De har fått en äggklocka och så har jag förbjudit dem att skriva i mer än fem minuter. De får helt enkelt inte skriva ett enda ord mer när klockan har ringt. Fem minuter känns överskådligt och tillräckligt kort för att man ska klara det. De flesta barn kan gå med på att jobba koncentrerat i fem minuter. Så har jag fått dem att skriva lite grann i stället för ingenting.

Tidsbegränsningen fungerar även med matematik och andra ämnen också. AC/DC-pojken brukar få en kvarts tidsbegränsning när han gör läxor. Jag säger att han bara får hålla på en kvart, sen måste han göra något annat. Något han gillar. Det går bra att återvända till läxan lite senare igen, för ytterligare en kvart, men han får inte jobba längre än femton minuter i taget.

En vanlig unge skulle bli tokig av att behöva bli avbruten hela tiden. Ett vanligt barn behöver kanske koncentrera sig och bli klart för att känna sig nöjt och tillfredställt. Men bokstavsbarnen har så himla dålig uthållighet. Det är bättre att ge dem ett tids-perspektiv som de står ut med än att kräva att de ska bli klara. Annars är ju risken att de inte ska göra någonting ganska överhängande.
Det här är något jag vet efter lång lärarerfarenhet och ett antal böcker. Men när jag sitter och tittar igenom vad AC/DC-pojken tagit med sig hem från skolan efter sjätte klass, då blir jag ändå bekymrad över hur lite det är. Jag kan inte se vad han har lärt sig, för han har inte skrivit någonting.

Jag vet ju hur noga jag har gått igenom världsdelarna med mina sexor i år. Vi har rest runt i böckernas värld, till jordens alla hörn. De har gillat det, de flesta i alla fall. Både att läsa i böckerna, se filmer och att höra mig berätta. Och de kan visa sina föräldrar, för de har gjort grupparbeten och prov och små forskningsuppgifter. Men AC/DC-pojken... ja, han säger att de har pratat om Europas länder mest. Det är ju femmans kurs! Jag får inte den minsta antydan om att han kan någonting om världen. Han har inte skrivit en mening.

Skrivandet är livsnödvändigt för mig. Visst är det mycket tv och en oändligt massa bilder omkring oss hela tiden, men information kommer huvudsakligen i text. Ofta behöver man svara också.

Man behöver en skicklig penna för att söka jobb, för att klaga på en dyr vara som inte håller som den ska. Man måste kunna formulera sig väl för att få ut sina pengar på försäkringen också. För att inte tala om all kommunikation som numera sker i textmeddelanden som sms och msn. Jag menar, förut pratade man i telefonen, nu kan man välja att mejla eller sms:a i stället. Har man inte skrivförmåga så hamnar man på efterkälken, den saken är klar.

AC/DC-pojken hade en skrivbok med sig hem från skolan. Den är full med teckningar! Typiskt honom. Han ritar på allting och hela tiden. Men jag har faktiskt aldrig läst någonting som han har skrivit. Ingenting.

Detta måste bli min nästa mission när det gäller min son. Att han ska lära sig skriva. Min son, som är en hög med lego. Bitar, inte sammanhang. Som ser världen så helt annorlunda, som tolkar vad vi säger på sätt vi inte väntat oss. Som missförstår allt. Som alltid blir missförstådd. Han behöver kunna formulera sig, argumentera, reflektera. Han behöver det mest av alla. Sätta ord på det han tänker. Så att han kan förklara sig. Så att han kan ställa frågor till oss. Hur i hela friden ska jag lära honom det?

Jag försöker introducera nån sorts sommarskola för honom, nu. Han ska få gå igenom boken om världen som vi har använt i min klass. Hela världen ska han få läsa i sommar. Inte göra forskningsuppgifter och grupparbeten, men arbeta i övningsboken och titta i atlasen. Sen ska han få skriva dagbok varje dag. I fem minuter. Och dessutom ska han få arbeta sig igenom ett arbetshäfte med vardagsfilosofi (som Mattias, min kollega har gjort). Det är jättebra och väldigt intressant. Handlar om precis sånt som man funderar över i början av puberteten. Rättvisa och mening med livet, och sånt. Frågor som ska reflekteras över och sedan besvaras i skrift.

En timme om dagen ska det vara sommarskola. Och det har fortfarande inte inträffat en enda gång. Jag har fått skäll för den där sommarskolan en timme om dagen, men han har fortfarande inte gjort någonting. Jag fattar egentligen inte hur det ska gå till, men jag vet att jag måste försöka. Fast han inte vill.

rebecka @ www.afrikabecka.blogspot.com
Vilken bra blogg. Råkade halka in här på något bananskal och av de få inlägg som jag har hunnit läsa just nu så är jag glad att du delar med dig av din vardag.
Du skriver så att en dödlig människa faktiskt förstår. Det är inte alla som kan det. Tack.
rosflickan @ tusenrosor.blogg.se
Klart du ska försöka, det låter som en jättebra idé!
Har länkat till dig i ett blogginlägg...säg till om jag ska ta bort det.
Molle @ molles-krypin.blogspot.com/
Tycker du har så underbara idéer. Kommer att återvända hit ofta för inspiration!
Monica @ http:\\\\mockenicka.blogspot.com
Fast min andra son och min make hatar också att skriva, så det är inget som blir utmärkande för bokstavssonen hos oss.

71. Pain in the ass!

Publicerad: 2007-07-02
Bättre begagnad AC/DC-pojke säljes till lägstbjudande!!
Tänk vilken tur att det finns skola och vardag i livet. Att barnen får gå hemifrån några timmar varje dag och slippa vara med sina föräldrar. Att föräldrarna till alfabetsbarnen får vila sig en stund då och då.

Det är så jobbigt att vara tillsammans dygnet runt, hela tiden. Svårt att få tålamodet att räcka så länge som det behövs. Nästan omöjligt att hitta de försonande dragen, charmen som ju faktiskt finns där. Efter tre veckor på landet vill jag bara bli av med honom.

Vi gräver och målar, river och bygger upp, spikar, sågar, bär och släpar. Allihopa. Vårat land är värsta arbetslägret i år. AC/DC-pojken ligger på rygg i soffan och tittar på MTV. När han inte kommer och påminner oss om att han är hungrig och måste ha mat. Bäddar inte sin säng med mindre än att alla är jätteförbannade på honom. Kastar saker omkring sig om vi är hänsynslösa nog att be honom tömma diskmaskinen. Och sånt.

Hela tiden gnäller han över hur vansinnigt tråkigt han har. Förbannar mig för den plågsamma sommarskolan jag utsätter honom för. Klagar över att maten inte uppfyller hans förväntningar. Kritiserar, svär, domderar och skäller. Han lufsar runt som ett enda stort minustecken. Kort, lat och oändligt negativ. ÅÅÅÅh, jag är så trött på honom. Och inte blir det bättre av att det regnar hela tiden!

Han är ett jobbigt litet... fast det är bara vi som får säga så. Ingen i hela världen får hålla med oss, då vänder vi omedelbart på klacken och försvarar honom med näbbar och klor. Men vi får säga det. I alla fall just nu. Han är en liten svidande plåga!!!

Systrarna tycker att han är jobbigare än alla andra somrar. Själv säger han att det handlar om att han faktiskt har kommit in i puberteten. Fan vet. En syrra radade upp alla pubertetskriterier hon kom på, och han fyllde inte ens hälften. Jag tjuvlyssnade så öronen fladdrade, men lyckades inte fånga hela konversationen, så jag har ingen aning om vilka kriterier han anser att han uppfyller. Men finnig är han då inte, och inte har han tuppar i halsen heller.

Och det är tre veckor kvar tills han ska åka på sitt äventyrskollo. Hur ska vi orka vänta tills dess? Hur ska han orka vänta? Det måste ju vara döden att tillbringa sitt sommarlov med en familj som bara vill bli av med en.
- Det är döden att tillbringa sitt sommarlov på landet, när man är tretton, rättar en storasyster mig.
Bara så. Sommarlov, landet, föräldrar, trettonåring, adderar man det så får man döden. Helt enkelt.

Så kanske det är. Har ett svagt minne av att jag också varit tretton och inte velat följa med till landet. Men inte tog jag ut svängarna lika yvigt som han gör. Till och med puberteten blir extra besvärlig för AC/DC-pojken.

Han kallar sin syster för subba plötsligt. Svär och svarar oförskämt. Ja, det kanske är puberteten då. Just nu bryr jag mig inte så mycket om vad det beror på. Det är jobbigt. Jag är trött på AC/DC-pojken. Nu.

rosflickan @ tusenrosor.blogg.se
Naw stackars er... men som syrran sa: 13 år, landet, hormoner, inga andra än familjen.. det är nog inte det roligaste man kan tänka sig, AC/DC eller ej. Fast det betyder förstås inte att det inte är jobbigt för er också. Ett tips: köp en sån där boxnings-säck! Och varje gång ni blir arga går ni ut och misshandlar den lite.. Eller springer, eller vad som helst. "Det är inget fel med att vara arg på sitt barn, så länge man inte slår just dem" sa min lärare en gång. det har hon nog ganska rätt i
Lena
Precis,PRECIS så är det! Du anar inte hur gott det gör i mig att få läsa att någon annan känner likadant. Sommaren i stugan har inte varit lätt i år... Väl hemma är allt okej, med alla spel och kanaler. För oss också.

72. Hundanalfabet

Publicerad: 2007-07-10
Folk brukar säga att barn och djur hör ihop. Att det är nyttigt för barn med husdjur för det är fostrande. Man lär sig ta ansvar när man sköter en annan levande varelse.

Jag har också läst någonstans att det är ett tecken på störning om barn plågar djur. Så klart. De flesta barn ömmar väldeliga för fyrbenta vänner, och upprörs därmed när dessa vänner behandlas illa.

Men under min uppväxt fanns det också killar som sköt med luftgevär på ekorrar. Hällde t-sprit på fiskrens så att fiskmåsarna blev fulla och störtade. Sprättade upp paddor med fällkniven för att se hur de såg ut inuti, och andra mycket grymmare saker. Kanske var det samma killar som man skulle gett diagnos i nuförtiden, det vet jag faktiskt inte. Nåt var det med dem, som gjorde att de slutade ömma för små, svaga djur och istället använde dem som leksaker.

Man läser ibland i tidningen om ungdomar som roat sig med att välta kor. Om barn som kört katten i centrifugen. Och sånt. Grymt och dumt och klara tecken på att de inte riktigt förstått det där med empati.

De små djuren som är beroende av människan för sin överlevnad i den civilicerade världen, som bor i bur och behöver bli matade och omhändertagna för att inte dö, de väcker annars barnens empati särskilt mycket. För barnen känner igen sig i deras utsatthet. Den lilla kaninungen är precis så rädd och så utlämnad som ett litet barn i den stora vuxenvärlden. Det är säkert väldigt utvecklande och fostrande att få lov att ansvara för en annan levande varelse. Jag kan tänka mig att det hjälper barnet att bli starkt och klokt. Det tror jag på, men alla barn klarar inte av det.

AC/DC-pojken tycker mycket om djur. Men jag skulle aldrig, aldrig låta honom ta ansvar för ett eget husdjur. Det kommer ingen kanin över tröskeln här!

Jag har inte låtit något av mina barn ha djur, fast de har tjatat. Det beror på att vi har så många allergier allesammans. Jag hade inte heller djur när jag var liten och är ganska främmande till hela konceptet. Vi har haft vandrande pinnar, över hela lägenheten! En burk med fiskar som överlevde väldigt kort tid. Och några sköldpaddor som självdog. Det är allt. Så ingen av oss har nån större vana av sånt som kryper, hoppar och har sig. Allra minst jag. Och absolut inte AC/DC-pojken. Han klarar inte av tama djur.

En av grannarna på landet har en jättefin liten hund. Det händer ibland att den kommer över till oss med sin husse. Ligger på golvet i köket och har tråkigt medan vi människor spelar lite kort och snackar skit. En mycket vacker och glad hund. Väluppfostrad ska den visst vara dessutom.

AC/DC-pojken blir helt knäpp av den där hunden. Så uppskruvad och konstig att vi tycker det är riktigt obehagligt. Både hunden och hundägaren har känt pojken i många år, så vi behöver inte skämmas eller så, men vi vet inte riktigt hur vi ska handskas med det här. Det blir pinsamt på något sätt när ens barn uppför sig tokigt kring djur.

Han kan inte lämna hunden ifred. Han stör den, retas med den och spelar upp den. Vi säger åt honom att han ska sluta, men då blir han ändå mer koncentrerad på hunden. Utan att kunna se att den blir irriterad, när den inte vill vara med längre. Vi blir arga, men han kan inte sluta. Bara hunden tittar på honom skrattar han hysteriskt. Och det är helt omöjligt att avleda honom. Han måste fixa och trixa på tusen olika sätt för att se hur hunden ska reagera. Vad den gör om man råkar ramla på den eller så. Hundens känsloliv kan han inte läsa in i situationen. Han är analfabet.

Sist grannen kom över slutade det med att AC/DC-pojken helt enkelt släppte ut hunden i ett obevakat ögonblick. Han ville se vad den gjorde om man öppnade dörren. Gissa vad den gjorde! Den rymde. Sen var den borta hela natten. Vi letade och ropade och sprang genom skog och kärr. Höll vakt vid stora vägen och hade världens pissigaste kväll. Jycken kom inte tillbaka förrän vid fyratiden på morgonen. Hur pinsamt var inte det?

Det finns inte en ond tanke i AC/DC-pojken. Han skulle inte vilja skada hunden på något som helst sätt. Det handlar inte alls om elakhet eller sadism. Han var verkligen bekymrad när vovven försvann den där natten. Men han kan bara inte låta bli. Det går inte att lämna hunden ifred.

Vore det inte en så snäll hund hade pojken säkert blivit biten. Kanske hade det varit bättre. Om han träffat ett djur som sa ifrån, satte gränsen. Satte tänderna i honom. Lite i alla fall. Kanske skulle han lära sig då, att man måste lämna djuren ifred. Vänta på att de kommer till en av sig själva. Inte tvinga och irritera, reta och knuffa.

Å andra sidan kan AC/DC-pojken inte läsa människor heller. Och hur elaka andra barn än är mot honom så verkar han ju inte kunna lära sig att sluta i tid. Att lämna ifred och gå därifrån. Han är ju social analfabet bland oss människor också. Det blir bara så himla mycket tydligare när han är knäpp med djur.

Ett par dagar senare kom vår granne med sin hund och tog med sig pojken på en flera timmar lång promenad. Försökte lära honom hur man tar hand om en hund på riktigt. Vad det egentligen handlar om. En ordentlig lektion bjöd han på. Jättepedagogiskt och omtänksamt som bara den. Men när de kom tillbaka från promenaden. När pojken lärt sig alla kommandon och allt man måste tänka på, då höll grannen med om att pojken nog inte ska vara med hunden. I alla fall aldrig själv. Han är hundanalfabet. Så är det bara.

73. Dagboken

Publicerad: 2007-07-12
Jag har målat in mig i ett hörn med sommarskolan. För att AC/DC-pojken ska börja skriva regelbundet tvingar jag honom att skriva dagbok. En dagbok är något personligt och privat. Ingen människa ska läsa ens dagbok om man inte själv ber om det och önskar det. Det är ju självklart.

Det handlar om respekt och integritet och ska alltid gälla. Även AC/DC-pojken förtjänar den respekten. Men hur i hela friden ska jag kunna kolla hur han utvecklas och hur han sköter sin sommarskola om jag inte läser hans dagbok? Det går ju inte.

När jag hade en sexa i början på 90-talet hade barnen en bok som hette Femman. I den skrev de dagbok. Varje dag, fem minuter innan vi gick till lunch. De skulle skriva i fem minuter varje dag, det var obligatoriskt. Kunde de inte komma på vad de skulle skriva så fick de skriva det. Det fanns de som fyllde en sida med ”tråkigt, tråkigt, tråkigt, tråkigt, tråkigt, tråkigt, tråkigt, tråkigt, tråkigt, tråkigt, tråkigt, tråkigt, tråkigt, tråkigt”
Och det var helt OK, bara de skrev.

Det var en stor klass, 32 elever. Omöjligt att ge alla lika stort utrymme varje dag. Så jag bad dem att själva ta ansvar för kontakten med mig. Ville de mig något särskilt så skulle de skriva det i Femmanboken och lägga den på mitt skrivbord. Alla som la Femman på mitt skrivbord fick svar samma dag. Det kunde bli mycket att svara på ibland. Hela lunchrasten kunde försvinna för mig, men det var det sannerligen värt. För det fungerade verkligen jättebra.

Varje dag låg det Femman på katedern. Somliga jätteofta, andra nån gång ibland, men alla Femmor låg där nån gång. Det kunde handla om att jag varit orättvis, att de var arga på mig för att jag inte förstått eller inte lyssnat. Man kan kritisera sin fröken mycket lättare i skrift, när man slipper stå och svettas och leta efter orden. Och jag fick både konstruktiv och riktigt besk kritik, som jag lärde mig massor av.

Det kunde också handla om svek och konflikter mellan kompisar, om hur jobbigt det är med kroppar som växer och tuttar som plötsligt gör så himla ont. Eller om mammas och pappas skilsmässa. Men jag läste bara det som låg på mitt skrivbord. Och jag hade heligt lovat att jag endast läste sista sidan och aldrig bläddrade tillbaka. Vilket jag inte heller gjorde. Femman var en förtroendemöjlighet mellan eleverna och mig. Jag svek aldrig och hela konceptet fungerade därför utmärkt i flera år. Undrar om de har sina Femmanböcker kvar? De måste ju vara himla spännande att läsa nu, titta tillbaka i, så här 16-17 år senare i livet.

I alla fall. Det är heligt med dagböcker. Ingen gammal morsa ska komma och bläddra bland sidorna i ens dagbok. Det har jag alltid respekterat, både hemma och på jobbet. Men nu har jag läst AC/DC-pojkens dagbok! Det var ingen vidare läsning. Högst två meningar varje dag. Ofta mindre. Mest trista listor på vad han gjort. ”Hoppat studsmatta, cyklat, sett på tv, ätit pizza” utan en enda meningsbyggnad. Inga stora bokstäver, inga punkter, ingenting.

Varje sida är omsorgsfullt avslutad med ”ADIOS, THE END, GOOD BYE, SLUT” med stora, graffitiga bokstäver. Det är det som har tagit fem minuter att åstadkomma. Men hur ska jag kunna kräva honom på mer text utan att avslöja mitt svek?

”9/7
JIPPIIIAJAJ.
I DAG åkte VI
hem det är underbart
åh TV 3,5 MTV, blA blA blA.
GOOD
BYE”

Det är faktiskt inte godkänt! Han har aldrig jobbat i fem minuter för att åstadkomma det där.
Eller 7/7

”YO WAZZUP
I dag har
Jag sett
På live earth
Galan.
Eller snarare
tittar på
många bra
bra artister
har spelat
teX Shoopdog
RIHANNA AKON
PUSSYCAT DOLLS
KANYE West Blacjeyd Peas
SLUT GOODBYE
THE END”

Vilken svikare jag är. Nu har jag dessutom berättat för alla andra vad han skriver! Det är inte heller OK. Men jag har skapat ett dagboksprojekt. Jag får erkänna att jag har läst och lova att inte läsa igen. Bara lita på att han anstränger sig lite mer. För han kan skriva. Han kan formulera sig också. Han bara gör det inte. Som ni ser.

rosflickan @ tusenrosor.blogg.se
Isch, han har ingen vidare musiksmak, din pojke… hur som helst, vi hade också såna där böcker i mellanstadiet. En gång i veckan skulle vi skriva; i tio minuter. Man behövde inte skriva i tio minuter, men tiden fanns där. Och läraren skulle alltid läsa vad vi skrivit, och det vi skrivit skulle alltid handla om vårt privatliv. Det var jag rätt missnöjd med... är fortfarande! Ditt projekt låter däremot väldigt bra! Jag har kvar min skoldagbok från tvåan, och jag älskar att läsa den, detsamma gäller säkert dina f.d. elever!
Lillasyster
Ja, det är vad jag säger hela tiden, musiken han lyssnar på suger, och jag förstår inte vad vi har gjort för fel som har fått honom att lyssna på det där...
MAMMA!! Du kan ju inte berätta vad han skriver? Eller rättare sagt skriva av precis vad han har skrivit! Ta bort!
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Måste nog säga att jag håller med "Lillasyster" när det gäller dagboken... Jag är väldigt mycket för att man aldrig ska läsa andras dagböcker. Mina ungar har alltid haft sina framme. Dom vet att jag aldrig i livet skulle ens flytta på dom. Det är så fruktansvärt privata saker.
Naia
Ett annat sätt, som jag personligen tycker är bra, är när alla i familjen skriver loggböcker varje kväll i 5 min. Sen byter man med nån i familjen och får det man skrivit kommenterat av nån annan. Självklart gäller tystnadsplikten gentemot varann även här *ler* Ett enklare sätt att hålla koll på framstegen, kanske?
Varm sommarhälsning!

74. På Håkanskär

Publicerad: 2007-07-18
Vilken dag vi har haft. På familjens favoritställe i världen. Längst ut i havsbandet med bara ett stilla, blankt Ålandshav utanför. Långa flata klipphällar, solvarma, hudlena. Hällkar fulla med kroppsvarmt regnvatten, tillräckligt stora för att faktiskt kunna bada i. Annars är hällkar (min dotter biologen har lärt mig att det heter så, det är klippskrevor med vatten i) oftast fulla av slemmigt, stillastående vatten, fullt av alger, dykarbaggar och allehanda äckligheter, men här finns det rikta bassänger med klart, rent regnvatten, som inbjuder till att kasta sig i.

Finns det den allra minsta springa i stenen här på klipporna, så finns det också något som växer där. Skrevorna prunkar som designade trädgårdsarrangemang. Den gula fetknoppen formligen sprutar ut ur graniten. Kråkvickertuvorna är så täta och himmelsblå att man inte tror det är på riktigt. Det är som hämtat ur nån trendig trädgårdstidning. Den söta doften från fältet av älgört ligger som ett lätt duntäcke över hela ön. Det är så underbart vackert att man bara går omkring och ler.

Det mest osannolika denna söndag mitt i juli är att det dessutom är helt tomt. Vanligtvis är klipporna strösslade med fritidsbåtar, kanoter och människor som försöker tanka energi inför nästa gråa höst i livet, men just den här dagen är det alldeles, alldeles tomt. Det är bara vi där. Vår lilla blå båt med utombordsmotor, pappan, AC/DC-pojken och jag, sen tar världen slut.

Jag somnar i solen. Naken på klippan. Så ljuvligt att det nästan gör ont. En armslängd ifrån mig ligger AC/DC-pojkens pappa och läser Stieg Larsson. På himlen över oss dansar tärnor, längre bort promenerar en strandskata omkring. Allting är total idyll. Och AC/DC-pojken håller på att gå upp i limningen.

- Var är Magnus och dom? Dom skulle också åka hit i dag. Jag måste veta var dom ligger. Ring dom nu, pappa, tjatar han.
- Nej jag tänker inte ringa till nån, svarar pappan.
- Men jag måste veta var dom är, envisas pojken. Ring till Lasse då, han kanske vill komma hit.
- Jag tycker det är jätteskönt att det bara är vi här, säger jag. Det är så mycket folk omkring oss hela tiden annars. Är det inte mysigt att vi får vara ifred i dag?
- Jag hatar det här, skriker pojken. Det är så djävla tråkigt här!!!

Han susar fram och tillbaka mellan sina föräldrar på klippan och försöker få oss att ringa dit fler människor. Utan att lyckas. Vi bara ligger där som två strandade sälar och njuter av livet. Han lägger sig på min rygg och klagar, sen hoppar han på pappan och gnäller, och tillbaka på mig.

Havets vatten är lagom varmt för att bada, men han vill inte bada om inte vi badar. Vi vill inte heller bada. Vi vill fortsätta att leka strandad säl på varm klippa. Så då badar han själv i alla fall. I t-shirt, för han vill inte visa sin knubbiga mage. Lilla gubben!!
- Det är faktiskt bara vi här, säger jag, ta av dig och bada näck istället, det är mycket skönare.
- Du vet hur känslig jag är för nakenhet, snäser AC/DC-pojken irriterat.
Det vet jag inte alls. Men det är klart att han inte behöver bada näck om han inte vill.

Han står inte ut med precis det som vi njuter av. Lugnet, lyxen att vara ifred. Oron i hans kropp gör honom totalt frustrerad i stället för avslappnad som vi.

När vi har en massa folk omkring oss, då springer han runt och spiller sin oro på alla andra. Rör till och stör, avbryter och tar över, förstör och distraherar. Då blir vi också frustrerade. Arga blir vi eller irriterade. Springer efter honom och säger nej, stoppar, hindrar, hejdar.

Men här, på skärgårdens sista utpost mot havet, på den flata klipphällen i solen, är det ju bara vi i dag. Det finns ingen att störa, ingen att reta utom oss. Vi behöver inte skydda honom från någon annan människas irritation eller fördömanden. Han kan vara precis hur snurrig som helst, vi blir inte det minsta störda.

- När dina systrar var i din ålder brukade de alltid gå upptäcktsfärd när vi gick i land på olika öar. Det kan man verkligen göra själv, säger jag till min otålige son. Det är så skönt att slippa vänta på folk, att strosa runt i sin egen takt.
Pojken sitter vid min sida och tänker en kort stund, sen studsar han iväg på klipporna. Det tar över en timme innan han kommer tillbaka. Blöt från skorna upp till midjan, för han har först plurrat och sen vadat. Men han är supernöjd.

Han har ätit både hjortron och smultron, hittat grodyngel och en vattensalamander. Han har sett havsörnen och klättrat upp på öns högsta punkt där det ligger ett vackert stenröse. Han har sett en stor gädda i vassen där han vadade och ejderungar som han smög förbi för att inte störa. På det stora hela har han varit med om ett äventyr.

Han lägger sig bredvid mig på klipporna på Håkanskär och berättar. Så trevlig som bara en avslappnad AC/DC-pojke kan vara. Bättre kan sommaren inte bli.

Number one daughter
Det bästa med de där öarna är att man kan gå runt dem. Eller tvärs igenom dem ;)
Nadjuff @ junnarp.blogg.se
Åh vad härligt det låter! :)
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Låter som ni haft underbart!
Molle @ molles-krypin.blogspot.com/
Låter som ett mysigt ställe för er alla!

75. Om och om igen

Publicerad: 2007-07-19
En av våra döttrar lärde sig mödosamt cykla på storasyrrans gamla cykel med stödhjul. Det tog tid att hitta balansen. Hon såg jättedåligt så det var inte konstigt att det var extra svårt för henne, men det visste vi inte då, vi såg bara hur hon kämpade för att få kläm på hur man skulle göra. En dag klarade hon det! För att riktigt belöna henne gav vi henne en alldeles ny, fin cykel. Och hon bröt ihop fullständigt.

Hon trodde att hon skulle vara tvungen att börja om från början igen. När hon äntligen, äntligen lärt sig, då skulle hon inte få njuta av det. Då skulle vi tvinga henne att börja lära sig nästa cykel. Det var logiskt tänkt, om än med bakvänd logik, och hon fattade ganska fort att det inte är så det går till här i världen.

Sedan dess drar hon sina slutsatser ungefär som alla vi andra. Det vill säga hon lär sig av sina erfarenheter. Men så fungerar det inte för AC/DC-pojken. Inte vet jag om det är på samma sätt för andra barn i bokstavslandet, men för min pojke är det omöjligt att dra rätt slutsatser från det han är med om.

Min son är mitt fjärde barn. Jag uppfostrar honom som jag fostrat de andra tre. Jag är rak och konsekvent, i alla fall för det mesta. Orsak och verkan är uttalat och tydligt. Vissa handlingar får vissa konsekvenser och sen är det inte mer med det. Tydligheten är bra för AC/DC-pojken, men det där med orsak och konsekvenser är ingenting för honom.

Jag vet ju det. Men uppfostran går på gammal rutin. Man kan inte stå och tänka efter i varje enskild situation. Man har inte tid att vara så reflekterande i stunden. Det går på vana och impuls. Så här reagerar jag när du gör så där. Helt enkelt. Fast jag vet att det inte fungerar på honom det som fungerat rätt bra med alla hans systrar.

Det är ganska självklart egentligen. Man ska uppmärksamma och kommentera varje önskat beteende. Även bokstavsbarn vill bli bekräftade och ha beröm. Det är berömmet som är nyckeln. Alla positiva handlingar ska ha positiv respons, omedelbart. På så sätt kan jag sporra honom till att agera som jag vill. Han ska vilja sträva efter beröm. Och det gör han. Han suktar verkligen efter glada tillrop och berömmande kommentarer.

Men det kan gå veckor mellan situationerna när jag tycker att han förtjänar beröm. Det kan gå tidsåldrar mellan hans positiva handlingar. Vad gör man då? Jag, jag tjatar, skäller, kritiserar, suckar och skriker. Allt det som jag inte borde göra.

Och fast han vet att jag blir sån, kan han inte låta bli att uppföra sig precis likadant nästa gång. Han kan inte dra slutsatsen att han ska låta bli, för mamma blir så förbannad. Han vet, men det går inte att agera utifrån den kunskapen. Omöjligt.

Egentligen är det likadant som i matematiken. Han tror att han ska lära sig cykla om igen varenda gång han slår upp sin mattebok. Motsträvigheten är total, alla bromsar slår till så fort han ser ett mattetal. Behöver han kalkylera i affären för att se om pengarna räcker och om det han köper täcker familjebehovet, då gör han ekvationer så det står härliga till. Men måste han skriva siffror i en bok med rutiga papper, då är det bara plågsamt. Då totalvägrar han och fattar verkligen ingenting. För han kan inte återanvända sina gamla kunskaper, som vi andra gör. Han måste skapa en ny kompetens varje gång. Uppfinna hjulet och lära sig cykla. Varenda gång. Inte konstigt att matematik inte är lustfyllt då.

Bränt barn skyr elden, heter det ju. Så är det. En unge som bränner sig aktar sig sedan för det som brände. Blir kanske rädd för elden rentav. AC/DC-pojken kommer också ihåg hur det brände. Han minns mycket väl hur det kändes när det brände och hur alltsammans gick till. Nästa gång aktar han sig inte alls, som de andra barnen gör. Han provar samma sak för andra gången, för att testa om det bränns igen!

Sen provar han för tredje gången, för vem vet, det kanske har slutat brännas. För att inte tala om när han provar för fjärde gången, för att kolla om det fortfarande bränns. Eller när den femte gången inträffar, då han själv tänder elden, för att kunna testa om det bränns en gång till…

76. Ormvråk, är det!

Publicerad: 2007-07-22
När vi höll på och grävde runt i vår trädgård under våren, så skapade vi samtidigt rena fågelbuffén. Vi flyttade jord från ett ställe till ett annat och väldigt mycket feta maskar kom i dagen. I samma stund som vi slutade gräva och gick därifrån landade traktens fjäderfän i jordhögen och hade daggmask-kalas. En kväll damp ett par stora, granna fåglar ned mitt bland sparvar, finkar och annat smått och gott. Blanka, gröna och väldigt snygga satt de och lät sig väl smaka i vår trädgård.
- Kolla, skrek pappan, vilken snygg pippi. Vad kan det vara?
- Det är en gröngöling, sa AC/DC-pojken tvärsäkert.
- Det är nån sorts hackspett i alla fall, sa pappan.

Sen åkte fågelboken fram, förståss. Och visst var det en hackspett. En gröngöling närmare bestämt. Som AC/DC-pojken klockrent artbestämde. Inte för att någon lyssnade på honom, men i efterhand kunde vi ju konstatera att han kände till hur en gröngöling ser ut. Samtidigt som vi frågade oss hur sjutton han visste det.

Häromdagen åkte vi hem från landet en vända. Det är tråkigt att åka motorväg. Finns inget att titta på. Mitt på ett fält såg jag plötsligt en stor fågel på en stolpe. Men vi svischade förbi så snabbt att jag inte ens brydde mig om att säga åt nån annan att titta. I nästa tusendels sekund skrek AC/DC-pojken.
- Såg ni? Vilken stor!
- Ja, jag såg, svarade jag. Medan jag febrilt försökte komma ihåg vad fågelskrället heter.

Jag vet hur vingteckningen ser ut, och jag vet exakt hur den låter, men jag kunde inte för mitt liv komma på vad det var för pippi.
- Kungsnånting, är det försökte AC/DC-pojken
- Nej, nej, nej, sa jag.
- Nej! Ormvråk är det, triumferade han.
Javisst, det var ju en ormvråk! Precis det var det jag inte kunde komma på.
- Ormvråkarna sitter så där på en stolpe och kollar efter möss och sånt, började pojken undervisa.
- Det kan vara vilket öppet fält som helst, sätter man en stolpe så kommer ormvråken och sätter sig där, och då kan man komma ganska nära, fortsatte han.
Och det var ju alldeles riktigt alltsammans.

Hur kunde han veta det? Vi kan en del om naturen här hemma. För vi gillar att veta vad vi tittar på. Allmänbildningen är rätt bred när det gäller växter, träd, blommor, skalbaggar och allt möjligt, men när det gäller fåglar har vi inte direkt pratat så mycket om dem. Ingen har så vitt jag vet undervisat AC/DC-pojken i ornitologi. Ändå kan han se en ormvråk i bråkdelen av en sekund från motorvägen, och faktiskt konstatera att det var en ormvråk han såg.

Jag måste vända mig om i framsätet så att jag kunde se honom i ögonen och fråga honom.
- Hur kan du veta att det var en ormvråk?
- Kalle, min lärare… Nej, jag menar Olle, min första lärare, han som sluta… Han hade en lektion.
- En lektion!
- Mmmm, om fåglar.

Osannolikt. Väldigt osannolikt, men likväl sant. Den där läraren, som svek och övergav och var riktigt, riktigt dålig i höstas, han satte ett outplånligt avtryck i vår son. Tack vare en enda lektion med honom kan pojken artbestämma fåglar han aldrig förut sett i verkligheten. Snabbt, korrekt och gladeligen.
- Det är klart han kan det, sa storasyster biolog, han är ju en riktig naturvetare!
Det är lite Rainman, över honom. AC/DC och Artist, blandat till den allra bästa kombinationen. Jag undrar jag, hur många fåglar han kan.

biologen
Sen har han ju också en mamma som är rätt haj på det där med fåglar
Anders
Man ska aldrig göra misstaget att tro att bokstavsbarnen är dummare än nån annan... vi har bara en tendens att tänka lite annorlunda. Och de grejer vi är riktigt dåliga på kompenseras ofta av att vi är ruskigt bra på någonting annat. Det gäller bara att hitta de sakerna. :) Själv är jag helt värdelös på bild, rum och form.. men istället har jag väldigt lätt för språk och ord. Kan komma ihåg ett samtal eller en föreläsning hur länge som helst. För din pojke verkar det vara former och färger som han hänger upp saker runt istället. Om du frågar honom lite mer om hur exakt den där lektionen han lärde sig så mycket av gick till, då kan du nog lära dig en sak eller två om hur man faktiskt når fram till honom och motiverar honom till att lära sig saker. Bara ett litet tips sådär :)
Scoutfröken
Anders: alla vi som umgås regelbundet med AC/DC barn vet ju det där. Att man inte ska underskatta er kunskap. Problemet är ju att eftersom ni tänker så annorlunda så har vi andra riktigt svårt att få grepp om vad ni kan och vilka kompetenser ni har... Men akta're va nöjda vi blir när vi ser det, när vi hittar rätt sätt att fråga. För vi VET ju att ni kan och vi VET att vi bara inte har ställt rätt fråga på rätt sätt än. Det är därför vi blir så frustrerade...
Anders
Jo, jag förstår det. Och jag förstår att det blir oerhört jobbigt att vara sådär lirkande och förstående hela tiden.. att ständigt leta efter precis rätt ände att förklara ifrån, så att säga.

Men de flesta "vanliga" kan ju åtminstone vara glada för att de förmodligen bara har en eller två sådana människor runt sig... Vi bokstavsmänniskor (vid 25 års ålder kan jag knappast kallas ett "barn" längre *skratt*) möts ju ständigt av ofantliga mängder oförståelse från alla möjliga och omöjliga håll.

Ibland har jag bara lust att skrika åt alla idioter som totalvägrar att acceptera att vissa människor fungerar lite utanför normerna, och att vi trots det faktiskt vill bli bemötta med respekt, Ovanpå det har vi ju det faktum att vi faktiskt ofta inte KAN förklara själva var det blir fel nånstans, även om folk försöker förstå... vi har inte lärt oss orden, och även om vi kunde dem så skulle folk runt oss antagligen inte fatta ändå, om de inte vore superintresserade av psykologi eller nåt... i vissa fall FINNS de ju inte ens i språket, så vi får försöka hitta på egna. :/ Det finns hursomhelst väldigt dåligt med "vardagsord" som kan användas för att beskriva hur det känns att inte "fungera" i samhället på det här sättet.

Och det här kommer ifrån en människa som tycker att samtal och debatter är några av de bästa sakerna som finns... Jag kan knappt tänka mig vilket helvete det måste vara i vissa lägen för någon som INTE har lätt för att uttrycka sig i ord. :/
Vad fan, om jag accepterar att andra inte ens klarar av att skruva isär en dator och byta ut en processorfläkt (vilket jag skulle kunna göra med förbundna ögon), så kan väl de acceptera att jag inte kan knyta skorna om jag inte får göra det på mitt eget sätt? Det borde vara så enkelt :(
Vikke
Lek med tanken att vi byter formulering från att något är sjukt, till att någon är sjuk. Även här går föregående resonemang att applicera. Hur ofta händer det inte människor lite slarvigt säger: ”Han måste ju vara sjuk i huvet´”? Vid närmare eftertanke kan det vara intressant att fråga sig vem det är som egentligen har rätten att definiera någon som sjuk för att etiketten sjuk ska vara trovärdig hos människor i allmänhet. Att vara sjuk innebär oftast att personen bedöms ha en sjukdom. Vad är det då som är sjukt? För att kunna säga någonting om vad som är sjukt måste man även kunna tala om vad det är som inte är sjukt. De som tillerkänns rätten att definiera detta återfinns inom den medicinska sfären. Läkare och andra experter inom det här området har således stor makt att definiera vad vi ska betrakta som sjukt och inte. Genom att kunna mäta olika funktioner i den mänskliga kroppen och bedöma olika beteenden sätts gränser för vad som är sjukt och inte, med andra ord för vad som är normalt och inte. Vad som är ett sjukt beteende är dock inte av naturen givet utan förändras över tid och dessutom mellan kulturer och samhällen. Utöver detta förändras även synen på vilka behandlingsformer och metoder som ska användas för att de sjuka ska ”bli friska”. Vad som i ett visst samhälle betraktas som sjukt kan vara fullkomligt normalt i ett annat, gör man ett nedslag låt säga 50 år senare kan det vara precis tvärtom.

Vad är det vi idag betraktar som sjukt då? Ett exempel, och det som är föremål för vår studie, är diagnoserna ADHD och DAMP.

Enligt Christopher Gillberg så finns det något grundläggande fel i personens hjärna som troligtvis är orsakade av ärftliga faktorer. Detta påstående vänder sig Eva Kärfve mot med kraftfullhet. I sin kritik hävdar hon att det inte finns någonting i Gillbergs studier som bevisar att man överhuvudtaget observerat att det finns en hjärnskada. Kärfve menar således att det är helt omöjligt att hävda att de med diagnosen skulle ha en hjärnskada som inte andra har. Även om en hjärnskada skulle kunna observeras så menar hon att det ändå hade varit omöjligt att svara på vad som var orsak och verkan. Hon menar vidare att om man, som Gillberg, vill hävda att det uppvisade beteendet inte beror på sociala faktorer, så måste man först utesluta detta, vilket inte heller har gjorts.

En historisk tillbakablick visar dock att det inte alltid varit så. Skolan har alltid haft ett behov av att urskilja elever, oftast med motiveringen att det ger eleven med svårigheter bäst hjälp. I praktiken har det dock ofta varit så att urskiljandet har genom-förts för att underlätta för ”de normala” eleverna och lärarna i undervisningssituationen. De politiska riktlinjerna och målen för grundskolan har blivit mer och mer målinriktade. Skolan har därför ett tryck på sig från statligt håll att uppnå de mål som satts för verksamheten. Tideman menar att trots ”skola för alla” -ambitionen så dröjer sig synsättet och handlingsmönstret med att utsortera vissa elever som avvikande kvar, vilket kan ha att göra med att de avviker från det normala i avseende på förväntade prestationer och beteenden.
mammann
Jag vet verkligen inte vad du är ute efter Vikke. Du staplar teorier här, men vad menar du själv? Jag väljer att tänka att du inte påstår att AC/DC-pojken är sjuk. Om jag skulle tro något annat så skulle jag inte låta din kommentar vara kvar här. Fast egentligen fattar jag inte vad du vill ha sagt alls.
Min pojke är verkligen inte sjuk, hans handikapp är något jag ser som en närsynthet, vilket du vet om du har läst blogen. Gillberg hit och Tideman hit, vad tycker du då?
Linda @ underbarabarnen.blogg.se
Att vara förälder till ett barn med en bokstavskombination känns ibland som att ha fastnat i berg- och dalbanan.
Det finns dagar när allt är så skönt, självklart och sen kommer de där dagarna när allt är uppåt väggarna fel.
Jag försöker att lära mig att gilla läget. leva i nuet, men ibland vete katten.
Jag förundras, förtvivlar, förbannar, fullkomligen strålar av lycka och i allt detta finns min hjärteprins, min förstfödde och skatt. Som kanske inte är som alla andra, men som banne mig är sig själv. Vilken gåva jag är satt att förvalta.
Jag önskar jag kunde leva i den där självklarheten ibland. Inte i aningslösheten, men i modet att aldrig svika sitt innersta jag.
mammann
Åh, Linda vilken underbar formulering!! Inte aningslöshet utan självklarhet, det är den gåva vi bokstavsmorsor är satta att förvalta. Det är presenten vi ska vårda och förädla. Svårt som fan, men viktigt som livet. Det är bra om vi har varandra, eller hur? Jag behöver i alla fall lite vägledning när det är som jobbigast. Och det är ju inte precis BUP som är räddaren i nöden. Personligen har jag större nytta av dig Linda, och Malin, Lena, Anders och alla ni andra som läser här och vet vad det egentligen handlar om att leva AC/DC-livet.
Jag vill inte heller svika mitt innersta jag och inte någon annas innersta jag. Men det är ingen barnlek att alltid hålla ögonen öppna. Vi behöver hjälp av varandra om vi ska klara av det!
Linda @ underbarabarnen.blogg.se
Jag satt som klistrad från första raden i din blogg och ja Ann, vi AC/DC morsor eller farsor, syrror, brorsor alla vi som har våra underbara kids omkring oss behöver varandra.
Nä, BUP vete katten om jag behöver.
En enda gång har jag av proffsen fått stöd och det var vid WISC-testet. Mannen som testade min kille var en underbar man som genast läste av att jag läst på läxan, men som såg att det Linda och Nicke behövde var inte förmaningar utan en visshet i att de knappast är ensamma.
Det är första gången tror jag som en psykolog skäller ut en specialpedagog och visar med hela sitt kroppspråk att han vill ge mig som trött, kämpande och förtvivlad mamma det jag mest behövde då. En kram.
Och jag lovar Ann, jag finns där. För det måste jag. För min hjärteprins och för alla dessa våra ljuvliga, unika och fantastiska ungar.
För i allt detta jobbiga, tuffa och ibland pissiga vi får genomleva så ser jag att shit min kille fixar massor. Och då växer jag. För han visar mig med alla tydlighet att oavsett norm så finns jag och acceptera det eller förkasta det, men jag finns. Det boostar mig. Oftast. Men att veta att du finns och att jag och Nicke inte är ensamma. Det gör gott i det där söndertrasade mammahjärtat.

77. Exklusiv semester

Publicerad: 2007-08-04
AC/DC-pojken har varit på sommarläger. I fem långa dagar var vi lediga från honom. Och vi hade inte ordnat någonting heller. Det var ingen vän till familjen som tog hand om honom, inte scoutfröken och inte keramikfröken, ingen som vi över huvud taget känner. Vi packade efter en utförlig lista och sen åkte vi bil i fyra timmar för att lämna honom. Det var det enda vi gjorde. Han hoppade glatt in i en minibuss och satte sig i framsätet bredvid en totalt okänd ungdomsledare, och åkte iväg.

Det är första gången i hela hans trettonåriga liv som han gör något helt eget. Som vi inte har den minsta inblandning i. För att inte tala om att det är första gången för oss. På tretton år!!!

Fem dagar har vi haft för oss själva. Fem alldeles normala dagar. Vi som hade glömt bort hur det kan vara att leva som helt vanliga människor. Ingenting är egentligen så exklusivt som det normala, för oss i alla fall.

Vi har shoppat lite. Ni vet, promenadshoppat. När man inte ska ha nåt särskilt utan bara kollar runt lite och hittar något som man inte visste att man behöver. En helt otänkbar sysselsättning när AC/DC-pojken är med. Han skäller och domderar så att alla tittar, välter saker, försvinner, klagar på allt, kräver att få omöjliga grejor, och får totalspader om man inte följer hans impulser. Själv svettas man floder, ser ingenting man vill ha och bara flyr från affären. Efter tre minuter.

Den här veckan har jag köpt min dotters 25-årspresent ett halvår i förväg, brorsbarnens julklappar, en kavaj, klänningen till bröllopet vi ska på i helgen, finskor, taklök till trädgården, m.m. I lugn och ro. Det har verkligen varit jättemysigt att shoppa. Inte hysteriskt, stressat och själv, utan tillsammans med sin man. Som en kommunikation där man hittar, visar varandra, diskuterar, väljer. Det har varit lika exalterande som att gå på tivoli när man var barn.

Vi har läst böcker också. Utan att bli avbrutna. Utan att vara tvungna att läsa om samma stycke fjorton gånger för att AC/DC-pojken inte kunnat vänta på vad det nu vara må. Svarar man inte honom omedelbart står han och visslar en i örat och skriker ”hallå” och rycker boken ur händerna på en, gärna alltsammans samtidigt. Sträckläsa en spännande deckare är ett exklusivt nöje i bokstavslandet.

Och så har vi pratat med varandra. Pratat färdigt. Förklarat klart och fått svar direkt, utan att behöva gå därifrån ett antal gånger mitt i. Utan att tappa koncentrationen. Vi har haft möj-ighet att faktiskt fokusera totalt på varandra och vårt samtal. Ingen har krävt oss på förklaringar och redogörelser eller stört på något annat sätt. Vi har till och med suttit ute, på restaurang med uteservering, med mat och varsitt glas vin, och verkligen samtalat. Oerhört exklusivt när man lever alfabetslivet.

Det mest fascinerande är att vi har kunnat vara spontana. Sagt ”skulle vi inte kunna…” och svarat ”jovisst”. Utan tillstymmelse till förberedelser, förhandlingar och lirkanden har vi ändrat planerna mitt i och åkt åt ett annat håll. Tittat förbi och hälsat på, tagit en avstickare. Eller bara struntat i saker vi tidigare bestämt, för att vi inte hade lust längre. Ett oerhört exklusivt nöje i vår bokstavs-värld. Vi har varit lite som Bambi på hal is, inte riktigt säkra på om vi vågar ta ut svängarna. Och sen har vi bara njutit, av det lilla. Av det pyttelilla.

Tänk att kunna hälsa på gamla vänner. Annars kan vi aldrig gå bort. Vi kan möjligtvis bjuda hem folk, men då måste förberedelserna vara rigorösa. Är det inte nära vänner som känner AC/DC-pojken väl och klarar av att han är som han är måste dvd:n vara laddad med nyhyrda rullar för att hålla AC/DC-pojken borta från gästerna i mesta möjliga mån. Till exempel. Men förra veckan åkte vi hem till folk. Gamla vänner vi inte träffat på länge. Vänner med välstädade och vackra hem, dit man aldrig skulle kunna ta med sig pojken. Det var kul att se hur de har det nuförtiden.

Men det mest exklusiva för mig, det är att vi har kunnat strunta i måltider. Vi har ätit när vi har varit hungriga. Visserligen kan flera av oss bli matarga i familjen, men AC/DC-pojken blir i det närmast mathysterisk. Blir inte hans behov av mättnad omedelbart tillfredställt så kan vad som helst hända. Och det händer, jag lovar. Är hans pappa också hungrig då slår blixten ned. Man kan inte vara i närheten helt enkelt. Men den här veckan har vi i lugn och ro väntat tills vi hittat ett ställe där vi har velat äta. Det har fått ta en stund och jorden har inte gått under för det.

En exklusiv semester har vi haft i fem dagar. I backspegeln inser jag att alla de här sakerna kunde vi göra med tre döttrar, helt ostört, utan att behöva skicka bort någon av dem. Vi kunde lämna dem hemma, men vi kunde också ha dem med oss. Vi levde en tid när vi kunde både läsa böcker, handla, samtala och träffa vänner fast vi hade barn. Och vi kunde skippa lunchen och ta en fika istället. Tänk, vi visste inte hur bra vi hade det.

Linda @ underbarabarnen.blogg.se
Japp! Andrum. Andas. Är med helt hundra där.
Perlen
Grattis! Läser och förstår. Min egen grabb på bara 6 1/2 med diagnosen autism/adhd uppvisar redan alla dessa talanger. Vi tar ett djupt andetag och laddar batterierna så fort vi får chansen.
Din blogg är helt underbar. Mycket som är oreda i huvudet på oss föräldrar faller på plats. Tack för att du delar med dig till oss andra behövande.
Anders
Tråkigt att han blir en sån börda för er som familj ibland. :/ Alltså, jag förstår att ni tycker om honom en massa, och att ni är medvetna om att det inte är hans fel att han fungerar som han gör och så vidare... men det måste ändå vara trist för honom när han märker att han drar ner er andra. För jag tror verkligen det, att han förstår det på något sätt, även om det kanske inte märks så mycket på honom. Sånt där tenderar att leta sig in i ens undermedvetna. Nu känner jag ju iofs inte honom personligen, inte mer än genom att jag läst din blogg i några månader... jag resonerar mest utifrån mig själv, och de övriga människor jag känner med osynliga handikapp (ADHD, ADD, asperger, dyslektiker etc),,, så jag vet ju inte exakt hur relevant min åsikt är just för er situation. Men jag vet personligen hur tråkigt det känns när man nånstans vet med sig att man tvingar sina nära och kära att tassa lite på tå runt en, och att de ibland inte lever riktigt det liv de skulle ha valt själva, om man inte funnits.

Jag önskar bara att ni, både för hans skull och er själva, hittar sätt att få det hela mer balanserat i vardagen... så att de här dagarna kanske kan bli nåt återkommande, lite då och då... att ni kanske inte behöver vara med honom så mycket på det där sättet som till slut skulle få vem som helst att flippa ur. Jag tror det skadar både er och honom, för att inte tala om er relation som familj. :/

Nä, blä... blev faktiskt lite ledsen av att läsa det här, även om jag förstår att det var en väldigt positiv upplevelse för hela familjen. Fick mig att känna mig lite bökig och i vägen, antar jag. Men jag ville iaf dela med mig lite av mina tankar, då jag tyckte de kändes lite relevanta i sammanhanget... :)
mammann
Tack Anders för att du ruskar om mig lite!!
Du har så rätt, så rätt. Det är klart att han vet, och naturligtvis är det jättetungt för honom. Han vill inget hellre än att vi ska må bra och trivas hela tiden. Precis hela tiden vill han att vi ska ha ett trevligt liv. Av hela sitt hjärta. Men visst vet han att han stökar till våra liv.

Vi har faktiskt en mycket mer balanserad vardag. Det är så här på sommaren, när han inte går i skolan och vi inte jobbar. När vi är tillsammans med honom dygnet runt i månader, som koncentrationen blir på tok för stor.

Tassa måste man alltid, men det hör till familjelivet att ta hänsyn till varandra. AC/DC-pojken behöver extra mycket hänsyn och det är för det mesta ok för oss andra. Men man behöver vila sig frän varandra också.

Jag hoppas också att de här dagarna kan bli återkommande framöver. Det finns helgläger dessutom som man kan få åka på under terminerna. Det skulle vi behöva och det ska vi försöka fixa i höst.

Din respons är guld för mig, Anders. Du ger mig ju AC/DC-pojkens perspektiv! För mig finns inget mer relevant än dina tankar!
Linda @ underbarabarnen.blogg.se
Tänkte på de första raderna om lägret och förberedelserna.
Vilken glädje och stolthet för er kille att han fixade att åka iväg med för honom okända människor. Skulle vara jättekul att få läsa om vad han tyckte om lägret också.
Och så tänkte jag lite vidare på det här med att behöva vara ifrån varandra för att orka vara med varandra.
Oavsett diagnos eller ej så måste man få lov att ta pauser från varandra. Det för att kunna se allt ur ett annat perspektiv än det vardagsgråa tror jag. Kärleken, respekten och allt det positiva behöver få utrymme att återfås och återges. Så jag tror att möjligheten till paus från varandra är för att hitta tillbaka inte ifrån.

78. Brev från pojken

Publicerad: 2007-08-07
?????Tja allihopa. Nu är det jag, AC/DC-snubben som skriver. Det är kul att ni läser på min morsas blogg. Hoppas ni fortsätter läsa.
AC/DC-pojken är ett jobbigt namn, för jag gillar inte hårdrock utan hiphop, rap, blues, r&b, reaggay och soul.

Det var skitkul på kollot.
Första dagen åkte vi go-cart i Uddevalla. Det var skitroligt. Jag sladdade skitmånga gånger. Jag var tvungen att bromsa in för att jag höll på att krocka.
Jag hamnade typ nästnäst sist. De andra hade åkt flera gånger innan. Jag hade bara åkt en och då gick jag typ i trean. Jag kommer inte ihåg vem som vann, men det var nån snubbe. Det var svårt, det var skitblött på banan. Jag hade minst kläder på mig. Jag frös lite.

Vi var nio barn och åtta ledare på lägret. Det var trist att jag var yngst. De andra var mellan 13 och 18 år. Alla var justa på sitt sätt. Vissa hängde mest med varandra, vissa gömde sig för alla andra, vissa var inte med på någonting. Alla var olika men hade dampdiagnoser. Ledarna var bra, men det var en som var lite deppig för någonting.

Andra dagen fick man åka på minigolf om man ville, men jag var inte sugen på det. Jag var trött. Jag hade vaknat en halvtimme innan alla skulle åka. Jag vaknade ganska sent den morgonen. Jag höll på att bygga med modellfordon. Jag kände inte för att spela minigolf.

Sen skulle alla åka tub. Jag åkte liksom efter en båt. En tub efter en båt. En uppblåsbar platta, 20cm. hög och en meter bred och en meter lång. Man ligger på den och åker efter båten. Folk flög i luften med den. Den var en kille, han åkte på den och då flög han upp i luften med den, upp och ned. Jag körde bara två gånger. Det var inget kul, jag frös. Det var för kallt i vattnet.

Första dagen när jag var där så trodde alla att jag skulle ramla av, men inte fan gjorde jag det. Jag har starka händer, så jag kunde hålla mig fast. Det var kul, fast andra dagen skulle jag åka med en ledarassistent som hade jobbat där i 2-3 år, vi släppte taget, för att det blev för tungt. Det kändes som om man höll på att flyga 500 meter ner liksom. Skitäckligt.

På kvällarna hade vi fritt. På torsdag och tisdag kväll tittade vi på film. Departed ville ingen annan se än jag, så då slutade jag se den. På tisdagen såg vi på NORBIT. Man tar det lugnt på kvällarna, man får bada, snacka med de andra, man får rita, hålla på att bygga modellfordon.

Tredje dagen så åkte vi och köpte glass. Sen åkte vi till laserdoom, vet inte var det låg. Det tog en timme att åka. Jag var grymt bra för att köra första gången. Jag ägde typ.
Alla trodde att ledarna skulle vara urkassa, men de hade ju kört flera gånger. Alla bara ”hur kan dom vara så bra?”
Hela rummet var i neon. De hade neonlysen och neonfärger. Det var helt mörkt i rummet annars. Det var skitsvårt att se. Vissa höll på att flyga in i väggar. Två stycken gjorde det. Det fanns en bil mitt i rummet. Jag kröp in i den och sköt folk. Ingen såg mig.
De ställen man kunde träffa folk på var axlar, mage, rygg och vapen.

På pausen såg jag en död igelkott. EEEEEeeeeWWwwVvv. Den var inte där när vi åkte till laserdoomen den var liksom färskt överkörd.

Fjärde dagen så åkte vi till ett äventyrsbad nånstans kommer inte ihåg var stället låg.
Det fanns en vattenkana. Det var liksom en tunnel som gick utanför huset också. Det var svart inuti tunneln och så började det blinka inuti tunneln, sen kom man plötsligt ut i en bassäng.
Det fanns också en simbassäng utomhus som på Eriksdals badet. Man simmade ut utanför.
Det fanns fyra bassänger och en kanal som gick runt en bassäng. Det var liksom som en bred kana man åkte nerför till den poolen skitkul att åka nedför.
Ja, sen gick vi till bubbelpoolen, det var varmare där än i de andra poolerna.

Ja, sen skulle vi åka hem med våra två mini bussar
Synd att jag blev åksjuk på vägen.
På kvällen var det film. Som ni alla vet tittade vi på The Departed, en väldigt våldsam film.
Fast efter halva filmen så stack ju alla upp på övervåningen och snackade med varandra.
Sen gick vi och la oss.
Sista dagen fick man varsin t-shirt att skriva på. Ja, och sen kom familjen och hämtade mig. Det var soft.

Det var kul att jag fick åka på läger utan mina föräldrar. Jag känner mig stolt för att jag gjorde det. Hoppas jag kan åka dit nästa år igen.
SOLONG SUCKERS

rosflickan @ tusenrosor.blogg.se

Kul att han berättade själv :D
Number one daughter
Vilken jättelång text! Vad kul att läsa :)
Molle @ molles-krypin.blogspot.com/
Det låter som du hade en jättebra vecka! Hoppas att du får åka igen!
Linda @ underbarabarnen.blogg.se
Det låter som 5 rätt schyssta dagar och japp något att vara superstolt över. För det här var nåt som inte föräldrar eller någon annan grejade, utan du. Häftigt!

79. Inför hösten

Publicerad: 2007-08-09
Nu är det inte många dagar kvar till skolan börjar igen. Det har varit ett lååångt sommarlov. Och det har gått jättefort. Som det brukar vara. AC/DC-pojken summerar det som en riktigt kass sommar.
- Nej inte kass, ok har den varit, korrigerar han sig.

Vi brukar alltid spara GrönaLund-besöket till sista veckan på lovet. Så att det ska finnas något att se fram emot in i det sista. Så har vi alltid gjort. Men jag tänker nog vara kvar på landet en vecka till i alla fall. Sen åker vi hem och går på Grönan, och parkteatern om det är nåt bra. Som alla andra somrar.

Vi är redan både pirriga och nervösa in för hösten. AC/DC-pojken ska börja högstadiet. Högre krav, flera ämnen. Och det är bara ett enda år kvar till betygen. Hur sjutton ska det gå? Verkligheten börjar smyga runt knutarna. Tryggheten här i stugan i skärgården är snart bara en önskedröm.

Yngsta dottern är vansinnig på mig för att jag inte vill flytta hem redan i dag. Allting roligt för resten av året lär tydligen hända precis nästa vecka. Det är då man ska vara i stan och gå på konserter och träffa alla kompisar igen. Men det kan inte hjälpas, jag tänker bita mig kvar i idyllen minst en vecka till. Det får hon hacka i sig, för hon får inte vara i ensam i förorten om det är fest i hela stan och inga föräldrar är hemma. Så sträng är jag.

AC/DC-pojkens store, trygge lärare är borta när han börjar skolan igen om två veckor. I stället står där kanske en medelålders tant, som inte alls ville ha jobbet i samverkansklassen. Hon som bara råkat bli övertalig på sin lilla skola i villaområdet. Vi vet ju ingenting, men jag har konstaterat att kommunen i alla fall fortfarande inte annonserat ut specialtjänsten som speciallärare i specialklassen. Så det blir väl en intern rekrytering. Precis som förra hösten. Och det vet vi ju hur det gick med det. Men det är ingenting vi kan göra något åt.

Fritis är slut för alltid. Dels är pojken klart överårig för att gå på fritis, men sen var det ju så att han var kvar i verksamheten två eftermiddagar i veckan för att behålla kontakten med sin gamla elevassistent som han älskade. Nu har hon flyttat från stan och börjat plugga. Så det blir till att ta taxin direkt hem varje dag. Den sista kontakten med den gamla skolan är därmed bruten.

Och hur ska det bli med BUP? Det vet man ju inte heller. Pojkens psykolog skulle höra av sig i augusti. Det har han inte gjort ännu. Den besvärliga mamman har gjort slut med socionomen och vem vet, det kanske försämrar AC/DC-pojkens förutsättningar jättemycket. Säker kan man aldrig vara i bokstavslandet.

Jag släppte ju mina sexor vidare till högstadiets spännande världar i våras och jag har inte blivit placerad på nån ny klass. Ännu. Så jag vet inte vad jag ska göra heller. Har sökt massor av journalistjobb utan att ha fått komma på en enda liten intervju. Måste börja acceptera att mitt födelsenummer har passerat ”bäst före datum” med alldeles för många år. Ingen vill ha en tant på sin redaktion. Så är det bara. Det kan jag nog inte göra något åt. Hur gärna jag än vill.

Pappan har jobb på andra ställen än Stockholm, så vi kommer att vara hänvisade till varandra AC/DC-pojken och jag. Döttrarna får ta hand om varandra. Bäst de kan. Två av dem ska flytta och behöver säkert hjälp med det. Det lär inte bli svårt att få tiden att gå i alla fall. Vi ska fylla år också. Både pojken och pappan och farmorn och kusinen. För att inte tala om jag.

Det är lite svettigt här i stugan. Idyllen till trots. Krassen blommar i den rostiga skottkärran, potatisen är jättegod och kryddorna sprutar upp ur jorden i odlingslådorna. Vi vill inte riktigt tänka på hösten. På hur det ska bli med allting.
- Jag älskar dig mamma, säger AC/DC-pojken. Jag älskar dig varje dag. När du är arg också.

Hur osäkert det än är med höstens alla nya omständigheter, så har vi i alla fall varandra. Det är ganska skönt faktiskt.

Jag älskar dig tillbaka AC/DC. När jag är arg också.

Linda @ underbarabarnen.blogg.se
Skit att behöva oroa sig för framtiden. Det ger sig tids nog, oavsett.
När jag gick hemma med lillasyrran sa alla åt mig att njuta. Inte f.n njuter man när storebror går i genom helvetet och tillbaka. Framtiden är nån stans därframme. Japp, men lite koll vill man ha.
Det blir pissetrist om man inte har koll, lite danska snappade jag på Legoland *flinar elakt*.
Alltså hoppas jag på att någon inser vilken person de förlorar i sin redaktion om de inte anställer dig och sen hoppas jag hösten är mindre jobbig.
Nu kommer min favvotid och O:s också. Vi hatar våren för då har han allt som oftast brakat.
"Nu kommer lavan igen mamma och jag kan inte stoppa den" sa han när han var 6 år. I år blev han 9 år. Lavan kommer varje vår.
Och igår sa han att han älskade mig mest i hela världen. Då skiter jag i alla höstar och vårar som finns. Där är vi där och då. Det gör mig hel.


inga kommentarer

  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump