220. Hemma igen.
07 03 10 - 18:54Åkte och hämtade AC/DC-pojken efter sportlovet. Båda två. Hade efter åtta dagar börjat känna att det skulle bli roligt att se honom igen. Fyra skulle han plockas upp där pappan lämnade honom för en vecka sedan. Men vid lunchtid ringde han och sa att de nog skulle vara nere i Stockholm redan vid tre. Så vi lovade att vara där till tre.
När vi körde upp på parkeringen såg jag honom direkt. Trött såg han ut, men glad. Klev ur bilen och gjorde mig beredd att ge honom en stor kram. Men då fick han syn på mig och skiftade omedelbart ansiktsdrag. Åskmolnet lägrade sig i hans panna.
– Alltid försena! fräste han och kastade sin ryggsäck på mig.
Jo, för de hade anlänt redan halv tre, och då hade han trott att klockan var tre. Så han hade stått där och eldat upp en besvikelse över att vi inte kom och hämtade honom, i nästan trettio minuter.
– Du bad oss komma tre, sa jag, och klockan är fem i, titta får du se.
Men han svarade inte. Bara vände på klacken och hämtade nästa väska.
Vi småpratade lite med ledarna, som var trevliga och alerta och berättade att allt hade varit bra. Men pojken hade bara åkt skidor hela tiden, fast det fanns många andra aktiviteter att välja på.
– Ja, vi pratade igenom det innan han åkte och han skulle absolut inte testa något annat, det var bara skidor som gällde, berättade jag.
För jag hade verkligen suttit en hel kväll med honom och tittat på hemsidor och förevisat att man kan åka till en björnpark, prova att köra skoter, pimpla och så vidare. Men dels var det nästan omöjligt att få honom intresserad av den allra minsta research, han tittade inte på sidorna jag letade fram, och dels var han helt fokuserad på att han minsann inte skulle hålla på med en massa barnsligheter, det var skidor han var där för att åka.
– Du förklarade inte för mig att man kunde välja enskilda saker, gnällde pojken där på parkeringen.
– Jag trodde att man måste göra alla sakerna om man anmälde sig.
Han tror så mycket hela tiden. Istället för att lyssna.
Sen berättade han för personalen att han minsann aldrig tänkte komma tillbaka om det blev någon mer skidresa. Av sju deltagare hade fyra varit i tjugoårsåldern och det tänkte han inte vara med om igen. Han ville umgås med jämnåriga. Bara. Jag hade kanske önskat att han hade varit lite artigare. Jag hade önskat att han sa:
– Tack så jättemycket för den här veckan. Jag har haft det hur bra som helst och jag vill väldigt gärna följa med nästa gång också!!
Jag hade velat att han sa så även om han inte ville åka med nästa gång. För att de ska tänka på honom som en trevlig och väluppfostrad kille. Men han varken tackade eller var trevlig. Han klagade och sen satte han sig i bilen.
– Hur har du haft det då? undrade vi.
Och så fick vi veta att han hade fått lägga fickpengar på att hyra en hjälm, det hade han inte räknat med. Det var han missnöjd med.
– Men jag la ju fram en hjälm till dig när du packade, sa pappan.
– Mamma sa att jag inte behövde ta den, svarade pojken.
Men det sa jag verkligen inte. Han hade glömt den helt enkelt.
Maten var värdelös, skidglasögonen hade gått sönder, och så vidare. Det fanns en hel del att vara sur på.
När vi kom hem bad jag honom att ta hand om sin packning. Pappan ställde sig och lagade middag. Jag ställde mig i tvättstugan och tog hand om en maskin. Då kom pojken in och ville kramas. Bad om ursäkt för att han var så otrevlig och ville visa att han tyckte det var skönt att vara hemma. Men då hade jag faktiskt redan hunnit tröttna på honom igen. Han slevade i sig sin middag och sen satte han sig och spelade tv-spel.
–Ska du börja direkt med att strunta i vad jag säger. Der första du gör när du kommer hem, undrade jag.
– Jag struntar inte i vad du säger, protesterade AC/DC-pojken.
– Jag bad dig ta hand om din packning. Och du struntar i det, fortsatte jag.
– Orka! var hans kommentar.
Sen satt han på muggen en lång stund, låste in sig på sitt rum resten av kvällen. Men nån packning tog han inte hand om. Så man undrar ju vad han ska ha för kläder i skolan i morgon...