mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« Lärartankar 30-39 | Home | Text 60-69 om AC/DC-p… »

Lärartankar 40-51

27 04 08 - 10:09

40. Reflektionen är poängen

Publicerad: 2007-12-01
Där jag bor håller skolorna numera på och utbildar barnen emotionellt. Ämnet heter Livskunskap och står på schemat en timme varje vecka. På min arbetsplats läser man böcker av Birgitta Kimber och gör skojsiga övningar med varandra på personalmötena. Och alla tycker att det är så bra. Säger de.

Jag vet inte jag. Det känns mest som gammal skåpmat. Saken är ju den att det här har jag jobbat med sedan slutet på 70-talet. Jag har varit dramapedagogen och suttit i ring på golvet med barnen och försökt påverka gruppdynamiken i klasserna. Fast jag har aldrig skrivit ner det i en bok. Tyvärr.

När jag började som dramapedagog, anställd av Tyresö kulturnämnd den 1/1 -77, då var vi inte så många, Det fanns inte ens nån riktig utbildning. Nu finns det ju både på högskolenivå och på folkhögskolor, men då var det bara bildningsförbunden som hade kurser. Jag gick på NBV:s kurs. En kväll i veckan i två år. Och en massa helger till det. Sen hade man liksom kompetens för att jobba åt det bildningsförbundet. Om man inte hade kontakter. Och det hade jag.

Kommunalanställd blev jag då, inte anställd av skolan. För det var andra tider. Klasserna fick anmäla sitt intresse till respektive rektor och sen sökte rektorn timmar hos kommunen. Och så blev jag utskickad till dem som bedömdes behöva det mest. Det var klasser med mobbningsproblem, obs-klasser och klasser med olika social problematik för det mesta.

Svårt. Men jag var ung och grön och fattade inte alltid vilka eldar jag lekte med. Så jag vågade göra riktigt djärva saker, som blev väldigt bra för barnen. Saker som jag aldrig skulle drömma om att göra nuförtiden, när jag vet hur det kan spåra ur.

Jag jobbade alltid själv. Jag har aldrig samarbetat med nån annan dramapedagog eller egentligen ens sett hur andra arbetar. Min metod och mina övningar har jag själv utvecklat. Hittat på ibland också. Men jag har ingen som helst aning om ifall det är nån annan i hela världen som arbetar på samma sätt som jag.

Sen jobbade jag i många år i samma skola i en annan kommun. Alla elever i hela skolan hade drama en gång i veckan med mig. Från ettan till sjuan. Jag var verkligen som spindeln i nätet. Kände varenda unge i hela skolan och visste vad de hette också. Då var jag anställd på statliga projektpengar som skolan hade sökt. Och när de inte fick mer pengar gick lärarna ner i tjänst en timme var och betalade mig med sina egna löner. För att de tyckte att det var så bra med drama.

Det är bra med drama. Jättebra med en glad människa som kommer utifrån och leker med klassen. När fröken är en del av gruppen och deltar på samma villkor som barnen. Då kommer nya infallsvinklar och helt nya ljus på barnen. För att inte tala om hur spännande det är för läraren att se barnen interagera med en annan vuxen utan att hon behöver hålla i lektionen. Man ser plötsligt saker hända som man inte har haft en aning om innan. När klassens mentor själv ska hålla i lektionen blir det inte alls lika bra. Vinsten med upplevelsen av att läraren är nästan helt jämställd med klassen försvinner till exempel. Därmed också effekten av leken.

Egentligen spelar det ingen roll vilka övningar man använder. Man kan i princip leka vilken lek som helst. Det är inte leken som är poängen. Det är samtalet efteråt som utvecklar gruppen. När barnen sitter där i ringen igen och ska reflektera över vad de har gjort. Vad som var svårt, och varför det var svårt. Först berättar jag vad jag såg när de lekte, för att leda in dem på reflekterande resonemang.
- Jag såg att det var många i klassen som ville bestämma i dag. Det kan verkligen vara himla jobbigt när man har en superidé som man vill genomföra och så lyssnar ingen. Jag känner igen mig i det jättemycket. Men i dag var uppgiften att alla skulle göra sitt eget förslag och verkligen träna på att ta ansvar för sig själva. Vad tyckte ni var svårast, att hitta på något eget eller att låta bli att bestämma?
De barn som bestämde under leken flinar lite, alla vet ju vilka de var, men när de blivit bekräftade i att det faktiskt inte behöver vara elakt att bestämma utan tvärt om ganska kreativt, då vågar de kanske prata om hur de upplevde situationen. Då lär sig alla barnen samtidigt att det finns både negativa och positiva effekter av att vara den som bestämmer.

Grejen är ju att det är så mycket enklare att prata om svåra saker, utanförskap, ilska, kränkningar, vänskap, svek och sånt som alltid upptar en barngrupp på ett eller annat sätt, om man har en alldeles färsk situation att utgå ifrån. Helst en situation som är någorlunda trygg och konfliktfri. Det är det som är drama i min värld.

Så blir det aldrig när lärare går en kurs på rektorns inrådan och sedan följer en bok utan att ha provat övningarna själva. Utan att ha varit med och reflekterat över varför de vill bestämma, eller varför de känner sig osäkra i gruppen. Det blir stelt och konstigt och barnen får göra helt meningslösa saker utan att prata om det efteråt. För enligt Birgitta Kimber har man nämligen alltid rätt att säga ”pass”. Det vill säga man har rätt att slippa reflektera!! Fast det är reflektionen som är själva poängen med alltsammans. Jag fattar inte meningen med det hela!

En gång såg jag en fritidsgrupp leka blinkleken med två fritidspedagoger. Båda de vuxna blev snabbt jättesura på barnen, för ingenting fungerade. Halva barngruppen saboterade effektivt för den andra. Hela tiden. Och fritidspedagogerna såg bara sin förstörda aktivitet, inte någonting av vad som hände i leken.

Barnen såg det jag såg. Så de ville inte leka. De såg att det bara var två tjejer som var tillräckligt omtyckta för att bli valda. De andra flickorna fick inte vara med. De såg att några barn var helt utmobbade av alla. De såg vilka som fick fuska och vilka som alla var jättestränga mot. De såg vilka som var livrädda och bara vågade välja varandra. De såg också vilka barn som ingen gick med på att bli vald av. Som alla tackade nej till. Alla klassens problem låg i skyltfönstret. Smärtsamt tydligt. Så tydligt att ungarna inte klarade av att leka leken. Men pedagogerna såg ingenting, för de visste inte vad de skulle titta efter. De hade bara läst i en bok och tyckt att leken verkade trevlig och lätt att lära sig.

Det är så den här himla livskunskapen fungerar, eller SET som det heter i en annan skola jag har anknytning till. Lärarna slänger omkring sig lekar, övningar och aktiviteter som varken de eller barnen reflekterar ordentligt över. Och ingen ser egentligen vad som händer. Det är menat att skapa trygghet och social förmåga, men resultatet är ofta det rakt motsatta. Det hjälper inte att tanken är god, det blir bara dumt alltsammans.

Emma
Tyvärr är det ganska vanligt med lärare som gör sådär; läser något, tycker det är en bra idé och sedan inte förstår varför det blir skit av alltsammans. Min klassföreståndare i 6:an till 9:an var sån - hela tiden. Har själv funderat på vad problemet är, och insett att även om man känner alla eleverna, innebär inte det att man vet hur de funkar tillsammans, utan det kommer med tiden.. Om man vill ta in det, med andra ord.
Hannah @ lisahannah.wordpress.com
Hej Ann!
Jag vill bara berätta vad mycket din blogg har hjälpt mig. Jag har en lillebror med bokstavskombination och Tourettes, som jag står väldigt nära, och jag känner igen så mycket. Det är så skönt att se att man faktiskt inte är ensam om alla känslor. Jag sa också alltid när min bror var yngre att
"det är inget fel på honom! Oavsett vad ni sätter för bokstäver på honom så är han ändå samma barn!",
och på något sätt tror jag det fortfarande. Han är väldigt speciell, min bror, men snart kommer någon se att han är ett geni (vilket han i vissa aspekter faktiskt är) och ta ifrån honom alla diagnoser. Men fram tills dess så tröstar jag mig med din blogg. Tack!
Karin
Fast... jag har å andra sidan sett pedagoger som kommer "utifrån" och bara träffar barnen när de gör LK övningar/charlie eller liknande o det har inte fungerat alls. Jag tror att det är viktigt att den som arbetar med övningarna är en vuxen som har någon relation med barnen.
Om man arbetar med LK på det sättet som du beskriver att man bara plockar övningar här och där som man inte prövat själv så följer man ju faktiskt inte upplägget och den struktur o tanke som ligger bakom... Då är det kanske inte så konstigt om det inte fungerar!
Mammann
Karin, det sorgliga är att det är många fler som följer upplägget utan att lyckas än tvärt om.
Jag tror inte, jag vet att man måste ha en relation till barnen för att det ska bli Livskunskap med mening. Det är inte så svårt att komma utifrån och skapa en bra relation till klassen. Men det spelar ingen roll hur bra tanken är innan, hur bra boken är, hur mycket man har provat övningen bland andra vuxna. Vet man inte vad man ska titta efter, hur mycket man kan lära sig om gruppen även om övningen inte fungerar, och hur man ska förmedla det till barnen, då blir det meningslöst i alla fall, tycker jag.
Att testa en lek med vuxna, väluppfostrade och anpassade, är inte heller alltid heltäckande, eftersom barnen inte uppträder som ens kollegor gör.
Jag hade inte jobbat med det här i 30 år om jag inte tyckte att det var superviktigt, men jag har inte sett nånstans att det blivit särskilt bra när det kommer från en bok. Det är därför jag aldrig har skrivit nån bok heller.
Det krävs mer än en kurs för att bli bra på att få barn att reflektera över hur de fungerar socialt. Det krävs att man reflekterar själv. Eller hur?
Karin
Absolut är det viktigt att reflektera! Men jag tror på strukturen i SET. Det är annars lätt att hamna i att bara göra övningar som verkar roliga (lätta). Jag menade absolut inte att det är samma sak att testa övningar med kollegor som att göra dem med eleverna.
Tack för en bra blogg! Den har hjälpt mig i mitt arbete med mina "snurrpelle-elever"
mvh Karin
Sandra
Den där känslan har jag också fått av SET. Att det inte funkar, men ingen fattar varför. Mest trist att eleverna inte verkar få ut något av det alls. Tack för att du formulerar problemet!

41. Adventskalender

Publicerad: 2007-12-16
I år blev det ingen adventskalender heller. Vad konstigt det känns. Våran fina adventskalender. Den får vänta i källaren på nästa jul, helt enkelt.

När vi var mycket yngre föräldrar, på 80-talet. Då hade vi vänner vars barn fick fantastiska adventskalendrar av sina far- och mor-föräldrar. Mest var det väl mormödrarnas verk, förståss. Det var små dockbyråar med 24 lådor, eller handbroderade tavlor med 24 små sockor att lägga saker i. Den sortens kalendrar som innehåller fina presenter. En för varje dag fram till julafton. Och på julaftons morgon får man öppna den största och finaste presenten. Jag tyckte väldigt illa om alla såna adventskalendrar.

Jag hade ingen mamma som kunde ordna vackra paket till mina barn. Jag hade inte tid och råd att ordna saken själv heller. Det stack i ögonen på mig när mina barn inte fick lika fint som alla andras barn. Ja, jag var lite avundsjuk, faktiskt. Fast då trodde jag nog att jag mest var moraliskt indignerad helt enkelt. Jag tyckte inte att man ska skola in barnen i någon slags överkonsumtion. Lära dem att vänta sig presenter varje dag en hel månad. Och sen ska det kulminera i världens presentorgie den sista dagen.

Jag gillar inte den kommersialiserade julen nu heller. Så det var inte bara avundsjuka. Men en kombination av både avundsjuka och moral. Det finns mycket att säga om konsumtion, överkonsumtion och moral, men det tar vi en annan gång.

I alla fall. En jul såg jag en alternativ kalender hos en kompis. Den familjen ställde fram en liten sak varje dag på en byrå i hallen. En liten prydnads-sak som hörde julen till. Så när julafton kom hade de gjort en hel julkrubba. Fast bara en sak i taget. Bra idé. Det härmade jag direkt.

Och sen blev det tradition här. Första advent kom det fram en stor frigolitskiva som jag skar till så att den passar perfekt på en bänk i köket som inte används. På skivan ligger spegelskärvor fastlimmade så att det blir som en sjö. Flera frigolitblock bildar en kulle ned mot sjön. Bakom sjön ligger en skog gjord av kvistar och modellgranar från Panduro. Och mitt i alltihopa står ett porslinshus.

Åh, det var så roligt att göra den där världen. Det blev så fint. Och den har hållit i många, många år. Sen gjorde barnen så småningom en målad fond att ha bakom. En himmel med stjärnor och ett vintrigt skogslandskap över böljande kullar i horisonten.

Varje kväll innan jag går och lägger mig ställer jag fram ett par små saker i den där världen. Plast-tomtar som åker kälke i backen eller pingviner som spelar hockey på sjön. En älg, en räv, Nalle Puh med tomteluva, små snögubbar som leker, allt möjligt. Och varje morgon har barnen rusat ner i köket för att kolla vad som dykt upp. De har sina favoritgrejor som de längtar efter.

Från början hade jag 24 grejor, en för varje dag, men sen blev det fler och fler. Barnen fick pryttlar i kinderägg som de tyckte passade in. Efter jul hittade de saker på rean. Smurfer med tomteluva, uggla med mössa, tomte som sitter på utedass och allt möjligt igen. Det finns änglar och småfåglar, och julkärve för småfåglarna, ett litet luciatåg och en hel uppsjö med små, små paket. Och på julaftons morgon kommer det en gran från IKEA med blinkande lampor i.

Varenda liten pinal har blivit helig i sammanhanget. När barnen blev större började de tävla om att få lov att välja och sätta fram saker på kvällen också. Det har varit lika spännande på morgonen i alla fall. Och på eftermiddagen har grannarnas barn kommit in för att se vilken tomte som dök upp i morse.

Tänk va, inga presenter, och egentligen inte ett dugg spännande. Alla sakerna i kalendern är hur bekanta som helst. De har till och med skaffat hälften själva. Ändå, eller kanske just därför, älskar vi den där kalendern. Jag tror att den är det enda juliga jag kommer att sakna i år. Kalle Anka är ingen tradition hos oss. Inte julbordet heller, eftersom vi slutade äta kött långt innan vi ens hade barn. Men våran adventskalender, den är viktig!

jimmY
Jag kommer att härma eran adventskalender... jag tycker den är helt underbar!
GO JUL!

42. En riktig artist

Publicerad: 2007-12-29
En av systrarna kollade nyligen om även hon har bokstäver. Jag vet faktiskt inte riktigt varför. Hur det kommer sig att en vuxen människa vill ha en diagnos. Men hon ville nog bara ha hjälp att förstå sig själv. Få ett annat perspektiv på de svårigheter som hon har med sitt liv. Och så ville hon vara en god förebild för sin lillebror.

I alla fall, när barn ska diagnostiseras får föräldrarna komma till BUP på ändlösa intervjuer. Men när vuxna undersöker hur de ligger till i alfabetslandet så kommer det hem tjocka frågeformu-lär till föräldrarna, för att man ska bekräfta att det fanns tecken redan i personens barndom. Fast man aldrig fattade vad det handlade om.

Så vi satt här kring köksbordet, pappan, den andra storasyrran och jag. Vi försökte komma ihåg tillsammans. Det var konstiga frågeställningar. Massor av saker som verkar ovidkommande en och en men som tillsammans tydligen bildar ett mönster.
- Har barnet svårt att gå nedför trappor?
- Underlig fråga, tyckte pappan.
- Hade hon det?
Storasyster påminde sig att rasten brukade vara slut när lillasyster äntligen tagit sig ner för trappan i skolan under lågstadietiden. Det var så sant, det kom vi ju ihåg. Men att det har med bokstavslandet att göra!
- Har barnet svårt att lära sig klockan?
- Ja, herregud, hur ska man komma ihåg det?
Och jag mindes hur pinsamt det var när hennes fantastiske magister tog mig åt sidan nån gång i femte klass och viskade i mitt öra.
- Jag tror inte du vet det, men hon kan faktiskt inte klockan. Kan ni fixa det hemma, eller ska jag göra nåt?
Hon tyckte inte hon behövde kunna klockan, det fanns alltid nån att fråga, om det behövdes.
- Har barnet underliga ljud för sig?
- Det hade hon i alla fall inte! det var jag tvärsäker på.
- Jo, det hade hon visst, sa pappan. Kommer du inte ihåg när hon hade varit hos farfar. Sen lät hon som en piprökare i ett år. Harklade sig hela tiden.
- Ja, det har du rätt i. Det hade jag glömt.

Vi fick sitta en hel kväll och försöka återkalla gamla minnen. Vardagsminnen. Var hon ledande i umgänget med andra barn eller följde hon mest efter? Hade hon svårt att ha relationer med jämnåriga barn så att hon mest lekte med yngre eller äldre barn. Dagdrömde hon mycket? Var hon petig med maten? Eller åt för mycket? Jag tyckte att det handlade om hur barn är i största allmänhet. Hon var en annorlunda unge, det är vi överens om allesammans, men inte handlade det om hennes förmåga att gå i trappor!

- Var barnet ofta hest?
- Ja, hes är hon väl fortfarande.
- Vad har det med saken att göra, då?
- Är barnet känsligt för färger?
- Nej. Hur skulle det utrycka sig?
- Är barnet känsligt för ljud?
- Men det är väl alla människor.
- Extremt ljudkänsligt fattar du väl. Lättstört liksom.
- Var hon det då?
- Kommer inte ihåg.
- Hade barnet problem med sin könstillhörighet?
- Om hon var pojkflicka då, eller?
- Det kan man väl säga att hon var, tycker ni inte?
- Hon som var en skär prinsessa i flera år!
- Ja, allt var rosa, från tandborsten och skosnörena till gardinerna och varenda klädesplagg.
- Men hon blev i alla fall en fullblodsfeminist.

Hon var annorlunda när hon var liten. Det visste vi ju allesammans, men framför allt var det en charmig och rolig unge. Jag minns en gång när en kompis och jag och alla våra ungar skulle skynda oss genom en skog för att hinna med båten hem från landet. Vi sprang på en skogs-stig och båten gick bara två gånger om dagen. Alla stressade på efter bästa förmåga, både de med korta ben och de med längre ben. Vad gjorde min knasiga unge då? Hon gick baklänges!

Hon hade bestämt att hon skulle gå baklänges genom skogen. Ingen kunde få henne att ändra sig. Om jag inte minns fel var hon ungefär tre och ett halvt år, yngst av alla ungarna, med allra kortast ben. Jag tror faktiskt att hon skyndade sig hon också. Det var inte det att hon inte fattade att vi hade bråttom, hon hade bara bestämt att hon måste skynda sig baklänges. I tre kilometer. Ja, sista biten fick jag bära henne, för vända henne var helt omöjligt. Men vi hann med den där båten, det gjorde vi. Och vi skrattade gott hela vägen.

Sen fortsatte hon att leva sitt liv ganska mycket baklänges. Sån är hon och för det mesta skrattar vi åt det. Att man kan förknippa det med att hon är hes och feminist och går långsamt i trappor det är däremot ganska otippat tycker jag. Psykologen kallar det i alla fall autism.

Själv säger hon att hon är artist. Asp. Förståss. Och när hon berättade för sin lillebror att de nu är två artister i familjen, att han har någon att dela annorlundaskapet med, då tyckte han så synd om henne.

Linda
Min mamma har en rätt schysst inställning till bokstavslandet. Hon har en alldeles egen diagnos: FTHN, dvs För Tillfället Helt Normal. Den gillar jag. För det är ju faktiskt vad vi är. Just nu är vi normala, men vad säger att jag är "normal" imorgon?

Jag hatade det där frågeformuläret vi fick inför WISC-testet något så intensivt för jag tänkte hela tiden, om jag svarar så här på den frågan är han "normal" då eller är det nåt? Och så tänkte jag att vad är det som är så jäkla onormalt med att inte kunna vissa saker? Alla har vi väl olika färdigheter? Jag la in så mycket värderingar i detta frågeformulär att jag säkert svarade uppåt väggarna, för jag v-i-l-l-e inte ha ett svar jag inte kunde hantera.

Jag var så rädd, så fruktansvärt rädd tills jag träffade psykologen som skulle utvärdera min hjärteprins och han sa det så enkelt och det gjorde att mina taggar åkte in igen: Det finns barn som är så här, inget konstigt med det. Antingen mer eller mindre, men han är underbar Linda. Och där brast mitt pansar och mina fördäm-ningar för oavsett vad det var för bokstäver han skulle få, så var han helt ok. Han var hjärteprinsen, inte en kombination bokstäver.

Så jag lever med detta i hjärtat. Med mammas egenhändiga diagnos och med psykologen som verkligen tyckte om min hjärteunge.
Hannah @ narmince.blogg.se
Ska själv på utredning för bokstäver och autism nu i januari. Är sedan tidigare diagnostiserad med diverse smått och gott från psykologin så jag går ju redan på regelbunden terapi men under senaste samtalet så tyckte hon (psykologen) helt plötsligt att jag visade tecken på hyperaktivitet och autism.
Jag känner en ganska stoor oro inför utredningen men samtidigt, det är bara att acceptera den diagnos man får och försöka inse att jag är trots allt samma människa som innan, bara med en diagnos. Däremot kanske livet kan bli enklare då med någonting att "skylla på", när man är "konstig".
Det jag försöker få fram med mitt babbel är att det var väldigt skönt att läsa ditt blogginlägg eftersom det ger en inte så extremt allvarlig bild av liknande utredningar vilket gjorde mitt hjärta lite lättare. Tack!
Ann @ annser.blogspot.com/
Förståss. Älskar er klokskap! Dessutom, om man generaliserar lite, så tror jag att när man väl fått en diagnos i sitt hem, så anpassar man hela livet till en mer diagnosvänlig version av detsamma, så att eventuella eftersläntrare på diagnosområdet får det lättare i sin vardag, utan att behöva ta sig igenom ett diagnostiserande. Men i ert fall så fanns ju inställningen redan där. En mycket tänkvärd text om Killing fields, dessutom. Tack!
Emma
Jag vet inte hur mycket man ska tro på såna tester egentligen. enligt diverse tester på nätet, har jag både aspergers och schizofreni. En Bup-tant kom på när jag var 12 att jag hade koncentrationssvårigheter och satte mig ensam i ett rum i skolan. Det är allt om hur man är för dagen. Barn får skumma idéer ibland, men det behöver man ju inte ha bokstäver för att få.
mammann
Emma, du har alldeles rätt. Man bestämmer själv vad man vill tro på. For somliga är tester ett stöd, för andra är de en styggelse. Känner man igen sig kan man hämta styrka. Men jag håller med dig, helt, barn gör mycket skumt utan att ha en enda bokstav.
Du verkar ha väldigt tråkiga erfarenheter. Hoppas du ändå har blivit starkare av dem!
Men man kanske inte ska ta de där testerna på internet om man inte ar seriös. Om man inte är beredd på att kanske kunna vara lite stavad.
The Artist, formerly known as Kl
På resande fot kan jag presentera ett nytt epitet: ASPARGUS.
Det är vad de engelskspråkiga vännerna hör när man försöker säga Aspbergers på knacklig svengelska. Namnet passar mig särskilt bra.
Lycka till med stavandet.
Hannah: Lyssna på ACDCs "I'm a problem child" och ta det chill.
Du har ju samma personlighet oavsett om någon diagnosticerat den. Dessutom behöver man inte visa sin diagnos for någon, så man kan bara plocka fram den när den är till hjälp! Vilket ju är hela poängen. Lycka till.

43. God dag, god dag!

Publicerad: 2008-01-07
Har du också märkt att ungar inte hälsar ordentligt nuförtiden? Jag vet inte vad det beror på. Folk kanske inte tycker att det är så viktigt längre, med artighet. Men det tycker i alla fall jag.

Jag fattar att de flesta barn inte får lära sig bocka och niga, som jag blev uppfostrad till när jag var liten, men hälsa kan man väl ändå göra! Det behöver inte vara god dag eller god morgon. Ett simpelt hej räcker. Det går fort och är enkelt. Vem som helst har råd att kosta på sig ett hej, och det är himla snålt att låta bli. Tycker jag.

Att säga hej är att bekräfta den man möter. Bekräfta att man ser henne, att hon finns. Bekräfta att man har en relation, kanske bara som granne, men i alla fall en relation. Att inte säga hej är nonchalant. Oförskämt rent av.

- Den där knäppa människan låtsas jag att jag inte ser.
- Henne kan jag inte stå för att jag har en relation med.
- Han finns inte i min värld.
- Hon är en sån nolla och har gjort så obefintligt intryck på mig att jag över huvud taget inte känner igen henne.
Det är vad man uttrycker om man inte hälsar på folk.

Mina barn tycker att jag är världens jobbigaste morsa, men de har lärt sig att de måste säga åt sina kompisar att gå in till mig och hälsa när de kommer hem till oss. Gör de inte det så stövlar jag in i deras rum.
- Hej, jag heter Ann. Det är jag som bor här. Och vem är du? säger jag då.
Det är hur pinsamt som helst tycker barna. Dessutom kan det hända att jag står kvar och pratar om allt möjligt annat jättepenibelt, om jag har tagit mig ända in i deras rum. Så det säkraste är att knuffa in kompisarna i köket direkt när de kommer.
- Ni måste hälsa på min mamma, annars blir hon sur. Mamma det här är Hanna! Hon går i min klass.

Till min stora glädje har det visat sig att barna uppför sig likadant hemma hos kompisarna. De går in till deras föräldrar och hälsar ordentligt.
- Daniel sa till mig att hans mamma blev jätteförvånad, sa min dotter häromdagen. Hon hade sagt att ”vilken underlig flicka, så har ingen annan gjort förut”, när jag gick in och hälsade på henne.
- Det spelar ingen roll om folk tycker att du är konstig, svarade jag. De tycker att du är trevlig också. Du får aldrig sluta hälsa när du kommer hem till folk.
- Nej, jag veeeeeet!! suckade hon.

Som lärare får man inte rikta för mycket uppmärksamhet på barnen utanför skolan. De kan tycka att det är jobbigt att snacka med en gammal fröken. Men jag tycker det känns superkonstigt att stå och vänta på bussen precis intill en människa jag känner jätteväl, och så låtsas han inte se mig. Tittar bort, svarar inte när jag hälsar. Det är obehagligt. Jag känner mig osäker. Så behandlar man väl bara folk som man är skitförbannad på? Vad finns det för vettig anledning att låtsas att man inte ser en människa som står precis bredvid en, och som man dessutom känner? Det är bara nedlåtande.

För det mesta tar jag det inte personligt. Tänker att ungen faktiskt inte fattar bättre. Alla elever som jag har varit klassföreståndare till hälsar med glädje på mig, men inte ungar jag hade i drama för tre år sedan, eller förra året. Inte alla mina kompisars barn heller. Inte grannarnas ungar, inte mina barns klasskompisar. Och jag bryr mig inte så mycket om det. Det är obehagligt när jag hälsar på dem och de inte svarar. Det kommer jag nog aldrig att vänja mig vid, men annars har jag resignerat. Fast jag fattar det inte. Kan inte för mitt liv begripa varför de inte har fått lära sig att uppföra sig som folk.

När man går i fjällen hälsar man på alla man möter. Ofta på skogspromenad också. Då känner man inte ens den man hälsar på, men man passerar så nära på en trång stig att det vore direkt oförskämt att låtsas att man inte ser den man möter.

Dagens ungdomsmänniskor är själva vana att bli hälsade med namn. Sedda. Det är heligt i skolans värld sedan tjugo år tillbaka att alla barn ska känna sig sedda. Helst varje dag. De har vuxit upp med lågstadielärare som har hälsat var och en av dem med namn varenda dag. De radade upp sig utanför klassrumsdörren när de kom på morgonen och sen tog de fröken i hand.
- God morgon, Niklas, sa hon varje morgon.
- God morgon, Malin.
- Hej Sofia.
- God morgon Daniel.
Så det kan inte vara skolans fel att de sen går ut i världen och struntar i att se, struntar i att hälsa. Och förmodligen inte ens fattar hur oförskämda de är.

Nadjuff
Jag tycker också det är konstigt att man inte säger hej tillbaka, det blir en obehaglig situation och sen är det bara oförskämt som du sa. Det är väl kul att bli sedd och sen inte ge ett svar tillbaka som om man var en idiot...
Jag både tror och hoppas att jag hälsat så ofta jag träffat dig! Vill inte vara otrevlig,hehe. Kram och hej! :)
Micaela @ llivselixir.bloggspace.se/
Jag fick diagnosen autismliknande tillstånd vid tolv års ålder. Jo, det är ju ett av mina stora problem att jag inte kan känna igen folk. Sen så blir de sura för att jag inte hälsade på dem på gatan. Det är synd är det. För jag skulle gärna hälsa om jag kunde.

En sak till... Jag har läst din blogg nerifrån och upp och jag kommer fortsätta att följa den.

Jag har äntligen fått veta att jag ska föreläsa för en grupp specialpedagoger i min skola. Jag vill det, jag vill att så många som möjligt lär sig om bokstavslandet.

Förresten, det där när din dotter sa att hon var artist. Jag tror att jag ska sno det och använda det jag själv. För lite granna så känner jag mig som en artist då jag hamnar i situationer där jag beter mig annorlunda mot folk. Är det så artister är? Annorlunda? Är inte de berömda för något som vanliga människor inte kan? och då blir väl dom annorlunda?
Gah! Förlåt! Hoppas du orkade läsa.
mammann
Micaela, du snor ingenting, artist är for alla att använda.
En artist är nån som är särskilt bra, som kan uppträda och vara konstnärlig, som väcker folks beundran och glädje, som bjuder på sig själv och sin kreativitet. De är annorlunda, de står ut från mängden. Och det är bara positivt.
Rekommendera gärna bloggen när du föreläser för specialpeda-gogerna! De behöver läsa om AC/DC-pojken tycker jag. Om du ska rekommendera nåt bra att läsa vidare, så sprid gärna mina ord.
Kram!
Mina @ www.minamedtre.blogspot.com

Jag har alltid hälsat på allt och alla. Men jag förstår att det är töntigt att göra det. Så jag ägnade svår tonårstid till att försöka vara mindre uppmärksam på andra.. Nu njuter jag av att ha blivit vuxen i alla kategorier. För jag tycker inte det är töntigt att hälsa, utan jag tycker du har så rätt så rätt! Numer så pratar jag med människor i affärer, på bussen och lite varstans, ler mot främlingar på gatan och hälsar obehindrat på människor jag bara träffat i förbigående en enda gång.

Jag tror inte att alla är oartiga. Jag tror att en hemskans massa människor faktiskt har problem med ansiktsigenkänning också. Vilket är ett annat problem!

44. Jag älskar

Publicerad: 2008-01-14
När jag fick mitt första barn trodde jag att hjärtat skulle sprängas. Det var kärlek vid första ögonkastet. En så intensiv kärlek att det gjorde fysiskt ont. Starkare än någon annan känsla jag nånsin haft. Jag tänkte att jag aldrig skulle kunna känna så igen. Men det gjorde jag ju.

När min första dotters syrra föddes blev jag precis lika kär igen. Ja, jag födde fyra barn och jag har älskat dem alla från första sekunden. Villkorslöst och innerligt.

Men jag har också fått den där klassiska frågan. Du vet:
- Mamma, vem tycker du mest om? det har de undrat, mina små änglar.
- Dig! har jag svarat då. Varje gång.
Nån annan av ungarna har glott på mig med svarta ögon och frågat med anklagande, ödesmättad röst:
- Men, jag då??
- Ja, dig tycker jag också mest om, har jag svarat då.
- Du förstår, mitt hjärta är så himla töjbart. Elastiskt. Det får plats många människor där. Min pappa, er pappa, alla mina barn. Alla får rum. Jag älskar alla mest. Och får jag fler barn så får de också plats.

Det har verkligen inte varit något problem för dem att förstå. Efter ett kort resonemang har de varit helt överens med mig. De har också haft hjärtan stora nog att älska flera personer. Alla har dock påstått sig tycka mer om sin pappa än om mig, vid denna tidpunkt. Jag fattar inte varför han är så himla populär! Men de har i alla fall tyckt mest om varandra och morfis och pappa och nån bästis och sådär. Töjbara hjärtan är liksom ett familjedrag.

Jag har dessutom en tendens att suga in folk utanför familjen också. Jobbarkompisar, skolkamrater, elever. Det finns ibland någon som glider ur vänskaps-sfären och rakt in i mitt töjbara hjärta. Sen älskar jag dem som om de vore mina barn. Fast de har ju egna föräldrar, så jag kan inte alltid säga det direkt. Men så är det i alla fall. Förmodligen vet de om att jag inte kunde hålla distansen. Att jag råkade sopa in dem i den innersta kretsen. Även om jag försöker vara så diskret som möjligt.

Det finns ett par bästisar också. Alltså barnens bästisar. Som har levt så mycket i min familj att de tillslut har ingått i familjen. Dem tycker jag också bäst om. Och några av mina vänners barn. Inte alla, men några stycken.

För att inte tala om mina brorsbarn. Dem blev jag jättekär i direkt. Det var jag faktiskt lite oförberedd på. Jag har ju visserligen varit med när de har fötts och så, men att jag skulle bli så himla kär i dem, det hade jag inte väntat mig. Och de tycker inte alls om mig. Men det gör liksom ingenting.
Är det inte lite märkligt? Att man kan fortsätta älska så starkt. Fler och fler personer, och ändå förlorar inte känslan intensitet. Blir inte banal eller utslätad. Förlorar inte värde och absolut inte kraft.

När jag får barnbarn då kommer jag att överrumplas av en lika stark kärlek igen, det är jag övertygad om. Jag kommer att älska dem mest, hela bunten. Både mina riktiga barnbarn och de barnbarn som egentligen är någon annans.

Jag älskar dem mest redan nu. Långt innan de är födda, eller ens påtänkta. Jag har köpt presenter till dem. Har en hel låda full av dockserviser och bedårande små babyleksaker.

Det är så vansinnigt töjbart, mitt hjärta. Eller tycker du bara att jag är knäpp, kanske? Lite gränslös sådär? Det kanske är nån liten bokstav jag har.

Nadjuff
Måste säga att jag blir glad hela jag av att läsa det här inlägget, man riktigt känner kärleken ända ut i fingertopparna, och jag tror också att ditt hjärta är vansinnigt töjbart! :)
Mammann
Nadjuff, du får också plats därinne, det är nog det du känner!!
Micaela
Hur många personer kan egentligen säga så? Att ens hjärta är töjbart och det får plats med hur många som helst?
En person som säger så, är värd hela rymden och mycket mer. För då vet man att den personen älskar med sitt hjärta och inte med sin hjärna.
I dagens samhälle så ser människor så stressade ut och skriker på varandra med fula röster. Då anser jag att man inte älskar varandra riktigt så att ens hjärta blir töjbart.
Jag känner mig filosofisk idag. Är bara så himla glad, efter fem års slit så har jag äntligen ett g i geografi A, och det är tack vare min lärare. Fast, han rodnar så väldigt om man säger det till honom. Så jag säger inte det ännu. Men snart så, han är även min mentor. Den bästa som finns.
Med tanke på lärare som jag har haft tidigare och så kommer jag till min nuvarande skola. Det första jag tänkte var "Ska lärare vara så egentligen? Så här bra?"
Det konstiga är att mina klasskamrater gillar honom inte, han har verkligen fingertoppskänsla och inspirerat mig till vad jag kan tänka mig att bli.
Mammann
Grattis Micaela, till ditt efterlängtade g!!
Och grattis till att du har lyckats få en lärare som ser precis vad du måste ha.
Dina klasskamrater behöver kanske inte det han är så bra på, och därför kan de inte se den där fingertoppskänslan. Men oroa dig inte för det. Vi lärare är vana vid att alla inte gillar oss. Det påverkar egentligen inte undervisningen.
Det är de där eleverna som behöver oss extra mycket som vi lever för. I alla fall jag.

45. Personlig, inte privat

Publicerad: 2008-01-20
Det finns en gräns mellan personlig och privat. En smal, smal gräns, men knivskarp. Den är viktig när man är lärare. Superviktig. Man ska vara personlig med barnen, och lite, lite privat. Det är en nära relation man har till varandra. I alla fall i grundskolan. Och i nära relationer blir man privat förr eller senare. Vill man att barnen ska ha förtroende för en och våga säga vad de tänker på Livskunskapen, då måste man själv också bjuda på något. Och det är för det mesta inte så svårt, för eleverna känner en så väl. De är redan privata.

Men det gäller att inte ge förtroenden som inte har med skolan att göra. Jag tycker att det är underbart när mina döttrar kan vicka för mig om jag måste vara borta från jobbet. Då är det nästan som om jag är där själv, ändå. Mina egna barn är mitt privatliv, de kommer till skolan med mitt privata liv. Och det blir exakt samma gränser som dras kring eleverna. Det är inte alla lärare som har det så väl förspänt!

Jag har tagit med mig eleverna hem också. Bjudit på te på balkongen. Låtit dem granska mitt kök och mitt vardagsrum. Det är ganska privat. Men jag berättar inte om min familj, och aldrig om mina bekymmer och problem. Har aldrig försökt vara kompis till mina elever. Nånsin. Jag är en extra vuxen i deras liv och i regel tycker jag väldigt mycket om dem, men det finns en gräns som jag inte släpper dem över. En privat gräns. En knivskarp.

En av mina döttrar hade en lärare en gång som aldrig höll den där gränsen. Jag minns en skolavslutning, jag tror hon gick ut fyran. 25 elever med minst lika många föräldrar befann sig i klassrummet bland blommor och blader. Och där stod deras fröken och pratade om sina egna barn. Hennes dotter hade gått ut åttan och vi fick höra allt om det, i nästan en halvtimme. Inte ett ord om våra barn. Sen tog hon emot sina blomsterkvastar och gick. Jättekonstigt. Vi var rätt snopna allesammans. Hon var bara privat, och vi var inte ens intresserade.

I relation till föräldrar ska man vara så lite privat som det bara går. Gärna jättepersonlig, man har ju hand om det allra viktigaste de har, men aldrig privat. Det är de och deras barn som ska vara huvudpersoner i relationen, aldrig läraren.

Det har varit svårt ibland att hålla rätt distans. Det finns så många trevliga föräldrar. En gång åkte jag hem till en familj och hade utvecklingssamtalet i deras kök, för mamman hade brutit benet och hade jättesvårt att ta sig till skolan. Jag hade haft flera av hennes barn förut och kände henne ganska väl så det var inte svårt att göra det lilla extra för henne. Dels bodde hon nära skolan och så var hon en sån mamma som alltid ställde upp för skolan när det behövdes.

Efter utvecklingssamtalet bjöd hon på middag och ville att jag skulle dricka ett glas vin till. Men det klarade jag inte. Där gick gränsen. Då skulle det ha blivit för privat.

Jag tänker mycket på den där gränsen. Den knivskarpa gränsen som handlar om att det är jag som är till för eleverna och deras föräldrar. Det är jag som skall möta dem, serva dem, ta hand om en viktig period i deras liv. De är inte till för mig, jag är här för dem. Jag måste tänka mycket på det, för jag bor där jag jobbar. Jag har egna barn i samma klass som mina elevers storasyskon går i, så jag är en del av samma föräldragrupp. Jag finns i deras privata liv, och de finns i mitt. De är mina grannar och jag har druckit både kaffe och vin i deras kök, långt innan jag blev deras barns lärare.

Jag tycker att det är svårt. Knepigt att alltid tänka på hur jag säger saker.
- Hur är det med David, frågar jag min granne.
För jag har alltid frågat så. Vi har bott grannar i åratal och vi frågar om varandras barn när vi hamnar på bussen tillsammans. Men när jag är Davids fröken också, då låter frågan annorlunda i pappans öron. Och jag måste veta exakt varför jag frågar, så det inte blir ett privat utvecklingssamtal på bussen. Där folk omkring dessutom kan höra.

Jag gjorde en gång ett reportage om en byskol-lärare i Jämtland. Han hade gått i sin skola själv en gång. Han hade sina egna barn som elever, och när de tog med en kompis hem så hade han eleverna på middag på kvällen också. Alla föräldrar var hans gamla klasskamrater, hans jaktlag, hans ungdomskärlekar, kusiner, grannar, vänner. Men han tyckte inte att det var svårt. Han höll en linje hela tiden. Beundransvärt. Det skulle jag aldrig klara.

Jag har inte svårt för att vara personlig, men jag måste ständigt vara på min vakt så att jag inte blir för privat. Det gäller här i bloggen också.

Kristoffer Lindh @ ungfarbror.blogspot.com

Jag har varit inne på din sida förr utan att hajja att det var du, lite pinsamt kanske... Men du har kanske överseende.
Den där gränsen handlar mycket om roller för mig. Privat tror jag man blir när man släppt sin lärarroll, när det man säger eller gör inte har en pedagogisk tanke bakom längre. Självklart blir det jättesvårt när man sitter på dubbla stolar och inte vet om man interagerar i egenskap av granne, vän eller lärare. Sådant måste vara jätteknepigt. Men i en vanlig klassrumssituation tror jag att ett ganska bra sätt att se när man gått över gränsen blir när pedagogiken försvunnit ur det man gör.
Mammann
Håller med dig helt, Kristoffer. Visst handlar det om roller. Och jag tycker inte att det är så svårt i klassrummet, i förhållande till barnen.
Det är i kontakten med föräldrarna som det är knepigt. Jag har upplevt det många gånger själv som förälder när mina barns lärare har blivit för privata. De har ju pratat med en lärarkollega, så det är inte så konstigt om de har passerat gränsen. Jag har också sett jobbarkompisar halka över, och jag kan svära på att jag slinter själv ibland.
Jag tror det är ofrånkomligt, för man träffar många trevliga föräldrar, som är i ens egen ålder och som man mycket väl skulle kunna vara kompis med. Det är därför det är så viktigt att vara medveten om den där gränsen, reflektera över var den går, kolla sig själv då och då. Påminna sig om att det finns en gräns. Ofta.
Och, jaadå, jag har överseende med att du inte omedelbart känner igen alla din pappas gamla jobbarkompisar. Känner mig mest smickrad över att du är här och läser!
Kristoffer Lindh @ ungfarbror.blogspot.com
Att man bara funderar kring de här frågorna tror jag visar på att man är på rätt väg. Det är nog inte alla lärare som gör det.
anna
Hej!
Jag tycker du skriver så kloka inlägg, allra oftast:) Det här ämnet är ju jätteintressant, ska bli kul att se om du får fler kommentarer. Eller om du skriver mer om det. Jag har blivit kompis med mitt barns lärare och jag har funderat en del på om folk tycker det är OK. Den här läraren är verkligen en bra person och hon kommer inte att utnyttja oss eller ställa sin egen person i knivig sitss, det är jag säker på. Men visst är det värt att fundera på - jag måste ju också tänka på att inte göra det knepigt för henne.

Vad tycker du är det mest riskabla med att lära känna sitt barns lärare? Vad tycker du att jag/hon måste tänka på? Vi blev vänner bara genom att hänga kvar och småprata, och upptäckte gemensamma intressen. Vi umgås numera inte på skolan utan på andra tider nån gång då och då, jag tror verkligen inte nån lider av det.

En sak jag reagerade på: du är ju inte anonym i din blogg. Mamman som bröt benet och ville bjuda på vin är nu inte heller anonym. Men hon kanske inte vill att det ska skrivas om något så privat att hon tordes erbjuda dig ett glas vin då ni träffats på hemmaplan, hon kanske tvekade länge inför det steget? Jag skulle bli ledsen om nån beskrev mig så tydligt och berättade en sån sak på ett oanonymt forum.

Härliga berättelser från Asien, förresten! Verkligen inspirerande, så tror jag man odlar fina människor!
Mammann
Det måste ju inte vara problematiskt att vara privat. En av mina döttrar hade en av mina allra bästa vänner som lärare förut. Det var inga problem alls. Det handar mest om att man som lärare måste veta vad man gör när man ungås med föräldrarna. De är i beroendeställning eftersom man ansvarar för det käraste de har, och de är i många fall, inte alltid, utlämnade till läraren. Då måste man vara säker på att det är barnets intressen som är i fokus och inte blanda in sig själv. Låter det där begripligt?

Jag menar, när jag är privat så har jag egna intressen i relationen, eller hur. Vill vara omtyckt kanske, vill ha ut något själv. Det är inte OK i yrkesrollen, tycker jag. Men om ni är riktiga kompisar och du inte tycker att det är svårt, då är det väl bara bra. Ni håller förmodligen gränsen redan, så att ni skiljer på när ni pratar om ditt barn och skolan och när ni bara är på kompisnivå.
Grejen är att så länge det inte är några problem, då är det enkelt. När det är problem kring barnet, då blir det svårt. Om du som förälder vill kritisera ditt barns lärare, men inte såra din vän. Som när AC/DC-pojken hade en fröken som inte kunde hjälpa honom, och hon var min jobbarkompis. Det klarade vi inte särskilt bra, varken hon eller jag. Förälder, arg förälder, och kollega, jag var hur dålig som helst på det. Det tror jag hon håller med mig om.

Eller tänk om jag som lärare behöver säga något svårt till föräldern, men inte vill komma i konflikt med min väninna. Det är i såna lägen det blir svårt. Och man vet aldrig i förväg när de lägena uppstår, därför måste man vara på sin vakt och veta vad man gör hela tiden. Tycker jag.

Och du har rätt, jag ska inte lämna ut folk i min blog. Men jag är lite knepig, faktiskt. Dels hände detta för mer än 15 år sedan, dels var det inte brutet ben som gjorde att hon inte kunde komma till skolan, och sen skulle det förvåna mig oerhört om den mamman läser min blog. Om hon gör det så må det vara hänt i alla fall, för ingen annan kan identifiera henne. Så du ser, jag är redan försiktig. Bra va?
anna
Hej och tack för snabbt svar! Klurigt där med det brutna benet, hehe. Men du fortstod nog vad jag menade tror jag....:)

Tack för att du utvecklade dina tankar, och jag tycker aboslut att det är värt att fundera över det du säger. Jag antar att du (som jag) menar att det inte spelar nån roll egentligen om man kände varandra som vänner (förälder och lärare) innan barnet blev väninnans elev, eller inte. Relationen kan utgöra ett hinder om det blir problem. Vi har faktiskt tänkt lite på det och då det finns två lärare i barnets klass har vi sagt att vissa frågor kan vara bra att ta med den andra läraren (det finns redan en del saker som behöver hanteras, än har det inte orsakat problem mellan kompisläraren och mig men vi har tänkt lite på det) i första hand om det går.

Alltid bra att få veta mer hur folk tänker, tycker du förklarar bra och jag håller nog med dig tycker jag det ser ut som.
Att bli kompisar är alltså ingen omöjlighet, men man kan inte bara trampa på som om man var två oberoende personer, utan måste reflektera en aning över hur det påverkar den dimension som inkluderar barnet också. Låter helt OK för mig.
Ha det bra!

46. I backspegeln

Publicerad: 2008-01-27
När jag ser tillbaka på mitt yrkesliv kan jag inte direkt ta fram och visa resultat på vad jag har gjort. En lärare är inte som en murare som kan peka på huset varje gång han åker förbi och säga ”det där har jag byggt”. Resultatet av mitt arbete har ju gått iväg för länge sedan. Försvunnit ut i livet. Vad som hände efteråt får jag nästan aldrig reda på. Hur det gick för dem, eleverna.

Snurrpellarna kommer man ihåg extra mycket, det är bara så. De duktiga och oproblematiska barnen flyter ihop i en mängd av ansikten som det inte alltid är så lätt att sätta namn på. Jag måste erkänna att jag tvivlar på att jag skulle kunna känna igen alla mina gamla elever fortfarande.

Det händer att människor kommer fram och pratar med mig på stan. De känner mig väl, och jag kan bara inte placera dem, hur bekanta de än känns. Jag vet inte om det är gamla elever, deras föräldrar, eller kanske syskon, eller skolkamrater till mina barn, eller deras föräldrar, eller syskon, eller gamla grannar kanske. I min ålder börjar det bli ganska många människor att välja på. En del faller i glömska. Det är hemskt att bara tänka tanken att jag har glömt mina elever. Men det är dessvärre sant.

De struliga barnen. Barnen från alfabetsvärlden. De som jag skällde på, tänkte ut speciallösningar för. Dem som jag ringde hem till nästan varje dag, Ungarna som jag diskuterade med skolpsykologen, med elevvårdsteamet, dem har jag inte glömt. Dem investerade jag så mycket arbete i, och då kom de mig så nära. Dem måste jag tycka mycket om för att klara av att kämpa för, så dem glömmer jag inte. Men jag vet inte hur det gick för dem heller.

En av snurrpellarna hittade jag i en dödsannons. Han var bara 22 år. Jag stod i köket här hemma och bara skrek. Sen gick jag på begravningen. Det var inget lätt beslut. Först tänkte jag att det var makabert att jag skulle komma där hundra år senare och lägga mig i. Men sen bestämde jag mig för att om det skulle hända något av mina barn något och det kom en lärare på begravningen för att hon hade tyckt så mycket om min unge, då skulle jag verkligen uppskatta det som förälder. Så jag gick dit.

Det var inte många av mina gamla elever där. Man fortsätter ju i regel inte att umgås med sina gamla klasskamrater från mellanstadiet när man blivit vuxen. Men det var några stycken i alla fall. Och de slöt omedelbart upp och ställde sig kring sin gamla fröken. Det kändes tryggt. Och de tyckte inte alls att det var konstigt att jag var där.

Några av mina gamla elever har hittat mig på nätet på olika sätt. Eller jag har hittat dem. Men de allra, allra flesta vet jag verkligen ingenting om. Och jag skulle så gärna vilja veta. Hur många barn de har, vad de jobbar med, var de bor. Vilka drömmar de har. Jag kommer aldrig att kunna peka och säga ”titta, den där människan har jag varit med och gjort” men jag skulle i alla fall vilja veta. De har varit viktiga i mitt liv, jag var kanske mindre viktig i deras. En låg- och mellanstadiefröken glömmer man. Det är lärarna från högstadiet som man kommer ihåg när man är vuxen.

För ett par år sedan hörde jag av mig till den lärare som betydde mest för mig när jag gick i skolan. Just för att jag vet hur sugen man är på att få veta hur det gick. Hon hade ett halvår kvar till pension och jag tackade henne i ett mejl, för allt hon gjorde en gång på 70talet. Det var hon som lärde mig att jag kan skriva. Till exempel. Det tackade jag naturligtvis extra mycket för. Och hon blev jätteglad. Skrev ett långt, varmt svar, fullt av uppskattning. För vi lärare får så sällan beröm. En blomsterkvast på skolavslutningen tycker vi om. Men det där andra. Avtrycken som sitter kvar hela livet. Dem får man väldigt sällan veta något om.

Jag hoppas att mina gamla snurrpellar hör av sig nån gång. Att de inte tvekar en sekund om de skulle råka hamna här i alla fall.

Ämma
Måste faktiskt säga att de lärarna som jag minns bäst är de från låg- och mellanstadiet. Lärarna från högstadiet och gymnasiet minns jag knappt (bortsett från två-tre stycken), och jag tog ändå studenten för bara 2½ år sedan, så de borde ju vara ganska färska i minnet...
Monica
Nähä! Jag minns min första fröken allra mest! Hon var också allra bäst! Och jag undrar lika mycket som du var hon tog vägen. För jag har inte sett henne sen jag slutade trean.
Moderna @ denmodernafamiljen.blogspot.com
Jag instämmer med föregående skrivare - de jag minns bäst är nog ändå låg- och mellanstadielärarna. Och så ett riktigt guldkorn från högstadiet.
En annan lärare
Fast nu finns ju Facebook! Har hittat flera av mina gamla elever där, som nu är unga vuxna. Som du säger, får man ju sällan facit på hur man skötte sig. Men där kan man faktiskt se hur det har gått för några av dem. Man behöver den där feedbacken, på något sätt.
Mammann
Facebook är himla utskällt. Man måste tycka att det är jättedåligt med Anskiktsbok. Men jag har faktiskt också hittat gamla elever där. I alla fall dem med lite speciella namn. Den är hopplöst att leta efter Anna Carlsson, det finns hur många som helst.
Jag har till och med träffat två av mina gamla ansvarsområden en kväll. Tack vare Facebook. Det var jättespännande och hur kul som helst. Två vuxna kvinnor, som jag kunde möta på en jämställd nivå. Det var toppen.
Micaela @ livselixir.bloggspace.se/
Jag önskar verkligen att jag hade haft dig som lärare..
De lärare jag önskar minnas är en lärare ifrån högstadiet och alla lärare från de senaste två åren.
De har varit grymt bra för mig och jag önskar att jag hade haft fler grymt bra lärare.
Linda @ lindacaroline.blogg.se
Hej främling. Jag råkade hitta din blogg av en slump, via tjuvlyssnatkommentarerna, och kände bara att jag ville säga 2 saker. Nr 1, jag kommer ihåg mina låg o mellanstadielärare perfekt, o kommer alltid göra det. Högstadielärarna är nästan helt bortglömda. De hade man ju så lite liksom. Bara några timmar här o där. När man var mindre gillade man ju dessutom sin fröken. Nr 2, efter att ha hittat hit ska jag läsa igenom allt du har skrivit, för du skriver väldigt intressant, och fångar upp intresset efter att ja bara läst dina 3 senaste inlägg. Ville bara ge dig den komplimangen.
Mammann
Tack Linda, jag älskar komplimanger!!
Men jag har fattat att jag får snacka för mig själv när det gäller fröknar. Det är jag som minns mina högstadielärare bättre än dem på låg och mellan. Trodde att det var så för de flesta, men det är klart att det måste ju vara väldigt individuellt det där.
I mitt liv var det Barbro som var räddningsplankan och hon dök upp först i sjuan. Så det kan alltså tänka sig att det finns ungdomsmänniskor som går där och kommer ihåg mig, fast jag har jobbat väldigt lite på högstadiet! Jag gillar den tanken! Tack ska ni ha Ämma, Moderna, Monica och Lindorna.
Christian
Hejsan hej på dig!!!
Jag satt här och halkade runt på lite olika sidor på webben och kom in på din sida....Shit vad bra du skriver, du har inte funderat på att skriva en bok?
Jag såg att din son har ADHD, det har jag med. Inte bara det, jag har även atypisk autism med drag av Asperger, men men…
När jag halkade in på din sida kände jag att du verkar vara en väldigt härlig person.
Jag ska iväg nu, men jag tänkte maila dig innan jag gick iväg, jag kände att jag vill gärna ha kontakt med dig.
Om du vill veta mer om vem jag är för galnin kan du kika in på min hemsida www.dunderbar.com
Ha det bra så hoppas jag att jag vi "ses" snart i varandras inbox. Mvh Christian
Lillasyster
Min första lärare i lågstadiet och min sista lärare i högstadiet har varit allra, allra bäst. Vilken tur jag har haft med lärare egentligen...
No 1 daughter
Kristina Hammar, klassföreståndare när jag gick i nian. Klart bäst, alla kategorier. Utan henne hade jag varit någon helt annan idag.

47. Barnen far illa

Publicerad: 2008-02-12
I fredags var det en liten stjärnögd nioåring som kallade mig för djävla kärring. Några dagar tidigare var det en liten docka med långa korkskruvlockar som sa åt mig att hålla käften. Små korta barn på lågstadiet! Jag fattar inte vad det är som händer. Varför har barnen blivit så konstiga nuförtiden?

Pratade med vår rektor häromdagen. Hon satt på sin expedition och såg helt färdig ut.
- Under alla mina år i skolans korridorer har jag aldrig varit med om så många barn som farit så illa, sa hon.
- Det är tur att jag snart går i pension, för det här orkar jag inte med, fortsatte hon.
Jag vet inte om det är sant, men jag lutar åt att hon har rätt i att det är länge sedan så många barn for illa i skolan. Visserligen har det funnits barn med problem i varenda klass jag arbetat i sedan 1977, men inte så många. Det har varit en unge, eller två, inte fem eller sex eller fjorton.

Inte vet jag vad man ska skylla på heller. Större barngrupper, sämre elevvård, indragna skolpsykologer. Förmodligen spelar alltihopa in. Ett hårdare samhällsklimat har också med saken att göra. Att folk måste jobba mycket mer för att få det att gå ihop. Men också att folk tror att de måste ha så mycket saker att de måste jobba så mycket för att få det att gå ihop.

Jag tror inte att det var så himla lyckat att släpa in fritids i skolan och köra ut sexåringarna från förskolorna. Vi förkortade den obekymrade svenska barndomen med ett år när vi började med sexårsverksamheten. Det tror i alla fall jag spelar in. De flesta ungar skulle må mycket bättre av att få vara kvar på dagis ett år till. Det är i alla fall jag övertygad om.

Det finns folk som tror att det beror på att skolan är för slapp också. På att barnen får för lite betyg och lider för stor brist på undervisning i ordning och uppförande. Eller på att de får för lite gympa nuförtiden.

Egentligen är jag inte så superintresserad av varför det har blivit sämre skola för så många barn. Ärligt talat. Jag är intresserad av vad vi ska göra åt saken. Hur ska vi få politikerna att prioritera skolan ekonomiskt. Inte kräva att rektorerna ska hålla budget till varje pris. Jag vill ha politiker som kräver att rektorerna anstäl-ler så mycket personal som faktiskt behövs för att alla barn ska få en bra utbildning. Som faktiskt behövs!!

Vår skolledning vill anställa 2,75 lärare till nästa års 54 fjärdeklassare. Det tycker de är generöst och klokt av dem. Sanningen är att de där 54 tioåringarna innefattar 5 barn som behöver en-till-en undervisning, och som absolut inte går att ha i samma grupp. De fem behöver varsitt rum och varsin lärare. Sen finns där fem barn till som behöver en liten grupp, men som skulle kunna jobba ihop. Då är vi uppe i sex lärare och sex klassrum. Till tio barn. Sen återstår 44 ungar som behöver delas upp i två klasser med en klassföreståndare i varje grupp. Nu är vi uppe åtta lärare, och det är helt krasst exakt vad som behövs för att alla barn som går i fyran i vår skola nästa läsår ska få det de behöver. Minst åtta lärare.

Men vi kommer att få 2,75 lärare. Vi kommer att ha en massa duktiga elever som blir tvungna att klara sig själva i tre år, för lärarna har inte tid med dem. Vi kommer att ha tio elever som misslyckas, bråkar och förstör. Som kommer att vara frustrerade och ledsna. Som kommer att ta till sig undervisning i långt mindre utsträckning än de egentligen har förutsättningar att klara.

Vi kommer att ha 2,75 lärare som går på knäna. Som kanske inte orkar hela mellanstadiet igenom, utan sitter som frimärken i den berömda väggen långt innan barnen gått ut sexan. Och vi kommer att ha så många förbannade föräldrar!!

Vad det nu än beror på att barnen inte klarar av att gå i vanlig skola, så finns barnen redan, de kräver resurser, och det finns inga billiga genvägar. Är det någon som tror att Björklund kom-mer att lösa problemet? Nej, nej, det är vi fröknar som bryter ryggen, och barnen som blir tvungna att offra sin framtid.

En stjärnögd nioåring och en docka med korkskruvlockar som inte kan uppföra sig bättre bland folk har ingen vidare framtid. De är förlorare redan innan de har hunnit börja. Vi skulle kunna hjälpa dem, men det gör vi inte. För att Sverige har inte råd. Jag tycker det är skit.

Bakombrillorna @ metrobloggen.se/bakombrillorna
Ja, och jag blir så ledsen. Mina barn har redan offrats åt systemet, men de som kommer efter får det ännu värre. Hur tänker man? Eller, ja, det vet jag ju hur man tänker. Det ska löna sig att vara barn.
Linda
Håller fullt och innerligt med dig Ann. Tittade på klass 9A (?) igår där man kallat in ett "superteam" till en niondeklass i Malmö för att få deras betyg att bli bättre. Och jag blev precis perplex av vad jag såg. Du milde är det så här vår skola ser ut idag? Och jag blir än mer upprörd och ledsen av det du har beskrivit här ovan. Det är vår framtid som blir satta på undantag hela tiden och där många underbara liv får sina drömmar och förhoppningar krossade för att de inte kan få rätt hjälp. Varför får inte barnen kosta? Och varför tror våra politiker att det hjälper med s.k. "hårdare" tag för att få bukt med att våra barn inte klarar målen i skolan?
Linnea
Ja kära nån... Satt också framför tv:n igår och funderade på niondeklassarna och deras framtid. Jag blir helt perplex av vad du skriver, jag som inte har någon insyn i skolans värld men som har små barn på väg in i den. Är det så illa?
I min klass gick stökige Rickard, som faktiskt fick en-till-en-under-visning nästan jämt. Och han blev "stjärnsäljare" av telekompro-dukter som vuxen, efter sex år av enskild undervisning. Man kan förstås fundera på vad det kostade i reda pengar att göra Rickard till en anställningsbar vuxen, ryktena sa nämligen att hans arma mor inte gjorde mycket i den vägen. Om nu alternativet varit att han blivit småkriminell eller storkriminell eller drogberoende eller bidragsberoende, så var det förstås en lyckad investering.
Jag tror att sådana exempel som du berättar om (summeringen av åtta lärartjänster) är precis vad våra politiker skulle behöva få upp ögonen för. De har väl också barn? Ett vilset barn som växer upp till en vilsen vuxen, det är enbart dålig samhällsekonomi...
Filippa
Jag förstår dock inte hur du kan säga att du INTE är intresserad av VARFÖR skolan ser ut som den gör idag. För om man inte tar reda på det, hur ska man då kunna fixa det?
Mammann
Filippa, det är klart att jag vill veta hur det kommer sig, egentligen. Det är bara att när man står där, mitt i kaoset då är man bara desperat intresserad av att få verktyg att lösa situationen. Och när det har varit kaos tillräckligt länge då känns alla förklaringar som undanflykter.

A förstår inte språket, B:s föräldrar håller på med en hemsk vårdnadstvist, C:s mamma dricker, D har AC/DC, E har en tumör, F är deprimerad för att hans pappa har hämtat hit honom, han trivs inte och längtar efter sin mamma som är kvar i Peru, G har en bror som är narkoman och terroriserar sin mamma och hennes barn, H har inte fått diagnos men har svåra beteendestörningar, I är jättemobbad, J hör oerhört dåligt och blir orolig när det är rörigt i skolan, K har Asperger och AC/DC, L väntar på diagnos, M har en mamma som hatar fröken och motarbetar allt som skolan står för, N:s lillebror har just dött... Till slut spelar det ingen roll, man vill bara få barngruppen lugn. Och det går inte för skolan har så dåliga lokaler, skolan har inte råd, skolan får inte tag på elevassistenter, elevassistent nummer 15 sa just upp sig för att ingen klarar av barnet, BUP har lång kö, skolpsykologen har tre skolor och en halv termins väntetid för att skriva remiss till BUP, kommunen har överskridit skolbudgeten, det går inte att få tag på specialpedagoger, skolnämnden säger nej till ökade anslag för elevvård och liten grupp för utagerande barn...

Det finns så många förklaringar, Filippa. Aldrig bara ett svar. Det är så mycket som måste räknas in, politik såväl som barn. Tillslut skiter man i alltsammans. Man vill bara veta HUR, HUR, HUR ska vi göra för att få det att fungera???

Jag provocerar när jag skriver som jag gör. Det är ett sätt för mig att lätta på trycket. Just i dag skulle jag vilja gå upp och spränga kommunalnämnden. Och hur konstruktivt är det?
Nadjuff
Jag håller med om att yngre barn har blivigt allt mer och mer oförskämda och otrevliga och dom svär så det är äckligt åt det! Helt sjuuukt!
Jag blir förvånad varje gång en liten förstaklassare springer förbi mig med sina små korta kompisar och säger spydiga saker till mig och mina kompisar. Vad kommer det ifrån??
För jag kommer ihåg att jag fick v e r k l i g e n i n t e vara så otrevlig för då blev det ju indragen veckopeng och inget lördagsgodis och att svära kunde man ju bara "drömma om".
Tror nog att det beror på att vi ungdomar inte är lika bra förebilder nu som "vi" var förr. Vi svär mycket oftare och barn suger åt sig som små tvättsvampar! Tycker det är sorligt faktiskt. tack för ännu ett bra inlägg! Kraam
No 1 daughter
@ Nadjuff: Du behöver verkligen inte ta på dig någon skuld för att de små kidsen svär och är otrevliga. Som jag minns det från mina tonår var "vi" hårdare och otrevligare för 10 år sedan, när vi var i er ålder och ni var små, än ni är nu. Och ni blev ju rätt vettiga tonåringar.
Och de små kidsen är fortfarande livrädda för niorna :)
spenatmamman @ mammajobbar.wordpress.com
Tycker det är rätt stor skillnad på miljön. Bodde tidigare i en ganska OK sthlmsförort, inget flådigt ställe men rätt reko med hyfsat normallåg dos sociala problem. Nu bor vi sedan ett par år tillbaka i en liten ort precis utanför storstadslänet och det känns som om barn och ungdomar här är mycket lugnare och mer "harmoniska". Visst finns det problem här också, men rent generellt tror jag att det är mindre stress, mindre brus och att det är en bättre miljö att växa upp i. Hådare social kontroll också, vilket förstås kan vara jobbigt, men alla blir också sedda (på gott och ont kanske om man är en helt vanlig fjortis ;-)).
Jag blev ärligt talat smått chockad när jag flyttat hit och 1) träffade barn och ungdomar som alltid hälsar ute på byn 2) åkte "skolbussen" utan att bli hörselskadad eller få något kastat i huvudet osv.
Tror att vissa miljöer vi skapat är så hetsiga och inte bra för någon. Jag är glad att vi flyttat från storstan, det känns som en miljö som är mer gynnsam för vår lilla dotter som snart blir 1½. Visst finns det nackdelar, men i det stora hela tror jag det är en bättre miljö än det varit om vi bott kvar i förorten.
Mammann
Spenatmamman, jag håller med dig till hundra procent. Du har gjort helt rätt som flytt Stockholmsförorterna. Det tycker jag verkligen. Önskar att jag hade fattat samma beslut när AC/DC var liten, men jag kom inte längre än till Huddinge, och det räckte inte.
Scoutfröken
På skolorna har vi (med vi menar jag fröknar, fritidspersonal etc, jag är en av dem) abdikerat, orkar inte ta striden varje gång en stjärnögd nioåring säger "meh orka!!" när man ber dom låta bli att springa i korridoren.
När jag talar med mina kollegor om detta, om att vi måste ta tillbaka kontrollen och aldrig, aldrig, aldrig tolerera att vi, eller våra kollegor blir tilltalade på ett ohyfsat, respektlöst sätt; möts jag av orkeslöshet eller i värsta fall motvilja. "Lägg dej inte i" säger deras blickar.
Jo tamej tusan att jag tänker. Varje gång. Ingen liten med korkskruvlockar eller stor med mössan nere över ögonen ska få tilltala mig på det sättet, eller någon av mina kollegor. Ingen vuxen på någon annan arbetsplats skulle tolerera att bli kallad "jävla kärring", inte ens på häktet, Men jag vet lärare som gör det. ( Jag tror inte att du gör det)
Det håller inte, inte nog med att det blir tuffare och tuffare att växa upp, det verkar som om man får mindre och mindre hjälp på vägen när man gör det.
Ja vi behöver mer pengar, mindre barngrupper, engagerade föräldrar, diagnoser, osv. Jag är FÖR det. Men nej, det räcker inte. VI (läs alla vuxna) måste ta tillbaka kontrollen oxå...
Mammann
Kära Scoutfröken, vad klokt du ryter. Jag är helt med dig.
Faktum är att det står i vårt styrdokument, läroplanen, att vi har två huvuduppgifter (hur nu det är tänkt att gå till) den ena är att utbilda och den andra är att fostra. Det är vårt uppdrag att fostra goda samhällsmedborgare. Och jag låter ju inte en enda oförskämdhet passera, inte "din mamma" inte nånting (fast jag väljer mina strider och lägger inte så mycket krut på kepsarna).
Men jag har också förståelse för att folk är trötta efter många år i yrket. Att det känns tröstlöst, hopplöst, meningslöst att bråka om samma saker år efter år när det snarare blir värre än bättre i alla fall. Du är ung, du orkar fortfarande, du är jätteviktig. Jag är inte ung, men jag kan inte låta bli.
Och det är så sant det du säger, det är vi vuxna som måste ta kontrollen över situationen.
anna
Djeeses vilket bra inlägg! Skicka oredigerat till dagspressen!!
Karin @ www.franskaromaner.blogspot.com
Jo, fast det är ju inte bara skolans vuxna som måste reagera, också föräldrarna måste ju vara med. Jag får ofta en känsla av att föräldrarna är de första som abdikerar, skolan håller sas ut längre.
Själv bor jag i Frankrike/Paris och har i år beslutat att nästa läsår sätta barnen som är 10 och tolv år gamla i privat skola.
Jag "köper mig bort" från de här problemen, som är minst lika stora här om än på sätt och vis delvis annorlunda.
Läst artiklarna i DN om lärarhögskolan? Vore intressant att höra dina kommentarer i såna fall.
Själv känner jag, långt ifrån Sverige som jag är och som jag kommer förbli både en stor sorg, jo, faktiskt, och på sätt och vis en lättnad - eftersom jag bor i ett land som i svenska ögon är "elitistiskt" och det är det på sätt och vis, å andra sidan ger det goda förutsättningar - också åt de duktiga ungarna...
Mammann
Karin, det är svårt att vara förälder i dagens skola. Väldigt få känner igen sig från sin egen skoltid och ännu färre orkar med det engagemang som krävs. Folk jobbar ihjäl sig och försöker få vardagen att funka, de hinner inte med mer. Men jag tror som du, vi abdikerar tidigare än skolan gör. Mänga av oss. Jag också. Jag är hundra gånger bättre på de andra ungarna än på mina egna. Konstigt nog.
Jag förstår att det måster vara svårt att hitta rätt skola i ett annat hemland. Elitism är inte dåligt för eliten, bara för dem som inte har en chans att ta sig dit. Kanske kan det till och med vara bra för de duktiga.
majsan67 @ majsan67.blogg.se
Varför är det såhär?? Jag måste nog få skylla på dagens föräldrar, det är inte bara skolans ansvar. Föräldrar vare sig orkar eller hinner med längre, ungarna verkar tro att dom får bära sig åt hur som helst. Tragiskt.
Var med om en grej för några år sen, en 9-åring som jag säger till att sluta sparka boll i korridoren i skolan, för det var faktiskt förbjudet. Han blir kolsvart i ögonen och fräser åt mig,
DU ÄR INTE MIN MAMMA..
Jag svarar lugnt att nej det är jag inte.
DU ÄR INTE MIN FRÖKEN HELLER, du bestämmer inte över mig.
Jag svarar att jo, det gör jag faktiskt. Jag är vuxen, och om något barn gör något det inte får, så bestämmer jag och har rätt att säga till barnet.
Han blev HELT knäpptyst, la ifrån sig bollen, vände ryggen och gick. Bra, han gjorde ju som jag sa i alla fall ;)
Jag tror att många har tappat just det, vuxenansvaret. Vi har ansvar för ALLA barn, inte bara våra egna. Vi måste våga säga till även andras barn om vi ska kunna få bukt på detta växande problem med uppkäftiga ungar. Jag blir så upprörd när så små barn tycker sig tro det är helt okej att gapa jävla f-a efter folk, och det är ju okej också, så länge ingen tar tag i det.
Det är banne mig dags att vi alla gemensamt hjälps åt att stävja detta innan det går helt åt fanders. Jag ska börja genast, nästa gång jag hör ett barn spy ur sig fula ord ska jag genast ta tag i det.
(nu brukar jag ju alltid göra det, men jag ska tänka på det ännu mer)
Robert Huselius @ www.radiomagma.org/
Stor eloge till Majsan67. Jag tror att väldigt många problem har dykt upp i och med förlusten av insikten om att barnen är ALLAS ansvar, ej blott respektive föräldrars.
Vad gäller föräldrars tidsbrist är den ett sorgligt kapitel. Jag tror att den till stor del beror på att folk tror sig "behöva" en helt vansinnigt hög standard. "Livspusslet" är många gånger ett högst självförvållat lyxproblem för den urbana medelklassen. Själv är jag ensamstående förälder, ensam vuxen i hushållet, tjänar 17 500 kr/mån före skatt och tycker att jag klarar mig bra.

48. Okränkta barn

Publicerad: 2008-04-01
Jag gick en kurs en gång på pedagogiska institutionen på Stockholms universitet, allmänt kallad Peddan. Kursen handlade om barns förmåga till socialisering med en grupp och innehöll en hel del barnpsykologi. Vi var många som gick kursen och därför fick vi jobba mest i grupp. För att lärarna skulle hinna läsa alla arbeten. Jag hamnade i en grupp med fem unga kvinnor, mycket yngre än jag. Två hade just slutat gymnasiet och var kompisar med varandra. De andra tre var i tjugofemårsåldern och jobbade redan på förskola och fritids. Men ingen av dem hade egna barn, så jag fick svara på många frågor. Helt naturligt läste jag med mina fyra barn läroböckerna på ett annat sätt än dem.

Vi läste om vilka olika aspekter som kan göra att ett barn får svårt att fungera i grupp. Vilken sorts påverkan som ger barnet problem att anpassa sig till en grupp. Bland mycket annat nämndes i läroboken att okränkta barn ofta får svårt att hitta sin plats i en barngrupp. När vi skulle träffas i vår lilla samarbetsgrupp och diskutera vad vi läst så kom den där strofen om barn som inte blivit kränkta naturligtvis upp direkt. Särskilt de två yngsta gruppdeltagarna var mycket upprörda. I deras värld var ordet kränkning endast associerbart med övergrepp av olika slag och de undrade vad i hela friden läroboksförfattaren menade.

För mig var begreppet okränkta barn varken nytt eller upprörande. Jag kände till det och hade använt det själv under många år. Okränkta barn är en styggelse.

Ett nyfött barn måste ha omedelbar behovstillfredsställelse. Det överlever inte av egen kraft och tror att det ska dö om det är hungrigt, kallt eller ensamt. Om barnet får vad det behöver så lär det sig såsmåningom och blir tryggt. Men det är alldeles naturligt att det kräver alla sina behov tillgodosedda genast. Från början.

När barnet sedan plötsligt måste vänta, för att det ligger en lillasyster vid mammas bröst, då är det en kränkning. En svår upplevelse till att börja med, att inte längre vara den vuxnes första prioritering, men en viktig lärdom. När barnet får vänta med att tilltala sin pappa, för att han pratar med en annan vuxen, då är det också en kränkning. Varje gång föräldrarna nekar barnet den omedelbara tillfredställelsen, då kränker de barnet. Och detta är nödvändigt för att barnet ska kunna leva i relation till andra människor. För att de ska kunna platsa i sin flock.

Allt det här förklarade jag förstås för min samarbetsgrupp på peddan. Och så diskuterade vi vidare. Jag var glad att jag kunnat bidra med kunskap och de var glada för förklaringen. Trodde jag. Nästa gång vi hade en föreläsning blev jag nämligen uppvaktad av de två yngsta tjejerna. De berättade att de inte ville vara med i min grupp mer. De tyckte inte att de kunde lära sig någonting när de var tvungna att samarbeta med nån som trodde att hon visste allt. De upplevde att jag försökte bestämma vad de skulle tycka om böckerna. Enligt deras mening var jag oerhört arrogant som gjorde anspråk på att känna till vad läroboksförfattarna menade med sin litteratur. Rent av oförskämd som försökte förklara saker för dem, det var ju inte precis jag som var läraren!

- Hm, här har vi typexemplet på ett par okränkta barn, tänkte jag.
Men det sa jag naturligtvis inte högt. Jag sa nåt i stil med att jag tyckte det var tråkigt att de kände på det sättet, men att jag har samma rätt att ingå i diskussionen på mina egna villkår som alla andra. Att jag inte tänkte vara tyst för att de ansåg att jag hade fel i mina slutsatser. Och då tyckte de att jag lät arg!

Jag vet inte vad som hände med dem sen, de dök inte upp på grupparbetena något mer. Själv fick jag VG på kursen. Så jag var nöjd.

Barnen i bokstavslandet, i synnerhet AC/DC-pojken, slutar aldrig att uppföra sig som okränkta barn. Hur mycket man än kränker dem. Det är en del av deras handikapp, att de inte kan dra slutsatser av vad som händer. Att de inte kan låta erfarenheten påverka hur de ska handla nästa gång. Jo, de kan lära sig, men det tar mycket längre tid än för andra barn.

Så det finns alltså barn som uppför sig som AC/DC-pojkar i skolan, fast de inte är det. Det är de barn som en del kallar ouppfostrade. Ofta barn som har gått hos dagmamma och sluppit dagis. De kan vara barn till föräldrar som inte har förstått att sätta alla gränser som behövs. Det är vanligt att det är endabarn. Barn som har fått oinskränkt tid, oavbruten uppmärksamhet, som ständigt fått tillstånd att avbryta de vuxna, som fått välja och bestämma, allt, varje dag. De barn som aldrig behövt vänta, avstå, bli besvikna, som aldrig upplevt lite vanlig, sund frustration.

De kommer till skolan och förväntar sig omedelbar behovstillfredsställelse. De avbryter sina klasskamrater, väntar sig att alla ska vilja titta på dem hela tiden. De tror att de är bäst, att de är roligast och intressantast. De tar för givet att jag som lärare aldrig har hört deras Bellmanhistoria förut, och blir sårade när jag inte skrattar högt. De kan inte vänta på sin tur och tror att varje lektion är ett privat samtal mellan dem och läraren. Resten av klassen är publiken, som man inte behöver ta så mycket hänsyn till. De ska sitta där och beundra bara.

För det mesta lär sig även dessa barn att passa in i en större barngrupp. Men det är egentligen helt onödigt att de ska behöva ha så jobbigt första åren. Så där jobbigt som AC/DC-pojkarna kommer att ha genom större delen av skoltiden. För att de inte har förmågan att se sig själva i ett större sammanhang.

De där tjejerna som inte ville jobba med mig på peddan, de kommer säkert att skicka egna okränkta barn till skolan en dag. Helt i onödan.

49. Kloka val

Publicerad: 2008-04-14
-Vilken glass vill du ha? frågade jag min äldsta dotter för över tjugo år sedan.
Vi väntade på en bilfärja och stod i kiosk-kön, som alla andra.
- Top Hat, svarade hon.
- Vilken glass väljer du, då? gick frågan vidare till sparris-systern.
- Jag tar samma, kom det klockrent.
Jag hade trott att hon skulle välja en rosa glass i blomformat med tuggummipinne, men det gjorde hon alltså inte. Av någon anledning insåg jag just då att hon alltid tog samma som sin syster. Att hon aldrig någonsin valde det hon själv ville ha. Jag tänkte att hon var lite förtryckt av sin storasyster. Att hon var orättvist behandlad. Kanske förstärkte jag förtrycket genom att alltid fråga den äldre systern först, också.

Så nästa gång den sommaren, som det var dags för glass, frågade jag Sparris först vad hon ville ha för glass.
- Samma som min syster, svarade hon då.
- Men det finns ju så många nya sorter i år, finns det ingen som du är extra sugen på att prova? envisades jag.
Hon skakade på huvudet och framhärdade. Det spelade ingen roll vad hennes storasyster valde, bara hon fick samma glass. Och jag fattade helt enkelt inte. Till slut tog min stackars femåriga sparrisdotter mig åt sidan och förklarade pedagogiskt och med stort tålamod.
- Mamma, jag blir avundsjuk! Vad jag än väljer, så blir jag avundsjuk på det hon har. Så det är lika bra jag håller mig till samma.
Det var inte fråga om någon orättvisa. Hon ville ju inte välja! Snacka om självinsikt.

Det är inte lätt för barn med många alternativ. Inte bara avundsjuka småsyskon har svårt att välja. Jag var tillfälligtvis i köket hos en granne på landet, och hennes barn hade en kompis som sov över hos dem. På morgonen stod den snälla mamman och räknade upp allt som fanns att välja på till frukost.
- Vad vill ni ha? Gröt, eller fil, eller yoghurt, eller rabarberkräm och mjölk, eller kanske oboy, eller te och rostat bröd? Kokt ägg och bullar. Bara säg vad ni vill ha så fixar jag det.
Hennes egna barn tänkte en kort stund och ropade sedan ut sina önskemål. Kompisbarnet stod i köksdörren och såg förvirrad ut. Hon kunde bara inte välja. Inte en chans.
- Vad brukar du äta på morgonen? frågade jag.
- Fil och flingor, viskade hon.
- Vill du ha det, då?
Hon nickade tyst och tittade vädjande och förskrämt på mig. Min på-landet-granne tyckte att flickan var knepig och lite bortskämd. Sanningen var att hon inte kunde välja i mångfalden.

Det är en jättefrustration för de flesta barn när de är tvungna att välja. Det är så vansinnigt läskigt med risken att man väljer fel. Att man blir tvungen att skylla sig själv, för att man tog fel beslut. De flesta barn vill att frukosten ska vara serverad, helt enkelt. Så att de kan starta sin dag utan att behöva ta en massa obehagliga beslut.

Sen kommer skolan in och klampar runt med spikskorna.
- Den här lektionen ska vi ha Eget Val. Ta fram det arbete som du själv tycker att du behöver bli färdig med.
- Nu ska vi jobba pojke och flicka med det här, välj vilken kamrat du vill samarbeta med.
Det är sånt som jag kan säga på mina lektioner. Ofta förra året när jag hade sexor, och ännu oftare i år när jag har treor.
- Välj barn, välj!
Och alltid har jag en klase ungar som står där och velar. Som bara inte klarar av det. Som hatar att välja. För tänk om man väljer fel.

Min sparrisdotter lärde mig i glasskön att man måste träna sig på att göra egna val om man ska bli bra på att ta beslut som påverkar ens liv. Vi vuxna har till uppgift att underlätta träningen för alla barn vi har att göra med. Och det gör vi inte genom att maximera antalet valbara alternativ, utan att minimera dem.

- Den här lektionen är det Eget Val. Matteboken, sidan 83, eller mattepapper om klockan. Välj det du behöver öva mest på.
Byxor eller kjol, frukt eller macka, bowling eller bio, godis eller chips? Enkla val, få alternativ, inga stora konsekvenser. Så tränar man dem att bli goda väljare som gör kloka val. Hela livet.

50. Orka vara fröken.

Publicerad: 2008-04-19
Jag känner en lärare som kör buss. En som gör utredningar för migrationsverket. Och en som säljer ljudanläggningar.
Jag känner en lärare som jobbar på kansliet för ett politiskt parti, en som är skolvaktmästare och en som är sjuksköterska.
Jag känner en lärare som sitter på det kommunala skolkontoret och säger nej till anslag som de enskilda skolorna söker. En som har vidareutbildat sig till familjeterapeut. Och en som är skådespelare.
Jag känner en ung nyutexaminerad lärare som absolut inte vill ha klass. Hon vill gå hem till sina egna barn på eftermiddagen och lämna jobbet på arbetsplatsen. Inte ligga halva natten och fundera över ungar som hon har ansvar för men inte kan hantera.
Jag känner en ung nyutexaminerad lärare som har jobbat i två år. Hon söker redan andra jobb, för hon har det så kämpigt i sin klass att hon har tappat all arbetsglädje. Fast hon har drömt om att bli lärare i hela sitt liv.
Jag känner en ung nyutexaminerad lärare som ifrågasätter sitt yrkesval, redan efter fyra år. Hon älskar att undervisa, men det enda hon sysslar med är konflikthantering. Hon trivs inte med sitt jobb längre.

På vår skola vill nästan ingen ha klass och vara fröken. De jobbar ett par år, sen stannar de hemma och får barn. När de kommer tillbaka vill de inte jobba heltid. Då vill de ha spec.undervisning, eller vara resurspersoner på olika sätt. Dela klass kanske. Vilket sällan fungerar särskilt bra bland problematiska barn. Och problematiska barn finns det i varenda klass.

Vad ska vi dra för slutsatser av detta? Lärarna vill inte jobba som lärare. De har en dröm och en vision, som gör att de väljer utbildningen. När de väl har landat i skolan ångrar de sig. Eller orkar inte. De hoppar av och vidareutbildar sig, för att göra något helt annat istället.

Kan det bero på lönerna? Ja, det är klart. Tjänar man bättre på sitt gamla jobb som försäljare, så är det nog lätt hänt att man går tillbaka till det efter ett tag. Särskilt om man har familj och försörjningsansvar.

Kan det bero på att ekonomiskt bakbundna rektorer inte kan ge en förutsättningar för att kunna utföra jobbet på ett bra sätt. Så att man med stigande frustration tvingas vara med och se hur det går käpprätt åt helvete för barn man skulle kunna hjälpa. Om man bara fått bättre förutsättningar. Ja, självklart.

Sen beror det på tungrodda arbetsmiljöer. Och ett ständigt ökande antal problematiska barn. Snurrpellar som pratar alla möjliga olika språk. Så tror man att problemen handlar om att de inte förstår svenska. Fast de har så många bokstäver att det nästan är omöjligt att stava dem. Förutom att de inte förstår svenska. När de sen varken får sva-undervisning eller elevassistenter och specialpedagogisk hjälp, så går det inget bra. Varken för dem eller för alla barn som tvingas vistas i deras närhet. Sånt kan slänga in vilken lärare som helst i väggen.

Jag känner en utbränd lärare som har arbetstränat i ett och ett halvt år nu. Och en som har arbetstränat i tre år. En av de allra bästa lärarna jag vet kommer antagligen aldrig mer att ha en klass. Så mycket har hon bränt ut sitt ljus på de sista två åren.

Skolan ska vara en spegelbild av den vuxna världen. Ett samhälle i miniatyr. Med samma demokratiska grundsyn och värderingar. Skolan ska forma nyttiga och produktiva samhällsmedborgare. Yrkesmänniskor som ska föra vår utveckling framåt och se till att hjulen rullar ännu några generationer. Detta urholkande av den pedagogiska världen. Denna ekonomiska nedrustning av barnens verklighet, vad säger den om dagens samhälle? Vad är det för åldringsvård vi är med och skapar åt oss själva? Vad kan vi vänta oss för resultat?

Allt färre lärare orkar jobba i dagens skola. Arbetsglädjen dör och den nya generationen pedagoger har redan fattat att det kostar för mycket energi att ta mentorsansvar för barnen. Betydligt mer än man får lön för. Då svarar lokalpolitikerna upp med minskade anslag och stramare budget. Rikspolitikerna slänger in nationella prov redan i tredje klass. Lite ökade betyg som de stackars utkörda lärarna ska sätta. Som om det skulle lösa problemen.

Jag såg ett betygsformulär häromdagen som vi ska använda på lågstadiet. Där ska vi bedöma eleverna i första klass. Skriva svart på vitt om ungarna kommer att kunna klara målen i årskurs fem. Redan när de är sju ska vi bedöma det. Om de är lyckade eller misslyckade, om fem år.

OK, det kan vi faktiskt klara. Det vet vi egentligen redan nu. I alla fall de mest syniska av oss. Det syns ganska tydligt vilka som klafsar runt i livets riskområden. Som kommer att halka åt alla möjliga krångliga håll. Det kan man förutspå redan på förskolan.

51. Utflykt i verkligheten

Den här veckan har jag varit på kurs. Det är verkligen härligt att få lite påfyllning ibland. Vi var i Astra Zenicas lokaler i Södertälje och lärde oss om fjärilar. Mycket intressant. Rena njutningen.

Så här i efterhand sitter jag och funderar över lokalerna, faktiskt. Det var så himla fräscht och trevligt överallt. Ljust, modernt. Rena, fina toaletter. Ljudsanerat och behagligt. Bekväma stolar. Cafeteria med bra utbud och trevlig personal. Gott om utrymmen. Låsbara skåp i kapprummen om man ville bli av med sin väska en stund. Stor, öppen matsal med god och varierad mat. Rena gardiner, bara en sån sak. Ja, det var som en stor arbetsplats i allmänhet. Det vet alla ni som har såna jobb. Där det finns vilorum och sånt som det är lag på att det ska finnas på svenska arbetsplatser. Du vet, det är omorganisation ibland, det kommer nya kontorsmöbler, nytt brevpapper. Omklädningsrummet fräschas upp, fikarummet får en ansiktslyftning, sånt som ni har på era jobb.

Dagen efter, när jag var tillbaka i skolan, såg jag min egen arbetsplats med andra ögon. Sitter i ett klassrum i källarplanet. Gardiner från 70-talet hänger på trekvart. Rullgardinerna är trasiga sedan många år. Trasiga fönster har blivit igenspikade. Väggarna är inte målade på över 20 år. Tunga dörrar, ekande korridorer. Ingenstans att låsa in varken väska eller ytterkläder. Inte ett omklädningsrum så långt ögat når, och ingen dusch heller. Om man inte går till gymnastiksalen. Men det är ju inte vuxenutrymmen, utan då lånar man ju barnens omklädningsrum. Vi har obekväma stolar, dammiga förråd, trånga utrymmen med för många människor i. Slitet, opraktiskt, svårarbetat. Så är verkligheten i många, många skolor.

Matsalen är bullrig och stor, maten under all kritik. I alla fall den vegetariska, som jag äter. Smakar fan, på ren svenska. Men man får betala lika mycket som alla andra. Trots att man sitter bland ungarna och äter och i princip inte får nån matrast att tala om. Dessutom, och det irriterar mig till vanvett. Dörren till matsalen är låst och alla lärare har inte nyckel. Så jag och eleverna måste ta på oss ytterskor och gå ut, för att få lunch. Medan de flesta andra lärarna kan gå inomhus.

I vår skola har vi ett personalrum som just har fått lite nya möbler. Men det finns inget kaffe där. Inte te heller. Det finns en vattenkokare, och sen har folk sina tepåsar och sitt pulverkaffe i väskan. Det är hög trivselfaktor det, va? Tänk på det när ni sitter med erat kaffebröd och ert nybryggda i morgon på kafferasten!

Nåt annat som aldrig finns i lärarrum är pennor. Jag vet inte vad det finns för magisk anledning till det. Förmodligen stoppar alla lärare pennan i fickan. Det finns inga telefoner heller. Massor av människor måste dela på samma telefon. Och om man inte hade sin egen mobil i fickan så skulle inte någon kunna få tag på en på arbetstid, för det finns så få fasta telefoner. Så har det alltid varit. Innan mobilen fick man lita till att någon snäll kontorist på expeditionen hade lust att springa till klassrummet och lämna ett meddelande till den lärare man sökte.

Vi är väldigt många som delar på samma skrivare också. Den råkar stå i klassrummet där jag arbetar, för någon tyckte att det finns bäst plats för den där. Så slöjdlärarna, alla mina kollegor i parallellerna, två fritidsavdelningar och en förskoleklass som delar på samma skrivare måste gå in på mina lektioner för att komma åt sina utskrifter. Praktiskt va?

Personalvården sköts genom att vi har en halvtimme i veckan då vi får betalt fast vi inte behöver vara i skolan. Då är det meningen att vi ska röra oss. De flesta går en promenad, bara. Hitintills har jag inte haft möjlighet att gå tidigare från jobbet för att promenera. Så den där halvtimmen är en papperskonstruktion utan verklighetsanknytning. I alla fall för mig. Någon gång ibland gympar vi tillsammans en eftermiddag. Sådär fyra-fem gånger om året.
Nåt vilorum kan man inte se skymten av på vår arbetsplats, inte är det ett dugg handikappanpassat heller.

Vi får inte heller varsitt parkeringstillstånd. Det finns 32 parkeringsplatser till över femtio anställda och dem måste man ha tillstånd i fönstret för få använda. Men det är bara de 32 som skolledningen anser har störst användning av tillstånden (?) som får dem. Jag har bilen med mig ett par gånger varje vecka, men jag har inte fått nåt tillstånd. Så jag får parkera i ett bostadsområde ganska långt från skolan, även om det finns lediga platser utanför skolan. Praktiskt va?

Man undrar ju varför vi står ut med det här. Det är nämligen ungefär lika dåliga förhållanden rent arbetsplatsmässigt överallt. Folk har olika saker att klaga på, men det finns alltid nåt att klaga på, det försäkrar jag dig. För det första tror jag att vi lärare inte riktigt fattar hur dåligt det fungerar på vår arbetsplats. Vi är så vana vid hur vi har det. För det andra handlar det naturligtvis om pengar. Samhället ger ständigt för lite pengar till skolan. Det räcker inte till vad barnen behöver. Så då kan ju inte vi lärare roffa åt oss en massa resurser att köpa gardiner för. Eller fåtöljer och kaffebryggare. Nej, nej!!

Barnen är inte lönsamma. Dem tjänar man inga pengar på. Skolan ska hålla sin budget och spara på allt som går att spara på. Den allt för lilla slant som kommer skolan till del tillåter inte att barnen får det de behöver. Löner, hyra och uppvärmning sväljer större delen av budgeten. Läromedlen är gamla och slitna och referensbiblioteket är fullt av döda böcker som berättar om att Berlin är en delad stad och att det finns ett land som heter Jugoslavien. Inte sjutton kan vi vuxna komma klivande och kräva telefoner och pennor i lärarrummet. Nej, det kan vi inte.

Så jag sitter där i min källare och gör det bästa av det jag har. Men när jag får besöka din arbetsplats, då känns det som om jag besöker himmelriket. Då blir jag lite, lite avundsjuk, faktiskt.


inga kommentarer

  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump