201. Godis eller bus
02 11 09 - 18:33
Du som har lyssnat på mig under min tid här på bloggen, och deltagit i
mitt skriftliga samtal med världen, du vet att jag är dubbel till
ganska mycket numera. När jag var ung hörde jag alltid till de
tvärsäkra. Jag visste exakt vad som var rätt och vad som var fel,
vilket som var gott och vilket som var ont. Och jag hade utmärkta
lösningar på de flesta tänkbara problem. Men allteftersom åren har gått
har jag blivit mer och mer tveksam till nästan allting. Med
livserfarenheten i hjärtat kan fel plötsligt vara nästan rätt och gott
gränsa till ondska. Det låter inte klokt, men det är i stort sett sant.
Nu är jag väldigt tveksam till halloween. På 80-talet hade jag nog dömt
ut det rakt av. Kommersiellt trams, kulturimperialism från
USA! Lätt som en plätt. Men det är väl lite kul att få tillgång till
andra traditioner än våra egna? Halloween kommer ju från Irland och är
en keltisk tradition. Väl?
Det är inte mer än runt hundra år sedan vi
importerade tomten, från nån annans kulturhistoria och sedvänjor. Han
är ju också på ont och gott. En vänlig farbror som vill att barnen ska
vara snälla och sedan gynnar kommersen så att åskan går och det smäller
i kassakistorna. Honom vill jag inte bli av med. Och hur kan det skada
att barna får leka lite, klä ut sig och spöka, när vi ändå har
alla-helgona-helg? Det är väl bara lite roligt? Man måste ju inte köpa pumpor och spindelkonfetti om man inte absolut vill.
Jag närmar mig nog beslutet att halloween är ganska ok. Det är mest
godiset jag har svårt för, faktiskt. Jag klädde ut mig och var
påskkärring med de andra barnen när jag var liten. Men jag gillade det
aldrig. Tyckte det var läskigt att ringa på dörren hos folk jag inte
kände. Det var inte värt godiset man fick. Dessutom tog de stora barnen
alltid det mesta av snasket, och alla femöringar. Vi som var minst fick
nån seg liten råtta och tantkarameller som ingen gillade, engelsk
konfekt och sånt. Det uppvägde inte obehaget att stå längst fram i
barnskocken och tigga av nån gammal okänd farbror som såg sur ut och
stängde dörren ilsket. Som du förstår följde jag inte med på
påskkärringäventyr särskilt många gånger.
I Dalsland ger man bort godis istället. Utklädda barn drar runt i
gårdarna, smyger upp ytterdörren och slänger in påsar med godis i
köket. Det gäller att inte avslöja sig och inte synas. Ingen ska veta
vem det var som kastade godis. Och sen när man kommer hem så ligger det
en massa godis och väntar på en. Den traditionen skulle ha passat mig
mycket bättre, faktiskt. Så långt bort från tiggeri som man kan komma.
Och är barnet inte så himla förslaget så har föräldrarna världens
möjlighet att tillverka godispåsar själva. Och fylla upp, så att alla
barn når upp till samma normalnivå när det gäller mängden godsaker.
Tänk vad bra.
Bor man i ett barnrikt radhusområde som jag gör, så gäller det att ha
en skål full av godisammunition i hallen två gånger om året numera,
alltså. Det räcker inte med skärtorsdagen, nu ska det vara halloween
också. Förra året laddade jag med dödskallar och benknotor i en
jätteskål. Då kom det inga ungar. Det spöregnade. I år hade jag en
liten skål med några kolor. Då kom det ungar i en aldrig sinande ström.
Utklädda, väldigt korta människor som vill att man ska välja bus eller
godis. Fast man kan inte välja bus. Det är inga barn som är
fantasifulla nog att hitta på några kreativa bus. Traditionen är för ny. Så vi vuxna är
tvugna att tillhandahålla snask. När kolorna tog slut sa jag att jag
inte hade nåt mer godis.
- Det går bra med pengar också, sa det förslagna barnet kaxigt.
- Jaha, tar du kontokort? hade jag ju velat svara, men det gjorde jag naturligtvis inte.
Men han fick inga pengar heller, faktiskt. Han fick ett äpple, som han
besviket stoppade i fickan. Jag var rätt sur för att alla barn måste ta
en näve godis numera. Så att ammunitionen inte räcker. Jag
tycker de borde nöja sig med en enda kola var. Det är inte klädsamt att
tigga och samtidigt vara girig. Jag gillar inte det. Bortskämda barn.
En granne till mig delade bara ut frukt. Det var inte populärt. En
annan granne är tandsköterska, hon gav varje barn en tandborste och en
liten, liten tandkrämstub. Det var verkligen inte populärt.
Nu funderar jag på om jag inte ska spara på kolapapper framöver.
Godispapper som jag slår in små träbitar och kanske småsten i, nästa
halloween. Så kan de ta en näve var allihopa, barna. För då är det jag som har busat.
Sen kan jag nog vara ganska säker på att de inte ringer på hos mig nån fler gång.