mammann

Vem är Mammann?

Ann Runesdotter Carlsson,
journalist, lärare och dramapedagog. Mamma till en son med adhd, en dotter med aspergers-syndrom och två barn till.

Mammanns blogg är skriven ganska mycket i kronologisk ordning. Om du vill kan du gå in i arkivet och börja från början i historien om AC/DC-pojken.

Vill du nå mammann privat så använder du annrunesdotter@hotmail.com


Besökare:
besöksräknare

Arkiv

01 Maj - 31 Maj 2010
01 Mar - 31 Mar 2010
01 Feb - 28 Feb 2010
01 Jan - 31 Jan 2010
01 Dec - 31 Dec 2009
01 Nov - 30 Nov 2009
01 Okt - 31 Okt 2009
01 Sep - 30 Sep 2009
01 Aug - 31 Aug 2009
01 Jul - 31 Jul 2009
01 Jun - 30 Jun 2009
01 Maj - 31 Maj 2009
01 Apr - 30 Apr 2009
01 Mar - 31 Mar 2009
01 Feb - 28 Feb 2009
01 Jan - 31 Jan 2009
01 Dec - 31 Dec 2008
01 Nov - 30 Nov 2008
01 Okt - 31 Okt 2008
01 Sep - 30 Sep 2008
01 Aug - 31 Aug 2008
01 Jul - 31 Jul 2008
01 Jun - 30 Jun 2008
01 Maj - 31 Maj 2008
01 Apr - 30 Apr 2008

sök!

Senaste kommentarer

pfizer (217. Depp): cheapvagratlonline.com/ ,…
pfizer (Text 41-49 om AC/…): cheapvagratlonline.com/ ,…
you (211. Gymnasieplan…): viagraomz.com/ , for wom…
you (214. Börja träna …): viagraomz.com/ , for wom…
amin (Text 41-49 om AC/…): Hej alla, jag är så upphe…
loans (213. mera sportlo…): The termLasik stands for …
loans (221. Och snygg är…): The termLasik stands for …
and (Text 80-89 om AC/…): Sex enhancer for men: Her…
and (222. En klassisk …): Sex enhancer for men: Her…
viagra (195. Äntligen): Pero canadianviagrats.com…

Grejs

Drivs av Pivot - 1.40.5: 'Dreadwind' 
XML: RSS Feed 
XML: Atom Feed 
Bloggtoppen.se

« Text 41-49 om AC/DC-p… | Home | Lärartankar 21-29 »

Text 50-59 om AC/DC-pojken

26 04 08 - 16:01

50. Sommaräventyr

Publicerad: 2007-03-28
Som jag har berättat förut håller vi på och kommunicerar med kommunens socionomer för närvarande. Vi har sökt LSS. Det är ett beslut som handläggare på socialkontoret tar, och som handlar om vilken hjälp vi har rätt till. Hjälp åt ett barn som har särskilda behov. De ska bestämma om AC/DC-pojken har behov som är så särskilda att han kan få samhällets stöd.
Vi vill att han ska få göra något kul i sommar. Det är väl inte så konstigt? Tycker ni det?

AC/DC-pojkens pappa har fått kontakt med en LSS-handläggare som verkar ganska bra. Han har varit på socialkontoret och träffat henne, och nu ska hon tydligen komma hem till oss också. Ett hembesök där hon ska granska hur det ser ut här och träffa AC/DC-pojken på hans egen planhalva.

Jag vet inte riktigt hur det känns att hon måste komma hit för att kunna ta ett beslut. Om det är ambitiöst och handlar om att skaffa sig en så exakt bild av verkligheten som möjligt, eller om det är en kontrollapparat som handlar om att hindra oss att lura till oss bidrag vi inte är berättigade till. Hur det nu än är, det finns en kontakt som är på väg mot ett beslut.

Jag har nämligen sökt sommarjobb som journalist. Ingen har kallat mig till intervju, så jag kommer med all sannolikhet inte att få nåt sommarjobb, men jag hoppas fortfarande lite. AC/DC-pojkens pappa brukar alltid jobba på sommaren. Det är bara så i hans yrke. Och våran pojke kan på inga villkor vara ensam hemma. Är det nån i hela världen som har hört talas om trettonåringar som har barnomsorg? Jasså, inte!

AC/DC-pojken har inget liv. Han går på sina scouter med prak-tiskt taget en familjemedlem, och det är vi överlyckliga för. Samma kväll är det keramik med en av familjens närmaste vänner, praktiskt taget en familjemedlem. En gång i veckan gör han saker själv. Resten av tiden är han hemma med familjen. Har man inga kompisar är man alltid hemma med familjen. Allting han gör, gör han med oss. Alltid och jämt. Skolan och hemma. Hemma och skolan. Tänk er en tolv/trettonåring som alltid har pappa med sig. Som inte har några hemligheter. Som inte har släppt mammas hand. Det är ju inte naturligt. Även om AC/DC-pojken faktiskt inser att han behöver oss, så vet han ju att han inte har nåt eget liv.

När AC/DC-pojkens storasystrar var små bodde vi i Stockholm. Där finns det fortfarande kolloverksamhet. I början på 90-talet fanns det ändå mer kolloverksamhet. Systrarna var på kollo tre veckor varje sommar i sex år. Då var de fria. Då hade de semester från familjen, från oss, från sin tillvaro som duktiga skolflickor. På kollo hade de sitt eget liv.

De var faktiskt så extremt fria att de inte ens var systrar, fast de var på samma koloni. Ingen visste att de var syskon, det var storasysterns villkor för att lillasystern skulle få komma till hennes sommaräventyr. Jo, personalen visste ju, men inga barn hade en aning om att de hade samma föräldrar. Så när de fjärde sommaren skulle ringa till sin farfar som fyllde år, ifrågasatte de andra ungarna hur sjutton de kunde ringa till samma farfar.

Genom dem lärde jag mig hur viktigt det är att få göra saker som föräldrarna inte vet. Uppleva saker själv. Känna till, veta, erfara. På egen hand. Det växer man av. Utvecklas.

Vi har fått reda på att det finns kollo också för barn med särskilda behov. Svindyr kolloverksamhet. Ska man skicka sina barn på den sortens kollo är man helt beroende av att kommunen går med på att betala. Jag tror det kostade 1 800:- om dagen. Men det finns. Man kan söka en vecka på äventyrsläger även om man är AC/DC-pojke. Och när pappan träffat LSS-handläggaren på kommunen, tog han kontakt med ett sånt äventyrsläger. Han fick en känsla av att det skulle kunna vara möjligt, så han vågade skicka en intresseanmälan.

Sen vet jag inte hur det har snurrat bland folk, men nu har LSS-handläggaren ringt till BUP. Och BUP-människorna fick totalspader. De kan verkligen inte rekommendera något äventyrsläger. Nu handlar det först och främst om att skydda AC/DC-pojken från misslyckanden. Visst, det vill ju vi också. Det är därför vi har letat fram det här väldigt speciella lägret med väldigt specialutbildad personal, för verkligt speciella barn.

BUP säger absolut nej. AC/DC-pojken behöver lugn och ro. Han ska vara ensam på landet med sin mamma hela sommaren igen. Och jag vet hur det blir. Han tycker att jag är skittråkig. Jag tycker att han är skittråkig. Det blir ju inga konflikter med andra barn, som kan kännas som misslyckanden, men det blir heller inga upplevelser. Ingen utveckling. Inget äventyr. Det blir samma, samma. Lugn, ro, tråkigt. Mamma, mamma, pappa. Inga kompisar, ingen utveckling. Det tycker BUP att han behöver.

Kanske har de rätt. Kanske hade han varit ett mer lyckat AC/DC-barn om inte vi föräldrar dragit så många felaktiga slutsatser genom åren. Kanske är ro bättre än upplevelser.

Men det är ju precis såna somrar han har haft varenda år. Det är ju exakt så vi har gjort hela hans liv. Skyddat honom i ro och lugn på landet. Ensam med mamma, utan misslyckanden. Vi har ordnat det, för jag är fröken och har sommarlov. För jag har pluggat och vi har använt våra besparingar. För jag har varit arbetslös och vi har sålt bilen. Vi har alltid ordnat det.

I år går mitt vick ut på skolavslutningen. Jag kommer nog att vara arbetslös i sommar igen. Jag har egentligen inte råd att sitta på landet och passa en trettonårig pojke som om han vore bara tre. Det är inte naturligt. Det är inte kul. Men så tycker BUP att det ska vara. Tänk om jag får ett jobb då! Tänk om jag får sommarvicka på DN!! Ska jag säga nej till det? Hur kul blir en sommar i lugn och ro, med en morsa som har varit tvungen att tacka nej till det hon önskar sig mest av allt?

Jag tycker att BUP begär väldigt mycket av AC/DC-pojken och mig. Väldigt mycket!

51. Vanliga pojkar

Publicerad: 2007-03-30
Nu är det varmt ute, och ljust på kvällarna. Nu börjar ungarna leva utomhus igen. Häromdagen kom ett gäng ungar från AC/DC-pojkens gamla klass här på gatan. De skulle göra något som de ville vara flera om när vi kom hemkörande från affären. AC/DC-pojken morsade glatt på sina gamla klasskamrater. Och då hände undret! De frågade om han ville vara med.

Han var hemma hos en av dem i ett par timmar, sen gick syrran och hämtade honom för att vi skulle äta middag. En mycket uppskruvad pojke kom hem till middagen. Fick knappt i sig något, så exalterad var han. Vårt hejdlösa matvrak bara snurrade maten runt, runt på tallriken. Nästan okontaktbar. Sen ville han gå tillbaka till kompisen.
– Nej, sa jag, det räcker för idag.
– Men, snälla, sa AC/DC-pojken.
– Det blir för rörigt, sa jag.
– Fan, du är så taskig, skrek han. Och började kasta saker omkring sig. Han blev sådär tokig som han blir när han inte får exakt som han vill. Svår att få kontakt med. Men efter en ovanligt kort stund gick han att prata med igen, och då frågade jag om de kommit överens om att han skulle komma tillbaka. Och jag var helt övertygad om att killarna tyckte att det var skönt att han gick. Att det bara var AC/DC-pojken själv som ville komma tillbaka till sällskapet. För så brukar det ju vara. De brukar vilja bli av med honom. Det är den enda sanning jag känner till. Så när AC/DC-pojken svarade mig att han var inbjuden att komma tillbaka, då trodde jag faktiskt inte på honom.
– Jo, sa storasystern. När jag hämtade honom sa dom, "kom tillbaka sen när du har ätit".

Så jag tryckte ner mitt ilskna barn på en stol. Höll fast hans huvud och stirrade honom stint i ögonen.
– Vad kul för dig, sa jag. Bränn inte det här nu!
– Nu har de inte träffat dig på jättelänge, så nu orkar de med dig bättre än när de fick stå ut med dig i skolan varje dag. Nu tycker de att det är kul att vara med dig ett tag. Ta det lugnt. Var rädd om tillfället. Bli inte så där jobbig. Försök inte bestämma allt. Bli inte så vansinnigt förbannad. Tänk innan du gör något!!!
Inga nådiga ord. Bara riktigt beska sanningar.
– Kom ihåg att du är knäpp! Var försiktig!!
Pojken blev tyst och mjuk och såg mig i ögonen hela tiden. Protesterade inte, skrek inte, bara lyssnade och tog in. För han vet precis vem han är. Han vet att han måste bli påmind om sina svagheter så att han kan vara på sin vakt innan han blir helt besegrad av dem.

Sen gick han. Kom hem precis på utsatt tid och gick direkt och la sig, utan att strula det minsta. Så himla glad.

Och igår satte han och pappan upp studsmattan igen. AC/DC-pojken gick och ringde på hos killarna på gatan och de kom hit och hoppade till åtta på kvällen. Inga konflikter. Bara skratt. Man kan se att de handskas med AC/DC-pojken, att de vet att han inte är som dem. Men de verkade ärligt tycka att det var kul att träffa honom. De var röda och svettiga och såg ut som helt vanliga pojkar. AC/DC-pojken också.

Sen ville han att de skulle komma in och titta på hans War Hammer värld. Då blev de blyga och tackade nej. Det är mer intimt att gå in till någon, än att leka på baksidan. De vågade inte riktigt lita på att han visste vad han gjorde när han bjöd in dem allesammans.

Jag gick ut och viskade till dem att AC/DC-pojken verkligen väldigt gärna vill visa sitt bygge, och då följde de med honom till hans rum. Där blev de kvar en bra stund, alldeles imponerade av vad han skapat. En värld med sjöar, berg, skogar, slott och arméer. De tittade länge och för första gången i mitt liv hörde jag massa pojkröster från det där rummet. Helt vanliga pojkröster från ett gäng pojkar som umgicks på mer lika villkor än AC/DC-pojken nånsin varit med om förut.

När jag kom hem idag. Trött som sjutton efter en lång arbetsvecka. Då studsades det frenetiskt på baksidan. Dubbelt så många pojkar som igår. Glada. Svettiga. Godisätande. Hiphopmusik på DVDn i vardagsrummet. Jättehögt. Jag hatar musiken, men det gör inget. Det är härligt med hiphop just nu.

Och fast jag kom från min sjätteklass, med långa, fladdriga trettonåringar, hem till ett gäng långa, fladdriga sjätteklassare, så är det knappt jag känner hur trött jag är.

Nu övergav de studsmattan och drog vidare till en annan kille för att göra nåt annat. En liten pojkskock. Och AC/DC-pojken hängde med. Som en vanlig kille. Fast alla vet att han inte är vanlig. I dag fick han vara med i gänget!

Fattar ni hur härligt det känns! För mig med!

Moderna @ denmodernafamiljen.blogspot.com
Jag sträckläste din blogg för ett par veckor sen och läser regelbundet nu. Man blir varm av att läsa ditt senaste inlägg...vilken känsla för er!
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Oj, nu sitter jag här och gråter! Krama ac/dc-pojken så jättemycket från mig och be honom krama dig från mig oxå!
Mammann
Nu har vi kramat varandra, Malin. Härmed skickar vi en kram tillbaka till dig också! En stor påsk-kram!
Moderna: Jag blir klart imponerad över att du orkade sträckläsa. Det har ju hunnit bli rätt mycket text. Och så blir jag jättestolt för att du VILLE sträckläsa! Välkommen till min blog.
Lillasyster
han är värd det mer än någon annan :]
Evelyn @ lynnish.sprayblog.se/
Vad glad jag blir för både din och hans skull. Sköt om er nu och ha en trevlig påsk.!
Envisflicka @ Envisflicka.blogg.se
Hej, har också sträckläst din blogg nu! Och när jag läste det här inlägget, så kändes det som en stor tyngd släpptes från kroppen, och en liten tår rullade faktist också ut ur ögat. Blev så otroligt berörd av just den här texten ; " De tittade länge och för första gången i mitt liv hörde jag massa pojkröster från det där rummet. Helt vanliga pojkröster från ett gäng pojkar som umgicks på mer lika villkor än AC/DC-pojken nånsin varit med om förut."
Magnus Eriksson @ socfa.livejournal.com
Oooooo! Vad roligt!!! :D Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva, jag blir bara så glad!! Hoppas det går bra nu. Hälsa grabben att en av hans stora fans därute också har Warhammer i bokhyllan!
Lycka till!
Åsa @ redfishy.blogspot.com
Åh, bra bra bra BRA! En tår i ögat och lyckobubblor i halsen är känslan just nu - jag är så glad för er skull!
Ellen
Åh, vad glad jag blir! Plötsligt inser man att det finns fina saker i livet och plötsligt känns mina egna bekymmer så mycket mindre.
Karin @ www.karinstensdotter.blogspot.com
Ja, det var roligt. Ta det försiktigt nu bara!?

52. Tummen upp

Publicerad: 2007-04-10
Vernissagen närmar sig och vi har jobbat på under lovet. Ramat in keramik, monterat keramik, tänkt keramik. Målat ramar, klistrat, köpt nya ramar, borrat, sågat, målat ändå mer. Köket har varit belamrat. Tvättstugan med.

AC/DC-pojken har suttit med en filt över huvudet framför gamla tv:n och spelat nåt spel som han bytt med en av sina gamla klasskamrater. Helt ointresserad av vårt pyssel med hans utställning. Så vi har ropat ner honom i köket. För att han minsann måste hjälpa till.

– Kan vi inte klistra dit en spik i munnen på den här? Så här!! säger AC/DC-pojken och börjar mecka med en av de finaste gubbarna.
– Jag vill klistra, ropar han och rycker åt sig fästmassan så att det rinner ut massor på golvet.
– Den här ska vara upp och ned, säger han surt och rycker loss en gubbe som jag redan limmat fast, så att den går sönder.
Hela tiden vevar han med armarna och springer fram och tillbaka i köket. Det går inte många sekunder innan både pappan och jag mest sitter och skyddar grejorna från honom. Då går han upp för trappan igen och vi drar en lättnadens suck.

Men så, efter ytterligare en timme tycker vi att han borde vara med och förbereda sin egen utställning igen. Så fort glömmer vi att han inte riktigt fixar efterarbetet. Han kommer ner i köket som en ilsken iller. Jätteirriterad för att vi avbryter hans tv-spelande.

Jag försöker få honom att sätta namn på figurerna. Förklarar hur det brukar vara på konstutställningar. Alla konstverk har namn och står uppskrivna på listor med priser. Så kan alla som kommer till utställningen gå omkring med listan och kolla på vad verken heter och vad de kostar. Eller om de är i "privat ägo" och så.

En liten stund blir AC/DC-pojken intresserad igen. Det blir namn som Lumparen, Stor rocka, Tummen upp, Troll, Apmänniska, Slukaren, Truten, Cyklopen, Cyklopens syster, Velocyraptor och så vidare. Men sen blir det problem med pris-sättningen. Han pendlar mellan "ta tre betala för två" för 200 kronor och femtusenkronorspjäser som han helst vill behålla själv. Ingen riktig koll, alltså.

Hela tiden går det sönder saker när han susar runt i köket. Elefanter tappar snabeln och halsband tappar tungan (jodå, det kan halsband). Allt medan han skäller oavbrutet. Och hävdar att han måste få tillbaka masken som han har gett bort till scoutfröken.

– Jag är ju nästan som de andra killarna, säger han plötsligt.
– Alltså, jag är ju lite annorlunda, fortsätter han.
– Men jag är i alla fall den som är mognast i hela min klass, kommer det sen.
– Fjortonåriga killar som leker att de är filmfigurer, fnyser han nedlåtande och skakar på huvudet.

Vi tittar lite frågande på varandra. För vi har ju sett honom leka med en fyraåring på landet halva påsken. Men det säger vi inte. Han har inte världens bästa självinsikt, det har han verkligen inte. Men det är rätt bra att han ser sig själv som bara lite annorlunda. Och att han reflekterar över mognad.

I alla fall är han en hejarns konstnär. Det blir bara tydligare och tydligare ju mer inramat och arrangerat det blir.

dumpad @ dumpad.sprayblog.se

Jag ser fram emot versnissagen, jag hoppas att jag kan komma! Kul att du är tillbaka, jag har saknat att få läsa i din blogg!
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Åh, vad jag skulle vilja kolla på hans grejer. Fan säger jag att man ska vara fattig och eländig.
Det här är verkligen nåt jag skulle velat sett...
Mammann
Jag hoppas också att du kan komma, dumpadvännen!
Och Malin, jag lovar att jag ska ta många bilder. Massor av bilder, och lägga ut här. Hela helgen ska vi fotografera både keramik och pojke. Så du får vara med lite på distans!
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Tack va du är snäll :)
Jessan @ myplace.bloggspace.se
vad jag grät när jag läste din blogg....
allt jag upplevt med MIN ac-dc kille som nu är 15 år, drabbade mej med full styrka...
men du skriver helt underbart, så du lockade mej till många skratt och leenden också...Bamsekramar!
tioli @ pepparkaksklubben.com
Tjoho, äntligen tillbaka från påsklovet! Har haft svår abstinens... Funderar på om det ska gå att klämma in vernissage mellan klassfest på lördagen och årsmöte på söndagen =)
Annelie
Jag skrev förut att du får mig att le inifrån. Men lika ofta så rör du mig till tårar med...

53. Vad säger man?

Publicerad: 2007-04-13
AC/DC-pojken brukar se ut som en riktig luns. Ja, det är faktiskt sant. Han har ju ingen större koll på vare sig hur man sköter sina kläder eller hur man kombinerar olika saker. Det blir ofta inte så bra.

Som mamma protesterar man, kräver att den smutsiga tröjan blir utbytt mot en ren. AC/DC-pojken lyder, men han skäller som en bandhund under tiden.

Systrarna tycker att jag köper fula kläder till honom. Barnsliga kläder. Jag brukar titta efter vad ungarna i skolan har och försöka hitta liknande, men det är aldrig tillräckligt kolt (som det heter i förorten) för att systrarna med koll ska bli nöjda.

AC/DC-pojken själv har vissa favoriter bland kläderna, det kan jag se både i garderoben och i tvättkorgen. Det finns sånt han aldrig sätter på sig och det finns sånt som alltid behöver tvättas. Men det finns nästan bara kläder som är för små just nu.

Kläderna han använder mest är alla prickiga av WarHammer färger. Eller har konstiga hål lite varstans. Det bekommer inte honom. Han sätter på sig det som är närmast oavsett om det är rent eller helt eller lagom stort. Så det händer att han inte ser riktigt klok ut.

Men på sistone har något skett. Han har börjat prata väldigt mycket om hur mycket energi man förbränner inom olika idrotter. AC/DC-pojken har verkligen aldrig idrottat. Det är i det närmaste omöjligt att idrotta om man inte kan tänka sig att följa regler. Men nu vill han plötsligt börja simma och bli smal.

Sista dagarna har han gått till skolan i kavaj! Visserligen en tuff kavaj som han fick till skolavslutningen förra sommaren, men i alla fall en kavaj. Och han vill ha nya brallor i god tid innan vernissagen.

En kväll drar han yngsta systern åt sidan för ett förtroligt samtal.
– Det var en tjej som frågade chans på mej i dag, bekänner han.
– Vad säger man?
Snacka om att vi spetsade öronen. Larvigt av oss, för han visade var och en av oss samma förtroende under kvällen, så vi hade inte behövt tjuvlyssna alls.
– Vad svarade du då? undrade systern förståss.
– Jag sa att jag inte gillar blondiner, sa han sanningsenligt.
– Men så kan man ju inte säga, svarade hon upprört.
– Men, det är ju sant. Jag gillar inte blondiner.

AC/DC-pojken i ett nötskal. Han säger det som är sant. Han förstår inte nyanser. Men hon försöker förklara.
– Om du säger att hennes utseende inte duger blir hon ju ledsen fattar du väl.
– Men jag känner ju inte henne, försvarar sig AC/DC-pojken med desperation i rösten.
– Det skulle du ha sagt då, svarar systern. Du skulle ha sagt: Du är jättesöt och så, men jag känner ju inte dig. Man kan inte vara ihop med nån man inte känner.
– Men om jag säger att hon är söt så kanske hon hoppas nåt, säger AC/DC-pojken då.

Tja. Å ena sidan fattar han ingenting. Å andra sidan har han full empati. Det vore ju himla elakt att skapa nån sorts hopp hos henne, förståss.
– Hon sa fuck off till mig, bekänner han.
– Det är klart, du var ju rätt taskig, säger systern.

Sen dess har han brytt sig väldigt mycket om hur han ser ut. Varje dag när han går till skolan. Och jag har hittat trasiga kläder med fula fläckar i soporna.

I morgon ska han gå med den syster han tycker har bäst stil och handla lite fräcka kläder som han kan ha på vernissagen. För då vill han vara riktigt, riktigt cool.

Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Han är bara för bäst alltså :)
No 1 daughter
Jag får aldrig va den coola systern!

54. Jag är sur!

Publicerad: 2007-04-15
Nu har det hållit i ett par veckor. Det är nytt och det innebär nya problem, men det är härligt. AC/DC-pojken har något som liknar ett liv.

I morse ringde telefonen och det var en grannunge som ville prata med AC/DC. Pappan räckte honom luren och han såg ut som en fågelholk i ansiktet av förvåning. Han har aldrig fått ett eget telefonsamtal förut. Utom när de gamla klasskamraterna busringde för att vara elaka mot honom. Nu var det en kompis som ville träffa honom. Vara med honom. På riktigt. AC/(DC-pojken såg ut som om han hade svalt en strålkastare. Det bara lyste om honom.

Hela veckan har det varit grabbar här. Inte samma hela tiden. Ett par tre stycken olika. De gick i hans gamla klass och några har gått på dagis med honom förut också. Man kan se att de känner honom för de är jättetydliga hela tiden.
– AC/DC, så här gör vi, tycker jag. Vi turas om och hoppar på studsmattan var tredje gång. Du kan börja.
De behandlar honom som om han hör dåligt, förvissar sig om att han har fattat reglerna innan de börjar. Men de är inte ett dugg nedlåtande. Faktiskt ser de ut som om de tycker att det är kul att vara med honom.

Jag håller honom tillbaka lite. Han blir för på. Ska ta igen ett helt liv på en gång. Bjuder dem på middag utan att kolla med oss. Då blir de generade och vet inte vad de ska svara. Barn vill inte bli intima på en gång. De vill ta det lite lugnt. Men AC/DC-pojken vet ju att han inte känner gränserna, så han lyssnar på oss när vi försöker hejda honom. I alla fall i bland.

Bara en gång på hela veckan har jag hört irritation hos en av de andra killarna. Och det är ju inte så mycket att det ens blir onormalt. Annars har de grillat korv här med oss. Hoppat, skuttat. Skjutit med luftpistol. Ätit melon och druckit saft. Tittat på DVD, lyssnat på hiphop och spelat tv-spel. Som vanliga ungar. Dragit runt på cykel och sparkat på bollar.

AC/DC-pojken har berättat om sin nya skola. Om att han går i puckoklass, men också om att det är honom tjejerna frågar chans på. De lyssnar och frågar. Verkar acceptera honom i alla fall. Till sist.

Ungar mognar, både normala och onormala. Det finns hopp om mänskligheten trots allt.

Och i går var vi och handlade kläder. Först tvingade jag AC/DC-pojken att tömma hela sin garderob på trasigt och fläckigt och fult. Sen åkte vi till affärerna och brände iväg 3000 kronor på allt från kallingar till jeans. Så mycket pengar har jag aldrig förut lagt ned på något barns garderob i ett slag. AC/DC-pojken försöker vara normal, och normala barn i hans omgivning har jeans från JC. En gång kan det få kosta. Även om jag egentligen inte alls har råd med sådana utsvävningar.

Och kanske hade jag hoppats att han skulle vara normal mot mig då. Kanske vara lite tacksam, lite snäll. Men så stora förhoppningar kunde jag inte ha. Trots att jag känner honom så väl har jag ett litet behov av att få låtsas att han är en vanlig pojke. Ett vanligt barn som ibland säger: Javisst, mamma. En vanlig unge som är tacksam och glad. Det är inte för mycket begärt av livet, tycker jag.

När vi hade handlat klart igår och var på väg till bilen kom jag på att jag ville köpa med mig lite blommor hem också.
– Jag orkar inte. Då väntar jag i bilen, sa AC/DC-pojken surt.
– Men ta bilnycklarna då, så packar du in i bilen medan jag köper blommor, sa jag. För jag tänkte att då skulle det gå ännu snabbare. Om jag inte ens behövde gå tillbaka till bilen först.
Då fick AC/DC-pojken spader. Han blev rosenrasande. Han dampade, som skolbarna säger. Nåt så fräckt! Att han skulle behöva packa in kläder för 3000:- i bilen, när han var så trött. Det var verkligen höjden av fräckhet att begära det av honom.

Och jag blev så sur, så han har fortfarande inte fått några kläder. Vet inte om han ens förstår varför jag är osams med honom. Men kläderna är inlåsta i en garderob, och jag tänker vara jättesur så länge jag behöver det. Tills det har gått över helt enkelt. Det finns gränser för hur man kan behandla även mammann.

AC/DC-pojken låter sig inte bekomma. Vi blev osams i går och det finns inte längre i hans värld. Han är på sitt rum med en kompis och leker med WarHammer. Han har en kompis. Det är viktigare än att hans mamma är sur. Det får jag vackert hacka i mig.

Malin @ malinakrocko.blogspot.com

Kan inte annat än att skratta :)
dumpad @ dumpad.sprayblog.se
Var sur du. Men ta inte ut det för mycket på honom, utan låt honom vara glad med sin vän.
Menar inte att låta som en expert eller så nu, men det var min spontana reaktion =)

55. Vernissagedagen

Publicerad: 2007-04-21
Vilken dag. Jag säger bara, vilken dag.
Det har varit helt magiskt.

AC/DC-pojken hade 88 saker utställda och efter första dagen finns det 18 saker kvar att köpa! Fattar ni? Det är inte klokt. Folk har handlat som galningar. AC/DC-pojken har lyst som en sol. Han har bjudit folk på cider, berättat om sin keramikverksamhet och varit jättetrevlig mot alla. Han har till och med konverserat turister på engelska. Med den äran. Inte sjutton har han varit tvungen att springa ett varv på torget som jag trodde. Tvärt om. Han har njutit och strålat i ett rum på 20 kvadrat, utan att bli det minsta uppskruvad.

Släkt, vänner, grannar, kompisar och helt okända människor, alla har handlat. Efter de första två timmarna var allt det finaste sålt. Hela lokalen är full av röda "sålt"-prickar.

Sen sprang AC/DC-pojken ned till Science Fiction bokhandeln och köpte WarHammer för femtonhundra kronor. Helt lyrisk. Fickan full av prasslande sedlar. Och han har en hel bunt femhundringar kvar i fickan fortfarande. Fast hälften av konstköparna inte har betalat ännu.

Snacka om succé. Folk har gapat av förvåning och beundrat konstiga fiskar och disnosaurier. Betalat för ugglor och elaka gubbar. Jag har lyst som en sol av illa dold stolthet. Det sa i alla fall scoutfröken. Och pappan har knallat runt som en tupp och konverserat gäster. Tänk vad härligt för AC/DC-pojken att titta på oss och se hur stolta vi är. Över honom. Han har njutit i fulla drag.

En hel dag i positivt fokus. En hel dag som har varit bara hans. Normalt sett är det vad man kan få när man fyller år. När man blir sju, eller nio, eller tolv. Det har aldrig AC/DC-pojken fått, och det var ju det vi ville kompensera honom för. Den planen funkade, kan man ju lätt säga. Han är kompenserad! Och utställningen fortsätter i morgon.

Han kommer att leva så länge på det här. Vi med. Han kommer att minnas den här dagen hela sitt liv.

Och när vi åkte hem i bilen föreslog han att vi skulle gå på nåt fint ställe och äta middag. Han ville bjuda oss. För sina egna pengar. Bara att kunna säga det, och veta att man kan. Vi gick in på Mosebacke och tog en drink. Sen åkte vi hem. Dödströtta och lyckliga.

Nu sitter AC/DC-pojken försjunken i WarHammer på sitt rum. Han kommer inte att komma ner frivilligt. Inte på flera dagar.

Jag vet inte om nån av er var där. Jag tror det, men jag är inte säker. Hade hoppats att ni skulle våga ge er till känna. Men det har varit fullt med bekanta omkring mig hela dagen, så jag fattar om det har varit svårt att tränga sig fram. Den som har varit där i dag har i alla fall fått se, en jättefin konstutställning och en vansinnigt stolt mamma!

Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Och jag gråter...jag är bara för känslig. Krama honom från mig som vanligt, en bamsekram!
dumpad @ dumpad.sprayblog.se
Jag var tyvärr inte där :(
Ville så gärna komma, men livet är hårt för en fattig student. Men jag är så glad att det gick bra! Hans konstverk är ju bara för fina <3
Mikaela @ stalkamig.blogg.se
Åh, jag som inte ens brukar vara speciellt blödig (inbillar jag mig) sitter också och gråter. Och ryser. Så underbart för honom och för er!
tioli @ pepparkaksklubben.com
Tack för jättefin vernissage!
Jag blev speciellt förälskad i en figur med mycket lång näsa, och en med gigantiska tänder...
Det som var så bra var att det verkligen var BRA keramik, inte alls "bra för att vara tolv år" eller "gulligt" eller något sånt. Och det var så bra variation, både roliga, vackra, hemska och sorgliga grejer.
Och när man tjuvkikade lite på er fick man bara en sån där känsla av att allt ordnar sig och allt blir bra. Och ACDC verkade precis som du säger, glad och stolt... och snygg - ingen luns där inte!
Evelyn @ silkeslen.blogg.se/
Åh, vad kul att det gick så bra och blev så lyckat!
Jag var tyvärr inte där. Befann mig i Finland på dop i helgen!
KellyK @ kellykorv.blogspot.com/
verkligen jättefina grejer. jag hade lätt kunnat tänka mej att ha flera av dem här hemma. har åxå sysslat lite med keramik men var inte alls så mycket. jag gillar de olika sorters ansiktena t ex karbonitfryst man, bondtälp och till yngvar. och alla monstrena var hur fina som helst. läskiga på ett snyggt sätt.
Har han ingen hemsida där han kan visa upp sin grejer i lite större format?
Magnus Eriksson @ socfa.livejournal.com

Jag var där, jag såg allt och det var underbart! Jag är in i själen avundsjuk på personen som fick lägga vantarna på Monster vs. Monster! Underbar keramik med all fantasi och detaljrikedom man alls kan begära. Lycka till!
Mammann
Magnus, jag tänkte nog att det var du som var du, men jag vågade inte fråga. Såg att du var kvar väldigt länge.
Det var en farbror som köpte Monster vs Monster. Han sa att han hade ett bord i mörkt trä med guldram som han alltid hade blommor på. Nu skulle han slänga blommorna ha monstrena där istället. Han var lika kär i den som du.
Jag är glad att flera av er kom. Stolt och glad och lite blyg kände jag mig också faktiskt.

Vernissagen slutade med att AC/DC sålde 90 saker och fick 10 med sig hem. Galleriet köpte en pjäs! Det blev han stolt över må ni tro.

Sen upphävde han godis-stoppet, för han fick ihop så mycket pengar att han inte har behov av den tusenlappen längre. Plus att han fick godis i vernissagepresent av flera vänner också.
Och han har köpt WarHammer grejor för 2 500:- Vilken dröm va! Hur lyckat som helst!

Jag tittade in till honom när han lagt sig i går och frågade hur det kändes. Om allt var bra.
- Bra! sa han. Det är inte bra, jag känner mig LYCKLIG!!
Då klämde vi varsin tår allihopa här hemma.

56. Legoliv

Publicerad: 2007-04-23
AC/DC-pojken hade lite svårt för att lista ut mysteriet med läsning när han var liten. Alla hans systrar läste långt innan de började skolan, men han löste inte gåtan. Hur det skulle gå till. Han uttalade varje bokstav för sig. Fast han kunde alla bokstäver och visste hur de lät förstod han inte hur han skulle sätta ihop dem till ord.

En dag tog jag en näve Lego och la framför honom. Han var inne i en mycket intensiv legoperiod. Jag skrev ett B på en röd fyra med tuschpenna. Sen skrev jag ett I på en gul fyra och ett L på en vit fyra. Därefter bad jag honom läsa bitarna. Han ville inte först, för han blev sur över att jag kladdade på hans Lego, men efter lite övertalning kom både B, I och L.
- Nu, sa jag sen, ska vi se vad som händer om man sätter ihop legobitarna.
Och så tryckte jag ihop dem till en liten stapel.
- Vad står det nu då?
AC/DC-pojken sken upp med hela sitt lilla sjuåriga ansikte.
- Ahaaa, BIL! Kom det lyckligt.
Sen den dagen har han läst.

Jag berättade det där för en tjej som jobbar på Lego en gång på en skolmässa. Hon bad mig skriva ner det och skicka det till nån avdelning som utvecklar Lego som läromedel. Jag fick iväg ett e-mejl. Efteråt kom det en gigantisk låda från Lego med budbil, full av klockor och filmer och hur mycket Lego som helst. Bra valuta för några tuschbokstäver!

AC/DC-pojken har väl egentligen inte något direkt unikt förhållande till Lego. Skulle tro att han är som många andra barn. Legot ligger i en stor osorterad hög mitt på golvet. Byggsatser med specialbitar har gått upp i atomer. Alla konstiga bitar som ska vara till bara en sak är omöjliga att hitta i röran. Och när det är färdiglekt åker det ned i en lika osorterad soppa i en stor låda under sängen. Vem orkar sortera?

Han har faktiskt mitt Lego, som jag hade i början på 60-talet. Och min brorsas som är från början av 70-talet. Dessutom har han sina storasystrars, som är från början av 80-talet. Plus att han har köpt massor på loppis från början på 90-talet. Och på toppen av det har han fått alla Bajånnikells som finns i present själv, i början av detta decennium. Fattar ni hur mycket Lego han har!

Men det är ju det att han använder bitarna så konstigt! Jag vet inte hur det är med er, men i min värld finns det sällan mer än ett sätt att använda en Legobit. Men så är det inte för AC/DC-pojken. Han sätter ihop bitar på sätt som det inte går att sätta ihop dem. Fast han kan det. Han gör konstruktioner som borde vara omöjliga. Men det funkar för honom. Mycket fascinerande.

Sist när jag såg den där Legohögen på golvet såg jag plötsligt att den föreställer honom själv. Det var sorgligt och jag var tvungen att bli lite ledsen, men så är det. Han är som en osorterad hög med Lego. Bitarna ligger över hela mitt liv och jag råkar ständigt trampa på dem. Det gör så ont!

AC/DC-pojken lärde sig läsa orden, men han kan fortfarande inte läsa världen. Han klarar inte att se sammanhangen. Kedjan av orsak och verkan är nästan alltid helt obekant för honom. Hans verklighetsuppfattning består av detaljerna. Massor av osorterade detaljer. Som en hög Legobitar som ingen har byggt. Han vet ju inte vad det ska bli heller. Han ser bara bitarna. Alla bitar ser han också. Det blir väldigt mycket i hans huvud. Men han ser aldrig vad det ska bli när man sätter ihop detaljerna.

AC/DC-pojken försöker alltid skapa sammanhanget. Han bygger en världsbild av detaljerna, som han tror att det ska vara. Han tycker att den blir rätt bra, men vi känner aldrig igen oss i den. Vi bara trampar på bitarna omkring och skriker. För att det gör ont och för att det stör oss.

Han sätter ihop bitarna på nya, kreativa sätt, men vi blir bara irriterade i alla fall. Det ser inte rätt ut. Det blir inte konstruktioner som vi förstår. Vi visar hur man ska bygga, men han ser inte våra mönster. Han kan inte fast han vill. Han fattar inte. Han får ihop något helt annat, som vi inte fattar.

Så är det att vara AC/DC-pojke. Världen är en hög med millioner dammiga Legobitar som inte sitter ihop. Och ett gäng vuxna som blir förbannade för att han inte kan se vad det ska bli för världsbild av högen. Stackars AC/DC-pojken, vad taskiga vi är mot honom!

dumpad @ dumpad.sprayblog.se
Min mycket visa mor sade en gång att "de bästa föräldrarna är såna som inte har barn själva". Alltså att det är så lätt att döma när man själv inte är i den situationen.
Jag tycker att du verkar göra ett jättebra "jobb", både med AC/DC och dina andra barn. Så tror jag också att man som förälder ALDRIG tycker att man gör tillräckligt för sina barn; att det hör till att känna sig som en svikare osv. Jag vet ju inte, men det är mina gissningar. Det är svårt att vara förälder, och säkert ännu svårare att vara det till ett "problembarn". MEN. Jag tror inte att han tar någon skada av det i det långa loppet. Och jag tror att du&din karl är superbra föräldrar!
Magnus Eriksson @ socfa.livejournal.com
Hur vore världen om det bara fanns AC/DC pojkar och flickor och jag? Visst skulle jag vara annorlunda och få undervisning i att se detaljer istället för att dra onödiga slutsatser?
Mammann
Härlig reflektion, Magnus! Tack för den.
Jag som älskar att upptäcka sammanhang, jag skulle få ett riktigt helvete i AC/DC-pojkens värld
lillasyster @ krullethelgonet.blogg.se
Har inte tänkt så förut, men det stämmer ju! min lillebror är en hög med lego...

57. Sänghygien

Publicerad: 2007-04-25
Sent om sider fick vi en tid hos läkaren på BUP. Jag var på studiebesök den dagen med mina sexor och alla andra sexor i skolan. Vi var på brandutbildning. Hej och hå. Många barn och massor av övningar. Det var verkligen inte populärt att jag måste gå mitt i aktiviteterna. Men vad gör man? Har BUP sagt att det ska vara två föräldrar med på läkarundersökningar av AC/DC-barn, då får man bara vackert stå ut med arbetskamraternas irritation.

Jag mötte pojken och hans pappa i väntrummet på BUP. Det var en väldigt hängig AC/DC-pojke. Prickig var han också! Feberblanka ögon. Han hade varit hos skolsyster och fått en Alvedon precis innan han åkte hem för att gå till doktorn.
- Du har vattkoppor, sa jag och lyfte på tröjan för att titta på hans rygg.
Räknade till 28 prickar mellan skulderbladen.
- Då kan jag inte gå till skolan, svarade AC/DC-pojken förtjust.
Det lyste i ögonen på honom. Nu kan han måla WarHammer dygnet runt hela veckan. Vilket lyckokast.
Doktorn kom. Vi ville ju prova somna-piller, det var därför vi var där. Prova ville vi. Pojken pratade om sina prickar. Han berättade om sin utställning. Han pratade en massa. Jag försökte komma tillbaka till somna-pillren flera gånger utan att lyckas. Och läkaren var inte ett dugg intresserad. Han intervjuade pojken om allt möjligt innan han kom in på hur det brukar vara på kvällarna. AC/DC-pojken berättade hur svårt han har att somna. Sen berättade vi om hur svårt han har att somna. Om hur trött han är. Om hur jobbigt han får det i skolan när han är så trött. (Se inlägget Somna-piller)

- Men han kanske ska gå och lägga sig lite senare då, sa farbror doktorn. Om han nu inte kan somna. Då kanske han ska vara uppe längre helt enkelt.
Vi tittade förvånat på varandra. Hörde vi rätt? Ja, då. Vi hörde rätt.

BUP-doktorn pratade om sänghygien.
- I sängen ska man bara sova, inte läsa och göra andra saker. Sängen ska enbart förknippas med sömn, det är sänghygien. Kan man inte sova så är man inte trött och då är det bättre att man inte går och lägger sig tyckte doktorn.
- Det brukar gå från bägge hållen, är man uppe längre så somnar man tidigare, påstod han tvärsäkert.

Sen undrade han om vi är intresserade av att ge vår pojke somna-piller för att vi är trötta och helst vill vara lediga från pojken på kvällarna. Jag visste faktiskt inte vad jag skulle tänka när vi fick den frågan.
- Det är en allvarlig sak att ge mediciner till barn. Handlar det här egentligen om att föräldrarna är trötta?

Där satt vi och förklarade hur vi har det hemma. Pojken gör sin sovprocedur, sen går han in på sitt rum. Därefter är han vaken, ensam i sitt rum i många, många timmar. Jättetrött, men utan att kunna somna. Han läser, lyssnar på musik, målar gubbar, leker, allt möjligt. Men sover gör han inte. Därför bad vi att han skulle få prova den hjälp som faktiskt finns att få. För att han ska få sova. Han är ju trött. Han är alltid trött.

Den specialutbildade psykiatrikern som borde hjälpa oss föreslår alltså att lösningen på problemet är att pojken går och lägger sig senare! Jag vet inte om jag är dum, men jag får inte ihop det. Hur ska han kunna bli mindre trött av att lägga sig senare.

- Ni måste ändra läggningsrutinerna.
- Men ingenting blir ju ändrat, försökte jag invända. Han går upp på sitt rum när han är klar i badrummet och sen går han inte och lägger sig, för han kan inte somna. Vad ska bli annorlunda av att han går upp på sitt rum och inte går och lägger sig ändå senare?
Jo, men det hävdade BUP-doktorn bestämt, att då skulle pojken säkert somna tidigare.

Jag gjorde några fler försök att få honom att förklara hur han tänkte. Till slut fick han fram att det finns barn som har det mycket värre än vår pojke. Det är för dem somna-pillren finns. AC/DC-pojken har helt enkelt inte tillräckligt svårt att sova. Och vi borde inte bry oss om att skolan påpekar att pojken alltid är så trött.
- Så här fungerar den här pojken. Det är väl dags att skolan accepterar honom som han är, sa BUP-läkaren. De kanske får finna sig i att han behöver lite extra hjälp och stöd.

Herre Gud, han går i en klass med fyra pojkar och tre vuxna, det är där de tycker att han är extremt trött. Det är lärare som vet hur det är med snurriga barn som tycket att han är för trött. De har accepterat honom för länge sedan.

Vi vill inte ge vår pojke sömntabletter för all framtid, vi vill bara få prova om det här är med somna-piller är något som skulle kunna hjälpa honom lite. Just nu. Men det är som det är med BUP, de lyssnar inte på föräldrar där. De vill inte hjälpa till om det är föräldrar som föreslår något. Det är bara deras egna lösningar som gäller. Och AC/DC-pojken har inte tillräckligt svårt att somna. Så vi får väl helt enkelt leva med att han inte får tillräckligt med sömn. BUP har bestämt att så fungerar vår pojke och det är vi som ska acceptera att han alltid är trött.

Hur han själv känner undrade ingen. BUP-doktorn nöjde sig med att fråga vad han har för musik på radion när han vaknar på morgonen. Hur pojken står ut med att alltid få för lite sömn, det var liksom aldrig intressant.
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Ja, det är ju en jävla tur att andra känner ungarna bättre än föräldrarna. Åh, va matt man blir alltså! Dumma läkare säger jag bara!
dumpad @ dumpad.sprayblog.se
Men HERREGUD!!! Vad är det för idioter ni träffar egentligen?? De på BUP, hans förra lärare osv...och så nu detta!
Kan man inte byta läkare/kontaktpersoner osv? Eller heter det att ni klagar för mycket då?
Återställ
Doktorer hittar sig själva i fejd med sakkunniga föräldrar som är oroade för att deras barn ruinerar sin egen framtid på grund av
lite hyperaktivitet, eller okoncentration som är uppenbar i klassrummet eller hemma. De begär droger från deras doktorer, och om de vägrar uppfylla deras begäran, kommer de hitta en läkare som förstår deras syn på saken bättre. Föräldrarna vill stöpa om sitt barn till en liten ängel. Det kan gå till rena ytterligheter som att medicinera med droger för att åstadkomma detta. Vad som förut betraktades som normala, barn som är intresserade av olika saker, havande olika färdigheter och talanger, analyseras nu som en sjukdom som behöver fixas med kraftiga droger.
Vad föräldrarna gör mot sina barn är att försöka pussla ihop sina barns liv på ett sätt som dom tror är lämpligt. Men hur som helst så snavar dom förr eller senare på en pusselbit som inte passar där dom vill att den skall passa. Så, istället för att ta sina barn för det dom är, acceptera deras små skillnader och lämna den delen av livets bryderi, försöker föräldrarna smasha in pusselbiten där dom tycker den borde vara jämfört med andra barns pussel.
Detta är vad som händer när barn diagnostiseras med ADHD eller DAMP och ordineras medicin. Barnen manipuleras in i någonting som de inte är.
Hur skall din pojke någonsin börja må bra och känna sig trygg om du hela tiden släpar med honom till barn och ungdomspsykiatrin?
Mammann
Återställ (konstigt namn): Jag förstår inte riktigt din fråga. Min pojke har varit fruktansvärt otrygg och mått mycket dåligt i hela sitt liv. Jag trodde att jag hade beskrivit det här i min blog, men du kanske inte har hela kontexten. Det är nu sedan han fick börja på BUP och i en särskild klass för diagnos-barn som han sakta börjar må bättre. Det är jag som förälder som har svårt för människorna där. Hans BUP-psykolog är till stor hjälp.
Jag släpar honom inte dit, han går högst frivilligt. Han gillar att vara där. Läkaren har vi inte släpat honom till hela tiden, som du skriver. Vi har varit hos honom två gånger. Den ena gången utan att pojken var med. Det är en viss diskrepans mellan hela tiden och en gång. Tycker du inte?
Du skriver "lite hyperaktivitet", jag vet inte om du har någon erfarenhet av det här, om du vet vad du beskriver. Jag berättar om en tolvåring som sover fyra-fem timmar varje dygn, och det handlar inte det minsta om att han därför skulle ruinera nån framtid. Tvärt om, jag tror att AC/DC-pojken har en ljus framtid, men just nu har han det jobbigt eftersom han får på tok för lite sömn.
Är din rekommendation att man helt enkelt ska strunta i sina barn när de har svårigheter av alla slag?
Jag förmodar att om pojken skulle bryta benet så tycker du att vi inte skulle försöka få hjälp med det heller?
Återställ
Släpar honom inte till bup? Hur många vändor blev det hos olika "experter" innan han fick sin diagnos då? Och att ac/dc pojken tycks må bra av att gå i en särsild klass kan bero på att han börjar internalisera en diagnos som beror mera på kulturella och sociala orsaker än rent biologiska. Du har ju själv berättat om vilken cirkus det är när du försöker tvinga din son i säng alldeles för tidigt. Tror du inte din son tar mer skada av det än att han får bestämma själv när han skall lägga sig? Äter din son Concerta, Ritalin? Som kan påverka sömnen på olika sätt?
När jag läser din blogg får jag en känsla av att kommunikationen inte fungerar mellan dig och ac/dc pojken. Du har skapat en ond spiral genom att acceptera sonens diagnos som något riktigt/verkligt: Din son tror därmed att det är "något fel" med honom vilket sänker självförtroendet och självkänslan hos honom, därav permanentas utbrotten och sömnlösheten. Bryt detta mönster! Se honom för den han är, låt honom skulptera flera monster som han kan sälja, då mår ju både du och han bra. Hur gick det till när ac/dc pojken fick sin diagnos? Är det kanske inte barnet det är fel på, utan skolans sätt att bemöta honom.
tioli @ pepparkaksklubben.com
Men Återställ, skaffa en egen blogg där du kan ogiltigförklara diagnoser och smutskasta föräldrar, skola och vård som gör sitt bästa. jag antar att du kallar antidepressiv medicin för "Lyckopiller" också?
Mammann
Ja du återställ, hur gick det till när AC/DC-pojken fick sin diagnos? Vi släpade inte alls runt honom till experter, det hade du vetat om du läst på. Han var faktiskt inte med. Det var vi föräldrar som sökte hjälp för våra svårigheter att vara bra föräldrar till honom. Det var vi som blev intervjuade och det var vår verklighetsbild som blev värderad.

Pojken själv var på 10 samtal hos en psykolog som han gillade. Samma varje gång och ingen expert. Vad jag har förstått lekte han mest med modellera medan hon pratade med honom.
Kan inte heller påminna mig att jag någonsin påstått att jag försöker tvinga min son att gå och lägga sig. Inte nån gång. Jag säger att han alltid är trött och att han aldrig somnar. Jag försöker underlätta för honom på olika sätt, men jag har aldrig någonsin tvingat honom. Inte till någonting. Det skulle jag inte klara ens om jag ville.

Min pojke äter inte heller varken Ritalina eller några andra mediciner över huvud taget, och har aldrig gjort, men det hör inte hit.
Du har alldeles rätt när du säger att det är skolans sätt att bemöta AC/DC-pojken som är fel. Det var den vanliga skolan som var fel. Innan samverkansklassen var det fel i skolan. Det tror jag att jag har berättat. Och det handlade inte om varken kultur eller sociala orsaker, det handlade om att de som arbetar i den vanliga skolan har alldeles för lite kunskaper om hur man handskas med barn som inte lever upp till normaliteten. Så det är riktigt, i den vanliga skolan var han mobbad, utanför och mådde dåligt. Nu mår han bra, för nu är hans vardag anpassad efter hans behov.
Jag ser min son som den han är, det försäkrar jag alla. Han tycker inte att det är fel på honom, men han accepterar sig för den han är, precis som jag gör. Han internaliserar inte någon diagnos eller lever upp till några som helst biologiska defekter. Vi pratar inte i de termerna med honom. Men han vet vem han är och att han tycker saker är svåra som andra barn klarar av. Han är ett annorlunda barn med lite fler behov. Det ska varken Återställ eller någon annan sätta epitetet "fel" på.

Jag förstår att du tycker att jag är en väldigt dålig förälder Återställ, och det får du gärna tycka, frågan är varför du måste säga det till mig upprepade gånger? Du kanske tror att du har nån sorts makt att förändra mig. Tyvärr har du alldeles fel i så fall.

Jag gör så gott jag kan med mina barn. Jag handlar utifrån min verklighet, mina kunskaper och min människosyn och det kan du faktiskt inte påverka det minsta. Jag är, ärligt talat inte heller så intresserad av att erhålla din bedömning av hur bra eller dåligt jag sköter min son. Du får jättegärna bre ut dina åsikter någon annanstans istället för att tvinga på mig dem.

Och jag försäkrar dig, min och AC/DC-pojkens kommunikation är alldeles utmärkt.
Dumpad @sprayblog .se
Du vet att man kan blocka IP-nummer va? Om det skulle bli för mycket med vissas kommentarer... vet inte riktigt hur man gör, men jag vet att det går. I och för sig kan personen ta sig in via andra datorer, men i alla fall.
Karin @ www.karinstensdotter.blogspot.com
Som jag minns det hela så börjar pojken sitt sänggående vid åttatiden? Det borde ju vara i tidigaste laget för att sova, men jag störs inte av att man gör annat i sängen, leker, läser osv.
När somnar han egentligen? Och hur yttrar sig hans trötthet under dagarna? Sitter han och somnar i skolan så är han antagligen för trött, men om han bara SÄGER att han är trött så är det ju svårare att veta. MÅNGA BARN säger att de är trötta.
Har den här pojken andra sömnbehov än andra barn? Större, mindre?
Mammann
Karin, han börjar vid åtta för att det är då han tar slut. Han säger nästan aldrig att han är trött, inte i skolan heller. Vi märker hans trötthet på att han är arg. Han blir arg på precis allting när han är trött.
Det tar upp till en timme för honom att klä av sig och borsta tänderna och sånt som hör till läggningsproceduren. Sen är han vaken till ett-tiden. Det hör till sällsyntheterna att han somnar så tidigt som elva.
I skolan märker de hans trötthet dels på att han blir lättare arg och irriterad, och dels på att hans annars så minimala uthållighet är ännu mindre.
Alltså, när han inte är trött är han ofta ett stort solsken. När han är trött är det bara åskmoln.
Kanske har han ett mindre sömnbehov än andra barn, det är inte alls omöjligt. Men på helgerna, när han inte behöver gå upp så sover han i alla fall åtta timmar. I veckorna blir det bara fem/sex timmar.
Han kanske inte alls vore hjälpt av somna-piller. Vi ville bara prova. Tänk om det skulle underlätta hans liv! Annars slutar man ju bara ta dem.
Karin @ www.karinstensdotter.blogspot.com
Mina barn som är mindre (12 o 10) lägger sig vid elva, halvtolv i veckorna, går upp sju. Det blir åtta timmar. I helgen går de upp senare, men inte mycket.
Att barn "tar igen" i helgerna är nog inget ovanligt. Och att de liksom är för uppe i varv i veckorna för att sova tillräckligt DÅ och sen behålla samma rytm i helgerna, det tror jag är ovanligt. Och alla blir väl ovanligt arga då de är trötta? Din pojke sover mindre, men kanske behöver han inte fullt lika mycket sömn?
Det där påstås ju vara väldigt individuellt, och om han nu får tillfälle att sova ut i helgerna så kanske det jämnar ut sig.
Själv har jag ALLTID tyckt att mina barn sover alldeles för lite, i synnerhet när de var små och skulle sova middag och sov elva, tolv timmar per dygn i snitt och dagis och experter sa att tolv till fjorton skulle det vara! Det var lögn att få dem att sova så mycket. Samtidigt var de ofta fullkomligt utmattade och kunde få gräsliga raseriutbrott som varade uppåt en timme. Det var nog inte bara trötthet utan allmän frustration, men slut var de. Inget att göra något åt. De somnade när de somnade, det gick liksom inte att styra.
Nu har jag gett upp, de ska vara i säng vid halvelva, elva, men sen får de läsa tills de stupar - om de vill.
När jag märker att de är extra däckade efter en helg i scouterna eller något, så försöker jag få dem att sova vid tio, det brukar både gå och räcka.

58. Sällskaps-spel

Publicerad: 2007-05-03
Vi tycker det är kul att spela spel i vår familj. Oftast spelar vi kort. Familjens kortare medlemmar sitter bredvid och tittar på tills de är stora nog att vara med. När dagen kommer då de verkligen får vara med, då är det riktigt spännande. Att få vara med de vuxna. På lika villkor.

På somrarna händer det att vi spelar olika frågespel eller associations-spel också. Särskilt om vi är på landet. Ofta har vi vänner med runt bordet.

AC/DC-pojken har ju rätt svårt för regler. Han gillar dem inte och därför bryr han sig sällan om att ens lära sig dem. Då är det inte så lätt för honom att vara med. Han har heller aldrig visat något närmare intresse för att spela kort med oss andra. Men han tycker att det är vansinnigt tråkigt när vi spelar kort, för han har ingen att snacka med då.

Sen är det ju så himla svårt för honom att förlora. Det går liksom inte. Han gapar och skriker och skäller ut oss efter noter. När han ligger sist. Och han ligger för det mesta sist. Det gör barn när de spelar mot vuxna, det är inte riktigt att räkna med att han ska kunna slå alla sina stora systrar.

Vi spelar inte för vinsten, vi spelar för umgänget. Men det har han inte fattat riktigt. Ingen har velat spela Bamsespelet med honom under hans uppväxt, och knappt något annat spel heller. För han fuskar, ändrar reglerna och blir rasande om han inte vinner. Hur kul är det? Det är inte umgänge, det är konflikt. Och konflikt vill vi inte ha med honom.

Men nu har han hittat några spel som han gillar. Vi spelade Rappakalja med honom hela Valborgsmässohelgen. Barn och vuxna blandat, på samma villkor. Det gick jättebra. Ljuga är han rätt bra på.

Vi trodde på hans ordförklaringar och vi gissade på hans förslag till lagar och förkortningar, och han gissade på rätta alternativet, så han var inte ens sist hela tiden. Men han blev förbannad för att han inte vann, förståss.

Rappakalja är superbra träning för honom. Dels följer han faktiskt regler och tränar sig på att medverka i ett sammanhang. Dels skriver han och är tvungen att skriva läsligt. Och så måste han både lyssna och välja alternativ dessutom, för att inte tala om att han måste läsa vad alla andra skriver också. Det som är så svårt, med alla olika handstilar. Han gör en massa saker som han brukar vägra att befatta sig med i skolan. Det blir plötsligt angenämt, i spelsammanhang. Det är kul att se, tycker jag.

Det finns ett annat spel också, som är bra för honom. Som han kan spela med oss andra, på lika villkor. Det heter Med Andra Ord. Man ska spela i lag med en medspelare, den ene ska förklara ett ord, på tid, och den andre ska gissa ordet. Gissar man rätt "får" man ordet. Så tävlar man mot ett eller flera andra par och de som tar flest ord tillsammans vinner spelet.

Det är ett spel som vi uppskattar mycket i familjen. Det räcker inte med att man kan förklara bra, man måste också försöka känna sin partners associationsbanor. Kan man kittla rätt associationer så går det jättefort. Ingen kan slå AC/DC-pojkens storasystrar, de vet precis hur de ska leda fram varandra till rätt slutsatser. Det är som om de kan se in i varandras huvuden.

AC/DC-pojken är också bra på det där. När han inte vet själv vad ordet betyder, då gör han en bra rebus. Och han skräddarsyr den för mina associationsbanor om han spelar med mig. Det tycker jag är socialt. Bäst spelar han med sina systrar förståss. De slår alltid oss föräldrar med hästlängder.

En gång skulle hans syster få honom att säga ordet tampong. Hon förklarade och förklarade.
- När det blöder på tjejer. Som man har då. Som står i badrummet.
Han såg bara frågande ut och hade ingen aning.
- Varje månad blöder det. Utom när man är med barn. Av bomull. Som man har då, när man har mens. För att det inte ska blöda på kläderna.
AC/DC-pojken blev vit i ansiktet. Sammanbiten och svettig skakade han på huvudet tills tiden gick ut. Han fick inte fram det. Inte ett ord fick han fram.

- Men, det är tampong! Vet du inte vad tampong är? utbrast hans syster besviket.
- Det står ju i badrummet en hel burk med tamponger. Du vet ju precis vad det är!
- Ja, men jag visste inte att blodet sprutade, väste pojken sammanbitet fram.
Han hade sett bilder inne i sitt huvud. Han hade sina egna associationer och det var tydligen riktigt läskigt. Att döma av hur blek han blev.

AC/DC eller inte, det är nog inte så lätt att vara lillebror till en massa skärpta systrar.

J @ epistlar.blogspot.com
Ja, det där är det nog många unga pojkar som tycker är lite läskigt och konstigt.
dumpad @ dumpad.sprayblog.se
Haha, något sånt trodde min kusin också första gången jag förklarade vad mensskydd är. Han trodde att det blir som när actionhjältar skär någon på TV och det ser ut som flera liter blod... kul att han är med och spelar! =)
Fosco @ mirabiskus.blogg.se
Det är inte bara män som tycker att det där med mens är konstigt och läskigt... Jag har fortfarande inte förstått varför min kropp envisas med att nästan dö -varje månad!
Nadjuff @ junnarp.blogg.se
Åhh, det är så kul att spela spel med eran familj trots att jag dock brukar förlora! :P Med Andra Ord var nog jag och Saga bäst på tillsammans, eftersom att vi har känt varandra sedan länge.
(Men den där tampong förklaringen låter som Saga kunde sagt det...)
anna m @ tartmamman.blogg.se
Kul med ett spel som alla kan vara med på :) Vuxna karlar tycker ju att det här med mens är jobbigt så varför inte en liten kille...

59. Klippningen

Publicerad: 2007-05-07
Våran BUP-människa pratar alltid om att vi ska hålla på och förbereda AC/DC-pojken på allt möjligt, hela tiden. Saker och ting måste gå till på vissa av henne förutbestämda sätt. Vi måste möta pojken i BUP:s väntrum efter samtalen till exempel. Det går inte för sig att mötas i korridoren.
När AC/DC-pojken har pratat klart och går förbi oss på väg till väntrummet hamrar han förståss på dörren för att vi ska komma ut. Det blir BUP-människan väldigt störd av. Hon vill att vi ska förbereda pojken på att vi ska ses i väntrummet. Petitesser, tycker vi.
Vad som än ska hända är hennes fråga alltid om vi har förberett honom. På att vi inte ska ses på två veckor, på att det blir ett sommaruppehåll, på att vi ska träffas i ett annat rum. Allt ska förberedas. Jodå, jag vet att det är bra att förbereda bokstavsbarn. Det stämmer också för vår pojke. Det är lättare för honom att gå med på saker om han är beredd på vad som ska hända. Saker som bryter invanda mönster i allmänhet. Tandläkaren och vårdcentralen i synnerhet. Vilken unge behöver inte vara förberedd på sånt?

Men ibland kan det också vara tvärt om. Jag menar, vi känner faktiskt vår egen unge. Vi vet hur känslig han är. Han är inte så rädd av sig, och av nån helt outgrundlig anledning har han lyckats behålla en rätt stor bit självförtroende genom sin knöliga uppväxt. För honom är det spontana stundtals att föredra. Särskilt om det handlar om skitsaker.

AC/DC-pojken har långt tjockt hår. Inte alltid så rent hår. En tät okammad hårtuss på hela huvudet. Luggen ned på nästippen. Den manen är inte svår att gömma sig bakom. Ingen ögonkontakt är möjlig om han inte vill det. Han spar sitt hår. Det är snyggt med långt hår på killar, det tycker vi här. Både systrarna och jag. Men det måste ju vara välskött då.

Nu när alla keramikpengar bränner i fickorna, nu vill han ha dreadlocks! Han har sparat ut håret för att göra dreddar. Över min döda kropp, säger jag. Det är lätteläckert på en del ungar, men inte på min. Kalla mig gärna feg surtant, men jag vill inte ha cornrolls på min son. Dreddar, piersingar och tatueringar, det är sånt mina barn får syssla med när de är myndiga. Så länge jag får bestämma står jag i vägen för alla såna idéer.

När vi händelsevis var i centrum sist, pappan, pojken och jag, lyste solen och vi hade inte det minsta bråttom.
- Tänk om vi skulle passa på att gå och klippa dig nu, sa jag. Lite spontant sådär och ganska klämkäckt. Jag visste ju att han inte skulle vara med på noterna. Han totalvägrade mycket riktigt.

- Vilken bra idé, det passar ju utmärkt att göra nu, utbrast pappan med ett översvallande positivt tonfall. Han spelade med i pjäsen Föräldrarna mot AC/DC-pojken med glans.
- Jag är hiphoppare, jag vill ha dreddar och guld i tänderna, surade AC/DC.
- Äh, nu går vi och kollar om de har tid att ta dig i dag, och så fixar vi en snygg snagg inför sommaren, skojade jag.
- Vad sägs om en juste Aschberg-frilla?

AC/DC-pojken var inte det minsta road, men vi låtsades inte märka det.
- Ska vi ta en fika, föreslog pappan.
Tillsammans gick vi till det mysigaste fiket i centrum. Det är verkligen inte ofta vi fikar spontant på det sättet. Pojken fick glass och vi tog en latte i solen bakom torgstånden. Hela tiden pratade vi om hår. Om hur mogen man ser ut i lite kortare hår.
- Nu när du har börjat få lite kompisar och har börjat bli mycket mognare, nu passar det väl bra att se lite mognare ut också, lade jag ut texten.

AC/DC-pojken sög på sin glass och sa ingenting. Men han följde med till frisören. De hade inte tid direkt så vi fick vänta en timme. Pappan cyklade hem. Pojken och jag strosade runt i centrum. Vi handlade lite blommor på torget, gick till hälsokosten och köpte Q10-vitaminer. Vi kollade böcker och coola pennor i bokhandeln, köpte busskort och tittade i skyltfönster. Hela tiden pratade vi hår.
När vi kom tillbaka till hårsalongen tog en överlycklig frisör emot oss.
- När han kommer hit med sin pappa får jag bara klippa lite på luggen, beklagade han sig samtidigt som han granskade pojkens tjocka gardin.
- Har du sett fram emot att få sätta saxen i den här kalufsen, frågade jag.
- Säger du! utbrast han med ett brett leende.

Pojken satte sig, djupt försjunken i en serietidning.
- Hur vill du ha? undrade frisören.
- Kort, ingen hockeyfrilla, men ingen snagg. Snyggt och inte barnsligt. Svaret kom snabbt och med massor av eftertryck. Som om han tog sats för att hoppa över tvåmetersribban.
- Jag är hiphopare och jag vill inte vara gullig! Gör det nåt om jag läser?

Jag satte mig i sofforna vid ingången och läste Skvaller Press. Det är faktiskt sant att jag bara tittar i Se och Hör hos frisören. Men där tittar jag ganska koncentrerat. Jag var så himla koncentrerad på Carolina Gynning och kungabarnen att jag blev överraskad när AC/DC-pojken kom tillbaka efter en halvtimme. Kände inte riktigt igen honom heller.

Han hade en frisyr! En snygg frilla med vax i och ett lyckligt, lyckligt ansikte. Nu ser man ögonen, hans vackra bruna ögon. Nu ser man leendet, hans stora varma leende. Och han ser både äldre och ordentligare ut.
- Nu kanske man får vara ifred för tjejerna på skolgården, flinade han nöjt.
- Jag har blivit jättepopulär, alla vet vad jag heter i hela skolan. Men nu kommer de inte att känna igen mig!

Visst förberedde vi honom. En och en halv timme i centrum vande vi honom vid tanken. Det är kortare tid än vad många barn utan bokstäver behöver för att våga klippa bort två decimeter hår. Hade vi börjat tjata för två veckor sedan som BUP-människan tycker, då hade vi haft en pojke med lugg till hakan hela sommaren.

Akta er vad snygg han blev!!
Malin @ malinakrocko.blogspot.com
Haha, där fick hon den hemska människan :)


en kommentar

Elakt att ni klippte honom :(
långhåret med hårtuffs - 02 06 09 - 12:52


  
Komma ihåg personlig information?

Emoticons /
  (Registerar ditt användarnamn / logga in)

Notifiera:
Hide email:

Fotnot Alla HTML taggar förutom <,b>, and <,i>, kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar denom att skriva webbadressen eller e-post adressen i kommentar fältet.

 

Register

Linkdump