180. Mellanlandning
07 07 09 - 20:23 AC/DC-pojken kom hem från Jämtland. Fullt medveten om att han faktiskt aldrig hade blivit riktigt sams med mig. Båda kände vi oss osäkra. Lite trevande. Hur skulle vi närma oss varandra på nytt? Han tassade runt mig. Och jag hade inte fått vara ifred tillräckligt. Fem dagar räckte inte. Jag blev irriterad igen. Alldeles för snabbt.Han försökte berätta vad han varit med om. Renen som sprang framför bilen i en kilometer. Farfar som trodde att han kände igen sin barndomsby på katten som sprang över vägen. Affären som sålde ketchup gjord av lingon. Men hans trötta mamma orkade inte visa nåt större intresse.
Min inre röst skrek åt mig.
- Bjud till, för fan!! Ser du inte hur han försöker? Gå honom till mötes!!!
För jag såg ju, allt. Men det hjälpte inte. Jag kunde inte lyda mina egna tankar. Var fortfarande alldeles för trött på både AC/DC och mig själv.
Det har hänt andra saker medan de har varit borta. Saker som hör till livet. Gamla människor jag älskar som är i slutspurten av sina liv. Kära, kära släktingar som ska dö. Det som händer oss alla förr eller senare. Men som ändå är omänskligt tungt för var och en av oss. Som om det hände för allra första gången, varje gång. Så jag var tung när de kom hem. Ledsen. Bekymrad. Och det syntes i mitt ansikte.
- Är det mig du är ledsen på? frågade AC/DC-pojken.
Många, många gånger frågade han det.
- Är det jag som gör dej ledsen nu, mamma?
Fast det var det ju inte.
Vi träffades i två korta dagar. Väskor skulle packas upp från Jämtlandsresan. Kläder skulle tvättas, lagas. Andra väskor skulle packas. För nästa vecka, för kollovistelsen. Och vid det här laget vet du ju hur AC/DC-pojken förhåller sig till packning. Som en snigel förhåller sig till en motorväg. En säker källa till irritation. Raka vägen till en galen mamma.
Han hatar listor. Han läser inte listor. Men jag gjorde en packlista i alla fall. Hade kollat vädret och visste att åtta dagar av kollovistelsen ska bjuda på regn och skitväder. Bara två soliga dagar ska det bli. Två ynka bad-dagar. Det påverkade packlistan litegrann. Bara ett linne och ett par badbyxor, desto fler långärmade tröjor. Till exempel. Men allt som skulle ner i väskan stod på den där listan.
Sen satte jag mig i AC/DC-pojkens säng och löste sudoku. Med packlistan bredvid mig. AC/DC-pojken fick en märkpenna i handen, det var all hjälp han fick av mig. Inte en enda gång tjatade jag. Inte en enda gång sa jag nåt om packning. Jag bara satt där och skrev siffror i rutor, medan han packade. Han snackade och frågade och susade runt i rummet som en osalig ande. Det tog flera, flera timmar, men han packade allting själv. Följde listan från A till Ö tills det var klart. Och vi blev inte osams en sekund! För han ville inte det. Och inte jag heller.
På måndag morgon när pappan och AC/DC-pojken skulle åka iväg till kolloavresan, orkade jag inte följa med. Han kom in och kramade om mig, där jag låg i sängen och sov.
- Varför följer du inte med, är du arg på mig?
- Nej, jag är bara jättetrött.
- Jag älskar dig mamma!!
Jag blir så arg på honom, hela tiden. För jag tycker att det känns som om han skiter i mig. Han tar inte emot min hjälp och han nonchalerar mina intentioner för hans liv. Men han skiter inte i mig. Är det nån han verkligen bryr sig om, så är det ju mig. Varför ska det vara så svårt att se det? I vardagen. Varför ska det bara synas när jag har honom på distans? Det är liksom orättvist. För både honom och mig.
Jag älskar dig också, AC/DC-pojken.
sex kommentarer