67. Personligt
22 06 09 - 22:11 Det var ett år när jag hade sexorna. Städerskan var alltid så himla sur på mig. Hon tyckte det såg ut som en svinstia borta hos oss. Vårt kapprum var det som tog längst tid att städa på hela skolan. Jag tog upp det med eleverna och det blev bättre ett par dagar, men det var snabbt likadant igen. Ingenting hjälpte, och städerskan blev bara surare och surare. Tillslut slutade hon hälsa på mig. Tittade bara bort och gick åt andra hållet när jag kom.Jag tänkte nog att hennes reaktion hade lite fel proportioner. Vi jobbade ju i alla fall på en skola. Varken jag eller mina elever försökte göra livet surt för henne personligen. Så varför blev hon så vansinnigt kränkt? Men så hörde jag någon ropa på henne en dag. Jag tror det var en av tjejerna i matsalen som ropade. Hela hennes namn. Och då hörde jag ju vem hon var.
Det var en gammal klasskamrat till mig! Ingen som jag nånsin lekte med då, men vi gick i samma klass, vistades i samma rum från fyran till nian, nånstans långt borta i en avlägsen tid. Och nu hade vi delat arbetsplats i ett par år till. Utan att jag känt igen henne en enda gång! Klart hon var sur. Det var jag som var lärare. Hon var städerska. Så det var uppenbarligen min uppgift att känna igen henne, inte tvärt om.
Det beror ju på hur dåligt självförtroende man har när folk inte känner igen en. Men jag kan tänka mig att hon formulerat för sig själv att jag tyckte att jag var ”så himla märkvärdig”. Kanske tänkte hon att jag tyckte att jag var för ”fin” för att nedlåta mig att hälsa på en simpel städerska. Kanske kom hon fram till att jag egentligen alltid har ”trott att jag är nån”. För annars hade hon ju bara kunnat säga:
- Men Ann, känner du inte igen mej? Det är ju jag, Kristin!
Så hade saken liksom varit ur världen. Men istället tog hon det personligt. Tog för givet att det fanns en illvillig orsak till att jag inte bekräftade henne.
Då bestämde jag mig för att göra det riktigt personligt. La en lapp i hennes fack att hon skulle komma upp till mitt klassrum en viss tid, en viss dag. Utan att ange nån orsak. Bara beordrade henne. Och hon kom faktiskt. Jag hade just satt igång en bilduppgift. 32 glada tolvåringar satt lugnt och jobbade med vattenfärger när hon klev in i klassrummet.
- Nu mina vänner vill jag presentera Kristin för er, avbröt jag lektionen.
Alla elever tittade nyfiket upp. Och sen ner i papperet igen, när de såg att det bara var städerskan som var där.
- Kristin och jag gick i samma klass när vi gick i sexan, fortsatte jag. Kristin är min klasskamrat, och jag tänker hädanefter ta det väldigt personligt om ni är taskiga mot henne.
32 frågande ansikten vändes mot mig. Vaddå, taskiga? Det var väl ingen som var taskig mot Kristin.
Sen fick jag Kristin att berätta vad som var hennes arbetsuppgift i skolan. Exakt vad det var meningen att hon skulle göra. Och vilka extra arbetsuppgifter min klass utsatte henne för. Utan att hon fick ett öre mer betalt för det. Det blev ett långt och ganska bra samtal. Ungarna fattade plötsligt att deras handlingar fick konsekvenser för en annan människa. Några fick lite dåligt samvete, såg jag. Andra ställde frågor. Vad hon hade för lön till exempel. Vilket hon faktiskt svarade på. Och ungarna tyckte att det var oförskämt låg lön när de insåg att hon till exempel städade toaletterna och annat som de ansåg äckligt. Hade de fått bestämma hade hon omedelbart fått en rejäl löneförhöjning.
- Berätta hur Ann var när hon gick i sexan! vågade plötsligt en av killarna säga.
- Var hon populär? fyllde en annan kille i.
Kristin skrattade stort, satte sig på en bänk och började berätta om mig.
- Nej, hon var inte så populär. Hon var söt, men inte populär. Hon gjorde aldrig frivarv i brännbollen heller. Men hon var duktig i skolan. Man kunde alltid be henne om hjälp också. Hon var inte sån där som tyckte att hon var bättre än alla andra, bara för att hon var duktig på nåt.
Det är klart att hon tog det personligt, tänkte jag. Det är ju personligt, hur vi förhåller oss till varandra genom livet. Bara när det är opersonligt kan man vara taskig, nonchalant och kränkande mot andra. Mot folk man inte vet namnet på. Som ni förstår är slutklämmen på den här anekdoten att Kristin slutade vara sur på mig. Mina elever började hälsa glatt på henne i korridoren och grisade aldrig mera ned i vårt kapprum. Och det är faktiskt alldeles sant.
fyra kommentarer